Ibland undrar jag hur i hela friden vettiga människor kan stå ut med att jobba på en kvällstidning? (Om det nu finns några som gör det)
När jag växte upp, i en traditionell arbetarfamilj, var kvällstidningen en betydelsefull del av vår tillvaro. (Lustigt nog köpte vi Expressen, inte Aftonbladet, trots arbetartillhörigheten?) Det var alltid pappa som köpte tidningen och läste den först. Därefter fick vi barn läsa den och till sist läste mamma den — innan hon avslutade kvällen med ”sin” stund med ett korsord.
I kvällstidningen läste jag inte bara Knallhatten och de andra serierna
Jag lärde mig också att följa med i de stora händelserna både på det nationella och internationella planet. Mord här hemma, krig där ute.
Kvällstidningen var ett läromedel, en informatör och samtidigt något som kunde underhålla och roa. Kvällstidningen lärde mig att vara intresserad av min omvärld i ett större perspektiv,
Det här var på femtio- och sextiotalet. Och det var ju först i slutet av femtiotalet som TV började att överta den viktiga rollen som både informatör och underhållare. Kvällstidningen var något man litade på.
Idag bläddrar jag möjligtvis i kvällstidningen och blir lika förbannad varje gång
Jag gör det eftersom min hustru envisas med att köpa den (Expressen). Med olika bilagor kostar kvällstidningen familjen ca 36o x i snitt 20:-. Dvs varje år kostar tidningen oss över 7.000:- per år. Som en billig resa till New York. Som 20 bra middagar på favoritkrogen. Vad är det då jag retar mig på?
För det första alla lögner, överdrifter och spekulationer. För det andra prioriteringen av alla nyheter. För det tredje deras förmåga att göra ”stora och viktiga” nyheter av fullständigt oviktiga och ointressanta ämnen. För det fjärde, deras skribenter. Skribenter som antingen är gubb- och tantgnälliga som Ulf Nilsson och Cecilia Hagen. Eller också är obegåvade skribenter av sämsta skvallerkaraktär som alla de som samlas i Expressens Fredagsbilaga. Var finns de begåvade, ifrågasättande, modiga och nytänkande skribenterna?
Dagens viktiga nyheter
Det är det jag förväntar mig att en kvällstidning med kvalitet ska leverera. I tisdags var första sidans nyheter i Expressen följande:
”Gå ner 5 kilo på en månad”
”Här får du flest P-böter där du bor”
”46 bästa gratisprogrammen till din dator”
”Fastnade i SL-bussen. Släpades med tio meter”
Andra viktiga inslag i tidningen denna dag (ett helt uppslag) var handlade bl.a om att Kerstin Dellert anklagade SVT för att skydda Gardell. (Han hade tydligen uppfört sig illa i något TV-program.)
I ärlighetens namn innehöll också tidningen ett antal sidor om den kanske största internationella händelsen – invasionen av Gaza.
Men av det kunde man inte utläsa någonting på tidningens första sida. Där prioriterades istället möjligheten att rivstarta sitt nya liv genom att ”Gå ner 5 kilo på en månad”.
Fyller kvällstidningarna längre någon funktion?
Knappast. Med en snuttifierad, seriös bevakning som du idag får i stort sett i lika bra form i gratistidningarna. Med obegripliga prioriteringar om sjukdomar, mirakelmediciner, bästa platt-TV-köpet, gratis dataprogram, en ytlig nöjesjournalistik och en obefintlig kulturjournalistik har den knappast längre något berättigande.
På morgonen får jag både nyheterna, förklaringarna och fördjupningarna i morgontidningen (SVD). Där får jag också bra reportage och läsning om samhälle, skola och forskning mm. Vill jag ha det hela mer lättsmält i magasinform, kan jag sätta på ettan och fyrans morgon-TV. På kvällen har jag i samma kanaler ett antal olika nyhetsprogram och samhällsmagasin som ger mig uppföljningarna och fördjupningarna — om jag inte har utnyttjat radions stundtals eminenta nyhetsbevakning.
Och så har vi nätet
Vet jag var jag ska leta är Internet den outsinliga kunskapskanalen. Här finns allt. Nyheter – minutaktuella både lokala, nationella och internationella. Här finns fördjupningar och förklaringsmodeller. Här finns länkar och kommentarer. Här finns även, om jag nu vill ha det, det ytliga i nöjesvärlden, de insiktsfulla recensionerna av kulturlivet mm.

Så slutsatsen blir
Kvällstidningarna behövs inte i mitt liv i alla fall. Jag har full respekt för tidningar som handlar om allt från hälsa, mat och det övernaturliga till kultur, motor och mode. Så länge de är vad de utger sig för att vara. Och det är kanske det som jag retar mig mest på när det gäller kvällstidningarna. De anser sig fortfarande vara ett högt stående och viktigt inslag i den svenska mediavärlden, medan de mer är ett illa skrivet misch-masch av en ytlig nyhetsbevakning, sensationsjournalistik, kändisbevakande, bantningsråd och omotiverat förstorade mikronyheter. Och jag vill understryka att det jag tycker och tänker gäller Aftonbladet lika mycket som Expressen — lika goda kålsupare.

Jag frågade tidigare var de begåvade skribenterna fanns. Det är ju självklart att de inte lockas av att jobba på en kvällstidning
Men det är ju det här som läsarna vill ha? Jag skulle aldrig nöja mig med att leverera det, oavsett om jag var skribent på en kvällstidning, författare, musiker, skådespelare, kock eller underhållare. Det handlar om att överleverera. Att leverera det som mottagaren aldrig hade en aning om att de ville ha.
Det som utvecklar, upprör, utmanar, överraskar och tillför.