”Den glade vandraren” – kapitel 7

smash_dellan

Kapitel 7

Lottie satt mitt emot mig med en dubbel espresso och ledsna ögon.

- Marianne och jag kom varandra ganska nära de sista åren i skolan. Hon var ju inbunden de första tiden hon gick med oss. Hon kom väl till klassen i sjuan?
- Ja, det var nog sjuan. Hon flyttade väl hit från Fagersta, eller Sala..?
- Vi började hänga i första ring sedan blev hon faktiskt något av min bästis. Vi har inte umgåtts sedan dess, men vi stötte faktiskt på varandra nere i Spanien. Hon var hemma hos mig och Börje och åt middag tillsammans med sin dotter. Och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Vi bestämde att jag skulle höra av mig till henne när jag kom till Sverige. Och här är jag nu och så säger du att hon är död. Det är lite overkligt, och sorgligt. Inte för att jag stod henne så nära.

Hennes blick blev lite fjärran.

- Vi gick på klubbarna i Gamla stan ihop som tonåringar. På er bluesklubb, minns du det?
- Minstrel Blues Club i Gamla Stan på Gåsgränd, i källaren. Det var första gången jag kom i kontakt med hasch. Det var de åren man bara skulle lyssna på äkta blues. Jag spelade munspel.
- Men sen fortsatte ni som popband. Vann inte ni Sveriges Radios Popbandstävling?
- Nej, men vi kom med bland de bästa. Björn Skifs hade ju ett band då som hette Slamcreepers, från Vansbro, och de slog ut oss i vår delfinal. Men vi var bra, jag har ett gammalt rullband hemma från den tiden. Robban Broberg presenterade oss: ”Här kommer det från Nacka en hel hop, nämligen The Odd Group.”
- Det var så ni hette, Odd Group. Marianne var alltid så förtjust i er trummis. Vad hette han?
- Pelle Norlin, djävligt duktig.

I mitt huvud kunde jag höra Pretty Flamingo, As tears go by, California Dreaming. Jag spelade keyboard och vår sångare sjöng och spelade tvärflöjt. Vår repertoar bestod av låtar från Kinks, Manfred Mann, Spencer Davies Group men en hel del egna också.

- LG, vad är det som egentligen som händer? Först hittar du Carl-Magnus, mördad, sedan försvinner Börje och nu berättar du att Marianne också har dött, förgiftad? Av vem då?
- Polisen har inte släppt på informationen ännu, men det verkar så. Och hon kan ju knappast ha förgiftat sig själv. Inte med målsättningen att dö mitt under en körsång i alla fall. Hur levde Marianne nu?
- Skild, det berättade hon i Spanien när vi bestämde att vi skulle träffas. Hon blev lika förvånad som du över att jag och Börje hade funnit varandra. Själv hade hon efter tjugo år lämnat sin man. Eller rättare sagt hade han lämnat henne. Han hade träffat en 29-årig ryska som han nu har flyttat ihop med.
- Var hon bitter, eller deppig?
- Nej, hon verkade rätt stabil och trygg. Bodde nära sina två barn. Hade ett bra jobb, skötte konferenserna på konferenshotellet på Djurö. Nej, jag kan inte säga att hon verkade knäckt eller så.

Min mobil ringde i fickan. Det var dolt nummer, så jag tvekade först om jag skulle svara.

- LG?
- Det här var från Nacka Polisen, Stig Strand. Det är vi som har träffats ett par gånger avseende Carl-Magnus Herlöv. Nu håller vi också på att utreda dödsfallet kring Marianne Callert. Hon lär också ha varit en av dina klasskamrater?

Jag la handen över mobilen och viskade till Lottie.

- Polisen…

- Ja, det stämmer, hon gick faktiskt i min och Carl-Magnus klass i högstadiet och på gymnasiet.
- Har du haft någon kontakt med henne under senare tid?
- Du, jag har inte sett henne sedan vi hade en klassåterträff för många år sedan. Ja, om man bortser från att jag var på Körfesten i helgen. Men det vet ni ju om.
- Så du har inte haft någon relation, eller träffat på henne under senare år?
- Som jag sa till dig under dina förhör, så är det ingen i klassen överhuvudtaget som jag har umgåtts med sedan skolan. Kanske träffat på någon då och då, men det är allt. Är jag det enda sammanhanget mellan de här inträffade dödsfallen, eller har ni pratat med andra i min gamla klass?
- Ja, det är så att när vi gått igenom Mariannes bostad idag, så hittade vi en lapp med ditt mobilnummer hemma hos henne. Och intill ditt nummer så hade hon skrivit. ”Angeläget, ring!”. Är det något du känner till?
- Ingen aning. Hon har inte försökt att ta kontakt med mig.
- Vi hittade ett annat namn också, till en annan av dina gamla klasskamrater. Men vi får inget svar när vi ringer henne. Hon heter Lottie Davén. Har du någon aning om var vi kan få tag på henne.

Jag vet inte varför inte jag sa att hon satt mitt emot mig just då. Istället tvekade jag och svarade:

- Lottie Davén? Jag har för mig att hon flyttade till Spanien?
- Ja, det känner vi till. Hon lär dessutom leva ihop med ännu en av dina klasskamrater, Börje Lundstedt. Vi har sökt honom också men kan inte få tag på honom heller. Det verkar som om klasskamrat efter klasskamrat försvinner..?

Lottie tittade nyfiket på mig. Jag ruskade sakta på huvudet.

- Ja, det är ingenting jag kan hjälpa dig med.
- Okay, det vore bra om du höll dig anträffbar under de närmaste veckorna, vi kommer säkert behöva komma i kontakt med dig igen.
- Jag ska inte resa bort, inte förrän framåt jul.
- Innan du åker någonstans, kan du väl meddela oss, Stig Strand. Du når mig genom Nacka Polisen.

Jag knäppte av mobilen och tittade på Lottie.

- Sa du att du inte visste var jag var?
- Ja, jag vet inte riktigt varför jag sa det. Ville väl fråga dig först. Polisen har sökt både dig och Börje. Det står dolt nummer när de ringer, så du kanske inte har svarat.
- Det ringde faktiskt på mobilen i bilen när jag var på väg hit ut.

Lottie tog upp sin mobil och kunde konstatera att någon med dolt nummer hade sökt henne tre gånger under de senaste timmarna. Jag tittade på Lottie.

- De hade hittat mitt mobilnummer på en lapp hemma hos Marianne? Och hon hade skrivit ”Angeläget, ring!” intill mitt nummer. Och jag har ingen aning om varför. Polisen tycker det var lite märkligt att fler och fler i klassen dör, eller inte går att få tag på.
- Undrar om de har kontaktat alla i klassen?
- Jag har faktiskt försökt att lista alla adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Höll på med det precis innan jag åkte ned hit idag. Tänkte skicka ut ett mail till alla för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller, tja jag vet inte.

Regnet slog emot fönsterrutan närmast bordet. Vädret var grått och just nu kändes hela tillvaron lite grå och dimmig. Både Lottie och jag försjönk in i våra egna tankar då det plötsligt small till!

Jag såg hur blodet börja rinna ner från Lotties panna och blek sjönk hon ihop mot ryggstödet på soffan. Smällen hade slagit lock för mina öron, och när jag utan att tänka mig för tog mig för vänsterörat så kände jag att handen blev blöt. Den var alldeles blodig.
Bordet var fullt av glasskärvor från fönstret som gått sönder och i cafélokalen sprang personalen omkring och skrek till varandra.

- Vad hände?

- Gud hon blöder. är hon skjuten?

- Var det någon som sköt..?

Jag torkade av mitt blödande öra med servetten och såg då stenen som krossat min kaffekopp, och nu låg framför mig på bordet. Någon hade kastat in den genom fönstret och glasskärvorna från rutan hade förmodligen skurit Lottie i pannan och mitt öra.  Lottie reste sig ostadigt upp för att gå in i rummet, bort från fönstret.

Jag tog upp stenen. Det var en gjuten, grå byggsten med ett ”X” och siffran ”8” målat i rött på ovansidan.

0 Svar to “”Den glade vandraren” – kapitel 7”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar