”Den glade vandraren”, kapitel 9

door

Kapitel 9

Att förlora medvetandet är en konstig upplevelse. Som att somna, men att ändå uppleva det som om du är lite vaken. För ett tiotal år sedan opererade jag bort polyperna i näsan. Halvvägs genom livet började mina polyper helt plötsligt att växa. Det ledde till att jag under några år gick med en allt allvarligare nästäppa som jag försökte kurera med allt från inhalatorer med mentol, nässköljningar med sprutor (som påminde om karikatyrer av lavemangsprutor) och nässpray. Ingenting hjälpte, så till sist konstaterade min läkare att jag måste in för operation och plocka bort polyperna.

- Men hur har de börjat växa, nu? Undrade jag.
- Har du haft andra problem med dina luftvägar? motfrågade doktor Lars.

Och det hade jag. Efter att ha köpt en säng med madrass med hästtagel hade jag drabbats av andnöd ett flertal gånger under nätterna. Så allvarligt att jag fått be min hustru skjutsa mig till akuten. Väl där, flåsande och rosslande, hade jag fått kortisontabletter och andningshjälp genom någon slags maskin. Läkaren hade visat mig två sugrör, och sagt att det var ungefär så trånga mina svullna luftrör hade varit när jag hade kommit in.

Diagnosen efter allergiproverna berättade att jag fått en astma – men en astma omöjlig att sätta diagnos på. Den kunde framkallas av tobaksrör, starka parfymer och hundra saker till.

- Där har du svaret, sa doktor Lars. Hela din andningsapparat har gått bärsärk, kommit i gungningen, och det har skrämt polyperna så att de nu växer till sig.

Växer till sig? Astma omöjlig att sätta diagnos på? Andningsapparat i gungning? Hurra, för läkarvetenskapen!

Hur eller hur, det blev operation och en sådan som krävde att jag sövdes ned. Jag minns att jag låg på sjukhussängen i ”förberedelserummet” och läste en deckare av norska författaren Anne Holt. Samtidigt konverserade jag, lätt nervös, med sjuksköterskan.

Jag fick en lugnande spruta och jag förstod allt mindre av vad jag läste i boken, och märkte att min dialog med sjuksköterskan blev allt mer obegriplig. Sedan slocknade jag. Men jag var ändå vaken på något sätt, men i en helt annan värld. Nu, steget utanför min ytterdörr, var jag tillbaka i den världen. Fast tvärtom. Jag låg på nytt i sjukhussängen förberedd på en polypoperation. Och jag konverserade med sjuksköterskan, samtidigt som jag försökte kika in mellan knapparna i hennes uniformsblus. Jag kunde skönja hennes bh, och jag kunde se klyftan mellan två fasta bröst.

Det har alltid funnits något sexigt hos sköterskor. Kanske är det de oskuldsfullt vita kläderna. Eller kanske är det att de vita kläderna bara är ett neutral skydd mot nakenheten där under?

- Någon försöker tydligen ha ihjäl alla i min skolklass, förklarade jag för sköterskan. Det är nog därför polyperna växer.
- Det kan det förstås vara, sa sköterskan förstående. Men du lever fortfarande tack och lov.
- Det är bara för att du tar hand om mig så bra, svarade jag flirtigt. Jag kan bara inte förstå vem som kan ha anledning att ta ihjäl alla i min gymnasieklass? Det måste vara någon som bär på ett starkt hat.
- Den personen kan inte må så bra, log sköterskan. (Så söt hon var.) Kanske jag skulle behöva ta hand om honom, eller henne?
- Det tror jag vore jättebra, kan du inte göra det? Jag tycker det är synd om hela klassen skulle gå åt.  Men det tråkiga är att jag inte vet vem det är.
- Du misstänker inte någon speciellt? Sköterskan la ena handen på min panna. Så mjuk.
- Nej, jag har inte en aning.
- Känner du inte igen mig? undrade hon leende. Det är ju jag, Rosie, din gamla klasskamrat.

Hon slutade att le, samtidigt som hennes mun blev allt större. Gigantiskt större. Nu såg jag att hon höll en jättelik spruta i den andra handen.

- Nu är det dags för dig att somna in, min lilla gubbe. För gott!

Hon körde in sprutan rakt in i den ena av mina näsborrar. Jag försökte förgäves att värja mig, men jag kände hur sprutspetsen trängde in allt längre in i mina näsgångar, och när det började att krasa förlorade jag medvetandet…

- – - – -

Jag frös när jag vaknade upp. Jag låg på garageuppfarten intill dörren på min bil. Jag kände mig bakfull och lätt illamående. Det ömmade i den högra axeln.

När jag försökte resa mig kände jag att det droppade från näsan. Blod rann ned på min högra hand som tagit stöd mot asfalten. Hade jag tuppat av, ramlat och slagit i näsan? Jag satte mig sakta upp och torkade av näsan med baksidan av handen. Jag hatade näsblod. Ända sedan jag varit liten hade jag haft lätt för att blöda näsblod, och så fort jag blev förkyld så kunde jag helt plötsligt börja blöda. Utan förvarning.

Jag kände efter i fickorna, men hade ingen näsduk till hands. Jag måste försöka resa på mig och ta mig tillbaka in i huset. När jag lätt snurrig i huvudet reste mig upp kände jag hur axeln ömmade. Jag måste ha slagit i rejält. Men hur hade jag hamnat vid bildörren? Det hade ju svartnat för ögonen direkt när jag hade klivit ut genom ytterdörren? Och mellan ytterdörren och bilen var det säkert tio meter.

Jag kan inte påstå att huvudet kände sig tipp topp för den här typen av funderingar och jag började dessutom känna ett lätt illamående. Kunde jag ha blivit nedslagen, kanske rånad?

Jag torkade av den blödande näsan igen, lutade ryggen mot bildörren och kände igenom mina fickor. Ingenting saknades. Plånboken, mobilen och bilnycklarna låg där de skulle. Det snurrade till i huvudet och jag kände det som om jag var på väg att ramla igen. Snart spyr jag, tänkte jag. Jag måste komma in i huset. Men avståndet till ytterdörren kändes som en alltför lång sträcka just nu.

Jag fumlade upp mobilen ur fickan och tryckte på ”hem”. Efter en stund svarade Bettan.

- Hej vännen, hur är det med Lottie? Är du framme där redan?
- Nej, jag är utanför huset. Jag tuppade av utanför dörren, och jag är fortfarande snurrig. Kan du komma ut och hjälpa mig in. Ta med lite hushållspapper också, jag blöder näsblod…
- Skojar du..? undrade Bettan tvekande.
- Nej, kom med en gång är du bussig. Jag tror att jag kräks snart.

Ytterdörren svepte snart upp och Bettan klev ut i skenet av ytterbelysningen. Hon räckte en vitt sudd med hushållspapper mot mig, som jag tacksamt tog emot och tryckte mot näsan.

- Vad är det som har hänt?
- Jag klev bara ut genom dörren och så blev allt svart. Och så vaknade jag upp här vid bilen.
- Men hur hann du låsa upp bildörren?
- Jag har inte låst upp bildörren.
- Men innerbelysningen är ju tänd inne i bilen. Hon kikade in i bilen över min axel, blekande och sa tyst: Det sitter någon i baksätet i bilen.

Stödd mot bildörren vred jag mig runt och tittade in i bilen. I skenet från innerbelysningen kunde jag se att det satt någon i baksätet. När jag böjde mig närmare såg jag att ansikte jag inte sett på många år.

Börje Lundstedt. Han satt med huvudet lutat bakåt som om han sov. Bara alltför mycket lutat.

Lätt darrig lyckades jag öppna bakdörren. Börje skulle aldrig vakna mer. Hans strupe hade ett snitt från den ena sidan till den andra och snittet gapade nu som en extra mun under hakan.

Jag vände mig om och kräktes rakt över Bettans fötter.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

3 Svar to “”Den glade vandraren”, kapitel 9”


  • Läste just de nio första kapitlen i din bok, LG. Har sett på facebook att du srivit men inte förrän nu börjat läsa. Fängslande och spännande måste jag säga. Ser fram emot fortsättningen!

    Patrik

  • Kul, det kommer att bli en rätt överraskande fortsättning. Kul att du läser. / LG

Lämna ett svar