”Den glade vandraren”, kapitel 13

caf093919abcef05

Kapitel 13

- En kunnig mördare, muttrade polismannen som verkade vara den som var ledare för gruppen som varit på plats fyra minuter efter mitt samtal till SOS Alarm.

Han nickade mot brödrosten

- Utan jordfelsbrytare läcker strömmen ut i vattnet och försöka hitta närmaste vägen till jord. Med ett ganska nytt badkar som det här, med oskadad emalj och avloppsledning av plast kan det nog hända att strömmen inte hittar någon annan väg ut än tillbaka genom brödrostens nolledare och säkringen på 10A utlösas utan att personen i karets vatten skulle få nämnvärda mängder ström genom kroppen. Finns det en jordfelsbytare i huset så klipptes strömmen vid 30mA och ingenting skulle ha hänt herr…

Han kikade i sina anteckningar.

- …herr Sager.

Han tittat grunnande upp på mig och fångade min blick.

- Kan du förstå vad som hänt? Efter vad du berättat börjar du bli rätt van vid att möta olika dödsfall.

Jag nickade bort mot kranen, där min gamla engelsklärares handled fortfarande satt fastspänd vid med buntband.
- Strömmen gick ut från rosten och sökte sig genom hans kropp via kranen som jordade det hela.
- Duktigt, nickade polisen. Det är inte så att du läste till svagströmselektriker eller något liknande, i skolan?
- Nej, jag läste marknadsföring. Simon Sager var inte lärare på yrkesskolan.
- Nänä, och hur var det nu. Greps du bara av en plötslig längtan att få träffa din gamla lärare igen?
- Nej, han ringde mig igår. På mobilen, så det kan ni säkert kolla upp. Han hade läst om att Rolf, en av mina klasskamrater, hade blivit mördad hemma hos mig. Och han hade blivit kontaktad av Rolf för några dagar innan.
- Och varför ringde han dig?
- Han ville komma i kontakt med någon i vår klass.
- Men varför ringde han just dig?
- Ingen aning, det kanske var lätt att hitta mitt mobilnummer? Nej, jag vet inte. Jo, naturligtvis var det för att Rolf blivit mördad hemma hos mig. Han hade ringt och sökt Sager och sedan blivit mördad hemma hos mig, innan de hann träffas. Så måste det vara.

Det blev Kronobergshäktet igen.

- Så herr Nilsson. Det var Birger Birgersson, en av de poliser som hade förhört mig förra gången, som nu mötte upp mig när vi kom in på häktet. Vi satte oss mitt emot varandra vid förhörsbordet. Birgersson tittade på mig, ruskade lätt på huvudet och suckade.

- Du är som en svamp Nilsson. Du suger liksom åt dig hela Stockholmstraktens andel av bestialiska mord. Giftmord, fiskar i munnen, sprängningar, avskurna halsar och nu stackars Simon Sager. Om vi nu förutsätter att du inte är banemannen…

- Banemannen?
- Baneman, synonymt med någons dråpare. Person som tagit livet av annan person.
- Mördare menar du?
- Så kan man också säga. Om vi nu antar att du inte är skyldig till något av de här morden. Varför händer de precis runt dig. Varför är det ingen annan av dina klasskamrater som hittar sin gamla klasskamrater hängda, brända eller styckade? Hm?
- Det är är ju inte riktigt sant. Jag var inte ens i närheten av sprängningen där Mörten blev dödad.
- Mörten?
- Ja, Rolf Mäkkinen.
- Finsk, var han det?
- Nej, han var faktisk tysk. Hans föräldrar var finnar som flyttat till Tyskland och där föddes Rolf, och när han började kindergarten, som dagis hette på den tiden, flyttade de till Nacka.

Birgersson bläddrade bland sina papper och nickade instämmande. Han hade tydligen hittat deras uppgifter om Rolf. Min före detta klasskamrat nu ”Mister blown away”.

- Ja du, Birgersson (vi började bli lätt familjära med varandra). Jag håller med om att det hela är väldigt märkligt. Men glöm inte bort att jag också har blivit attackerad. Stenen hade kunnat döda mig – eller Lottie. Eller i alla fall skadat oss rätt illa.
- Så har vi de här mystiska tecknen som dyker upp överallt, sa Birgersson. Kryssen med siffrorna. Man skulle nästan kunna tänka sig ett samband mellan någon som hatat matte.
- Eller älskat matte? …Magister Bäcklund!

På nytt bläddrade Birgersson bland sina papper.

- Mats Bäcklund, matematiklärare, gick även under smeknamnet ”…Månne”?
- Mmm, han sa ”månne” i var och varannan mening. Typ ”och vad kan det här talet bli månne?”. Till slut kunde vi inte lyssna på honom, utan satt bara och väntade på nästa ”månne”. När vi hade klassfest i skolan en gång, så skrev en av tjejerna över hela svarta tavlan ”Månne det blir en festlig kväll?” och sedan skrev hon dit ”Låt stå!” Då kom Bäcklund, och skulle vara festvakt. Han såg naturligtvis vad som stod på svarta tavlan, och efter det sa han aldrig ”månne” en enda gång igen. Men kan det ha orsakat ett trauma så stor att han nu bestämt sig för att ta livet av oss var och en?
- Knappast, sa Birgersson och stoppade in en portionssnus under överläppen. Han dog i en stroke för 12 år sedan. Tror knappast han går igen.

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

0 Svar to “”Den glade vandraren”, kapitel 13”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar