”Den glade vandraren”, kapitel 8

fika

Kapitel 8

Jag kunde inte somna, utan gick upp i nattmörkret och satt mig i min favoritfåtölj, Superspidern. Dagen hade fortsatt i ett kaos. Den bakande sonen i familjen Delselius på Café Tornhuset hade bett oss alla stanna kvar tills polisen kom. Och när polisen kom återsåg jag för 5-6 gången under en dryg vecka polisen Stig Strand. Han kom in på caféet tillsammans med en kollega, och när han såg på mig var det nästan som om han hade förväntat sig att jag skulle vara där.

Som vanligt blev det mest väntan, innan vi blev förhörda. Stig Strand tittade uppfordrande och lite förbannad på mig när han förstod att jag faktiskt hade suttit mitt emot Lottie då han hade ringt mig för en stund sedan. Varför hade jag inte sagt att jag att jag hade Lottie mitt emot mig då?

Jag kunde inte svara mig själv på frågan. Det var mycket som var rörigt i huvudet just nu.

Polisen sammanfattade det hela med att stenen genom fönstret kunde vara allt från en riktad aktivitet mot ”någon”, till ett bus av några ungdomar. Det kunde också vara riktat mot Café Tornhuset och familjen Delselius, sa Stigs kollega. Och för ett ögonblick riktades uppmärksamheten mot innehavarna till det uppskattade caféet.

I ögonvrån såg jag hur lokaltidningen reportagebil svängde upp utanför det sönderslagna fönstret. Jag kollade med poliserna om det var okej att jag återgick till mitt jobb. Det var det, men Lottie ville de gärna behålla en stund till. Lottie tecknade till mig, genom att med handen imitera en mobiltelefon, att hon skulle ringa mig senare.

Min kära hustru såg för första gången riktigt orolig ut vid middagsbordet. Under eftermiddagen hade jag jobbat i kapp en del skrivjobb, mailat resultaten till mina uppdragsgivare och fått en stund över till att röra ihop en Bullerbygryta. Egentligen en helt vanlig köttgryta med picnicbog, selleri, purjolök, svamp och en sås av creme fraiche och ostronsås tillsammans med soya. Grytan hade jag lanserat för mina barn när de var små lite dramatiskt som ett recept från Astrid Lindgrens Bullerby. På samma sätt hade jag lurat min äldsta son att äta isterband: ”Det är dinosauriekorv, Jeppe, jag lovar”. Idag var han över trettio, långt ifrån lika lättlurad och dessutom vegan.

- Jag börjar bli orolig Helge. Det kan ju vara någon som är ute efter dig och dina gamla klasskamrater. Men det verkar som om du hamnar i skottgluggen hela tiden.
- Tillfälligheter, det måste vara det. Annars verkar det ju som om jag har hamneat mitt uppe i en amerikansk deckarserie. Någon i min klass som har hatat mig hela sitt liv är ute efter mig. En diabolisk intrig…

- Du kanske bredade någon? Undrade Bettan. Var du och någon annan kär i samma tjej?

Lillsonen tittade upp från datorn som han numera också med sig till middagsbordet.
- Du mobbade väl någon stackare. Eller det kanske var någon tillbakadragen, vardaglig tjej som var hemligt kär i dig pappa. Eller någon liten smybög, som idag utvecklats till en tung stalker…
- Stalker? undrade hustrun.
- Ja du vet, hör här, sa Lillsonen och läste från datorskärmen: ”Stalking är ett beteende där en person förföljer eller kontaktar en annan person mot dennes vilja. Enligt vissa definitioner kan ett beteende kallas för stalking om det är ett avvikande mönster av trakasserier eller hot mot en specifik individ. Mönstret av trakasserier och hot ska vara mer än en öppen handling som offret uppfattar som hotande. Förföljelser och kontakter kan ske på flera olika sätt. Det kan röra sig om att någon fysiskt uppsöker en person och försöker ta kontakt, t.ex. genom att förföljaren, stalkern, dyker upp utanför offrets hus…”

- Usch, kan det vara så? Hustrun tittade oroligt och undrande på mig.
- Nej, sa jag lättsamt. Jag var aldrig den första som tjejerna blev kär i …på den tiden, la jag till i ett försök att vara skämtsam. Och nu är det ju så att det är andra som blivit mördade, inte jag.

- Än så länge, sa sonen dovt med blicken koncentrerad på dataskärmen.

- – - – - – - – - – - – - -

Vi satt och slötittade på TV lite senare på kvällen, när min mobil ringde. Jag resten motsträvigt på mig, fångade upp mobilen ur kavajfickan på stolen framför min dator och gick ut i köket.
Det var Lottie.

- Hej, jag tänkte bara att att du var nyfiken på vad polisen sa?
- Ja, berätta. Vad hände sedan jag gick? Du, jag är ledsen över att jag stack så kvickt men jag ville undvika lokaltidningen. Just nu tycker jag att jag har förekommit lite för ofta i pressen.
- Det gjorde inget. Men polisen, Strand, var lite undrande över varför du inte hade berättat för honom att du satt mitt emot mig när han ringde.
- Vad sa du?
- Jag, sa bara att jag varken hade fattat att det var polisen du hade pratat med, och inte hade någon som helst aning om varför du sa att du inte visste var jag var eller fanns.
- Jag vet fortfande inte själv varför jag sa det. Vad frågade de dig om då?
- De ville veta hur väl jag kände Marianne, eftersom de hittat mitt namn hemma hos henne. Och det kunde jag ju förklara rätt enkelt, precis som jag berättade för dig. Och sedan gällde det Börje förstås. De hade ju tagit reda på att vi lever ihop och de kan ju inte heller få tag på honom. Jag var ju tvungen att berätta att han var försvunnen.
- Berättade du att jag kände till det – att han var försvunnen?
. Nu kanske jag krånglar till det för dig, Helge. Men de ville veta exakt allt om Börjes försvinnande, när han försvann, när jag började bli orolig och så. Och, ja då berättade jag att jag hittat ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka. Och att det stod ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt mobilnummer.
- Hur tog dom de?
- Ja, hur tog dom det. De antecknade för glatta livet. Men jag sa också att jag du i din tur hade sökt Börje. Att du hade försökt ringa honom, men att du inte heller hade fått tag på honom.
- Berättade du om SMS:et? Där Börje bad mig ringa honom.
- Nej, sa Lottie dröjande, det glömde jag faktiskt.
- Sa dom något mer om mig? Var de misstänksamma eller undrande?
- Nej, inte speciellt. Jo vänta, han som hette Stig sa någonting…
- Någonting?
- Ja, han uttryckte sig lite skumt. Han sa någonting som: ”Ja, den där Helge Nilsson, lär vi nog få anledning att återkomma till”.
- …sa han det?
- Ja, något liknande i alla fall.

Helt plötsligt kände jag mig så självfixerad, jag hade ju inte ens hört mig för om hur Lottie mådde efter dagens blodvite.

- Förlåt Lottie, jag har alldeles glömt att fråga dig hur du mår. Hur gick det med skärsåret i pannan, och hur mår du? Jag känner mig fortfarande rätt skakad.
- Det är ingen fara, såret är ihoptejpat. Jag får kanske ett litet ärr. Annars är det ok, jag är hemma hos min storasyster i Saltsjö-Duvnäs. Så jag känner mig både lugn och ompysslad.

I samma stund ropade Bettan inifrån ateljén:
- Helge, kom! Du måste se på det här…

Jag funderade på om jag skulle avsluta samtalet, men angelägenheten i hustruns röst gjorde att jag med mobilen fortfarande vid örat gick in i ateljén och fram till Bettan och TV´n.

- Titta, det här är värre en en inkastad sten…

- Vänta lite Lottie, jag ska bara kolla på en sak.

I TV-rutan stod en reporter med lätt uppjagad uppsyn. Bakom kunde jag se en husfasad med en utbränd lägenhet. Tre fönster och en balkong inramade av svart sot. En stråle från en brandslang svepte från sida till sida.

- Explosionen inträffade strax före klockan arton ikväll. De boende i huset hörde en dov smäll och kände sedan en stark vibration. Som en liten jordbävning. Strax innan explosionen såg en av de boende i huset en vit skåpbil lämna platsen i hög hastighet. Personen ifråga fick ta ett steg upp på trottoaren för att undvika att bli påkörd.

- Jag har precis pratat med polisbefälet på platsen som säger att det för tidigt att uttala vad som har hänt. Någon form av explosion har antänt lägenheten som blev mer eller mindre utblåst inom loppet av några sekunder. I lägenheten lär det bo en man av engelsk härkomst. Man har också på platsen hittad en blå jacka med namnet ”Börje L” i brodyr på bröstet…

- Hallå, försvann du? Tittar du på TV? Lottie ropade från mobilen.

- Vad hade Börje på sig när han försvann?
- Börje, ingen aning? Varför frågar du det?
- Kan han ha haft en blå jacka med sitt namn broderat?
- Hur känner du till hans favoritjacka? Det är en blå collagejacka som han fick när han jobbade med fotbollslaget där vi bor. Han har varit lite av en ledare för grabbarna. Det var där han fick den där jackan, med ”Börje L” broderat – precis över hjärtat. Men varför frågar du om hans jacka..?
- Bor din syrra i ert gamla barndomshem?
- Ja…
- Då kommer jag över en stund, är det okay? Jag ska bara checka en liten sak först. Är det okej?
- Helge, handlar det här om allt som hänt? Har det hänt Börje något?
- Jag kommer Lottie, jag är hos dig om en liten stund.

Jag knäppte av mobilen och gick in på min dator för att kolla upp nyheterna på Internet. Det kunde inte bara vara en slump. ”Börje L” och en engelsman. Vad var det som det stod på lappen som Lottie hade hittat i Börjes rockficka; ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”, och så mitt mobilnummer.

Var det som jag befarade var det för mycket som hände just nu. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Nu kände jag helt plötsligt att det hände alltför mycket omkring mig som jag inte alls kunde kontrollera. Jag berättade för Bettan vad jag befarade, förklarade att jag skulle kolla upp det som hänt och ta mig hem till Lottie. Var det som jag befarade måste hon få veta vad som hänt.

Jag slängde på mig jackan och stängde ytterdörren bakom mig. Sen blev det bara helt svart.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

0 Svar to “”Den glade vandraren”, kapitel 8”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar