Arkiv för 'Aktuella Funderingar' kategorin

Sida 2 av 28

”Den glade vandraren”, kapitel 11

vandraren

Kapitel 11

Min hustru kunde intyga för polisen att jag hade varit hemma och inne i vårt hus, och i stort sett under hennes uppsikt hela tiden, tills det att jag gått ut till bilen. Börje, kunde de fastställa, hade varit död sedan en timme före upptäckten. Och då hade jag suttit framför TV´n med Bettan.
De hade inte heller kunnat konstatera några fingeravtryck från mig på kniven, inte ens på krocketfodralet. Men jag var, som den ena av polismännen uttryckte det i slutet på förhöret innan de släppte mig.

- …fortfarande på vår lista.
- Lista?
- Den lista som innehåller alla som vi på något sett vill titta närmare på i samband med alla de brott som inträffat under de senaste veckorna och som har haft med dina arbetskamrater att göra.

Bettan väntade utanför polishuset med sin röda hundkoja. Det första hon sa var inte att fråga mig om hur jag mådde, eller hur det hade gått i förhöret. Nej, det första hon påpekade var att hon hade lyckats med sin fickparkering, en hang up hon har haft sedan jag träffade henne.

På vägen genom stan stannade vi vid ett rödljus, jag kunde se löpsedlarna vid Seven Eleven-butiken  till höger i korsningen:

”Klassen krymper. Ännu en mördad!” och på den andra löpsedeln: ”Knivmord i förort. Fortsättning följer..?”

Jag kunde hålla med den andra löpsedeln i deras formulerade fundering. Jag kände på mig att vi inte hade sett det sista mordet hända ännu. Tre av tjugofyra elever hade nu blivit mördade. Jag plockade upp min mobil och slog numret till Lottie. Jag hade inte pratat med henne sedan jag ringt henne för tre dagar sedan och sagt att jag skulle komma. Men därefter hade ju en hel del hänt.

Hon svarade på andra signalen. Jag behövde inte förklara, hon hade naturligtvis blivit underrättad om vad som hade hänt i och med att Börje var mördad. Hon lät neutral och samlad. Var det chocken eller var det sorgen? Jag undrade om jag kunde komma över en stund, om hon nu var hemma i det gamla barndomshemmet i Saltsjö-Duvnäs. Hon var hemma och det gick bra om jag ville komma förbi en stund.

Bettan tittade frågande på mig.

- Ja, du hörde. Jag skulle vilja prata en stund med Lottie. Om du svänger förbi där och släpper av mig, så behöver du inte vänta, jag tar en taxi hem så ses vi hemma sedan. Jag behöver duscha och få en lugn kväll men god middag.
- Men LG, borde du inte åka hem och vila en stund? Du kanske också skulle vara lite försiktig med vad du gör och var du är? Lottie har mist sin man, men jag vill inte förlora min.

Jag lovade att vara försiktig. men jag ville prata med Lottie en stund. Någonstans kanske vi kunde hitta en ledtråd till vad som händer.

- Och det kanske du inte ska överlåta till polisen istället?
- Men dom misstänker ju mig? Och Lottie och jag har bättre koll på vår egen skolklass. Det hela måste jag någonting med vår klass att göra.

Lottie hade plockat fram klasskortet, när jag kom fram. Bettan släppte av mig med ett ”var rädd om dig, ring om det är något!”. När jag ringde på dörren öppnade Lotties äldre syster. Lotties storasyster var idag långt ifrån den pudding som jag mindes från tonåren. Mer en äldre stilig dam. Men dragen var kvar, den markerade hakan och de mörka ögonbrynen. När hon såg att det var jag slog hon armarna om mig i en varm kram.

- Hur är det med Lottie?
- Ja, hur kan det vara med en hustru som just har mist sin man? Även om det har hänt en hel del underliga och skrämmande saker, så hade hon väl knappast förväntat sig att han skulle mördas. Men Lottie är stark, hon håller ihop. Just nu är hon mer förbannad. Kom in.

Hon höll upp dörren och släppte in mig i den stora Saltsjö-Duvnäsvillan med anor från 20-talet. Lika pampig som jag mindes den, bara lite mer sliten och så mycket mörkare än jag kom ihåg. Kanske det vara vanan av att se alla nya villor, med ständigt lika vita väggar.

Lottie var onekligen förbannade. Sorgen och saknaden hade fött energi. Hennes mörkbruna ögon, som jag en gång förälskat mig i, var som svarta kolbitar. Hon hade klasskortet framför sig och över huvudena på alla klasskamrater hade hon satt olika plus och minustecken.

- Jag har försökt att rangordna alla i klassen. De med tre plus är de som jag aldrig skulle misstänka. Och de som har tre minus, det är bara två av våra klasskamrater, är de som är mest misstänkta.

Jag kunde snabbt se att vi förmodligen hade samma uppfattningar om våra gamla kamrater, på några undantag när.

- Jag har bedömt dem efter om de skulle kunna ha ett horn i sidan till oss andra i klassen. Du vet, blivit mobbade, retade eller känt sig utanför. Sedan har jag försökt att titta på vilka som var kära i varandra, och vilka som var kära i de som de inte kunde få.

Tillsammans tittade vi på elev efter elev. Lena som fått tre plus, fick helt plötsligt bara ett plus, eftersom jag kunde berätta att hon varit kär i Lars-Göran som tydligt visat att han inte gillade henne utan istället visade sin kärlek för Rosemarie. Två av klasskamraterna hade Lottie satt ett stort svart kors över, Nisse och Johan. Döda, båda två. Nisse fick en stroke härom året och Johan föll ned från en stege i somras och bröt nacken.

- Du vet mycket mer än jag.
- Det var Börje som berättade det. Han har hela tiden haft en kontakt med Bossan. Jag har försökt få tag på Bossan nu i en vecka. Han lever ensam, hans fru fick MS och gick bort för ett tiotal år sedan. Men det är ingen som svarar när jag ringer honom.
- Var bor han?
- Älvkarleby, strax intill Laxön, tror jag att det heter. Det är ju inget ställe som man åker till på en pisskvart.
- Ok, då är det tjugo elever plus du och jag kvar just nu- Om inte Bossan också sitter död med en fisk i munnen någonstans. Varför hade Carl-Magnus en fisk i munnen? Mördaren måste ha velat säga oss någonting.

Lottie visade upp en kort namnlista där hon hade skrivit upp alla med två eller tre minus på klasskortet. Det blev fyra namn. Ove, Rolf, Gunilla och Yngve. Ove var ju alltid lite utanför. Han var sällan i skolan, dansade inte på klassfesterna och blev väl i ärlighetens namn lite retad.
Fast inte så allvarligt?

- Nej, kanske inte. Rolf, eller ”Mörten” som han kallades, gillade aldrig att bli kallad för Mörten. Sen vet jag att ni killar som alltid gick klädda i Bognerjackor, Alan Painetröjor och Playboyskor retade honom för hans sandaler och att hans pappa hade Tyrolerhatt, du vet sådan där grön hatt med rakborste vid brättet.
- Gunilla då?
- Där var det väl vi tjejer som var taskigast. Hon luktade ju alltid svett, och det blev en grej att vi andra i gymnastikens omklädningsrum alltid pikade henne för det.
- Yngve kan jag förstå. Han var ju klassens hackkyckling på många sätt, även om ingen tyckte riktigt illa om honom. Det är svårt för en kille i 15 års åldern som stammar och dessutom är vindögd.

Vi tittade båda på klasskortet sedan tittade vi på varandra. Allt kändes bara extremt underligt. Ove, Rolf, Gunilla och Yngve? Inte kunde någon av de bära på ett så stort hat att de nu, så många år efter, mördade sina klasskamrater – en efter en.

- Men måste det vara en klasskamrat? Kan det vara en lärare. Kanske vi ska prata med någon av våra lärare?
- Men hallå LG, tror du att Bäckström, Sager eller Högfeldt lever idag. Och om de lever tror du att någon av dem ens orkar tänka på en hämnd. Och en hämnd på vad? Att vi pratade på lektionerna, eller att du inte gjorde engelskaläxan?

Det blev tyst i rummet. Länge. Jag började bli hungrig och kände ett stort behov av en dusch. Kunde inte låta bli att snegla på Lottie och beundra att hon fortfarande var så välbehållen. Var det för att hon bodde nere i Spanien med sol och värme, eller var det för att hon rörde sig och höll sig i trim? Lottie såg tankfull ut, tittade upp på mig och undrade:

- Jag har försökt att komma på vilka i klassen som Börje stod närmast. Han tillhörde ju inte det snobbgäng, som du tillhörde. Ni som alltid hade de senaste kläderna. Jag minns när du kom med utsvängda byxor till skolan. Vilken uppståndelse.
- Vinröda manchesterbyxor, inköpta på NK´s damavdelning. Det krävdes mod för att göra det. Nej, Börje, han höll väl ihop med Rolf och Bossan?
- Ja, det kom jag nog också fram till. Och Bossan har får jag ju inte tag i, det är han som flyttat upp till Älvkarlby. Rolf går inte att spåra alls. Jag har försökt Googla och jag har registrerat mig på StayFriends på nätet men det går inte att hitta honom.
- Vad ville han bli, kommer du ihåg det?
- Rolf? Jag tror att han faktiskt var intresserad av finanser. ”Mörten” på Wall Street?

Dörren till rummet där vi satt uppkrupna i soffan öppnades och Lotties storasyster kom in med en bricka med kaffe.

- Vad gullig du är, kommer du in med kaffe…
- Inte bara kaffe. Kommer med lite överraskande nyheter också. Hon räckte fram en uppviken kvällstidning.

Jag lät Lottie ta emot tidningen, samtidigt som jag undrade över hur hon kunde hålla ihop efter mordet på Marianne under Körfesten, incidenten tillsammans med mig på Café Tornhuset och nu mordet på hennes man, Börje.

Lottie tog upp tidningen och började läsa, efter en stund tittade hon upp på mig och sa:

- Den sprängda engelsmannen är inte okänd längre. Det var Rolf, ”Mörten”, som var engelsmannen. Han har bott i England i tjugo år och arbetat inom finansmarknaden. Tydligen snorrik.

Tjugofyra klasskamrater. Två döda av naturliga orsaker. Fyra mördade. Och Lottie och jag hade blivit utsatta för attentat med stenkastning. Vi kunde inte hitta några riktiga anledningar, men det hade naturligtvis med klassen att göra. Nu behövde jag definitivt en dusch, en öl och en stund i sängen. Jag bad Lotties syster att hjälpa mig med en taxi. Lottie och jag kom överens om att träffas hemma hos mig dagen efter.

I samma ögonblick ringde mobilen. Okänt nummer.
- Hallå, det är LG?
- Hej LG, det är Simon. Rösten var gammal och svag, men också svagt välbekant.  Jag vet inte om du minns mig, men jag var din engelsklärare på gymnasiet. Ni var en av de första klasser jag hade. Simon Sager, heter jag. Du gjorde nästan aldrig din läxa, det minns jag, men du var ändå duktig. Duktig på att konversera och debattera.
- Ja, jag minns dig magistern, (Hur korkat lät inte det. Jag en vuxen man, som efter 45 år fortfarande kallade honom för magistern?)
- Jag ber om ursäkt för om jag ringer olämpligt LG. Men jag måste komma i kontakt med någon i er klass. Jag blev nämligen kontaktad av din gamla klasskamrat Rolf för några dagar sedan i ett angeläget ärende. Och idag läste jag att han hade blivit sprängd i luften…

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

”Den glade vandraren”, kapitel 9

door

Kapitel 9

Att förlora medvetandet är en konstig upplevelse. Som att somna, men att ändå uppleva det som om du är lite vaken. För ett tiotal år sedan opererade jag bort polyperna i näsan. Halvvägs genom livet började mina polyper helt plötsligt att växa. Det ledde till att jag under några år gick med en allt allvarligare nästäppa som jag försökte kurera med allt från inhalatorer med mentol, nässköljningar med sprutor (som påminde om karikatyrer av lavemangsprutor) och nässpray. Ingenting hjälpte, så till sist konstaterade min läkare att jag måste in för operation och plocka bort polyperna.

- Men hur har de börjat växa, nu? Undrade jag.
- Har du haft andra problem med dina luftvägar? motfrågade doktor Lars.

Och det hade jag. Efter att ha köpt en säng med madrass med hästtagel hade jag drabbats av andnöd ett flertal gånger under nätterna. Så allvarligt att jag fått be min hustru skjutsa mig till akuten. Väl där, flåsande och rosslande, hade jag fått kortisontabletter och andningshjälp genom någon slags maskin. Läkaren hade visat mig två sugrör, och sagt att det var ungefär så trånga mina svullna luftrör hade varit när jag hade kommit in.

Diagnosen efter allergiproverna berättade att jag fått en astma – men en astma omöjlig att sätta diagnos på. Den kunde framkallas av tobaksrör, starka parfymer och hundra saker till.

- Där har du svaret, sa doktor Lars. Hela din andningsapparat har gått bärsärk, kommit i gungningen, och det har skrämt polyperna så att de nu växer till sig.

Växer till sig? Astma omöjlig att sätta diagnos på? Andningsapparat i gungning? Hurra, för läkarvetenskapen!

Hur eller hur, det blev operation och en sådan som krävde att jag sövdes ned. Jag minns att jag låg på sjukhussängen i ”förberedelserummet” och läste en deckare av norska författaren Anne Holt. Samtidigt konverserade jag, lätt nervös, med sjuksköterskan.

Jag fick en lugnande spruta och jag förstod allt mindre av vad jag läste i boken, och märkte att min dialog med sjuksköterskan blev allt mer obegriplig. Sedan slocknade jag. Men jag var ändå vaken på något sätt, men i en helt annan värld. Nu, steget utanför min ytterdörr, var jag tillbaka i den världen. Fast tvärtom. Jag låg på nytt i sjukhussängen förberedd på en polypoperation. Och jag konverserade med sjuksköterskan, samtidigt som jag försökte kika in mellan knapparna i hennes uniformsblus. Jag kunde skönja hennes bh, och jag kunde se klyftan mellan två fasta bröst.

Det har alltid funnits något sexigt hos sköterskor. Kanske är det de oskuldsfullt vita kläderna. Eller kanske är det att de vita kläderna bara är ett neutral skydd mot nakenheten där under?

- Någon försöker tydligen ha ihjäl alla i min skolklass, förklarade jag för sköterskan. Det är nog därför polyperna växer.
- Det kan det förstås vara, sa sköterskan förstående. Men du lever fortfarande tack och lov.
- Det är bara för att du tar hand om mig så bra, svarade jag flirtigt. Jag kan bara inte förstå vem som kan ha anledning att ta ihjäl alla i min gymnasieklass? Det måste vara någon som bär på ett starkt hat.
- Den personen kan inte må så bra, log sköterskan. (Så söt hon var.) Kanske jag skulle behöva ta hand om honom, eller henne?
- Det tror jag vore jättebra, kan du inte göra det? Jag tycker det är synd om hela klassen skulle gå åt.  Men det tråkiga är att jag inte vet vem det är.
- Du misstänker inte någon speciellt? Sköterskan la ena handen på min panna. Så mjuk.
- Nej, jag har inte en aning.
- Känner du inte igen mig? undrade hon leende. Det är ju jag, Rosie, din gamla klasskamrat.

Hon slutade att le, samtidigt som hennes mun blev allt större. Gigantiskt större. Nu såg jag att hon höll en jättelik spruta i den andra handen.

- Nu är det dags för dig att somna in, min lilla gubbe. För gott!

Hon körde in sprutan rakt in i den ena av mina näsborrar. Jag försökte förgäves att värja mig, men jag kände hur sprutspetsen trängde in allt längre in i mina näsgångar, och när det började att krasa förlorade jag medvetandet…

- – - – -

Jag frös när jag vaknade upp. Jag låg på garageuppfarten intill dörren på min bil. Jag kände mig bakfull och lätt illamående. Det ömmade i den högra axeln.

När jag försökte resa mig kände jag att det droppade från näsan. Blod rann ned på min högra hand som tagit stöd mot asfalten. Hade jag tuppat av, ramlat och slagit i näsan? Jag satte mig sakta upp och torkade av näsan med baksidan av handen. Jag hatade näsblod. Ända sedan jag varit liten hade jag haft lätt för att blöda näsblod, och så fort jag blev förkyld så kunde jag helt plötsligt börja blöda. Utan förvarning.

Jag kände efter i fickorna, men hade ingen näsduk till hands. Jag måste försöka resa på mig och ta mig tillbaka in i huset. När jag lätt snurrig i huvudet reste mig upp kände jag hur axeln ömmade. Jag måste ha slagit i rejält. Men hur hade jag hamnat vid bildörren? Det hade ju svartnat för ögonen direkt när jag hade klivit ut genom ytterdörren? Och mellan ytterdörren och bilen var det säkert tio meter.

Jag kan inte påstå att huvudet kände sig tipp topp för den här typen av funderingar och jag började dessutom känna ett lätt illamående. Kunde jag ha blivit nedslagen, kanske rånad?

Jag torkade av den blödande näsan igen, lutade ryggen mot bildörren och kände igenom mina fickor. Ingenting saknades. Plånboken, mobilen och bilnycklarna låg där de skulle. Det snurrade till i huvudet och jag kände det som om jag var på väg att ramla igen. Snart spyr jag, tänkte jag. Jag måste komma in i huset. Men avståndet till ytterdörren kändes som en alltför lång sträcka just nu.

Jag fumlade upp mobilen ur fickan och tryckte på ”hem”. Efter en stund svarade Bettan.

- Hej vännen, hur är det med Lottie? Är du framme där redan?
- Nej, jag är utanför huset. Jag tuppade av utanför dörren, och jag är fortfarande snurrig. Kan du komma ut och hjälpa mig in. Ta med lite hushållspapper också, jag blöder näsblod…
- Skojar du..? undrade Bettan tvekande.
- Nej, kom med en gång är du bussig. Jag tror att jag kräks snart.

Ytterdörren svepte snart upp och Bettan klev ut i skenet av ytterbelysningen. Hon räckte en vitt sudd med hushållspapper mot mig, som jag tacksamt tog emot och tryckte mot näsan.

- Vad är det som har hänt?
- Jag klev bara ut genom dörren och så blev allt svart. Och så vaknade jag upp här vid bilen.
- Men hur hann du låsa upp bildörren?
- Jag har inte låst upp bildörren.
- Men innerbelysningen är ju tänd inne i bilen. Hon kikade in i bilen över min axel, blekande och sa tyst: Det sitter någon i baksätet i bilen.

Stödd mot bildörren vred jag mig runt och tittade in i bilen. I skenet från innerbelysningen kunde jag se att det satt någon i baksätet. När jag böjde mig närmare såg jag att ansikte jag inte sett på många år.

Börje Lundstedt. Han satt med huvudet lutat bakåt som om han sov. Bara alltför mycket lutat.

Lätt darrig lyckades jag öppna bakdörren. Börje skulle aldrig vakna mer. Hans strupe hade ett snitt från den ena sidan till den andra och snittet gapade nu som en extra mun under hakan.

Jag vände mig om och kräktes rakt över Bettans fötter.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren”, kapitel 8

fika

Kapitel 8

Jag kunde inte somna, utan gick upp i nattmörkret och satt mig i min favoritfåtölj, Superspidern. Dagen hade fortsatt i ett kaos. Den bakande sonen i familjen Delselius på Café Tornhuset hade bett oss alla stanna kvar tills polisen kom. Och när polisen kom återsåg jag för 5-6 gången under en dryg vecka polisen Stig Strand. Han kom in på caféet tillsammans med en kollega, och när han såg på mig var det nästan som om han hade förväntat sig att jag skulle vara där.

Som vanligt blev det mest väntan, innan vi blev förhörda. Stig Strand tittade uppfordrande och lite förbannad på mig när han förstod att jag faktiskt hade suttit mitt emot Lottie då han hade ringt mig för en stund sedan. Varför hade jag inte sagt att jag att jag hade Lottie mitt emot mig då?

Jag kunde inte svara mig själv på frågan. Det var mycket som var rörigt i huvudet just nu.

Polisen sammanfattade det hela med att stenen genom fönstret kunde vara allt från en riktad aktivitet mot ”någon”, till ett bus av några ungdomar. Det kunde också vara riktat mot Café Tornhuset och familjen Delselius, sa Stigs kollega. Och för ett ögonblick riktades uppmärksamheten mot innehavarna till det uppskattade caféet.

I ögonvrån såg jag hur lokaltidningen reportagebil svängde upp utanför det sönderslagna fönstret. Jag kollade med poliserna om det var okej att jag återgick till mitt jobb. Det var det, men Lottie ville de gärna behålla en stund till. Lottie tecknade till mig, genom att med handen imitera en mobiltelefon, att hon skulle ringa mig senare.

Min kära hustru såg för första gången riktigt orolig ut vid middagsbordet. Under eftermiddagen hade jag jobbat i kapp en del skrivjobb, mailat resultaten till mina uppdragsgivare och fått en stund över till att röra ihop en Bullerbygryta. Egentligen en helt vanlig köttgryta med picnicbog, selleri, purjolök, svamp och en sås av creme fraiche och ostronsås tillsammans med soya. Grytan hade jag lanserat för mina barn när de var små lite dramatiskt som ett recept från Astrid Lindgrens Bullerby. På samma sätt hade jag lurat min äldsta son att äta isterband: ”Det är dinosauriekorv, Jeppe, jag lovar”. Idag var han över trettio, långt ifrån lika lättlurad och dessutom vegan.

- Jag börjar bli orolig Helge. Det kan ju vara någon som är ute efter dig och dina gamla klasskamrater. Men det verkar som om du hamnar i skottgluggen hela tiden.
- Tillfälligheter, det måste vara det. Annars verkar det ju som om jag har hamneat mitt uppe i en amerikansk deckarserie. Någon i min klass som har hatat mig hela sitt liv är ute efter mig. En diabolisk intrig…

- Du kanske bredade någon? Undrade Bettan. Var du och någon annan kär i samma tjej?

Lillsonen tittade upp från datorn som han numera också med sig till middagsbordet.
- Du mobbade väl någon stackare. Eller det kanske var någon tillbakadragen, vardaglig tjej som var hemligt kär i dig pappa. Eller någon liten smybög, som idag utvecklats till en tung stalker…
- Stalker? undrade hustrun.
- Ja du vet, hör här, sa Lillsonen och läste från datorskärmen: ”Stalking är ett beteende där en person förföljer eller kontaktar en annan person mot dennes vilja. Enligt vissa definitioner kan ett beteende kallas för stalking om det är ett avvikande mönster av trakasserier eller hot mot en specifik individ. Mönstret av trakasserier och hot ska vara mer än en öppen handling som offret uppfattar som hotande. Förföljelser och kontakter kan ske på flera olika sätt. Det kan röra sig om att någon fysiskt uppsöker en person och försöker ta kontakt, t.ex. genom att förföljaren, stalkern, dyker upp utanför offrets hus…”

- Usch, kan det vara så? Hustrun tittade oroligt och undrande på mig.
- Nej, sa jag lättsamt. Jag var aldrig den första som tjejerna blev kär i …på den tiden, la jag till i ett försök att vara skämtsam. Och nu är det ju så att det är andra som blivit mördade, inte jag.

- Än så länge, sa sonen dovt med blicken koncentrerad på dataskärmen.

- – - – - – - – - – - – - -

Vi satt och slötittade på TV lite senare på kvällen, när min mobil ringde. Jag resten motsträvigt på mig, fångade upp mobilen ur kavajfickan på stolen framför min dator och gick ut i köket.
Det var Lottie.

- Hej, jag tänkte bara att att du var nyfiken på vad polisen sa?
- Ja, berätta. Vad hände sedan jag gick? Du, jag är ledsen över att jag stack så kvickt men jag ville undvika lokaltidningen. Just nu tycker jag att jag har förekommit lite för ofta i pressen.
- Det gjorde inget. Men polisen, Strand, var lite undrande över varför du inte hade berättat för honom att du satt mitt emot mig när han ringde.
- Vad sa du?
- Jag, sa bara att jag varken hade fattat att det var polisen du hade pratat med, och inte hade någon som helst aning om varför du sa att du inte visste var jag var eller fanns.
- Jag vet fortfande inte själv varför jag sa det. Vad frågade de dig om då?
- De ville veta hur väl jag kände Marianne, eftersom de hittat mitt namn hemma hos henne. Och det kunde jag ju förklara rätt enkelt, precis som jag berättade för dig. Och sedan gällde det Börje förstås. De hade ju tagit reda på att vi lever ihop och de kan ju inte heller få tag på honom. Jag var ju tvungen att berätta att han var försvunnen.
- Berättade du att jag kände till det – att han var försvunnen?
. Nu kanske jag krånglar till det för dig, Helge. Men de ville veta exakt allt om Börjes försvinnande, när han försvann, när jag började bli orolig och så. Och, ja då berättade jag att jag hittat ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka. Och att det stod ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt mobilnummer.
- Hur tog dom de?
- Ja, hur tog dom det. De antecknade för glatta livet. Men jag sa också att jag du i din tur hade sökt Börje. Att du hade försökt ringa honom, men att du inte heller hade fått tag på honom.
- Berättade du om SMS:et? Där Börje bad mig ringa honom.
- Nej, sa Lottie dröjande, det glömde jag faktiskt.
- Sa dom något mer om mig? Var de misstänksamma eller undrande?
- Nej, inte speciellt. Jo vänta, han som hette Stig sa någonting…
- Någonting?
- Ja, han uttryckte sig lite skumt. Han sa någonting som: ”Ja, den där Helge Nilsson, lär vi nog få anledning att återkomma till”.
- …sa han det?
- Ja, något liknande i alla fall.

Helt plötsligt kände jag mig så självfixerad, jag hade ju inte ens hört mig för om hur Lottie mådde efter dagens blodvite.

- Förlåt Lottie, jag har alldeles glömt att fråga dig hur du mår. Hur gick det med skärsåret i pannan, och hur mår du? Jag känner mig fortfarande rätt skakad.
- Det är ingen fara, såret är ihoptejpat. Jag får kanske ett litet ärr. Annars är det ok, jag är hemma hos min storasyster i Saltsjö-Duvnäs. Så jag känner mig både lugn och ompysslad.

I samma stund ropade Bettan inifrån ateljén:
- Helge, kom! Du måste se på det här…

Jag funderade på om jag skulle avsluta samtalet, men angelägenheten i hustruns röst gjorde att jag med mobilen fortfarande vid örat gick in i ateljén och fram till Bettan och TV´n.

- Titta, det här är värre en en inkastad sten…

- Vänta lite Lottie, jag ska bara kolla på en sak.

I TV-rutan stod en reporter med lätt uppjagad uppsyn. Bakom kunde jag se en husfasad med en utbränd lägenhet. Tre fönster och en balkong inramade av svart sot. En stråle från en brandslang svepte från sida till sida.

- Explosionen inträffade strax före klockan arton ikväll. De boende i huset hörde en dov smäll och kände sedan en stark vibration. Som en liten jordbävning. Strax innan explosionen såg en av de boende i huset en vit skåpbil lämna platsen i hög hastighet. Personen ifråga fick ta ett steg upp på trottoaren för att undvika att bli påkörd.

- Jag har precis pratat med polisbefälet på platsen som säger att det för tidigt att uttala vad som har hänt. Någon form av explosion har antänt lägenheten som blev mer eller mindre utblåst inom loppet av några sekunder. I lägenheten lär det bo en man av engelsk härkomst. Man har också på platsen hittad en blå jacka med namnet ”Börje L” i brodyr på bröstet…

- Hallå, försvann du? Tittar du på TV? Lottie ropade från mobilen.

- Vad hade Börje på sig när han försvann?
- Börje, ingen aning? Varför frågar du det?
- Kan han ha haft en blå jacka med sitt namn broderat?
- Hur känner du till hans favoritjacka? Det är en blå collagejacka som han fick när han jobbade med fotbollslaget där vi bor. Han har varit lite av en ledare för grabbarna. Det var där han fick den där jackan, med ”Börje L” broderat – precis över hjärtat. Men varför frågar du om hans jacka..?
- Bor din syrra i ert gamla barndomshem?
- Ja…
- Då kommer jag över en stund, är det okay? Jag ska bara checka en liten sak först. Är det okej?
- Helge, handlar det här om allt som hänt? Har det hänt Börje något?
- Jag kommer Lottie, jag är hos dig om en liten stund.

Jag knäppte av mobilen och gick in på min dator för att kolla upp nyheterna på Internet. Det kunde inte bara vara en slump. ”Börje L” och en engelsman. Vad var det som det stod på lappen som Lottie hade hittat i Börjes rockficka; ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”, och så mitt mobilnummer.

Var det som jag befarade var det för mycket som hände just nu. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Nu kände jag helt plötsligt att det hände alltför mycket omkring mig som jag inte alls kunde kontrollera. Jag berättade för Bettan vad jag befarade, förklarade att jag skulle kolla upp det som hänt och ta mig hem till Lottie. Var det som jag befarade måste hon få veta vad som hänt.

Jag slängde på mig jackan och stängde ytterdörren bakom mig. Sen blev det bara helt svart.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 7

smash_dellan

Kapitel 7

Lottie satt mitt emot mig med en dubbel espresso och ledsna ögon.

- Marianne och jag kom varandra ganska nära de sista åren i skolan. Hon var ju inbunden de första tiden hon gick med oss. Hon kom väl till klassen i sjuan?
- Ja, det var nog sjuan. Hon flyttade väl hit från Fagersta, eller Sala..?
- Vi började hänga i första ring sedan blev hon faktiskt något av min bästis. Vi har inte umgåtts sedan dess, men vi stötte faktiskt på varandra nere i Spanien. Hon var hemma hos mig och Börje och åt middag tillsammans med sin dotter. Och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Vi bestämde att jag skulle höra av mig till henne när jag kom till Sverige. Och här är jag nu och så säger du att hon är död. Det är lite overkligt, och sorgligt. Inte för att jag stod henne så nära.

Hennes blick blev lite fjärran.

- Vi gick på klubbarna i Gamla stan ihop som tonåringar. På er bluesklubb, minns du det?
- Minstrel Blues Club i Gamla Stan på Gåsgränd, i källaren. Det var första gången jag kom i kontakt med hasch. Det var de åren man bara skulle lyssna på äkta blues. Jag spelade munspel.
- Men sen fortsatte ni som popband. Vann inte ni Sveriges Radios Popbandstävling?
- Nej, men vi kom med bland de bästa. Björn Skifs hade ju ett band då som hette Slamcreepers, från Vansbro, och de slog ut oss i vår delfinal. Men vi var bra, jag har ett gammalt rullband hemma från den tiden. Robban Broberg presenterade oss: ”Här kommer det från Nacka en hel hop, nämligen The Odd Group.”
- Det var så ni hette, Odd Group. Marianne var alltid så förtjust i er trummis. Vad hette han?
- Pelle Norlin, djävligt duktig.

I mitt huvud kunde jag höra Pretty Flamingo, As tears go by, California Dreaming. Jag spelade keyboard och vår sångare sjöng och spelade tvärflöjt. Vår repertoar bestod av låtar från Kinks, Manfred Mann, Spencer Davies Group men en hel del egna också.

- LG, vad är det som egentligen som händer? Först hittar du Carl-Magnus, mördad, sedan försvinner Börje och nu berättar du att Marianne också har dött, förgiftad? Av vem då?
- Polisen har inte släppt på informationen ännu, men det verkar så. Och hon kan ju knappast ha förgiftat sig själv. Inte med målsättningen att dö mitt under en körsång i alla fall. Hur levde Marianne nu?
- Skild, det berättade hon i Spanien när vi bestämde att vi skulle träffas. Hon blev lika förvånad som du över att jag och Börje hade funnit varandra. Själv hade hon efter tjugo år lämnat sin man. Eller rättare sagt hade han lämnat henne. Han hade träffat en 29-årig ryska som han nu har flyttat ihop med.
- Var hon bitter, eller deppig?
- Nej, hon verkade rätt stabil och trygg. Bodde nära sina två barn. Hade ett bra jobb, skötte konferenserna på konferenshotellet på Djurö. Nej, jag kan inte säga att hon verkade knäckt eller så.

Min mobil ringde i fickan. Det var dolt nummer, så jag tvekade först om jag skulle svara.

- LG?
- Det här var från Nacka Polisen, Stig Strand. Det är vi som har träffats ett par gånger avseende Carl-Magnus Herlöv. Nu håller vi också på att utreda dödsfallet kring Marianne Callert. Hon lär också ha varit en av dina klasskamrater?

Jag la handen över mobilen och viskade till Lottie.

- Polisen…

- Ja, det stämmer, hon gick faktiskt i min och Carl-Magnus klass i högstadiet och på gymnasiet.
- Har du haft någon kontakt med henne under senare tid?
- Du, jag har inte sett henne sedan vi hade en klassåterträff för många år sedan. Ja, om man bortser från att jag var på Körfesten i helgen. Men det vet ni ju om.
- Så du har inte haft någon relation, eller träffat på henne under senare år?
- Som jag sa till dig under dina förhör, så är det ingen i klassen överhuvudtaget som jag har umgåtts med sedan skolan. Kanske träffat på någon då och då, men det är allt. Är jag det enda sammanhanget mellan de här inträffade dödsfallen, eller har ni pratat med andra i min gamla klass?
- Ja, det är så att när vi gått igenom Mariannes bostad idag, så hittade vi en lapp med ditt mobilnummer hemma hos henne. Och intill ditt nummer så hade hon skrivit. ”Angeläget, ring!”. Är det något du känner till?
- Ingen aning. Hon har inte försökt att ta kontakt med mig.
- Vi hittade ett annat namn också, till en annan av dina gamla klasskamrater. Men vi får inget svar när vi ringer henne. Hon heter Lottie Davén. Har du någon aning om var vi kan få tag på henne.

Jag vet inte varför inte jag sa att hon satt mitt emot mig just då. Istället tvekade jag och svarade:

- Lottie Davén? Jag har för mig att hon flyttade till Spanien?
- Ja, det känner vi till. Hon lär dessutom leva ihop med ännu en av dina klasskamrater, Börje Lundstedt. Vi har sökt honom också men kan inte få tag på honom heller. Det verkar som om klasskamrat efter klasskamrat försvinner..?

Lottie tittade nyfiket på mig. Jag ruskade sakta på huvudet.

- Ja, det är ingenting jag kan hjälpa dig med.
- Okay, det vore bra om du höll dig anträffbar under de närmaste veckorna, vi kommer säkert behöva komma i kontakt med dig igen.
- Jag ska inte resa bort, inte förrän framåt jul.
- Innan du åker någonstans, kan du väl meddela oss, Stig Strand. Du når mig genom Nacka Polisen.

Jag knäppte av mobilen och tittade på Lottie.

- Sa du att du inte visste var jag var?
- Ja, jag vet inte riktigt varför jag sa det. Ville väl fråga dig först. Polisen har sökt både dig och Börje. Det står dolt nummer när de ringer, så du kanske inte har svarat.
- Det ringde faktiskt på mobilen i bilen när jag var på väg hit ut.

Lottie tog upp sin mobil och kunde konstatera att någon med dolt nummer hade sökt henne tre gånger under de senaste timmarna. Jag tittade på Lottie.

- De hade hittat mitt mobilnummer på en lapp hemma hos Marianne? Och hon hade skrivit ”Angeläget, ring!” intill mitt nummer. Och jag har ingen aning om varför. Polisen tycker det var lite märkligt att fler och fler i klassen dör, eller inte går att få tag på.
- Undrar om de har kontaktat alla i klassen?
- Jag har faktiskt försökt att lista alla adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Höll på med det precis innan jag åkte ned hit idag. Tänkte skicka ut ett mail till alla för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller, tja jag vet inte.

Regnet slog emot fönsterrutan närmast bordet. Vädret var grått och just nu kändes hela tillvaron lite grå och dimmig. Både Lottie och jag försjönk in i våra egna tankar då det plötsligt small till!

Jag såg hur blodet börja rinna ner från Lotties panna och blek sjönk hon ihop mot ryggstödet på soffan. Smällen hade slagit lock för mina öron, och när jag utan att tänka mig för tog mig för vänsterörat så kände jag att handen blev blöt. Den var alldeles blodig.
Bordet var fullt av glasskärvor från fönstret som gått sönder och i cafélokalen sprang personalen omkring och skrek till varandra.

- Vad hände?

- Gud hon blöder. är hon skjuten?

- Var det någon som sköt..?

Jag torkade av mitt blödande öra med servetten och såg då stenen som krossat min kaffekopp, och nu låg framför mig på bordet. Någon hade kastat in den genom fönstret och glasskärvorna från rutan hade förmodligen skurit Lottie i pannan och mitt öra.  Lottie reste sig ostadigt upp för att gå in i rummet, bort från fönstret.

Jag tog upp stenen. Det var en gjuten, grå byggsten med ett ”X” och siffran ”8” målat i rött på ovansidan.

Kan Värmdö kommun lyckas med det som alla hoppas på?

hamnen

Jag skrev på Facebook igår:

Idag har Värmdö kommun rådigheten över det kulturhistoriskt intressanta hamnområdet intill det anrika fabriksområdet. Förväntningarna från alla håll är stora. Kan den fina Porslinsfabriken bli ett kulturhus? Kan Tornhuset och Gula Byggningen även i fortsättningen innehålla de näringar de har idag?  Kan Kattholmen slippa staket, grindar och taggtråd och öppnas upp som en välkomnande yta för alla? Kommer byggrätterna på parkeringar och Sågplan att förtäta hamnen på ett sätt som utvecklar hamnen rätt. Eftersom jag som konsult inte fick förtroendet att arbeta med denna utveckling (valet föll på andra konsulter), tänker jag ta mig friheten (med hjärta och engagemang) att bevaka denna utveckling här i min blogg. Vad förmår kommunen att utveckla? Vilka fastigheter kommer att säljas?

Granskningen börjar idag

Och verkligheten tål att granskas efter flagranta misstag som kommunen gjort sig skyldiga till under de senaste åren. För att nämna några: medverkan till fällningen av delar av den unika allén på Grindstugatan och den kommande byggnationen på Kvarnbergets norrsluttning som knappast når några arkitekturmässiga höjder.

lg_lista

Jag, en av de 25 mäktigaste på Värmdö?

Stefan Mårtensson är moderat bloggare och samhällsdebattör. Skriver, avslöjar och debatterar på sin blogg ”Mårtenssons meningar” (http://www.martenssonsmeningar.blogspot.se/), ofta med rejäla rallarsvingar som vapen. Han presenterade igår årets andra upplaga av den uppdaterade listan över ”Värmdös 25 mest inflytelserika” – med honom själv som enda jurymedlem ;-) Den här gången en lista med stora förändringar.

Stellan Folkesson, kommundirektör sedan drygt ett år i Värmdö kommun har parkerat sig på plats två på listan. Starkare än politikerna i kommunen. Har ett ledningsteam han själv samlat.

Anders Bergman, folkpartisten som håller koll på även de andra kommunalråden ligger på tredje plats på listan. Bergman har fått ännu mera inflytande genom den nya kommunstyrelseordföranden, Monica Pettersson.

Monika själv hittar vi på plats fem på listan. Nykomling som tar mer ton än sin företrädare på posten.

Det här är tre personer som på olika sätt kommer att vara tongivande för utvecklingen i hamnen, men där Stellan Folkesson är den operativt tongivande. Idag tillsammans med av honom själv utvalda konsulter.

Själv har jag gått upp en plats på listan till plats 24. Beskrivs här som: ”Skapar vision som inte sällan blir verklighet. Har en vass penna säger många. Andra säger att den personen är man mycket hellre vän med än ovän med. Har idéer som bär.”

hamnpromenad

Under mina år i Gustavsberg och på Värmdö har jag ett flertal gånger skisserat en vision för hamnens utveckling

Med uppdrag från fastighetsägaren Dag Landvik arbetade jag under fem år fram en ny identitet enligt en visionsplan – och under fem år började området hitta tillbaka till delar av sitt ursprung, samtidigt som nya verksamheter fick fäste. Tyvärr gick min uppdragsgivares och mina åsikter isär under resans gång, och jag lämnade projektet för att istället koncentrera mig på uppdragen Siggesta Gård, Velamsund och etableringen av min teater.

Med Creative Stockholm som avstamp fick jag inom detta projekt i uppdrag, denna gång för Värmdö kommun, att arbeta fram visionsplan del två av hamnens utveckling

Denna gång i samklang med etableringen av den kommande Fabriksstaden med 1400 planerade lägenheter inom det gamla fabriksområdet.

tredelar

Med Hamnen, Kulturen och Fabriksstaden som de tre samverkande delarna så arbetade jag fram en strategi för hur nya verksamheter skulle kunna integreras med det historiska kulturarvet. Hur det 60-tal konstnärer och kreatörer som är verksamma i hamnen, skulle kunna behålla sina förutsättningar – genom att man utvecklade nya kompletterande näringar inom konst och kultur.

Den gamla porslinsfabrikens kan i mitt förslag omvandlas till ett brett kulturhus genom att flytta in Konsthallen, ge Porslinsmuseet nya och större ytor, etablera kommunens nya BiblioMediatek, ge utrymme för nya media, kursverksamheter av olika slag mm. Samtidigt skulle det kunna skapas nya resursutrymmen för befintliga konstnärer och kreatörer, den unika Porslinsfabriken (HPF) skulle kunna få en tydligare närvaro, industridesignen skulle genom verkstad för prototyper etc få ett återtåg i hamnen etc.

Genom att flytta in Porslinsmuseet i Fabrikslokalen, skulle Hotell Blå Blom kunna expandera in i Porslinsmuseets nuvarande lokaler. Blå Blom skulle kunna bli ett hotell profilerat mot konst och kultur. Turism, business och konferenser skulle kunna hitta sitt hotell på annan plats i hamnen (se längre fram i texten!)
Vad hände efter presentationen av denna vision?

gurra_klipp

Med min vision som utgångspunkt skapade sig kommunen rådighet över den framtida utvecklingen genom att förvärva fastigheterna i Gustavsbergs hamn

Nu är det kommunen som skall upp till bevis och som måste visa att de har omdöme, kan skapa konsensus och utveckla en hållbar och genomförbar vision för området.

klipp_LG

Det finns tre klara skäl till varför Gustavsbergs Hamn kan bli ett internationellt kultur- och besökscentrum:

Det är skärgårdens kanske finaste hamn. Fabriksstaden, kan bli en helt unik boendemiljö,på en plats med själ och historia. Och vårt helt unika och levande kulturområde lever starkare än någonsin tidigare. Utvecklingen av Gustavsberg är en regional angelägenhet som kan bli ett nationellt besöksmål inom ett internationellt varumärke.

arbetare

Vi kan utgå från vår historia och vårt kulturhistoriska arv

Synliggör och underlättar för det unika vi redan har. Utvecklar och utmanar en fortsatt utveckling genom att ge plats för nya aktörer och verksamheter.

Gustavsberg har idag en unik historia att berätta om arbetarna, bruket, industrin, folkhemmet, porslin, keramik och industridesign.  Nu omvandlas dessutom delar av det gamla och anrika fabriks området till en modern unik Fabriksstad, en ny levande stadsdel för tusentals nya invånare.  De tre delarna tillsammans: Kulturområdet, Fabriksstaden och Hamnen kan steg för steg utvecklas till ett unikt internationellt kultur- och besökscentrum.

stadsbild_hamnen

Ställ krav på Fabriksstaden!

Gustavsberg ska i framtiden vara känt för hög klass på arkitektur och design. Bebyggelsen ska vara ekologiskt hållbar och varierad i material och gestaltning. Byggnader av kulturhistoriskt värde ska bevaras och framhävas i den moderna stadsbilden. I Fabriksstaden kommer 1.100 nya bostäder att växa fram. Kommunen borde aktivt ta initiativet att göra projektet med Fabriksstaden till en Bomässa – boende och byggande som är av riksintresse. Detta skulle inte bara höja intresset för området, utan också ställa högre krav på arkitekter och byggare.

Bygg en stadsdel, inte ett bostadsområde

Fabriksstaden – Promenadstaden – kan man handla, leva och verka i den? Fram till 1900-talets mitt har handeln också varit den centrala drivkraften i skapandet av städer och våra offentliga mötesplatser. Därefter började man skapa könlösa och likriktade affärscentrum utanför stadskärnorna. Idag förlitar sig kommunen på att Värmdö Marknad (Coop, Biltema, Plantagen vid väg 222) ska bli den handelspunkt som de kanske 3-4000 nya invånarna i Fabriksstaden skall nyttja.

Samtidigt låter man ICA bygga en gigantisk Maxi-butik uppe vid Värmdö Köpcentrum vid Mölnvik. Där redan Sabis har slagits ut

Säga vad man vill om ICA, men de är oerhört duktiga. Och den Maxibutik som nu byggs mitt i trafikkaoset vid Mölnvik kommer säkert att slå ut både Willys och Lidl i området. Och eftersom Maxi mer är ett varuhuskoncept än en vanlig matbutik så kommer det lite håglösa och servicesvaga Coop vid Värmdö Marknad att få det tufft. Och skulle Coop tvingas att läggas ned, då försvinner steg för steg områdets andra butiker – och Värmdö Marknad får konverteras till industriområde. En förlängning av Ekobacken.

Och var ska då Fabriksstadens alla boende handla varje dag?

moodboard

Nej, in med utrymmen för närservice och butiker i området, tillsammans med restauranger och caféer. Se till att Fabriksstaden inte dör efter kl 17.00 varje dag

Kommunen hanterar och äger nu Porslinsfabriken, Gula Byggningen, Tornhuset och Kattholmens olika fastigheter. men också en rad byggrätter:

- Ett nedre ”stenhus” där den blå matkiosken står idag ungefär

- En tredjedel av den stora P-platsen mellan Sushi restaurangen och ateljéhusen får bebyggas med ett kvarter

- Sågplan, nuvarande båtuppläggningsplatsen – finns det detaljplan för större antal villor och radhus.

- Dessutom har kommunen förvärvat en större mark av Landvik & Dahl i den norra delen av fabriksområdet, där bostäder kan byggas.

Vad jag kan tänka mig är att kommunen vill hålla i styrspaken och ha rådigheten över fabriksfastigheten, med vidhängande ateljéhus etc, och längre fram naturligtvis Kattholmen.  Detta kommer att kräva tillräckligt mycket av kapital och resurser. Övriga fastigheter och byggrätter tror jag successivt kommer att bli till försäljning.

forstasidesbild_g-studion_r

Byggrätten på parkeringen i området skulle t.ex kunna ge en exploatör möjlighet att bygga ett nytt hotell i området

Ett hotell med designprofil, anpassat till både turister, affärsresenärer och företagsevenemang, och med kommersiella lokaler i gatuplan.

Vi vill gärna ha full konsensus i Sverige redan innan vi vet vad folk tänker. Men ibland kommer man längre genom att utmana och skapa hälsosam och positiv friktion. Tänk vad enkelt det skulle vara om vi var helt orädda för det oväntade. Att vi såg det överraskande som någonting nytt och spännande. Något som kan utveckla, positivt förändra och skapa nya möjligheter. Vi behöver fler korskopplingar i alla projekt, nya infallsvinklar – vi behöver våga mycket mer än vad vi normalt gör. Med det som bakgrund vill jag markera att ett projekt som detta måste hanteras med både omdöme, kunskap, uthållighet och mod.

Att omvandla en gammal fabriksbyggnad till Kulturhus kan inte genomföras utan att det redan från början planeras för att innehålla en tillräcklig kritisk massa. Dvs hittar sina förutsättningar för en sund ekonomisk kalkyl, men också ger utrymme för så många möjligheter till utnyttjande som möjligt.

sjuan

Tillfället är här och nu: Gustavsberg står inför en stor omvandling

För att Gustavsberg ska bli mer levande och i framtiden kunna erbjuda ett rikt och varierat utbud av bostäder, kultur, fritidsaktiviteter, arbetsplatser och handel måste samhället förtätas. Gustavsberg ska i framtiden vara ett gott exempel på hållbar stadsutveckling, såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt. I denna utveckling får vi varken förlora vårt arv och ursprung eller vår särart – kulturen, konsthantverket och öppenheten för kreativa näringar. Detta i kombination med skärgården, naturen och hamnen gör Gustavsberg till något fullständigt unikt. Därför tar nu kommunen initiativet till denna vision. Och en vision, är en dröm med en plan.

Turismen betyder mer än siffror för Värmdö:

- Det är en sysselsättningsintensiv näring, som skapar lokala arbetstillfällen
- Det är en ingång till arbetsmarknaden för ungdomar, lågutbildade, våra nya svenskar etc.
- Turismens arbetsplatser kan inte flytta utomlands
- Turism bidrar med stora skatteintäkter – kommun, landsting, stat
- Är den enda exportnäringen där momsen stannar kvar i Sverige
- Kan bli ett skyltfönster för Värmdö – omvärldens första kontakt och ingång till potentiell  inflyttning, etablering, investering till orten
- Bidrar till platsens attraktionskraft, leder till lättare att attrahera kompetens
- Turism bidrar även till bättre livskvalitet för de fast bosatta genom bl.a service och större utbud av kultur, aktiviteter, restauranger, shopping mm

Kan vi få flera att välja Värmdö som besöksmål?

Dvs hur går vi från passivt tänkande till aktivt tänkande och handling. Att ta position helt enkelt. För att lyckas med detta måste målbilder bli engagerande och tydliga.

Rätt skött är mötesindustrin en stark besöksmagnet

Ett Kulturhus i hamnen kan också användas för kommunfullmäktigemöten, kongresser, konferenser, möten och event.  Vi måste när vi bygger anläggningar av det här slaget, ta efter hur man bygger i resten av världen. Skapa kongress- och kulturanläggningar av världsklass. Ingenting annat duger.

Det är fler som vinner än förlorar och vinnarna finns bland dem som satsar mest. Möten, om de sköts professionellt, kan bygga en stads eller en regions varumärke.

om_porslinsfabriken_intro

För att man skall kunna se möjligheterna med t.ex ett Kulturhus i sitt sammanhang, ser jag det som viktigt att man också ser på Gustavsberg som både ”hemort” och besöksmål i ett större sammanhang

Dvs tydliggöra den framtida utvecklingen för Sala, peka på möjligheterna med Värmdö som besöksmål där man skapar sammanhang mellan de olika upplevelsedelarna – och där hamnen kan bli en sammanhållande nod.

Detta bör man se i det stora sammanhang som regeringens 2020-strategi för turist- och besöksnäringen markerar. Att besöksnäringen blir Sveriges starkaste näring

- Turismen, världens största och snabbast växande näring
- Idag står 5% av världens befolkning för 95% av resandet
- Enligt WTO kommer denna siffra fördubblas inom de kommande 7-8 åren
- Enligt WTO kommer den årliga tillväxten i näringen öka med mellan 4-8 % per år
- Sverige har tagit marknadsandelar och har större tillväxt än våra konkurrenter

Vad kan det innebära för Gustavsberg?

Idag har jag mina stora uppdrag och diskussioner om projekt i Uppsala, Enköping, Sala, Östergötland, Stockholm och Nacka. Där får jag möjlighet att använda min erfarenhet, min kunskap och mina nätverk till politiker, organisationer, regeringen, fastighetsföretag och finansiärer. Därför kan jag i varje steg av Värmdös process se vad jag tycker är bristande fokus, fatal misstag, möjligheter för framtiden och relationer som missköts.

Hur kommer utvecklingen i hamnområdet att drivas?

I en sluten ”kommunal” process, i dialog med hamnens befintliga aktörer – konstnärer, kreatörer, designers och entreprenörer. Med samtalspartners man borde ha inom organisationer, näringslivet och kulturen? Har man ögonen på verksamheter som skulle få en bättre plats i hamnen? Definierar man svagheterna hos Telefonplan och Konstfacksområdet, ser man den kommande konkurrensen från andra områden som slåss om kultur och kreativa näringar? Vill man placera sig på kartan över Stockholms regionens mest attraktiva besöksmål? Frågorna är många.

Här gäller det för kommunen att väcka respekt, bygga förtroende, lyssna, kommunicera och skapa konsensus. Och det är kanske dags att kulturen får starkare och mer initiativrika aktörer inom den kommunala organisationen. Det räcker att se på hur Nacka värderar en kompetent Kulturchef. Ska en viktig del av kommunens varumärke representeras av ”Kultur” – så är Kulturdirektören, Utbildningsdirektören och Näringslivsdirektören – vid sidan av en egagerad Kommundirektör – de viktigaste funktionerna.

Låt oss tillsammans följa utvecklingsprocessen i hamnen

Låt oss hålla ögonen på vingliga politiker och en tystlåten förvaltning. En sak kan man i alla fall inte beskylla Värmdö kommun för: att vara speciellt tydliga med sina mål och visioner.

Till sist, en liten brasklapp: Är det fullständigt säkra avtalet med Villeroy & Boch underskrivet. Det som garanterar att de kommer att bygga en ny fabrik?

”Den glade vandraren” – kapitel 6

harbour

Kapitel 6

Jag stod utanför ingången till den gamla porslinsfabriken, i skenet från polisbilarnas roterande blåljus tillsammans med min hustru, när Nettan kom ut med kappan över axlarna.

Hon kom fram till mig och sa tyst:

- Förgiftad. Jag hörde när poliserna pratade med varandra. Det var vad de misstänkte. Hon hade någon slags fradga runt munnen och de såg tydligen att hon hade haft kramper.
- Men såg ingen av er att hon mådde illa? Han i kören som kräktes, hur kommer det sig att han reagerade så?
- Erik stod precis bakom Marianne, och just innan hon föll ihop gjorde hon på sig. Diarrré, rann rakt ned på hans skor, och han har nog lite lätt för att må illa. Hon log lite grann.

Ambulansen stannade precis till framför ingången och ambulanspersonalen lösgjorde båren från bilens inre och försvann in i den nu helt avstängda fabrikshallen. Nettan bad en av de som stod och väntade utanför om en cigarett som hon med darrande händer tände. Hon höll upp cigaretten mot mig.

- Slutade röka i våras. Det är väl ett glas vin man skulle behöva ha egentligen.
- Du Nettan, hur länge sen var det som Marianne började sjunga med er?
- Hon började väl i våras. Hade precis flyttat hit ut till Gustavsbergs, nyskild och lite ensam. Tyckte väl att körsång kunde vara något. Lära känna lite nya människor och så.

- Kom hon alltid ensam när nu repetera. Hade hon aldrig sällskap av någon. Eller var det någon som kom och lyssnade på henne någon gång. Någon som inte ni kände igen?

Nettan sög ivrigt i sig röken från cigaretten, medan hon funderade.

- Tror inte det. Jo, det var någon som var och lyssnade i kyrkan när vi sjöng på Augstikonserten. Det var någon som hon pratade med en stund efteråt.
- Man, kvinna..?
- En kvinna, vanligt utseende. Kanske jämnårig…

- Nettan, här! En mörkblå pick up hade svängt upp på platsen framför ingången. Det var Pelle, Nettans trevliga man. Min hustru gick fram till bilen och kramade honom lätt begränsat genom den nervevade sidorutan. Jag kunde inte höra vad de sa, men förmodade att det som de pratade om hade att göra med kvällens oväntade vändning.

- Jag måste gå LG, sa Nettan och fimpade cigaretten. Hon kramade mig lätt.

- Ska hem och ta det där vinglaset nu, eller två. Jag måste till polisen på förhör i morgon bitti. Kul att ni kom förbi, du och Bettan, inte lika kul avslutning på kvällen kanske. Hon stannade upp.

-…och Marianne som var din gamla klasskamrat? Hon såg frågande på mig. Var inte den där mannen som du hittade, med fisken i munnen, också din klasskamrat?

- – - – - – - – -

Vid frukostbordet dagen efter satt jag med mobilen i handen och letade efter Facebook-meddelandet från gårdagen. Men det gick inte att hitta. Hade jag drömt, eller hade jag själv lyckats radera det i förvirringen igår?

”Vann rätt kör?” Jag såg tydligt det korta meddelandet framför mig, men nu var det försvunnet. Jag reste på mig och lät kaffemaskinen brygga en dubbel espresso. Det kändes som om jag behövde fundera igenom vad som hänt. Sonen var på fotbollsträning och hustrun skulle hjälpa sin gamla mamma att tvätta. Söndagstiden var den enda som hade funnits.

Jag satt mig ned med papper och penna framför mig. Tog en klunk av den svarta drycken i den lilla koppen och började punkta ned på pappret framför mig.

Fredag 28/9: Carl-Magnus hittas död i sin bil
Onsdag 3/10: Lottie kontaktar mig, Börje försvunnen sedan 5 dagar (28/9). Börje skickar SMS till mig.
Torsdag 4/10: Upptäcker det målade märket ”X2” intill mordplatsen. Hittar Youtube-klippet med Alice Babs på Facebook, upplagt av Carl-Magnus.
Fredag 5/10: Facebook inslaget med Youtube-klippet borta.
Lördag 8/10: Marianne Callert faller ihop troligtvis förgiftad på Körfesten. Får nytt Facebook-meddelande ”Vann rätt kör?”.
Söndag 9/10: Facebook-meddelandet borta. Kan ej få tag i varken Lottie eller Börje.

Jag tittade på mina noteringar. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Det måste finnas något mönster, och det mest uppenbara var ju våra relationer som klasskamrater. Det kanske var att ta i och säga att någon försökte utplåna vår gamla skolklass, trots allt var det två av tjugotvå elever som hade dött. Och när det gällde gårdagens dödsfall, så hade det ännu inte uttalats som mord.

Men så hade vi det målade tecknet och meddelandena på Facebook. Och varför just till mig? Var det bara en tillfällighet att jag hade hittat Carl-Magnus, att jag hade varit på Körfesten? Kanske, men det var inte en tillfällighet att just jag fått meddelandena.

Jag plockade ned klasskortet från väggen och började skriva upp alla mina gamla klasskamraters namn. Med hjälp av sökfunktionerna på webben ägande jag de kommande timmarna åt att försöka hitta adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Om jag kunde hitta alla, skulle jag kunna skicka ut ett mail för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller…

Jag suckade och tömde espressokoppen på den nu kalla kaffeslatten. Undrar hur det skulle uppfattas om jag gjorde det? Jag kanske skrämde skiten ur de flesta. Om de som jag inte skrämde skiten ur, skulle förmodligen tycka att jag överreagerade. Och varken Lottie eller Börje, som förmodligen skulle vara på min linje, kunde jag få tag på.

Jag satte tillbaka klasskortet på väggen, och under kortet fäste jag upp adresslistan där jag nu hade kontaktuppgifter till fjorton av de tjugotvå klasskamraterna. Tjugoen förresten, jag var ju själv nummer tjugotvå. Och nu kunde jag stryka ett svart kryss över både Carl-Magnus och Marianne, så i själva verket var det bara fem som jag saknade uppgifter på.

Intill klasskortet och adresslistan hade jag nålat fast den bild som jag tagit med mobilen på det målade märket – ”X2”. Jag funderar kort innan jag hämtade min jacka och gick ut och satt mig i bilen. För en stund kände jag mig som någon med förföljesemani, men jag måste i alla fall se efter.

Jag körde ned till hamnen, rundade Tornhuset och Packbodarna och svängde in på återvändsvägen till Fabrikens entré. Jag hade precis stannat upp bilen, när jag mötte den stränga blicken på parkeringsbolagets vakt genom vindrutan. Det vara bara att vända bilen och istället åka tillbaka upp på den stora P-platsen intill. Jag rotade runt i dörrfickan, fick fram en P-skiva, vred fram tiden för min parkering och klev ur bilen lagom som himlens skyar öppnade sig.

Vem i helvete skulle väl vilja vara en P-vakt? Få yrken hade väl en så låg charmfaktor? Jag drog upp jackans luva över huvudet, sträckte mig in i bilen efter mobilen och gick bort mot Polisfabrikens entré.

- LG..? Någon ropade på mig. Jag såg mig omkring, men kunde inte upptäcka vem det var. Förbannade regn! Mina gula glasögon och regnet som nästan blåste horisontellt fick det att kännas som om jag kikade genom ett stormigt akvarium.

- LG! Här uppe, jag är här… Jag stannade upp, tog av mig mina immiga och blöta glasögon och kikade upp mot ingången till en av hamnens stora outletbutiker. Med min nu något begränsade syn kunde jag se att någon vinkade åt mig. Jag satte på mig glasögonen igen och sprang uppför trappan till Ittalabutikens ingång. Under det skyddande skärmtaket stod en mörkhårig kvinna. Hade jag inte pratat med henne för fem dagar sedan hade jag förmodligen inte känt igen henne lika lätt. Lottie Davén!

- Hej… jag tvekade lite om jag skulle räcka fram handen eller krama om henne. Jag beslöt mig för det sista, jag hade ju i alla fall en gång i tiden varit innanför hennes underbyxor. Hon doftade dyrt och gott, och jag måste säga att hon såg strålande ut. Välbehållen och med den mörka mystik som mogna franska filmstjärnor kunde ha ibland.
- Vad kul att se dig LG.
- Kul att se dig också, jag försökte få tag på dig efter det att vi hade pratat i telefon. Men det var inte lätt. Ska vi ta en snabb kopp kaffe, har du tid? Det finns ett jättefint fik här nere. Det var Delselius lovordade Cafe Tornhuset jag hade i tankarna. Det var ruggigt ute och regnet verkade knappast upphöra. Vi tog trappan ned och sneddade förbi ingången till Porslinsfabriken bort mot fiket.

- Vänta Lottie… Jag lämnade henne och sprang bort i regnet mot fabrikens ingång, där polisbilarna stått föregående natt.
Jag måste ha sett lite förvirrad ut där jag planlöst stegade runt utanför ingången.
- Har du tappat något? ropade Lottie.

X10

I samma ögonblick upptäckte jag målningen på marken till vänster utanför ingången. Lätt dold av en trottoarpratare med en affisch om helgen Körfest. Målat med samma röda färg var ett ”X” och denna gång siffran ”10”. Jag höjde mobilen, skyddade den mot de värsta regndropparna och fotograferade av de målade tecknen innan jag återvände till Lottie.

- Vad handlade det där om? Undrade Lottie när vi fortsatte mot Café Tornhuset.
- Jag vet inte riktigt, men det kan att ha med morden att göra.

- Morden?

Det var då jag förstod att Lottie inte hört om Marianne och Körfestens mord.
- Jag ska förklara. Har du tid att sitta och prata en stund i lugn och ro? Lottie tittade snabbt på klockan, log och svarade.
- Har all tid i världen. Jag ska träffa en annan av våra klasskamrater här i hamnen, men inte förrän vid fyratiden. Marianne Callert, kommer du ihåg henne?

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 4

omslag_bok

Kapitel 4

Min hustru ringde mig tidigt på morgonen, från Island. Hon hade bara kunna följa mina upplevelser på distans under de senaste dagarna, eftersom hon var på Island en vecka med sina arbetskamrater. På det som brukar kallas kick off eller konferens, vilket i själva verket betydde att de badade i Blue Laguns varma källor och studerade utelivet i Reykjavik. Jag hade mailat till henne varje kväll och rapporterat om vad som hade hänt mig, och nu var hon nyfiken på om jag mådde bra och om det hade hänt något mer.

- Det hela känns så himla overkligt. Som om du vore en av huvudpersonerna i ”Morden i Midsummer” på TV. Du är väl inte misstänkt?
- Jo, jag väntar just nu på att piketen skall hämta upp mig. Kommer du och hälsar på mig på häktet när du kommit hem?

Jag försäkrade henne om att jag inte var misstänkt, men kallad till nytt förhör. Att jag skulle hålla henne uppdaterad, att jag inte var orolig, att ingen hotat mig och att jag längtade efter henne. Under min morgonvandring en stund senare ägnade sig P1 i mina lurar åt en stunds nostalgisk tillbakablick på den svenska populärmusiken. Jag rycktes omedvetet med, gick i takt med musiken med långa steg.

”Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går, jag vandrar hela sommaren – och vinter höst och vår. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera – och vinter höst och vår….”

- Den 5 juni år 1954 släpptes en 78-varvsskiva med denna käcka sång. Och säkert minns en del av er lyssnare både melodin och artisten Alice Babs. För de yngre lyssnarna kan vi berätta att 78-varvare kallades den äldre typen av grammofonskivor som dominerade fram till vinylskivans genombrott under 50-talet. De går ofta under smeknamnet stenkakor och var till formatet lika stora som en LP-skiva.

Anledningen till inslaget missade jag fullständigt, eftersom Pelle den tio månader gamla spanieln, krävde min uppmärksamhet även denna dag, som så många andra morgnar. Jag hälsade på hunden och hans matte. Mer tillgivet på hunden, innan jag fortsatte vidare ut mot Farsta Udde. Melodin fick mig först att vandra med i takt till musiken, men strax blev den alltför hurtigt påfrestande. Jag stoppade ned handen i fickan på min regntäta skaljacka och slog av radion. Det blev tyst i lurarna.

Jag kände mig onekligen lite vilse i tillvaron just nu. Och det hade stört mitt stora skrivuppdrag som jag skulle lämna ifrån mig senare i veckan. Jag följde nu samma väg längs Farstaviken som jag gick när jag hittade Carl-Magnus. Jag hade kvällen innan flera gånger sökt Börje Lundstedt på det nummer han SMS:at till mig, under mitt samtal med Lottie. Men ingen hade svarat. Jag hade också tänkt att ringa tillbaka till Lottie, men hennes samtal hade bara lämnat spåret efter sig i min mobil som ”okänd”. Antingen kunde jag lägga allting åt sidan, och koncentrera mig på jobbet och familjen. Men jag kunde ändå inte låta bli att hela tiden tänka på vad som hade hänt. Och när jag dök upp i tidningarna på bild, som mannen som upptäckt det bestialiska ordet på Värmdö, var det inte lätt att ducka för omgivningens alla frågor.

På vägen ned mot hamnen hade jag mött den glada gotländskan. Mamman till en av min sons vänner och klasskamrater. Hon läste minsann min blogg och mina Facebookinlägg varje morgon, försäkrade hon.

- Och nu får man ju läsa om dig i tidningen också. Gud, vad hemskt det måste vara att hitta en döing så där. Hon spände sina glittrande ögon i mig och frågade nyfiket och konspiratoriskt om jag anade vem som var mördaren.
- Jag har inte den minsta aning, svarade jag ärligt.
- Men har du inte funderat över något motiv, hade ni inga ovänner du och han?
- Det var inte så mycket ”jag och han”, vi umgicks knappt i skolan. Jag var störd både i mina tankar och på min promenad, så jag bytte snabbt ämne,
- Ska inte du och Jonas komma hem och käka middag hos oss, typ nästa helg? Det har vi ju pratat om länge nu. Min berömda Bullerbygryta, kanske?

Vi beslöt att ringa varandra innan helgen, och hon försvann mot sitt arbetet på den närbelägna skolan. Innan hon försvann hann hon berätta att hon nu lät sin åttondeklass följa mina skriverier på min blogg, som en del av deras undervisning i svenska.

- Men nu kommer det att handla mer om mord, förstås. Och aborrar? Hon försvann vinkande.

När jag närmade mig det som alla nu kallade för mordplatsen började det dugga mjukt. Jag hade fått ett samtal från polisen på morgonen och var nu kallad till ett nytt förhör. Och samtalet med den gamla tonårskärleken Lottie hade onekligen gett mig en del att fundera på.

X2

När jag närmade mig platsen där bilen stått parkerad med motorn igång upptäckte jag ett märke, eller en målning, på asfalten. Med röd färg var bokstaven ”X” sprejad tillsammans siffran ”2”. Var det polisen som märkt ut brottsplatsen? Eller hade lantmäteriet av en tillfällighet börja märka ut området. Kartfotografering? För inte hade väl det här märket funnits där tidigare?

Jag stannade upp och utan att veta varför, böjde jag mig ner och kände med fingrarna på färgen. Färgen var inte riktigt torr, vilket betydde att det inte alls var länge sedan någon hade målat bokstaven och siffra. Jag reste mig upp och såg mig automatiskt omkring, som om jag skulle kunna upptäcka någon med en färgburk i handen. Jag kände mig helt plötsligt lite iakttagen? Jag tog upp mobilen och plåtade av märket. I samma stund ringde telefonen i min hand. Ett obekant nummer visade sig på skärmen innan skärmen slocknade och blev svart. Mobilen var död. Hade jag verkligen glömt att ladda den?

För första gången under de nu snart två år som jag hade gått morgonmilen genom Gustavsbergs hamn, mot Tjustvik och upp över Charlottendal, gick jag vidare utan radions P1 i mina lurar. Istället surrade tankarna i huvudet, och helt plötsligt började något som liknade en handlingsplan att ta form. Jag skulle försöka att ringa till Börje igen, så fort jag laddat upp mobilen. Och jag kunde ju försöka att spåra numret. Att jag inte hade tänkt på det?

Därefter skulle jag försöka hitta tillbaka till Lottie Davén. Det måste ju gå att spåra henne också på något sätt. I fantasin försökte jag att tänka mig hur hon skulle se ut idag. Då, under tonåren hade hon varit mörk. Mörkt hår, mörka ögon, små, men fasta och uppnosiga bröst och en längd strax under en och sextio. Hur kunde hon se ut idag? En vältrimmad mogen kvinna, eller en mullig, sliten dam? Hon hade ändå låtit vaken och pigg i telefonen. Undrar hur det skulle kännas att ha en romans med en gammal tonårsförälskelse idag? Som att mentalt flirta med hennes mamma?

Jag vandrade vidare förbi det kalhygge och söndersprängda område som kommunen döpt till Ekobacken. Inte för att de såg så mycket ut som ett område där man känsligt sparade på väsentliga naturvärden. Det såg mer ut som ”fäll och spräng” så att vi snabbt kan bygga industrihus billigt och rationellt. Ekobacken i mitt arsell. Det blivande industriområdet tog slut, och Värmdö Marknad tog vid. Jag rundade den obegripligt blå och fula Coopbyggnaden, ginade över parkeringen framför Biltema och vände hem.
Nu var jag hungrig och klockan 14.00 skulle jag vara hos Nacka polisen. Jag skulle hinna jobba ett par timmar innan dess.

- – -

- Kan du berätta en gång till exakt hur du upptäckte bilen nedanför Farsta udde?

Situationen var en smula löjeväckande. Jag hade berättat samma sak minst tre gånger, och nu krävde de att jag skulle återberätta det en fjärde gång, utan att förändra berättelsen – för då kunde jag definitivt misstänkliggöras. Var det inte så det gick till i kriminalfilmerna? Jag försökte så noggrant som möjligt redogöra för exakt samma sak. Jag bemödade mig om detaljerna och klockslagen. Jag höll mig lugn inför insinuationer och ifrågasättande.

- Nej, jag har inte haft någon som helst kontakt med Carl-Magnus. Senast var just i skolan. Och inte ens där umgicks vi speciellt mycket.
- Nej, det var ingen slump att jag gick just där varje morgon. Jag gör det varje morgon sedan två år tillbaka.

- Varför det?

Jag ville enklast svara att det berodde på att jag ville undvika att själv få den övervikt som den utfrågande polisen framför mig tyngdes av. Istället svarade jag att det var så enkelt att jag ville hålla mig i form. Att jag gick varje morgon för att skapa mig en bättre livskvalitet för den fortsatta delen av mitt liv. Av samma anledning som jag inte rökte, inte drack och mer och mer började undvika rött kött. Mina barn hade vuxit upp till fantastiska individer., så det kunde jag bocka av. Nu var det dags att skapa en agenda för mig själv och den fortsatta delen av mitt liv.
Att leva, att uppleva, att resa …och att ha mera tid för jobba.

Jag kunde inte för allt i världen förstå mina jämnåriga som växlade ned, började spela golf eller satte sig i skuld för att köpa båten de drömt om. Jag ville fortfarande förändra världen. Men istället var det omvärlden som förändrade mig just nu – den glade vandraren?

Min son satt vid frukostbordet med sin dator uppfälld framför sig när jag kom hem från polisen. Han var nyvaken efter en lång natts dataspel. Nya Fifa, det legendariska fotbollsspelets nya version hade lanserats i förgår. Inte för att det precis var morgon, klockan var fyra, men det påminde i alla fall om ett frukostbord. Han med en rostmacka med Skagen (till frukost!), jag med en tallrik med müssli och en banan.

Pappa lyssna på det här, det här är precis som du. Han vände datorn mot mig och spelade upp ett You Tube-klipp. Det var Alice Babs med samma sång som jag hört i lurarna tidigare på morgonen. Han sjöng med i sången, lika falskt som alltid:

”Så vill jag sjunga det är sant och vandra med min stav tills videnblom i dikeskant jag vilar i min grav. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera, jag vilar i min grav…”

- Pappa, du är verkligen den glade vandraren. Sjunger du när du går också?

Hur hittade du det där klippet? Jag hörde just precis den där sången på radion i morse. Det var ett inslag på P1 om Alice Babs.

- P1..? Han tittade undrande på mig. Det här är någon som har lagt upp det på Facebook. Kolla här…

Han klickade fram webbläsaren och Facebook, och där hade någon med namnet ”Klassresan” lagt upp klippet tillsammans med en kort kommentar: ”Den som vandrar når målet. Falleri, fallera.”

Jag tittade på min son.

- Kan alla se det här inlägget på Facebook?
- Nej, du och jag kan se det, eftersom vi är vänner och någon av oss måste ju ha bekräftat, vad hette han ”Klassresan” som vår vän. Du eller jag? Och det måste ju vara du, eftersom jag inte har garanterat inte gjort det.
- Men jag har inte heller gjort det?
- Då kan det bara vara någon som vi redan har som vän som skapat en grupp eller ny sida. Men det kan vi kolla.

Han klickade på det blåfärgade namnet ovanför bilden på Alice Babs och en ny sida visade sig i webbläsaren, en sida som enligt Facebook tillhörde …Carl Magnus Herlöv!

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 2

start

Han stod till vänster om mig på klassfotot

Intill mig stod Monika med tuttarna, därefter Toffen, klassens clown – och sedan stod Carl-Magnus. Då 14 år och utan aborre i munnen. Carl-Magnus Herlöv, vi hade gått i samma klass från fyran och ända upp till nian. Vi hade aldrig varit speciellt nära kompisar.

Det närmaste till vänskap var väl att mitt popband hade huserat i hans pappas och mammas gäststuga, som vi gemensamt döpt om till Klubb Synden och under några månader använt som medlemsklubb för våra kompisar. Vi hade målat väggarna djupt mörkröda och satt upp ett antal vägglampor med rosa skärmar. Klubb Synden, som gjord för langad öl och vin och med ett ljus som tillät att man klämde tjejerna på brösten i dunklet.

Som Monika med tuttarna. Synnerligen välutvecklad med bröstvårtor som hallon när man i dunklet på Klubb Synden lyckade pilla under tröjan. För ett par år sedan stötte jag ihop med henne i en ICA-butik i Nacka. Hon var imponerad av min bil utan tak och att jag jobbade med teater och attraktioner, jag var inte lika imponerad av hennes Saltsjöbadsmässiga yttre. Som klippt ur en bild från ett möte med mogna, kvinnliga moderater, och tuttarna hade behagfullt lagt sig till vila långt längre ned än jag mindes.

Monika hade aldrig gillat Carl-Magnus.

Ingen i klassen stod väl honom riktigt nära vad jag kunde minnas. Men jag kunde inte minnas riktigt varför? Toffen, som inte bara var klassens clown och lustigkurre, utan också en driven tecknare med karikatyrer som specialitet, avbildade gärna Carl-Magnus som en apa. Förmodligen för att Carl-Magnus hade ett ovanligt långt avstånd mellan näsa och överläpp En näsa som dessutom var lite tillplattad. Försökte man fånga hans profil, blev det lätt en snäll apa.

I de lägre klasserna vet jag att Carl-Magnus tog illa vid sig, och jag hade mer än en gång sett honom lämna skolgården med tårar i ögonen. Längre upp i skolan, borstade han av sig skämten som om de inte bekom honom. Men en gång hade jag sett hans ögon. Ledsna, lite sorgsna. Eller mindes jag fel?

Industrifärg, det var det som blev Carl-Magnus liv.

Jag stötte på honom på en krog på söder för fyra-fem år sedan. Matkultur på Erstagatan, kanske inte precis den restaurang som var helt självklar för en något korpulent, kostymklädd säljare av industrifärg. Krogen erbjöd en avancerad crossover av maträtter från hela världen. Inredningen var slarvigt bohemisk. Inga vita dukar, och inga prydliga servitörer.

Carl-Magnus hade följt mig i lokaltidningarna, berättade han med en andedräkt flämtande av något tungt rödvin. Det hade gått bra för honom. Eget bolag med tolv anställda, kontrakt med Landstinget, hus i burgna Nackaförorten Storängen, hade just köpt en båt, en Searay 34 fot med V8-motor och körde en ny Mercedes. Nyskild, tre barn men… och så hade han nickat mot den rödhåriga kvinnan i 35 års åldern som väntade på honom vid utgången till krogen. Jojo, som ”män” hade vi menande nickat till varandra. Och så hade han försvunnit ut i natten med den nya kvinnan.

- – - – - – - – - -

Jag blev sittande i polisbilen i nästan två timmar, innan jag fick återvända till morgonpromenaden som nu kändes mest angelägen för att ta mig hem.

Varför hade jag gått just den här vägen?
Gick jag här varje dag?
Varför gjorde jag det?

Jag drog hela förloppet från det att jag snörde på mig sina Adidas till att jag upptäckte bloddropparna på avloppsluckan från Tierp. När jag kommit så långt såg den kvinnliga polisen (snygg, lagom lång och med intensiva blåa ögon) på den äldre, väldigt långa polisen och försvann ut ur bilen. Genom sidorutan såg jag hur hon snabbt sprang ut till polisbil nummer två som just anlänt och tillsammans med de nya två poliserna bestämde de sig tydligen för att stänga av gatan innan Täcka Uddens infart.

Jag kunde inte riktigt förstå hur de skulle kunna hantera detta praktiskt. Den här vägen, där polisbilar och ambulansen nu stod, var den enda tillfartsvägen från bostadsområdet intill med de danskinspirerade, rosa kedjehusen. Hur skulle alla de som bodde där (och förmodligen just nu åt frukost helt ovetande om detta mord) kunna ta sig till jobbet, skolan och dagis?

Lustigt hur man mitt i eländet kommer in på väldigt praktiska tankar.

- Ta det hela en gång till, se den långe polismannen

Jag lutade mig tillbaka i baksätet på polisbilen, där jag nyfiket fått bekräftat att de bakre dörrarna verkligen saknade dörrhandtag på insidan. Jag kände mig lite som ofrivilligt placerad mitt inne i en amerikansk kriminalfilm. Jag drog efter andan, blundade lätt och tog tålmodigt min redogörelse från början igen.

- Du nämnde att du känner den döde? (Punkt, punkt, punkt…) Syftningarna var illa dolda.

Vad han förmodligen menade var ”var ni nära bekanta?”, ”umgicks ni regelbundet?˝, ”hade ni någon kontrovers mellan er?” ”Kan det vara så att du var så arg att du beslöt att ända hans liv?” Var jag misstänkt? Trodde han verkligen att jag mördat mannen i bilen och sedan oskyldigt och panikslagen larmat polisen? Att jag stuckit ut hans ögon, dragit fast hans händer vid ratten med buntbanden, stoppat in aborren (vad jag nu fått den ifrån?) och därefter dragit in slangen genom sidorutan på Audin för att nöjd kika in genom den blodiga sidorutan för att se honom dö.

- Kände du hans familj, var du bekant med hans fru?

Jag försäkrade honom om att jag, förutom sammanstötningen på Matkultur, inte träffat honom sedan klassåterträffen i en lokal festlokal när vi var tjugofem år. Och att det kändes synnerligen overkligt att nu påträffa honom mördad.

- Ja, vi har ju ännu inte fastställt att han är mördad. Polismannen tittade mig stint i ögonen.

Jag stirrade på den allvarsamma polismannen och kunde inte låta bli att dra på munnen.

- Så du tror att han själv först stack ut sina ögon, sedan drog in slangen från avgasröret, satte sig bilen, stoppade in en död aborre i munnen på sig själv, för att till sist spänna fast sina båda händer med buntband vid ratten…? Ursäkta, men jag har lite svårt att se det framför mig.

Polismannen log inte. Han såg mer ut som en ledsen boxer, och jag hade lagt märke till att han gång på  gång besvärat ändrade ställning i bilstolen. Hemorrojder eller springmask? hade jag på vippen frågat innan han på nytt tog kommandot och fortsatte förhöret.

Femtiofem minuter senare, med lämnat mobilnummer och mailadress, och en försäkran om att jag varken tänkte beger mig till Kairo, Mallorca eller Trondheim inom de närmaste dagarna fick jag tillåtelse att lämna området. Och det var på promenaden hem som jag började försöka minnas vem mannen i bilen egentligen var. Dessutom funderade jag över det fullständigt oväntade att jag skulle hitta en klasskamrat mördad två kilometer från mitt hem.

På vägen hem snappade jag upp Metro vid busshållplatsen, och i ett ögonblick slog det mig att det jag just upplevt kanske blev morgondagens rubriker i tidningen. Hade jag varit iskall hade jag naturligtvis använt telefonens kamera och plåtat för glatta livet – för att sedan kammat hem kvällstidningarnas belöningar för tips på nyheter. Jag hade ju till och med kunnat ta en närbild på aborren.

Med gratistidningen i handen fortsatte jag promenaden hem. Livet är förunderligt. Jag hade just klivit ur en stycke verklighet som kändes som en variant av amerikanska TV-serier som CSI Los Angelse, och längtade nu som mest efter två kokta ägg, grapefrukt juice och Paulins Müssli. Jag stannade upp nedanför kyrkan, men kände inget behov av att kommunicera med vår herre, inga darrningar i kroppen eller synptom på begynnande chock. Skulle man inte göra det? Jag var bara hungrig.

Det var då jag kom på namnet: Carl-Magnus, det var så han hette. Eller hade hetat. Nu blev han bara ett personnummer på bårhuset. Vem hade hatat honom så mycket att man beslutat sig för att mörda honom? Och vad hade de gjort med hans ögon? Det såg ju ut som om han var illa bränd? Och varför hade någon gjort sig besväret att stoppa en aborre i munnen på honom?

(Hade de haft med sig aborren i en påse, förberedd och klar?)

Undrar hur polisen skulle bära sig åt för att försöka lösa det här fallet. Ett tag slog mig fantasins förunderliga tanke, att jag nu hade chansen att, vid sidan av polisen, försöka lösa fallet – som i engelsk, klassiska deckare. Jag kunde kanske ta bilen och åka hem till hans nya unga kvinna. För att därefter åka till hans företag för att se om det fanns en illvillig kompanjon i företaget, som sålde industrifärg, som var inblandad och kanske ville ta kontrollen över rörelsen. Om jag började gräva och undersöka, skulle  säkert saker börja hända runt omkring mig.  Och en morgon senare skulle jag vakna upp av att det ringde ihärdigt på dörren- Utan att väcka min djupt snusande hustru skulle jag smyga upp och öppna dörren bara för att hitta en död aborre på yttertrappan – som en varning. Sluta, lägg inte näsan i blöt!

Så långt i mina tankar nådde jag yttertrappan och avsatsen upp till min egen ytterdörr. Jag snörade av mig skorna och med morgontidningen, som jag just nappat åt mig ur brevlådan, i handen så gick jag ut i köket för att förbereda min frukost. Efter frukosten, men först efter, skulle jag leta upp mina gamla skolalbum. Lite kunde jag ju gräva.

Vem var rädd för att få en död aborre på trappan? Jag borde ha vetat bättre.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

Den glade vandraren, kapitel 1

brygga

I torsdags, under min morgonpromenad, föddes idén till en ny deckare

Ännu en tanke föddes strax efteråt, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i den fruktansvärda berättelsen. Är det inte fantastiskt vad fantasi, erfarenhet och ett mått av galenskap kan åstadkomma?

En deckare förlagd till min hemort, min närhet. Påträngande, knackande på min axel. En tanke föddes, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i berättelsen. Kanske få kommentera handlingen och rent av vara med? Med den takten skulle boken bli klar till jul.

Titeln är redan klar – en klar kontrast till den skrämmande handlingen: ”Den glade vandraren”. Bryggan jag satt på just då, när idén växte fram, spelar en central roll. (Titta ned i vattnet..!)

Här kommer det första kapitlet av ”Den glade vandraren”, du kommer att kunna läsa ett nytt kapitel på min blogg kommande söndagar om du ger dig till tåls till kl.22.00.
omslag_bok
Jag snörde på mig mina nyinköpta Nike utanför ytterdörren. Gud, vad jag uppskattade den nu en mil långa morgonpromenaden. Visserligen visade inte höstsolen sig idag, men en svag doft av nedfallna äpplen och morgonfuktigt gräs mötte mig.

Jag hade nu gått varje morgon i lite över två år. Nästan femhundra mil, visade den avancerade appen i min smartphone. Hade jag istället för att vandra ned till viken och följa stigarna varje dag, tagit ut riktningen mot sydväst den första dagen och bara gått hade jag varit nere i Afganistan vid det här laget. Jag kunde inte ana att denna dags morgonpromenad skulle ta mig till en långt mörkare verklighet än jag någonsin upplevt. Jag vinkade aningslöst till grannen som  lämnade sin tomt tillsammans med sin strävhåriga tax.


Samtidigt stängde någon en bildörr intill slottsbryggan nedanför Farsta Slott. Bilen lämnades med motorn igång.
KAPITEL 1
Farstaviken hade ett svagt dis som låg som ett mjukt täcke över vattnet. Jag stannade upp nedanför backen vid båtklubben, tittade tvärs över vattnet mot fabriksområdet och andades prövande ut för att se om min andedräkt skulle omvandlas till rök. Men ännu hade inte den lite alltför tidiga hösten kommit så långt att andedräkten kyldes ned.
Luften vi andas ut är fuktig, men inte så fuktig att vi märker det förrän utomhus på hösten och vintern, då andedräkten kyls ner så fort vi andas ut. Utandningsluften blir så kall att den inte klarar av att innehålla all sin fukt längre. Fukten bildar istället små, små vattendroppar och andedräkten ser ut som rök i den kalla luften. Jag fick plötsligt en nostalgisk flashback till barndomen.

Jag vandrade vidare längs viken och rundade snart vattnet nedanför kyrkan mot hamnområdet. Strandpromenaden nedanför Gula Byggningen, med sin Konsthall, och Tornhuset med sin speciella profil, var ödslig idag. Kanske berodde det på vädret, kanske på att jag lämnat hemmet en timma tidigare denna morgon. Jag kastade en hastig blick på min mobil, och kunde konstatera att klockan nu blivit halv sju. En dryg timmas promenad skulle inte hindra att jag hann in i god tid till dagens första möte i stan strax efter nio.

Framme vid den gröna stålbåten som lagt till invid bryggan nedanför Farstas gamla garagebyggnad stannade jag upp för en stund, och tittade tvärs över viken där pappa för nu snart hundrafyra år sedan föddes i en utdragssoffa i det ena av de gamla Ekedalstorpen. Cirklarna sluts. Där pappa växte upp med sin tio syskon och farmor låg fortfarande torpstugorna kvar som två berättande årsringar. Och i utkanten av områdets största årsring hade jag sett mina egna fyra barn växa upp, men i ett långt större och nyare hus.

Det knarrade från stålbåtens rep och bildäcksfendrar och en skygg and vek undan runt fartygets bak. Båten var ärrad, och även den hade sina årsringar. Fartyget hade just konverterats till att ta hand om avfall och oljor och annat miljöfarligt i skärgården.

En cyklist, som mer såg ut som en rockstjärna från åttiotalet, iklädd cerisfärgade spandexbyxor och en turkos, slimmad och glansig tröja svepte förbi som en stormvind bakom ryggen. De fick väl passa på att jaga minuter och bygga muskler innan det blev alltför halt. Mobilen ringde, men jag konstaterade att samtalet kunde vänta när jag såg numret blinka fram på displayen. Jag klickade bort samtalet och fortsatte mot Farsta Slott.

Jag hade lärt mig att inte längre känna det som om jag alltid måste vara tillgänglig, även under morgonpromenaden. Det här var mitt morgonpass, min yogastund, mitt utrymme för egna tankar, planering och möjlighet att välja bort saker att göra under den kommande dagen.

Plötsligt kände jag en beröring i knävecket, och förstod att det var Pelle. Vi träffade ofta på varandra, var och varannan morgon. Ett kort kli bakom öronen medan Pelle tillgiven lutade sig mot mitt ena ben. En tio månaders spaniel, med bruna ögon, mjuk och med den fullständigt kravlösa inställningen ”jag älskar dig kompis, kul att se dig”.

Jag bytte några ord med Pelles matte innan hon och Pelle tog av till vänster och jag fortsatte ned mot Slottsbryggan.

Det stora vita huset Täcka Udden, som snart, efter ett års arbete skulle låta täckelsen falla och blotta ett helt nyputsat, gigantisk högreståndshus imponerade. För ett antal år sedan bodde det en kille inom hotellbranschen här som hade två hundar, varav en var en synnerligen elak rackare som man fick se upp med. Gick man i egna tankar och stirrade ned i marken, kunde man bli överraskad av hunden som smitit ut från tomten och nu hotfull stod framför dig och tydligt markerade vem som regerade på området.

Idag behövde man inte vara orolig längre, möjligtvis mötte man Pelle. Kärleksfull och tillgiven. Och du kunde lugnt gå och titta ned i marken försjunken i egna funderingar. Under mina promenader hade det blivit en mani att med kameran i mobilen dokumentera alla dessa metallock till avlopp och vattenavstängningar som jag stötte på här och var längs vägen. De var som vackra, gjutna konstverk. Var och en med sin egen historia.

Det som just nu låg i marken framför mina fötter hade ett ”A” gjutet i locket, som kanske markerade ”avlopp” och ”Tierp” som förmodligen talade om att det var gjutet på en fabrik just i Tierp. Märkligt, att det i en fabrik i just Tierp tillverkades tunga bronsfärgade lock som sedan skickades ut till alla kommuner runt om i landet? Tierp hade onekligen satt sina bomärken lite överallt.

När jag skrapade bort lite grus från kanten på locket såg jag bloddropparna. Några få, strax till höger om det gjutna namnet ”Tierp”. Kunde det vara en hund som trampat på något vasst, eller någon som hostat, eller blött näsblod? Är det inte konstigt hur ett par bloddroppar kan väcka fantasin – och reflexerna. Jag kom på mig själv att snabbt känna efter så att det inte var jag själv som blödde näsblod. För det var väl blod? Eller kunde det vara söndertrampade bär, men vilka bär i så fall?

Jag reste mig från min hukande och iaktagande ställning, lite generad över mitt engagemang. Men jag kunde ändå inte låta bli att titta mig omkring för att se om det fanns fler blodspår.

Efter ett tiotal steg hade jag glömt bort avloppslocket, och började se fram emot Slottsbryggan där jag vissa morgnar slog mig ned och skrev en kort reflektion på Facebook i mobilen. Jag visste att många följde mina skriverier och att de också förväntade sig dagligt bidrag.

Farsta Slott lyste gult mellan alléns majestetiska trädstammar.  Men där, fler bloddroppar i gruset? Det var lite skumt, Kunde det vara cyklisten med Spandexbyxorna som blött. Kanske hade åkt omkull och fått ett skrubbsår?

Tvärs över vägen från grinden till Slottet gick stigen ned till Slottsbryggan. Lite slarvigt parkerad stod en vit Audi halvvägs in på stigen, och jag kunde se på den svaga röken från avgasröret att motorn var igång. Varför stod den med motorn igång, satt det någon i bilen? Var det någon i bilen som var skadad..?

När jag närmade mig bilen såg jag slangen från avgasröret som gick upp över dörrarna och fortsatte in i bilen. Rutan på förarsidan var inte uppdragen helt och slangen satt fasttejpad med silvertejp på sidorutan innan den försvann in i bilen inre. Rutan bar också tydliga blodspår som om något runnit ned från fönsteröppningen.

Jag kunde se konturen av någon som satt ihopsjunken vid ratten.

Herregud, det är någon som håller på att ta livet av sig! Min första reaktion var att slita upp förardörren, men den var låst, så jag sprang bak och slet bort slangen från avgasröret. Framme vid förardörren igen knackade jag hårt på rutan för att se om föraren reagerade, samtidigt som jag försökte få upp den låsta dörren. Skulle jag slå sönder fönstret? Jag tittade mig omkring för att hitta en sten eller något annat. Ostrukturerad letade jag i diket, samtidigt som jag försökte se levnadstecken från bilen. Ringa, jag måste ju för fan ringa efter en ambulans…!

Vad var det mina barn hade lärt mig? I en nödsituation då någon är allvarligt sjuk eller svårt skadad och behöver hjälp ska du ringa 112. Leta sten, rycka i bildörren, knacka på bilrutan, fumla med mobilen. Var det så här spattigt man reagerade när någonting allvarligt hände? Lugn! Ring först!

SOS-sjuksköterskan som svarade ställde sina standardfrågor och lovade att larma ambulans och polis. Hon frågade om jag kunde se något livstecken, och om jag känt på alla bildörrar. Skit, naturligtvis – jag hade inte känt på passagerardörren. Jag sprang runt bilen och försökte öppna dörren. Den var naturligtvis olåst och jag tittade in i bilen.

Mannen som satt vid ratten hade sina händer hårt fastsatta med vita buntband vid ratten. Där ögonen hade suttit fanns bara två brända, svarta hål och ur mannens mun syntes stjärten av en död fisk.

Jag höll mobilen mot örat och hörde hur SOS-sjuksköterskan frågade om jag var kvar. Det är en man i bilen, sa jag. Han verkar död och han har en aborre i munnen…

Det var då jag såg att det var en av mina gamla skolkamrater.


(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 om en vecka)