Vilken förväntan…

Det här är Rita, ett av mina två barnbarn.

Hon är sex år, och har under de senaste två åren sett fram emot att få börja skolan. Så kom då sommaren, som äntligen var den sista före skolstarten. Och dagarna inför inför den första skoldagen blev allt färre.

Men då. Helt plötsligt förbyttes förväntan och längtan mot tveksamhet och slutenhet.

- Jag vill inte börja skolan. Jag vill hellre vara hemma och göra ingenting.

Först förundrade och sedan oroliga föräldrar, när dagen ”D” började närma sig, utgick först från att det bara var en tillfällig oro. Men när avogheten inför skolstarten höll i sig, beslöt de sig för att försöka förstå och hitta anledningen till vändningen från det det positiva till det nattsvarta negativa.

Så kröp det fram:

- Jag är ju inte alltid säker på när orden skall stavas med ett eller två ”t”…

Två års förväntan och längtan, hade helt plötsligt vuxit till en oro att inte räcka till inför den första skoldagen.

Efter en försäkran om att skolan inte alls hade den förväntan på lilla Ritas kunskap, speciellt inte den första skoldagen, kom nyfikenheten, glädjen och den säkert lite pirrande förväntan tillbaka.

Nu när de tre första dagarna i skolan förflutit vet hon inte hur fort hon kan komma tillbaka till skolan igen, när skoldagen är till ända.

Tänk om alla skolor hade förmågan att ta hand om denna nyfikenhet, denna ohöljda förväntan, vetgirigheten, kreativiteten och viljan att räcka till — att motsvara förväntningarna.

Som morfar var inte tåren långt borta.