”Den glade vandraren” – kapitel 3

omslag_bok

Det fanns inte en chans att glömma händelsen

Tidningarna, inte minst den största lokaltidningen, slog upp det hela stort: ”Brutalt mord nära Slottsträdgård”. En annan, något mindre rubrik förkunnade några sidor in i tidningen: ”Sadistiska inslag blev slutet för medelålders man på Värmdö”.

Jag hade kunnat addera: ”Gammal klasskompis återsågs med fisk i munnen.”

Tidningarna jagade mig under fyra dagar, för att få en exklusiv ”jag var på platsen”-rapport. Men jag tryckte bort deras mobilförsök och vädjande mail. Jag hade egentligen inte någonting att tillägga, men som lokal kändis, där jag ofta kommenterade politiker och deras beslut och dessutom förde en kontinuerlig debatt om ortens utveckling på min blogg och Facebook, var jag tacksam att citera. Jag vågade säga det som många duckade för.

Men nu var det mer än allvar. Och alltför nära mig själv. Jag hade efter promenaden dagen efter, och en lång stunds funderande bestämt mig för att, kanske inte lösa fallet, men i alla fall försöka förstå varför det hade hänt. Jag kunde inte se mig själv som en amatördetektiv. Men jag hade erfarenhet av faktainsamling, värdering och sortering och jag var obotligt nyfiken.

Varför hade min gamla klasskamrat blivit mördad? Och varför hade just jag hittat Carl-Magnus Herlöv. Fanns det ett skäl till det? Jag kanske läste in för mycket i det inträffade? Allt kanske var just en tillfällighet, ett slumpmässigt sammanträffande.

Men det hade jag inte.

Det visade det sig när Lottie Davén ringde mig sent två dagar senare. Jag hade precis fått den sista timmen för mig själv, med hela familjen ljuvt insomnad, TV´n hade svalnat och den uppslagna boken låg i knät. Jag satt mig i min dyrt förvärvade Spidermanfåtölj (inköpt med hjälp av dotterns personalrabatt från det exklusiva möbelvaruhuset) och slog upp min favoritbok. Då ringde telefonen. För att inte förlora kontrollen över min efterlängtade kvällsstund, genom att låta telefonsignalen väcka resten av familjen, greppade jag snabbt luren och svarade.

-Hej, det är Lottie. Ja, du kommer kanske mest ihåg mig som Lottie Davén.

Det plingade som små bjällror i magen. Minnesbilden från de yngre tonåren och framför allt en lördag hemma hos en av mina närmaste kompisar i tonåren väcktes till liv. Hemma hos kompisen hade de ett rum på ovanvåningen av deras hus som kallades för biblioteket. Mellan varannan bokhylla ful med böcker fanns en soffa, och i en av dem hade Lottie och jag satt oss. Kompisen gjorde något helt annat, någon helt annanstans i huset. Min hand fick eget modigt liv präglat av ung kåthet och nyfikenhet och i vår ensamhet i detta dramatiska biblioteksrum tog min hand den modiga färden ned under hennes kjol, och smög försiktigt innanför hennes vita bomullstrosor. Jag var 15 år och hon var 14,

Hallå? LG? Hör du mig…? Det är Lottie. Förlorad i mina tankar, hade jag tappat kontakten med rösten i luren.

- Hej Lottie, det var onekligen inte igår. Flyttade du inte till Spanien för länge sedan?
- Jo, jag har bott där i snart 35 år, men jag var tvungen att flytta hem nu. Och det är det jag vill prata med dig om. Du har väl läst om mordet?
- Mordet?
- Ja, på Carl-Magnus, någon hittade ju honom ihjälgasad i hans egen bil någonstans. Du vet Carl-Magnus i vår klass. …Apan?
- Ja, jo det läste jag nog något om. Men vad har det att göra med att du flyttat hem?
- Minns du Börje?
- Börje..?
- Börje Lundstedt. Lite rund och jätteduktig i matte. Han brukade mest vara tillsammans med Tommy – långa, rödhåriga Tommy. Hängde mest med Tommy och Bossan.

Ett svagt minne väcktes till liv, och medan jag fortsatte att prata reste jag på mig ur fåtöljen, gick bort till mitt arbetsbord i ateljén och hittade klasskortet på bordet.

- Börje, Tommy..? Plötsligt kände jag igen dem båda på bilden. De stod bredvid varandra i andra raden. Tommy med en rödsprakande kalufs som stod rakt upp och Börje intill, rund och med ett öppet, snällt ansikte. Knappast någon tjejerna i klassens slogs om, men en genuint snäll kille.

- Du förstår, Börje och jag gifte oss för 25 år sedan, berättade Lottie i andra änden av telefonlinjen.
- Börje …och du?

Lottie hade varit en sexig, mörkhårig tjej med glimten i ögonen, som kunde få de flesta killarna i plugget. Hon och Börje? Han som var snäll, men också en liten mespropp? Dessutom korpulent och rätt kortväxt. Lottie skrattade lite dovt i luren och frågade:

- Förvånad?

- Ja, lite kanske. Ni är kanske inte världens med förväntade par, som jag minns er från plugget.

- Jag vet, men jag har förändrats och Börje har också förändrats. Hur som helst är vi gifta nu och bor i Spanien. Men för fem dagar sedan reste Börje hem för att ordna en del papper, försäkringar och annat.
- Och..? Jag undrade vart konversationen var på väg.
- Han har inte hört av sig sedan dess.
- Vad menar du?
- Han tog flyget hem och skulle ringa dagen efter, men han gjorde aldrig det och nu kan jag inte få tag på honom. Och när jag läste om mordet på Carl-Magnus började jag fundera om det kunde ha något sammanhang. Mordet och Börjes försvinnande.
- Vad menar du? Tror du att Börje dödade Carl-Magnus?
- Nej, men är det inte underligt att ena dagen mördas en av våra klasskamrater, och den andra dagen försvinner en annan?

Jag la ned klasskortet på bordet och undrade vad jag skulle svara. Det måste ju återigen vara en tillfällighet. Jag tittade tankfullt ut genom fönstret, det regnade utanför och vattenpölarna speglade kvällshimlen på uppfarten.

water

- Men umgås ni med Carl-Magnus? Du och Börje menar jag.
- Nej, jag har inte träffat honom sedan den där krystade återträffen vi hade med klassen.
- Men då måste det ju vara en tillfällighet Lottie. Har du efterlyst din man?
- Det är klart att jag har. Och polisen har kollat efter honom på alla tänkbara ställen. De kan se att han kom med flyget till Arlanda och att han gick igenom passkontrollen. De har också kollat att han tog flygbussen till city, men därefter är han försvunnen. Han har inte ens kontaktat sin gamla pappa.
- Men kan han inte bara glömt att ringa dig?
- Glömt, varje dag, fem dagar i streck? Och, ja, vi är lyckliga tillsammans, och Börje är inte den som helt plötsligt försvinner eller hamnar i konstiga äventyr.

Jag funderade. Vad ville hon egentligen? Ville hon att jag skulle börja leta efter Börje, eller ville hon bara höra om jag också tyckte att det var underligt med de båda händelserna, mordet och Börjes försvinnande? Varför hade hon ringt till just mig av alla i klassen? Vårt amorösa äventyr i biblioteket hade inte fått någon fortsättning, så kärlekspar hade vi ju aldrig varit.

- Du, jag måste fråga. Carför ringer du just mig? Vi har ju inte haft någon kontakt sedan skolan, och inte jag och Börje heller. Eller har du ringt flera i klassen?
- Jag ringde dig bara för att jag hittade ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka.
- Mitt telefonnummer i Börjes rockficka..? På en lapp?
- Ja.
- Stod mitt telefonnummer på en lapp som låg i Börjes ficka?
- Ja, och så stod det ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt nummer, det är det som jag har ringt nu.

Jag kände hur jag såg ut som en fågelholk i ansiktet. För några dagar sedan hittade jag en klasskamrat mördad under min morgonpromenad, nu hade en annan klasskamrat försvunnit och i hans ficka hade hans fru hittat en lapp med mitt namn och telefonnummer: ”Fråga om Engelsmannen”?

Jag stod tyst en lång stund, ur telefonluren i min hand hörde jag Lottie undra:

- Hallå? Är du kvar..?

I samma ögonblick plingade det till i min mobil på arbetsbordet. På skärmen lös ett SMS-meddelande upp: ”Ring mig snarast, Börje L” och så ett telefonnummer.

1 Svar to “”Den glade vandraren” – kapitel 3”


Lämna ett svar