När fan blir gammal behöver han inte bli religiös

Jag har gått ut ur stadskyrkan

Detta till stor del fortfarande mörkrets tempel kändes aldrig bekvämt för mig. Den svenska kyrkan har liksom passerat sitt ”bäst före datum”. Jag kan tro på något annat utanför människan. Men jag tror framför allt på kraften hos mig själv. Mina möjligheter att tänka själv, skapa kraft och övertygelse.

Om nu kyrkan vill hjälpa den lilla människan, varför skruvar man inte om sin verksamhet? Och närmar sig verkligheten

Alla krafter behövs ute i samhället för att stödja våra ungdomar och skapa meningsfull sysselsättning för människor som står utanför samhället eller som är gamla. Och om kyrkan skakade av sig den svarta rocken, tog klivet ut i dagens verklighet och funderade över var de egentligen skulle kunna göra nytta. Då kanske till och med jag skulle kunna respektera dem. Det skulle göra mera nytta än meningslösa gudstjänster.

Seden att fira helgon och martyrer på olika specifika dagar uppstod tidigt inom den kristna kyrkan

Snart även behovet av en samlingsdag för mindre betydande helgon som inte fått en egen plats i kalendern. Därför infördes en ”alla (övriga) helgons dag” för dessa. En koppling till mer allmän minnesdag över de döda uppstod också tidigt. Detta har rötter i förkristna traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar.

Vad är det då vi egentlig firar idag – Allahelgonsdag?

Vad är det som får oss att likt ett lämmeltåg med barnen i hand ta oss till kyrkogården strax för Körslaget i TV4 med ljus. marschaller och roskvistar? Jag bara undrar eftersom jag själv var där idag. Jag städade min farfar och farmors grav, och jag tände ett ljus för min mamma och pappa i minneslunden. En minneslund som ikväll sprakade av ljus — mer levande och självande av livsöden och berättelse än vad Britney Spears miljonwatts fyrverkeri på Globen tidigare i höst.

Är det vårt dåliga samvete för att vi inte skänker våra avlidna anhöriga en tanke mer ofta?

Jag vill tro att det är behovet och känslan av att ha någon slags kontakt med farmor — som läste från vykorten för mig där hemma när hon låg för kräftans obönhörliga död i mamma och pappas säng. Eller för att minnas hur mamma varje gång man hälsade på där hemma satte på kokkaffe och bredde Mariekex med riktigt smör (margarin var det aldrig tal om). Eller för att minnas hur nära jag kom pappa under de senaste åren när jag såg vilken trygghet han blev för mina barn. Vilken riktig morfar han blev.

En sån morfar vill jag bli

För mina barnbarn. Så kanske de tänder ett ljus för mig, så självklart på Allahelgonsdag i framtiden någon gång.