”Den glade vandraren”, kapitel 10

moon_dead

Kapitel 10

Arean hos ett ordinärt häktesrum på Kungsholmens häkte är 8,4 kvm inklusive toalett.

Häktet har pissgula betongväggar. En väggfast säng med galonmadrass. Ett litet skrivbord och ett handfat. Fönster med galler. Tidigare gäster har ristat in sitt bomärken på väggen ovanför dörren. Kostnaderna för att ha en person i häktet är i genomsnitt drygt 3 000 kronor per fånge och dygn. Jag var nu inlåst för andra dygnet, och representerade snart 6 000 kronor i stadsutgifter. Varje år skriver häktet på Kungsholmen i Stockholm in 10.000-13.000 personer. Det motsvarar en betydande del av stadsbudgeten. Och nu hade jag blivit ett litet utgiftstillskott.

Lasermannen har rekordet. Tre år satt han här, berättade en av vakterna i morse. Tre år på åtta och en halv kvadratmeter, inlåst 23 av dygnets 24 timmar. I Sverige finns inte någon lagstiftning som reglerar häktestider. Många andra länder har en bortre tidsgräns och är inte åtal väckt inom si och så många år eller månader släpps den häktade. Men inte i Sverige.

Jag undrade hur länge de skulle hålla kvar mig?

Efter att magen lugnat ned sig och Bettan lyckats torka bort det mesta av spyorna från sina skor, ringde jag till polisen och meddelade dem att jag hittat ännu en mördad klasskamrat. Denna gång i baksätet på min egen bil. För Börje hade väl knappast skurit av sig halsen själv?

Detta telefonsamtal ledde till att jag tre timmar senare var på väg till min första natt i ett häkte. Jag mötte misstänksamheten från poliserna redan när de anlände och jag kan till viss del förstå dem. Jag hade under de senaste veckorna funnits i närhetenav, eller i utkanten på två mord och ett mordförsök. Till råga på allt så ringde jag nu och anmälde ytterligare ett mordfall, där jag på väg till en klasskamrat, helt plötsligt och väldigt överraskande, hittat en annan klasskamrat i baksätet på min bil. Med avskuren hals.

Det som sedan spetsade till det hela var att en av poliserna hittade mordvapnet i mitt garage. De följde ett blodspår från bilen in till mitt olåsta garage. Kniven låg i vårt krocketfodral på hyllan ovanför snickarbänken. Det var en så kallad butterfly-kniv. Enligt polisen en fyra tums Bear & Son med infällt blad av carbonsttål. Made in USA. Knivbladet hade fullt med blod, förmodligen från Börje i baksätet.

- Är det här din?

Både Bettan och jag tittade på den med förvåning. Vem kunde ha lagt ned en blodig kniv i vårt krocketfodral? När jag förklarade att vem som helst skulle kunna lagt den där, eftersom vi aldrig låste garagedörren, så väckte det inget gehör. Jag var misstänkt. Definitivt.

- Vi måste tyvärr be dig att följa med in till Kungsholmen.

Grannarna på Höjdgatan följde det inträffade på avstånd. För dem var det säkert som att hamna live direkt i CSI eller någon annan TV-deckare. Polisbilar och ambulans. Och på sluttampen dök även pressen upp. Men då satt jag för säkerhets skull redan i baksätet på en av polisbilarna. Och mina förväntningar infriades, polisbilen hade inga handtag på insidan av dörrarna till baksätet.

Erik, grannen till höger, och en av de största båtentusiaster som jag kände knackade på rutan till polisbilen och tecknade att jag skulle ringa honom. Lättare sagt än gjort. Min mobil låg inne på arbetsbordet, och väl inne på polisstationen fick man väl bara ringa ett samtal?

Utanför bilen såg jag Bettan, både upprörd och med tårar i ögonen, prata med en av poliserna. Denna gång var det inte Nackapoliser, utan två team inifrån Stockholm. Jag lutade mot baksätet och försökte få ordning på tankarna. Vart tog min gamla klass vägen? Carl-Magnus Herlöv, död med aborre i munnen. Börje Lundstedt, först försvunnen, nu upphittad med avskuren strupe. Marianne Callert, förgiftad under en Körfest.

Så var det mitt telefonnummer på lappen i Börjes rockficka. Där det stod ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så lappen som polisen hittat hemma hos Marianne där hon intill mitt nummer hade skrivit. ”Angeläget, ring!”. Inte att förglömma den inkastade stenen på Café Tornhuset. Och ikväll explosionen i lägenheten där en man av engelsk härkomst bodde …”engelsmannen”? Och den upphittade blå jackan med namnet Börje L i brodyr på? Varför hade Börjes jacka hamnat där, när han själv satt med ett gapande snitt i halsen stendöd i baksätet på min Volkswagen Golf?

Tre klasskamrater och förmodligen även en okänd, mystisk engelsk man var döda. Och i flera av fallen så pekade det på att åtminstone två av dem försökt nå mig. Varför? Vad fanns det som knöt oss samman? Var det bara tillfälligheter, eller fanns det något jag glömt eller förträngt från skoltiden?

Polismännen satte sig i bilen och medan den ena började att köra ut från vår uppfart, vände sig den andra mot mig och förklarade att  de skulle ta med mig in till Kungsholmen för förhör i morgon bitti. När jag frågade om jag inte kunde få vara kvar hemma om jag lovade att komma in i morgon, så hummade han bara om att de gärna ville heta var de hade mig. Det var en så allvarlig händelse.

Tacka fan för att händelsen var allvarlig. På kort tid hade jag hittat tre klasskamrater mördade. Och den senaste i min egen bil på min egen garageuppfart. Hela min tillvaro började bli upp och nervänd. Jobbet blev lidande, familjen undrande och orolig och själv så kunde jag inte få ordning på tankarna så att jag kunde se någon rim och reson.

Natten i häktet blev lång. Jag fick lov att ha papper och penna och försökte i mörkret börja rita strukturer. I mitt jobb var jag ofta uppskattad som analytisk och pedagogisk. Mannen som kunde se och förklara sammanhang, orsak och verkan. Jag måste börja med skoltiden. Hur hade livet varit i min klass? Kan det vara så att någon som idag, fyrtio år senare, går med ett allvarligt agg mot oss andra. Någon som fortfarande känner det som om de var så illa behandlade att de vill hämnas idag. Hämnas genom att mörda oss alla en och en?

Nej, vi hade inga riktiga hackkycklingar i klassen. Några av oss, och till dem hörde jag själv, kanske var lite populärare bland tjejerna. I mitt fall mest för att jag var med i ett av Nackas första popband, Odd Group. Ett band med fem medlemmar varav basisten också gick i min klass. Själv spelade jag keyboard och sjöng. Att vara med i ett popband var ett säkert kort, på den tiden. Vi klädde oss lite mer utmanande, blev på fredagarna upphämtade av ”orkesterbilen”, där en del av fansen med spritpenna under senaste turnén skrivit ”I love you Pelle!” på lackeringen. Pelle var vår trummis, två år yngre än jag, och flickornas favorit.

Jag skrev upp alla killar i klassen på papprets ena sida, och på den andra sidan listade jag upp alla tjejer. Sedan tittade jag på namn efter namn, och försöket förstå om någon av dem kunde bära på ett sådant hat idag, att de tagit steget att bli …massmördare? Nej, det var fullständigt obegripligt. Jag kunde titta på namn efter namn, och så här i lugnet och isoleringen i cellen, bocka av elev efter elev. Ingen skulle kunna hata så mycket.

De vara alla olika individer. Men vi hade alla i klassen någon slags respekt för varandra. Naturligtvis var Sune inte den jag ville vara bästis med, vi stod alltför långt från varandra. Och Johan, som gått om två klasser, kändes alldeles för mogen för att vara min kompis. Lena var kanske inte den snyggaste av alla tjejerna, men hon var varm och medkännande. Agneta var blyg, och sent utvecklad, så hon var inte den man ville erövra (inte förrän efter den andra klassträffen, när hon visat sig bli en pudding som påminde om mina franska favorit-skådis Pascal Petit). Men ingen stans kunde jag ens hitta embryot till ett allvarligt hat, en hämnd eller en vendetta mot mobbande klasskamrater. Vi mobbade ingen i klassen. Vi kanske hade vissa gruppbildningar, men vi mobbade ingen.

Britsen i häktet var inte alls lika skön som min säng hemma, och jag saknade snusningarna och värmen från hustrun för att kunna somna lugnt. Men dagen och kvällen hade samtidigt innehållit så starka sinnesrörelser att jag till sist somnade in.
Hade någon två veckor tidigare skämtsamt förutsett att jag två veckor senare skulle bli tvungen att somna in i ett pissgult häkte på Kungsholmen misstänkt för mord, hade jag skrattat gott. Men det kände jag definitivt inte för att göra just ju.

När jag på eftermiddagen andra dagen lämnade Kronobergshäktet kände jag mig matt. Kunde inte riktigt släppa eller sortera intrycken och tankarna som yrde omkring i huvudet när jag  gick ut genom dörrarna och med blicken letade efter Bettan.

Släppt med tvekan, kan man väl kalla min situation. Kunde det bli mycket värre? Det skulle redan dagen efter visa sig att det kunde bli värre. Mycket värre.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

0 Svar to “”Den glade vandraren”, kapitel 10”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar