”Den glade vandraren” – kapitel 4

omslag_bok

Kapitel 4

Min hustru ringde mig tidigt på morgonen, från Island. Hon hade bara kunna följa mina upplevelser på distans under de senaste dagarna, eftersom hon var på Island en vecka med sina arbetskamrater. På det som brukar kallas kick off eller konferens, vilket i själva verket betydde att de badade i Blue Laguns varma källor och studerade utelivet i Reykjavik. Jag hade mailat till henne varje kväll och rapporterat om vad som hade hänt mig, och nu var hon nyfiken på om jag mådde bra och om det hade hänt något mer.

- Det hela känns så himla overkligt. Som om du vore en av huvudpersonerna i ”Morden i Midsummer” på TV. Du är väl inte misstänkt?
- Jo, jag väntar just nu på att piketen skall hämta upp mig. Kommer du och hälsar på mig på häktet när du kommit hem?

Jag försäkrade henne om att jag inte var misstänkt, men kallad till nytt förhör. Att jag skulle hålla henne uppdaterad, att jag inte var orolig, att ingen hotat mig och att jag längtade efter henne. Under min morgonvandring en stund senare ägnade sig P1 i mina lurar åt en stunds nostalgisk tillbakablick på den svenska populärmusiken. Jag rycktes omedvetet med, gick i takt med musiken med långa steg.

”Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går, jag vandrar hela sommaren – och vinter höst och vår. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera – och vinter höst och vår….”

- Den 5 juni år 1954 släpptes en 78-varvsskiva med denna käcka sång. Och säkert minns en del av er lyssnare både melodin och artisten Alice Babs. För de yngre lyssnarna kan vi berätta att 78-varvare kallades den äldre typen av grammofonskivor som dominerade fram till vinylskivans genombrott under 50-talet. De går ofta under smeknamnet stenkakor och var till formatet lika stora som en LP-skiva.

Anledningen till inslaget missade jag fullständigt, eftersom Pelle den tio månader gamla spanieln, krävde min uppmärksamhet även denna dag, som så många andra morgnar. Jag hälsade på hunden och hans matte. Mer tillgivet på hunden, innan jag fortsatte vidare ut mot Farsta Udde. Melodin fick mig först att vandra med i takt till musiken, men strax blev den alltför hurtigt påfrestande. Jag stoppade ned handen i fickan på min regntäta skaljacka och slog av radion. Det blev tyst i lurarna.

Jag kände mig onekligen lite vilse i tillvaron just nu. Och det hade stört mitt stora skrivuppdrag som jag skulle lämna ifrån mig senare i veckan. Jag följde nu samma väg längs Farstaviken som jag gick när jag hittade Carl-Magnus. Jag hade kvällen innan flera gånger sökt Börje Lundstedt på det nummer han SMS:at till mig, under mitt samtal med Lottie. Men ingen hade svarat. Jag hade också tänkt att ringa tillbaka till Lottie, men hennes samtal hade bara lämnat spåret efter sig i min mobil som ”okänd”. Antingen kunde jag lägga allting åt sidan, och koncentrera mig på jobbet och familjen. Men jag kunde ändå inte låta bli att hela tiden tänka på vad som hade hänt. Och när jag dök upp i tidningarna på bild, som mannen som upptäckt det bestialiska ordet på Värmdö, var det inte lätt att ducka för omgivningens alla frågor.

På vägen ned mot hamnen hade jag mött den glada gotländskan. Mamman till en av min sons vänner och klasskamrater. Hon läste minsann min blogg och mina Facebookinlägg varje morgon, försäkrade hon.

- Och nu får man ju läsa om dig i tidningen också. Gud, vad hemskt det måste vara att hitta en döing så där. Hon spände sina glittrande ögon i mig och frågade nyfiket och konspiratoriskt om jag anade vem som var mördaren.
- Jag har inte den minsta aning, svarade jag ärligt.
- Men har du inte funderat över något motiv, hade ni inga ovänner du och han?
- Det var inte så mycket ”jag och han”, vi umgicks knappt i skolan. Jag var störd både i mina tankar och på min promenad, så jag bytte snabbt ämne,
- Ska inte du och Jonas komma hem och käka middag hos oss, typ nästa helg? Det har vi ju pratat om länge nu. Min berömda Bullerbygryta, kanske?

Vi beslöt att ringa varandra innan helgen, och hon försvann mot sitt arbetet på den närbelägna skolan. Innan hon försvann hann hon berätta att hon nu lät sin åttondeklass följa mina skriverier på min blogg, som en del av deras undervisning i svenska.

- Men nu kommer det att handla mer om mord, förstås. Och aborrar? Hon försvann vinkande.

När jag närmade mig det som alla nu kallade för mordplatsen började det dugga mjukt. Jag hade fått ett samtal från polisen på morgonen och var nu kallad till ett nytt förhör. Och samtalet med den gamla tonårskärleken Lottie hade onekligen gett mig en del att fundera på.

X2

När jag närmade mig platsen där bilen stått parkerad med motorn igång upptäckte jag ett märke, eller en målning, på asfalten. Med röd färg var bokstaven ”X” sprejad tillsammans siffran ”2”. Var det polisen som märkt ut brottsplatsen? Eller hade lantmäteriet av en tillfällighet börja märka ut området. Kartfotografering? För inte hade väl det här märket funnits där tidigare?

Jag stannade upp och utan att veta varför, böjde jag mig ner och kände med fingrarna på färgen. Färgen var inte riktigt torr, vilket betydde att det inte alls var länge sedan någon hade målat bokstaven och siffra. Jag reste mig upp och såg mig automatiskt omkring, som om jag skulle kunna upptäcka någon med en färgburk i handen. Jag kände mig helt plötsligt lite iakttagen? Jag tog upp mobilen och plåtade av märket. I samma stund ringde telefonen i min hand. Ett obekant nummer visade sig på skärmen innan skärmen slocknade och blev svart. Mobilen var död. Hade jag verkligen glömt att ladda den?

För första gången under de nu snart två år som jag hade gått morgonmilen genom Gustavsbergs hamn, mot Tjustvik och upp över Charlottendal, gick jag vidare utan radions P1 i mina lurar. Istället surrade tankarna i huvudet, och helt plötsligt började något som liknade en handlingsplan att ta form. Jag skulle försöka att ringa till Börje igen, så fort jag laddat upp mobilen. Och jag kunde ju försöka att spåra numret. Att jag inte hade tänkt på det?

Därefter skulle jag försöka hitta tillbaka till Lottie Davén. Det måste ju gå att spåra henne också på något sätt. I fantasin försökte jag att tänka mig hur hon skulle se ut idag. Då, under tonåren hade hon varit mörk. Mörkt hår, mörka ögon, små, men fasta och uppnosiga bröst och en längd strax under en och sextio. Hur kunde hon se ut idag? En vältrimmad mogen kvinna, eller en mullig, sliten dam? Hon hade ändå låtit vaken och pigg i telefonen. Undrar hur det skulle kännas att ha en romans med en gammal tonårsförälskelse idag? Som att mentalt flirta med hennes mamma?

Jag vandrade vidare förbi det kalhygge och söndersprängda område som kommunen döpt till Ekobacken. Inte för att de såg så mycket ut som ett område där man känsligt sparade på väsentliga naturvärden. Det såg mer ut som ”fäll och spräng” så att vi snabbt kan bygga industrihus billigt och rationellt. Ekobacken i mitt arsell. Det blivande industriområdet tog slut, och Värmdö Marknad tog vid. Jag rundade den obegripligt blå och fula Coopbyggnaden, ginade över parkeringen framför Biltema och vände hem.
Nu var jag hungrig och klockan 14.00 skulle jag vara hos Nacka polisen. Jag skulle hinna jobba ett par timmar innan dess.

- – -

- Kan du berätta en gång till exakt hur du upptäckte bilen nedanför Farsta udde?

Situationen var en smula löjeväckande. Jag hade berättat samma sak minst tre gånger, och nu krävde de att jag skulle återberätta det en fjärde gång, utan att förändra berättelsen – för då kunde jag definitivt misstänkliggöras. Var det inte så det gick till i kriminalfilmerna? Jag försökte så noggrant som möjligt redogöra för exakt samma sak. Jag bemödade mig om detaljerna och klockslagen. Jag höll mig lugn inför insinuationer och ifrågasättande.

- Nej, jag har inte haft någon som helst kontakt med Carl-Magnus. Senast var just i skolan. Och inte ens där umgicks vi speciellt mycket.
- Nej, det var ingen slump att jag gick just där varje morgon. Jag gör det varje morgon sedan två år tillbaka.

- Varför det?

Jag ville enklast svara att det berodde på att jag ville undvika att själv få den övervikt som den utfrågande polisen framför mig tyngdes av. Istället svarade jag att det var så enkelt att jag ville hålla mig i form. Att jag gick varje morgon för att skapa mig en bättre livskvalitet för den fortsatta delen av mitt liv. Av samma anledning som jag inte rökte, inte drack och mer och mer började undvika rött kött. Mina barn hade vuxit upp till fantastiska individer., så det kunde jag bocka av. Nu var det dags att skapa en agenda för mig själv och den fortsatta delen av mitt liv.
Att leva, att uppleva, att resa …och att ha mera tid för jobba.

Jag kunde inte för allt i världen förstå mina jämnåriga som växlade ned, började spela golf eller satte sig i skuld för att köpa båten de drömt om. Jag ville fortfarande förändra världen. Men istället var det omvärlden som förändrade mig just nu – den glade vandraren?

Min son satt vid frukostbordet med sin dator uppfälld framför sig när jag kom hem från polisen. Han var nyvaken efter en lång natts dataspel. Nya Fifa, det legendariska fotbollsspelets nya version hade lanserats i förgår. Inte för att det precis var morgon, klockan var fyra, men det påminde i alla fall om ett frukostbord. Han med en rostmacka med Skagen (till frukost!), jag med en tallrik med müssli och en banan.

Pappa lyssna på det här, det här är precis som du. Han vände datorn mot mig och spelade upp ett You Tube-klipp. Det var Alice Babs med samma sång som jag hört i lurarna tidigare på morgonen. Han sjöng med i sången, lika falskt som alltid:

”Så vill jag sjunga det är sant och vandra med min stav tills videnblom i dikeskant jag vilar i min grav. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera, jag vilar i min grav…”

- Pappa, du är verkligen den glade vandraren. Sjunger du när du går också?

Hur hittade du det där klippet? Jag hörde just precis den där sången på radion i morse. Det var ett inslag på P1 om Alice Babs.

- P1..? Han tittade undrande på mig. Det här är någon som har lagt upp det på Facebook. Kolla här…

Han klickade fram webbläsaren och Facebook, och där hade någon med namnet ”Klassresan” lagt upp klippet tillsammans med en kort kommentar: ”Den som vandrar når målet. Falleri, fallera.”

Jag tittade på min son.

- Kan alla se det här inlägget på Facebook?
- Nej, du och jag kan se det, eftersom vi är vänner och någon av oss måste ju ha bekräftat, vad hette han ”Klassresan” som vår vän. Du eller jag? Och det måste ju vara du, eftersom jag inte har garanterat inte gjort det.
- Men jag har inte heller gjort det?
- Då kan det bara vara någon som vi redan har som vän som skapat en grupp eller ny sida. Men det kan vi kolla.

Han klickade på det blåfärgade namnet ovanför bilden på Alice Babs och en ny sida visade sig i webbläsaren, en sida som enligt Facebook tillhörde …Carl Magnus Herlöv!

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

2 Svar to “”Den glade vandraren” – kapitel 4”


Lämna ett svar