”Den glade vandraren” – kapitel 6

harbour

Kapitel 6

Jag stod utanför ingången till den gamla porslinsfabriken, i skenet från polisbilarnas roterande blåljus tillsammans med min hustru, när Nettan kom ut med kappan över axlarna.

Hon kom fram till mig och sa tyst:

- Förgiftad. Jag hörde när poliserna pratade med varandra. Det var vad de misstänkte. Hon hade någon slags fradga runt munnen och de såg tydligen att hon hade haft kramper.
- Men såg ingen av er att hon mådde illa? Han i kören som kräktes, hur kommer det sig att han reagerade så?
- Erik stod precis bakom Marianne, och just innan hon föll ihop gjorde hon på sig. Diarrré, rann rakt ned på hans skor, och han har nog lite lätt för att må illa. Hon log lite grann.

Ambulansen stannade precis till framför ingången och ambulanspersonalen lösgjorde båren från bilens inre och försvann in i den nu helt avstängda fabrikshallen. Nettan bad en av de som stod och väntade utanför om en cigarett som hon med darrande händer tände. Hon höll upp cigaretten mot mig.

- Slutade röka i våras. Det är väl ett glas vin man skulle behöva ha egentligen.
- Du Nettan, hur länge sen var det som Marianne började sjunga med er?
- Hon började väl i våras. Hade precis flyttat hit ut till Gustavsbergs, nyskild och lite ensam. Tyckte väl att körsång kunde vara något. Lära känna lite nya människor och så.

- Kom hon alltid ensam när nu repetera. Hade hon aldrig sällskap av någon. Eller var det någon som kom och lyssnade på henne någon gång. Någon som inte ni kände igen?

Nettan sög ivrigt i sig röken från cigaretten, medan hon funderade.

- Tror inte det. Jo, det var någon som var och lyssnade i kyrkan när vi sjöng på Augstikonserten. Det var någon som hon pratade med en stund efteråt.
- Man, kvinna..?
- En kvinna, vanligt utseende. Kanske jämnårig…

- Nettan, här! En mörkblå pick up hade svängt upp på platsen framför ingången. Det var Pelle, Nettans trevliga man. Min hustru gick fram till bilen och kramade honom lätt begränsat genom den nervevade sidorutan. Jag kunde inte höra vad de sa, men förmodade att det som de pratade om hade att göra med kvällens oväntade vändning.

- Jag måste gå LG, sa Nettan och fimpade cigaretten. Hon kramade mig lätt.

- Ska hem och ta det där vinglaset nu, eller två. Jag måste till polisen på förhör i morgon bitti. Kul att ni kom förbi, du och Bettan, inte lika kul avslutning på kvällen kanske. Hon stannade upp.

-…och Marianne som var din gamla klasskamrat? Hon såg frågande på mig. Var inte den där mannen som du hittade, med fisken i munnen, också din klasskamrat?

- – - – - – - – -

Vid frukostbordet dagen efter satt jag med mobilen i handen och letade efter Facebook-meddelandet från gårdagen. Men det gick inte att hitta. Hade jag drömt, eller hade jag själv lyckats radera det i förvirringen igår?

”Vann rätt kör?” Jag såg tydligt det korta meddelandet framför mig, men nu var det försvunnet. Jag reste på mig och lät kaffemaskinen brygga en dubbel espresso. Det kändes som om jag behövde fundera igenom vad som hänt. Sonen var på fotbollsträning och hustrun skulle hjälpa sin gamla mamma att tvätta. Söndagstiden var den enda som hade funnits.

Jag satt mig ned med papper och penna framför mig. Tog en klunk av den svarta drycken i den lilla koppen och började punkta ned på pappret framför mig.

Fredag 28/9: Carl-Magnus hittas död i sin bil
Onsdag 3/10: Lottie kontaktar mig, Börje försvunnen sedan 5 dagar (28/9). Börje skickar SMS till mig.
Torsdag 4/10: Upptäcker det målade märket ”X2” intill mordplatsen. Hittar Youtube-klippet med Alice Babs på Facebook, upplagt av Carl-Magnus.
Fredag 5/10: Facebook inslaget med Youtube-klippet borta.
Lördag 8/10: Marianne Callert faller ihop troligtvis förgiftad på Körfesten. Får nytt Facebook-meddelande ”Vann rätt kör?”.
Söndag 9/10: Facebook-meddelandet borta. Kan ej få tag i varken Lottie eller Börje.

Jag tittade på mina noteringar. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Det måste finnas något mönster, och det mest uppenbara var ju våra relationer som klasskamrater. Det kanske var att ta i och säga att någon försökte utplåna vår gamla skolklass, trots allt var det två av tjugotvå elever som hade dött. Och när det gällde gårdagens dödsfall, så hade det ännu inte uttalats som mord.

Men så hade vi det målade tecknet och meddelandena på Facebook. Och varför just till mig? Var det bara en tillfällighet att jag hade hittat Carl-Magnus, att jag hade varit på Körfesten? Kanske, men det var inte en tillfällighet att just jag fått meddelandena.

Jag plockade ned klasskortet från väggen och började skriva upp alla mina gamla klasskamraters namn. Med hjälp av sökfunktionerna på webben ägande jag de kommande timmarna åt att försöka hitta adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Om jag kunde hitta alla, skulle jag kunna skicka ut ett mail för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller…

Jag suckade och tömde espressokoppen på den nu kalla kaffeslatten. Undrar hur det skulle uppfattas om jag gjorde det? Jag kanske skrämde skiten ur de flesta. Om de som jag inte skrämde skiten ur, skulle förmodligen tycka att jag överreagerade. Och varken Lottie eller Börje, som förmodligen skulle vara på min linje, kunde jag få tag på.

Jag satte tillbaka klasskortet på väggen, och under kortet fäste jag upp adresslistan där jag nu hade kontaktuppgifter till fjorton av de tjugotvå klasskamraterna. Tjugoen förresten, jag var ju själv nummer tjugotvå. Och nu kunde jag stryka ett svart kryss över både Carl-Magnus och Marianne, så i själva verket var det bara fem som jag saknade uppgifter på.

Intill klasskortet och adresslistan hade jag nålat fast den bild som jag tagit med mobilen på det målade märket – ”X2”. Jag funderar kort innan jag hämtade min jacka och gick ut och satt mig i bilen. För en stund kände jag mig som någon med förföljesemani, men jag måste i alla fall se efter.

Jag körde ned till hamnen, rundade Tornhuset och Packbodarna och svängde in på återvändsvägen till Fabrikens entré. Jag hade precis stannat upp bilen, när jag mötte den stränga blicken på parkeringsbolagets vakt genom vindrutan. Det vara bara att vända bilen och istället åka tillbaka upp på den stora P-platsen intill. Jag rotade runt i dörrfickan, fick fram en P-skiva, vred fram tiden för min parkering och klev ur bilen lagom som himlens skyar öppnade sig.

Vem i helvete skulle väl vilja vara en P-vakt? Få yrken hade väl en så låg charmfaktor? Jag drog upp jackans luva över huvudet, sträckte mig in i bilen efter mobilen och gick bort mot Polisfabrikens entré.

- LG..? Någon ropade på mig. Jag såg mig omkring, men kunde inte upptäcka vem det var. Förbannade regn! Mina gula glasögon och regnet som nästan blåste horisontellt fick det att kännas som om jag kikade genom ett stormigt akvarium.

- LG! Här uppe, jag är här… Jag stannade upp, tog av mig mina immiga och blöta glasögon och kikade upp mot ingången till en av hamnens stora outletbutiker. Med min nu något begränsade syn kunde jag se att någon vinkade åt mig. Jag satte på mig glasögonen igen och sprang uppför trappan till Ittalabutikens ingång. Under det skyddande skärmtaket stod en mörkhårig kvinna. Hade jag inte pratat med henne för fem dagar sedan hade jag förmodligen inte känt igen henne lika lätt. Lottie Davén!

- Hej… jag tvekade lite om jag skulle räcka fram handen eller krama om henne. Jag beslöt mig för det sista, jag hade ju i alla fall en gång i tiden varit innanför hennes underbyxor. Hon doftade dyrt och gott, och jag måste säga att hon såg strålande ut. Välbehållen och med den mörka mystik som mogna franska filmstjärnor kunde ha ibland.
- Vad kul att se dig LG.
- Kul att se dig också, jag försökte få tag på dig efter det att vi hade pratat i telefon. Men det var inte lätt. Ska vi ta en snabb kopp kaffe, har du tid? Det finns ett jättefint fik här nere. Det var Delselius lovordade Cafe Tornhuset jag hade i tankarna. Det var ruggigt ute och regnet verkade knappast upphöra. Vi tog trappan ned och sneddade förbi ingången till Porslinsfabriken bort mot fiket.

- Vänta Lottie… Jag lämnade henne och sprang bort i regnet mot fabrikens ingång, där polisbilarna stått föregående natt.
Jag måste ha sett lite förvirrad ut där jag planlöst stegade runt utanför ingången.
- Har du tappat något? ropade Lottie.

X10

I samma ögonblick upptäckte jag målningen på marken till vänster utanför ingången. Lätt dold av en trottoarpratare med en affisch om helgen Körfest. Målat med samma röda färg var ett ”X” och denna gång siffran ”10”. Jag höjde mobilen, skyddade den mot de värsta regndropparna och fotograferade av de målade tecknen innan jag återvände till Lottie.

- Vad handlade det där om? Undrade Lottie när vi fortsatte mot Café Tornhuset.
- Jag vet inte riktigt, men det kan att ha med morden att göra.

- Morden?

Det var då jag förstod att Lottie inte hört om Marianne och Körfestens mord.
- Jag ska förklara. Har du tid att sitta och prata en stund i lugn och ro? Lottie tittade snabbt på klockan, log och svarade.
- Har all tid i världen. Jag ska träffa en annan av våra klasskamrater här i hamnen, men inte förrän vid fyratiden. Marianne Callert, kommer du ihåg henne?

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

0 Svar to “”Den glade vandraren” – kapitel 6”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar