”Den glade vandraren” – kapitel 2

start

Han stod till vänster om mig på klassfotot

Intill mig stod Monika med tuttarna, därefter Toffen, klassens clown – och sedan stod Carl-Magnus. Då 14 år och utan aborre i munnen. Carl-Magnus Herlöv, vi hade gått i samma klass från fyran och ända upp till nian. Vi hade aldrig varit speciellt nära kompisar.

Det närmaste till vänskap var väl att mitt popband hade huserat i hans pappas och mammas gäststuga, som vi gemensamt döpt om till Klubb Synden och under några månader använt som medlemsklubb för våra kompisar. Vi hade målat väggarna djupt mörkröda och satt upp ett antal vägglampor med rosa skärmar. Klubb Synden, som gjord för langad öl och vin och med ett ljus som tillät att man klämde tjejerna på brösten i dunklet.

Som Monika med tuttarna. Synnerligen välutvecklad med bröstvårtor som hallon när man i dunklet på Klubb Synden lyckade pilla under tröjan. För ett par år sedan stötte jag ihop med henne i en ICA-butik i Nacka. Hon var imponerad av min bil utan tak och att jag jobbade med teater och attraktioner, jag var inte lika imponerad av hennes Saltsjöbadsmässiga yttre. Som klippt ur en bild från ett möte med mogna, kvinnliga moderater, och tuttarna hade behagfullt lagt sig till vila långt längre ned än jag mindes.

Monika hade aldrig gillat Carl-Magnus.

Ingen i klassen stod väl honom riktigt nära vad jag kunde minnas. Men jag kunde inte minnas riktigt varför? Toffen, som inte bara var klassens clown och lustigkurre, utan också en driven tecknare med karikatyrer som specialitet, avbildade gärna Carl-Magnus som en apa. Förmodligen för att Carl-Magnus hade ett ovanligt långt avstånd mellan näsa och överläpp En näsa som dessutom var lite tillplattad. Försökte man fånga hans profil, blev det lätt en snäll apa.

I de lägre klasserna vet jag att Carl-Magnus tog illa vid sig, och jag hade mer än en gång sett honom lämna skolgården med tårar i ögonen. Längre upp i skolan, borstade han av sig skämten som om de inte bekom honom. Men en gång hade jag sett hans ögon. Ledsna, lite sorgsna. Eller mindes jag fel?

Industrifärg, det var det som blev Carl-Magnus liv.

Jag stötte på honom på en krog på söder för fyra-fem år sedan. Matkultur på Erstagatan, kanske inte precis den restaurang som var helt självklar för en något korpulent, kostymklädd säljare av industrifärg. Krogen erbjöd en avancerad crossover av maträtter från hela världen. Inredningen var slarvigt bohemisk. Inga vita dukar, och inga prydliga servitörer.

Carl-Magnus hade följt mig i lokaltidningarna, berättade han med en andedräkt flämtande av något tungt rödvin. Det hade gått bra för honom. Eget bolag med tolv anställda, kontrakt med Landstinget, hus i burgna Nackaförorten Storängen, hade just köpt en båt, en Searay 34 fot med V8-motor och körde en ny Mercedes. Nyskild, tre barn men… och så hade han nickat mot den rödhåriga kvinnan i 35 års åldern som väntade på honom vid utgången till krogen. Jojo, som ”män” hade vi menande nickat till varandra. Och så hade han försvunnit ut i natten med den nya kvinnan.

- – - – - – - – - -

Jag blev sittande i polisbilen i nästan två timmar, innan jag fick återvända till morgonpromenaden som nu kändes mest angelägen för att ta mig hem.

Varför hade jag gått just den här vägen?
Gick jag här varje dag?
Varför gjorde jag det?

Jag drog hela förloppet från det att jag snörde på mig sina Adidas till att jag upptäckte bloddropparna på avloppsluckan från Tierp. När jag kommit så långt såg den kvinnliga polisen (snygg, lagom lång och med intensiva blåa ögon) på den äldre, väldigt långa polisen och försvann ut ur bilen. Genom sidorutan såg jag hur hon snabbt sprang ut till polisbil nummer två som just anlänt och tillsammans med de nya två poliserna bestämde de sig tydligen för att stänga av gatan innan Täcka Uddens infart.

Jag kunde inte riktigt förstå hur de skulle kunna hantera detta praktiskt. Den här vägen, där polisbilar och ambulansen nu stod, var den enda tillfartsvägen från bostadsområdet intill med de danskinspirerade, rosa kedjehusen. Hur skulle alla de som bodde där (och förmodligen just nu åt frukost helt ovetande om detta mord) kunna ta sig till jobbet, skolan och dagis?

Lustigt hur man mitt i eländet kommer in på väldigt praktiska tankar.

- Ta det hela en gång till, se den långe polismannen

Jag lutade mig tillbaka i baksätet på polisbilen, där jag nyfiket fått bekräftat att de bakre dörrarna verkligen saknade dörrhandtag på insidan. Jag kände mig lite som ofrivilligt placerad mitt inne i en amerikansk kriminalfilm. Jag drog efter andan, blundade lätt och tog tålmodigt min redogörelse från början igen.

- Du nämnde att du känner den döde? (Punkt, punkt, punkt…) Syftningarna var illa dolda.

Vad han förmodligen menade var ”var ni nära bekanta?”, ”umgicks ni regelbundet?˝, ”hade ni någon kontrovers mellan er?” ”Kan det vara så att du var så arg att du beslöt att ända hans liv?” Var jag misstänkt? Trodde han verkligen att jag mördat mannen i bilen och sedan oskyldigt och panikslagen larmat polisen? Att jag stuckit ut hans ögon, dragit fast hans händer vid ratten med buntbanden, stoppat in aborren (vad jag nu fått den ifrån?) och därefter dragit in slangen genom sidorutan på Audin för att nöjd kika in genom den blodiga sidorutan för att se honom dö.

- Kände du hans familj, var du bekant med hans fru?

Jag försäkrade honom om att jag, förutom sammanstötningen på Matkultur, inte träffat honom sedan klassåterträffen i en lokal festlokal när vi var tjugofem år. Och att det kändes synnerligen overkligt att nu påträffa honom mördad.

- Ja, vi har ju ännu inte fastställt att han är mördad. Polismannen tittade mig stint i ögonen.

Jag stirrade på den allvarsamma polismannen och kunde inte låta bli att dra på munnen.

- Så du tror att han själv först stack ut sina ögon, sedan drog in slangen från avgasröret, satte sig bilen, stoppade in en död aborre i munnen på sig själv, för att till sist spänna fast sina båda händer med buntband vid ratten…? Ursäkta, men jag har lite svårt att se det framför mig.

Polismannen log inte. Han såg mer ut som en ledsen boxer, och jag hade lagt märke till att han gång på  gång besvärat ändrade ställning i bilstolen. Hemorrojder eller springmask? hade jag på vippen frågat innan han på nytt tog kommandot och fortsatte förhöret.

Femtiofem minuter senare, med lämnat mobilnummer och mailadress, och en försäkran om att jag varken tänkte beger mig till Kairo, Mallorca eller Trondheim inom de närmaste dagarna fick jag tillåtelse att lämna området. Och det var på promenaden hem som jag började försöka minnas vem mannen i bilen egentligen var. Dessutom funderade jag över det fullständigt oväntade att jag skulle hitta en klasskamrat mördad två kilometer från mitt hem.

På vägen hem snappade jag upp Metro vid busshållplatsen, och i ett ögonblick slog det mig att det jag just upplevt kanske blev morgondagens rubriker i tidningen. Hade jag varit iskall hade jag naturligtvis använt telefonens kamera och plåtat för glatta livet – för att sedan kammat hem kvällstidningarnas belöningar för tips på nyheter. Jag hade ju till och med kunnat ta en närbild på aborren.

Med gratistidningen i handen fortsatte jag promenaden hem. Livet är förunderligt. Jag hade just klivit ur en stycke verklighet som kändes som en variant av amerikanska TV-serier som CSI Los Angelse, och längtade nu som mest efter två kokta ägg, grapefrukt juice och Paulins Müssli. Jag stannade upp nedanför kyrkan, men kände inget behov av att kommunicera med vår herre, inga darrningar i kroppen eller synptom på begynnande chock. Skulle man inte göra det? Jag var bara hungrig.

Det var då jag kom på namnet: Carl-Magnus, det var så han hette. Eller hade hetat. Nu blev han bara ett personnummer på bårhuset. Vem hade hatat honom så mycket att man beslutat sig för att mörda honom? Och vad hade de gjort med hans ögon? Det såg ju ut som om han var illa bränd? Och varför hade någon gjort sig besväret att stoppa en aborre i munnen på honom?

(Hade de haft med sig aborren i en påse, förberedd och klar?)

Undrar hur polisen skulle bära sig åt för att försöka lösa det här fallet. Ett tag slog mig fantasins förunderliga tanke, att jag nu hade chansen att, vid sidan av polisen, försöka lösa fallet – som i engelsk, klassiska deckare. Jag kunde kanske ta bilen och åka hem till hans nya unga kvinna. För att därefter åka till hans företag för att se om det fanns en illvillig kompanjon i företaget, som sålde industrifärg, som var inblandad och kanske ville ta kontrollen över rörelsen. Om jag började gräva och undersöka, skulle  säkert saker börja hända runt omkring mig.  Och en morgon senare skulle jag vakna upp av att det ringde ihärdigt på dörren- Utan att väcka min djupt snusande hustru skulle jag smyga upp och öppna dörren bara för att hitta en död aborre på yttertrappan – som en varning. Sluta, lägg inte näsan i blöt!

Så långt i mina tankar nådde jag yttertrappan och avsatsen upp till min egen ytterdörr. Jag snörade av mig skorna och med morgontidningen, som jag just nappat åt mig ur brevlådan, i handen så gick jag ut i köket för att förbereda min frukost. Efter frukosten, men först efter, skulle jag leta upp mina gamla skolalbum. Lite kunde jag ju gräva.

Vem var rädd för att få en död aborre på trappan? Jag borde ha vetat bättre.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

0 Svar to “”Den glade vandraren” – kapitel 2”


  • Inga kommentarer

Lämna ett svar