”Den glade vandraren”, kapitel 12

toaster

Kapitel 12

Jag hittade Simon Sager i min gamla skolkatalog. På bilden kunde jag se att han måste ha varit en av de yngsta lärarna jag haft. Såg modern och trendig ut för att ha varit lärare under slutet på sextiotalet. Kunde ha varit en välkammad popidol från London.

En sådan lärare måste ha varit flickorna idol. Och det mindes jag att han hade varit ända tills någon av oss såg honom hand i hand med en lite äldre kille på stan. Vilket inte var helt vanligt och självklart på den tiden. Men jag mindes också att jag och mina kompisar hade tycket redan från början att han pratade feminint. Men någon hade förklarat det med att han hade en engelsk accent även när han talade svenska. Jag mindes också att jag hade skolkat rätt rejält från hans lektioner. Emma som då var min stora kärlek och som gick två klasser under mig hade håltimme samtidigt som jag hade en av veckans dubbellektioner i engelska. Men jag hade ändå alltid haft lätt för språket. Bra på att konversera och argumentera, och det hade Simon uppskattat. Så avgångsbetyget blev mer än godkänt.

Varför hade Rolf kontaktat honom efter så många år? Magister Sager hade velat säga något mer på telefon, utan ville att vi skulle träffas. Hur gammal kunde han vara? Jag hade haft honom i engelska när jag var 17 år, och då kunde väl han ha varit ganska nyexaminerad. Kanske åtta, tio år äldre än jag. Så nu var han alltså pensionär sedan ett antal år tillbaka.

Han bodde i Gröndal, i ett av höghusen på Ljusstöparbacken. Jag kom dit tidigt och parkerade bilen. När jag vände mig om efter att låst bilen, kliver jag rätt in i en man som just kommer ut från porten. Han tappade sin portfölj framför mina fötter och jag böjde mig ned för att ta upp den åt honom. Men han var snabbare än jag och var strax på väg från mig och bilen, med väskan under armen igen. Stressad människor finns det överallt.

Jag hade för en gångs skull fått en lugn kväll tillsammans med hustrun hemma igår, efter mitt besök hos Lottie och hennes syster.

- Fikus-Sager? hade Lotties syster skrattat. Honom hade vi också som lärare. Han spände alltid skinkorna lite extra när han stod framme i klassrummet och skrev på tavlan. Och vi hade ju en kille i klassen, Gusse, som nog var lite bi. Och han kom väldigt bra överens med Sager.

- Fast det hände väl ingenting med Sager i skolan. Jag menar han hade väl ingen affär ihop med någon elev?
- Nej, sa Lottie. Det aktade han sig nog för. Det hade han ju fått fan för på den tiden. Och så hade han ju en pojkvän. En snygg chilenare. En av Stockholms få chilenare på den tiden.

Ljusstöparbacken 3, våning 11. Hissen var liten och klaustrofobisk och hastigheten sög inte andan ur mig precis. Jag har egentligen alltid haft lite svårt för hissar. Ibland kan jag till och med få lite svårt att andas. Det blir som ett tryck över bröstet, som om någon drar åt en svångrem över bröstkorgen. När jag jobbade i New York under ett halvår, var jag tvungen att lära mig att klara av en längre hisstur. Man gick inte gärna 28 våningar, så högt upp i en av skraporna på Fifth Avenue låg nämligen den reklambyrå som jag blev ”The Swede” på.

Hissen stannade på våning fem, och en äldre dam klev in i hissen med en hoprullad trasmatta under armen. Hon nickade åt mig och sa: ”Godmorgon˝.

- Jag ska högst upp, nickade hon. Vi har en vädringsterass där, förklarade hon och nickade mot trasmattan under armen.

Vi fortsatte färden uppåt. Hon stirrade muttrande ned i golvet på hissen. Ruskade på huvudet och tittade upp mot mig.

- Ungar! Hade vi gjort sånt här när jag var liten, hade man fått ett rejält kok stryk. Kladda ned i hissen!

Hon nickade igen, denna gång mot hissgolvet. Där på golvet hade någon målat ett kryss i rött tillsammans med siffran nio. Obehaget steg upp inom mig. Av någon anledning tog jag upp mobilen. Som om jag ville vara förberedd på att kunna ringa. Hissen stannade och jag öppnade hissdörren och släppte ut damen med mattan. Hon försvann ut i trapphuset, öppnade en grå ståldörr och försvann. Ståldörren slog igen med en smäll och jag stod avvaktande kvar utanför hissen, som nu försvann ned till bottenvåningen.

Det fanns bara två dörrar. På den ena stod det Familjen Polander, på den andra stod det Simon Sager. Helt plötsligt önskade jag att jag hade haft sällskap av någon. Lottie kanske skulle ha kunnat följa med? Inte kunde målningen på hissgolvet bara vara en tillfällighet? Vad skulle jag göra? Ringa Lottie? Ringa polisen? Vända och åka hem? Både Lottie, hennes syster och min hustru visste att jag hade åkt hit. Damen i hissen, som förmodligen bodde på våning fem, skulle känna igen mig. Mannen jag hade sprungit ihop med utanför porten, kunde säkert också kunna identifiera mig. Jag kunde ju ringa, och vänta tills polisen kom. Men vad skulle jag säga till dom?

- Jag står just nu utanför min gamle homosexuella lärares dörr, och på grund av graffiti på hissgolvet misstänker jag att det värsta kanske har hänt.

Jag tog upp telefonen och slog numret till Lottie.

- Lottie..?
- Hej, det är jag. Jag står just nu utanför dörren till Sager, och jag har en underlig känsla. Kan inte du prata med mig tills jag vet`
- Vet vad då? Tror du att det har hänt honom något? Nu börjar väl du få lite förföljesemani LG?
- Lottie, någon hae målat samma sorts tecken som jag hittade utanför fabriken på hissgolvet här i huset. Ett kryss med siffran nio. Precis samma tecken som fanns vid Carl-Magnus bil.
- Hittade du något sånt tecken vid din bil, när du hittade Börje..?
- Jag vet inte, jag minns inte. Allt var så rörigt. Måste titta när jag kommer hem. Tycker du att jag skall ringa polisen?
- Ring på först, det kanske inte har hänt någonting. Ring på får du se om han öppnar.

Jag satte fingret på ringklockan vid dörren, och tänkte i samma ögonblick på att jag nu lämnade ett tydligt fingeravtryck. Jag hörde hur dörrsignalen ringde inne i lägenheten. Ingen öppnade, inte ett ljud hördes.

- Det är ingen som öppnar.
- Ring en gång till, Sager är gammal, han kanske hör dåligt.

Jag ringde en gång till, och lät denna gång fingret hålla in ringklockans knapp olidligt länge. Inte ett ljud. Inga steg av hasande tofflor. Plötsligt hörde jag en katt jama innanför dörren.
Vad är det som gnäller?
Det är en katt inne i lägenheten. Katten jamade nu nästen oavbrutet innanför dörren. Jag försökte glänta på brevinkastet och såg rörelsen av en katt som oroligt vände sig fram och åter innanför dörren.

- Känn på dörren, den kanske är öppen, instruerade Lottie i mobilen.
- Jag kan väl inte bryta mig in i lägenheten?
- Är dörren olåst så bryter du väl inte dig in. Sager kanske sover, eller har tuppat av. Han kanske ligger skadad i lägenheten, kanske har trillat omkull.
- I så fall skulle han väl ropa?
- Han kanske är medvetslös. Har du inte hans telefonnummer, kolla i din mobil? Han ringde ju till dig igår.

Jag bläddrade fram ”Senaste” i telefonmenyn och hittade det som förmodligen var han telefonnummer. Tiden stämde med när han ringde mig dagen innan.

- Du, jag hittade numret, jag ringer tillbaka till dig. Jag knäppte av förbindelsen till Lottie och knäppte istället in Sagers nummer. Det tog några sekunder sedan hörde jag hur det ringde på en vanlig telefon inne i hans lägenhet. Jag lät fem-sex signaler gå fram, men ingen svarade. Det enda som hände var att katten jamade allt mer uppfordrande. Han hade kanske missat att vi skulle träffas, och gått ut för att handla? Kanske bara hade tagit en promenad och lämnat den sällskapssjuka katten hemma. Det kunde väl inte skada om jag kände på dörren i alla fall?

I en plötsligt infall tog jag upp en pappersnäsduk ur fickan och torkade av knappen till ringklockan och kanten på brevinkastet. Sedan kände jag försiktig med näsduken i handen på dörrhandtaget. Lägenhetsdörren gled nästan ljudlöst upp och en svart och vit, jättelik norsk skogskatt hoppade ut och strök sig mot mitt byxben.Där stod jag, förmodligen lättidentifierad av granntanten, hade misstänksamt torkat av knappar och handtag och vat nu på väg att få båda byxbenen fulla med katthår. Jag klev in i hallen följd av den sällskapssjuka katten och drog igen lägenhetsdörren bakom mig. Jag möttes av en konstig doft. Eftersom jag, med mina problem med polyperna har svårt att överhuvudtaget känna dofter, måste det vara en stark doft …lite bränd.

Med en konstig känsla i magen fortsatte jag längre in i hallen. Till höger låg ett litet kök och jag kunde se att det stod en kopp kaffe urdrucken på bordet tillsammans med en morgontidning. Det låg en halväten rostmacka intill kaffekoppen. Sager hade säkert ätit frukost, bestämt sig för att gå ut på en promenad och glömt att låsa lägenhetsdörren. Genom nästa dörr till höger såg jag ett sovrum med en dubbelsäng. Levde han ihop med sin gamla kärlek, chilenaren? Jag tittade in, sängen var prydligt bäddad. Genom dörren rakt fram kom jag in i ett stort vardagsrum. Tomt. En fönstervägg bjöd på ett fantastisk utsikt över sjön Trekanten och en vy bort mot Essingeleden. Efter att ha tittat in i ett intilliggande arbetsrum och ut på balkongen kunde jag bara konstatera att lägenheten var tom. Men vad var det för doft som jag hade känt? Jag tog upp mobilen och tryckte på återuppringning till Lottie. Hon svarade omedelbart, som om hon hade suttit med mobilen i knät.

- Ingen hemma. Det är städat och prydligt och tomt överallt. Sager måste ha glömt vårt möte och gått någonstans.
- Har du tittat överallt?
- Ja, ingen i köket, sovrummet är tomt, vardagsrummet och ett arbetsrum är också tomma. Jag har till och med kikat på balkongen – lika tomt där. Han är inte hemma.
- Är det inget konstigt, ligger inget märkligt framme eller så?
- Det luktar lite konstigt, lite bränt…
- Ser du om det har brunnit någonstans?
- Nej, inget strykjärn, ingen brödrost… Vänta ett tag!

Jag gick ut i köket och tittade mig runt. Ingen brödrost. Men vad hade han rostat mackan med?

- LG, Lottie ropade från mobilen. Det måste ju finnas ett badrum, har du kikat där?

Badrum, hade jag missat någon dörr? Jag gick tillbaka ut i hallen, och där omedelbart till vänster om lägenhetsdörren såg jag dörren till det som kunde vara ett badrum. Dörren stod på glänt och en skarvsladd ringlade in under dörren från ett av hallens eluttag.

- Jag har hittat badrummet.
- Är det någon där?

Jag öppnade dörren till badrummet som var fönsterlöst och därmed kolmörkt. Letade med vänsterhanden efter en ljusknapp vid sidan av dörren. Men hittade ingen.

- Det är alldeles mörkt och jag hittar ingen ljusknapp.
- Men knappen kanske sitter utanför dörren? Det kan göra det i lite äldre lägenheter.

Mycket riktigt till höger om dörren, ute i hallen, satt det en ljusknapp. När jag försökte tända ljuset hände ingenting. Jag såg mig runt i hallen, hittade en annan ljusknapp som förmodligen tände hallens taklampa. Jag knäppte på den men ingenting hände där heller.

- Lottie, det är något konstigt. Det går inte att tända någonstans, det verkar som om propparna har gått. Och det luktar inifrån badrummet.
- Du måste försöka hitta ett ljus eller en ficklampa. Kan du inte lysa upp med telefonen? Vänta, jag vet, sätt mig på vänt, och ta en bild med mobilen in i badrummet. Du har ju en mobil med kamerablixt.

Jag satte Lottie på vänt, satte på kameran och försäkrade mig om att blixtfunktionen var påslagen. Jag sträckte in kameran lätt vinklad i badrummet. för att få en så heltäckande bild som möjligt, och tryckte av. Blixtljuset lös upp badrummet. Jag tog ett steg tillbaka ut i hallen och bytte från kamerafunktion till bildbiblioteket. Bilden syntes nu som en liten ikon i menyn, jag klickade på den och bilden förstorades upp över hela skärmen. Nu såg jag tydligt badrum och i badkaret kunde jag se en manskropp som låg i vattnet, vars ena hand var fastspänd med buntband runt vattenledningsröret.

Jag kunde se att elsladden som ringlade in från hallen var hårt lindad runt mannens hals, en sladd som sedan gick vidare till en brödrost som låg under vattnet.  Sager hade ätit sin sista rostade smörgås.

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

0 Svar to “”Den glade vandraren”, kapitel 12”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar