Arkiv för 'LG´s Berättelser' kategorin

Sorry, alla som följer ”Den Glade Vandraren”…

En luftrörskatarr sätter just nu stopp för publicering av det nya kapitlet. Lovar att lägga upp det så fort son möjligt. ”Releasar” genom Facebook…

”Den glade vandraren”, kapitel 13

caf093919abcef05

Kapitel 13

- En kunnig mördare, muttrade polismannen som verkade vara den som var ledare för gruppen som varit på plats fyra minuter efter mitt samtal till SOS Alarm.

Han nickade mot brödrosten

- Utan jordfelsbrytare läcker strömmen ut i vattnet och försöka hitta närmaste vägen till jord. Med ett ganska nytt badkar som det här, med oskadad emalj och avloppsledning av plast kan det nog hända att strömmen inte hittar någon annan väg ut än tillbaka genom brödrostens nolledare och säkringen på 10A utlösas utan att personen i karets vatten skulle få nämnvärda mängder ström genom kroppen. Finns det en jordfelsbytare i huset så klipptes strömmen vid 30mA och ingenting skulle ha hänt herr…

Han kikade i sina anteckningar.

- …herr Sager.

Han tittat grunnande upp på mig och fångade min blick.

- Kan du förstå vad som hänt? Efter vad du berättat börjar du bli rätt van vid att möta olika dödsfall.

Jag nickade bort mot kranen, där min gamla engelsklärares handled fortfarande satt fastspänd vid med buntband.
- Strömmen gick ut från rosten och sökte sig genom hans kropp via kranen som jordade det hela.
- Duktigt, nickade polisen. Det är inte så att du läste till svagströmselektriker eller något liknande, i skolan?
- Nej, jag läste marknadsföring. Simon Sager var inte lärare på yrkesskolan.
- Nänä, och hur var det nu. Greps du bara av en plötslig längtan att få träffa din gamla lärare igen?
- Nej, han ringde mig igår. På mobilen, så det kan ni säkert kolla upp. Han hade läst om att Rolf, en av mina klasskamrater, hade blivit mördad hemma hos mig. Och han hade blivit kontaktad av Rolf för några dagar innan.
- Och varför ringde han dig?
- Han ville komma i kontakt med någon i vår klass.
- Men varför ringde han just dig?
- Ingen aning, det kanske var lätt att hitta mitt mobilnummer? Nej, jag vet inte. Jo, naturligtvis var det för att Rolf blivit mördad hemma hos mig. Han hade ringt och sökt Sager och sedan blivit mördad hemma hos mig, innan de hann träffas. Så måste det vara.

Det blev Kronobergshäktet igen.

- Så herr Nilsson. Det var Birger Birgersson, en av de poliser som hade förhört mig förra gången, som nu mötte upp mig när vi kom in på häktet. Vi satte oss mitt emot varandra vid förhörsbordet. Birgersson tittade på mig, ruskade lätt på huvudet och suckade.

- Du är som en svamp Nilsson. Du suger liksom åt dig hela Stockholmstraktens andel av bestialiska mord. Giftmord, fiskar i munnen, sprängningar, avskurna halsar och nu stackars Simon Sager. Om vi nu förutsätter att du inte är banemannen…

- Banemannen?
- Baneman, synonymt med någons dråpare. Person som tagit livet av annan person.
- Mördare menar du?
- Så kan man också säga. Om vi nu antar att du inte är skyldig till något av de här morden. Varför händer de precis runt dig. Varför är det ingen annan av dina klasskamrater som hittar sin gamla klasskamrater hängda, brända eller styckade? Hm?
- Det är är ju inte riktigt sant. Jag var inte ens i närheten av sprängningen där Mörten blev dödad.
- Mörten?
- Ja, Rolf Mäkkinen.
- Finsk, var han det?
- Nej, han var faktisk tysk. Hans föräldrar var finnar som flyttat till Tyskland och där föddes Rolf, och när han började kindergarten, som dagis hette på den tiden, flyttade de till Nacka.

Birgersson bläddrade bland sina papper och nickade instämmande. Han hade tydligen hittat deras uppgifter om Rolf. Min före detta klasskamrat nu ”Mister blown away”.

- Ja du, Birgersson (vi började bli lätt familjära med varandra). Jag håller med om att det hela är väldigt märkligt. Men glöm inte bort att jag också har blivit attackerad. Stenen hade kunnat döda mig – eller Lottie. Eller i alla fall skadat oss rätt illa.
- Så har vi de här mystiska tecknen som dyker upp överallt, sa Birgersson. Kryssen med siffrorna. Man skulle nästan kunna tänka sig ett samband mellan någon som hatat matte.
- Eller älskat matte? …Magister Bäcklund!

På nytt bläddrade Birgersson bland sina papper.

- Mats Bäcklund, matematiklärare, gick även under smeknamnet ”…Månne”?
- Mmm, han sa ”månne” i var och varannan mening. Typ ”och vad kan det här talet bli månne?”. Till slut kunde vi inte lyssna på honom, utan satt bara och väntade på nästa ”månne”. När vi hade klassfest i skolan en gång, så skrev en av tjejerna över hela svarta tavlan ”Månne det blir en festlig kväll?” och sedan skrev hon dit ”Låt stå!” Då kom Bäcklund, och skulle vara festvakt. Han såg naturligtvis vad som stod på svarta tavlan, och efter det sa han aldrig ”månne” en enda gång igen. Men kan det ha orsakat ett trauma så stor att han nu bestämt sig för att ta livet av oss var och en?
- Knappast, sa Birgersson och stoppade in en portionssnus under överläppen. Han dog i en stroke för 12 år sedan. Tror knappast han går igen.

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

”Den glade vandraren”, kapitel 12

toaster

Kapitel 12

Jag hittade Simon Sager i min gamla skolkatalog. På bilden kunde jag se att han måste ha varit en av de yngsta lärarna jag haft. Såg modern och trendig ut för att ha varit lärare under slutet på sextiotalet. Kunde ha varit en välkammad popidol från London.

En sådan lärare måste ha varit flickorna idol. Och det mindes jag att han hade varit ända tills någon av oss såg honom hand i hand med en lite äldre kille på stan. Vilket inte var helt vanligt och självklart på den tiden. Men jag mindes också att jag och mina kompisar hade tycket redan från början att han pratade feminint. Men någon hade förklarat det med att han hade en engelsk accent även när han talade svenska. Jag mindes också att jag hade skolkat rätt rejält från hans lektioner. Emma som då var min stora kärlek och som gick två klasser under mig hade håltimme samtidigt som jag hade en av veckans dubbellektioner i engelska. Men jag hade ändå alltid haft lätt för språket. Bra på att konversera och argumentera, och det hade Simon uppskattat. Så avgångsbetyget blev mer än godkänt.

Varför hade Rolf kontaktat honom efter så många år? Magister Sager hade velat säga något mer på telefon, utan ville att vi skulle träffas. Hur gammal kunde han vara? Jag hade haft honom i engelska när jag var 17 år, och då kunde väl han ha varit ganska nyexaminerad. Kanske åtta, tio år äldre än jag. Så nu var han alltså pensionär sedan ett antal år tillbaka.

Han bodde i Gröndal, i ett av höghusen på Ljusstöparbacken. Jag kom dit tidigt och parkerade bilen. När jag vände mig om efter att låst bilen, kliver jag rätt in i en man som just kommer ut från porten. Han tappade sin portfölj framför mina fötter och jag böjde mig ned för att ta upp den åt honom. Men han var snabbare än jag och var strax på väg från mig och bilen, med väskan under armen igen. Stressad människor finns det överallt.

Jag hade för en gångs skull fått en lugn kväll tillsammans med hustrun hemma igår, efter mitt besök hos Lottie och hennes syster.

- Fikus-Sager? hade Lotties syster skrattat. Honom hade vi också som lärare. Han spände alltid skinkorna lite extra när han stod framme i klassrummet och skrev på tavlan. Och vi hade ju en kille i klassen, Gusse, som nog var lite bi. Och han kom väldigt bra överens med Sager.

- Fast det hände väl ingenting med Sager i skolan. Jag menar han hade väl ingen affär ihop med någon elev?
- Nej, sa Lottie. Det aktade han sig nog för. Det hade han ju fått fan för på den tiden. Och så hade han ju en pojkvän. En snygg chilenare. En av Stockholms få chilenare på den tiden.

Ljusstöparbacken 3, våning 11. Hissen var liten och klaustrofobisk och hastigheten sög inte andan ur mig precis. Jag har egentligen alltid haft lite svårt för hissar. Ibland kan jag till och med få lite svårt att andas. Det blir som ett tryck över bröstet, som om någon drar åt en svångrem över bröstkorgen. När jag jobbade i New York under ett halvår, var jag tvungen att lära mig att klara av en längre hisstur. Man gick inte gärna 28 våningar, så högt upp i en av skraporna på Fifth Avenue låg nämligen den reklambyrå som jag blev ”The Swede” på.

Hissen stannade på våning fem, och en äldre dam klev in i hissen med en hoprullad trasmatta under armen. Hon nickade åt mig och sa: ”Godmorgon˝.

- Jag ska högst upp, nickade hon. Vi har en vädringsterass där, förklarade hon och nickade mot trasmattan under armen.

Vi fortsatte färden uppåt. Hon stirrade muttrande ned i golvet på hissen. Ruskade på huvudet och tittade upp mot mig.

- Ungar! Hade vi gjort sånt här när jag var liten, hade man fått ett rejält kok stryk. Kladda ned i hissen!

Hon nickade igen, denna gång mot hissgolvet. Där på golvet hade någon målat ett kryss i rött tillsammans med siffran nio. Obehaget steg upp inom mig. Av någon anledning tog jag upp mobilen. Som om jag ville vara förberedd på att kunna ringa. Hissen stannade och jag öppnade hissdörren och släppte ut damen med mattan. Hon försvann ut i trapphuset, öppnade en grå ståldörr och försvann. Ståldörren slog igen med en smäll och jag stod avvaktande kvar utanför hissen, som nu försvann ned till bottenvåningen.

Det fanns bara två dörrar. På den ena stod det Familjen Polander, på den andra stod det Simon Sager. Helt plötsligt önskade jag att jag hade haft sällskap av någon. Lottie kanske skulle ha kunnat följa med? Inte kunde målningen på hissgolvet bara vara en tillfällighet? Vad skulle jag göra? Ringa Lottie? Ringa polisen? Vända och åka hem? Både Lottie, hennes syster och min hustru visste att jag hade åkt hit. Damen i hissen, som förmodligen bodde på våning fem, skulle känna igen mig. Mannen jag hade sprungit ihop med utanför porten, kunde säkert också kunna identifiera mig. Jag kunde ju ringa, och vänta tills polisen kom. Men vad skulle jag säga till dom?

- Jag står just nu utanför min gamle homosexuella lärares dörr, och på grund av graffiti på hissgolvet misstänker jag att det värsta kanske har hänt.

Jag tog upp telefonen och slog numret till Lottie.

- Lottie..?
- Hej, det är jag. Jag står just nu utanför dörren till Sager, och jag har en underlig känsla. Kan inte du prata med mig tills jag vet`
- Vet vad då? Tror du att det har hänt honom något? Nu börjar väl du få lite förföljesemani LG?
- Lottie, någon hae målat samma sorts tecken som jag hittade utanför fabriken på hissgolvet här i huset. Ett kryss med siffran nio. Precis samma tecken som fanns vid Carl-Magnus bil.
- Hittade du något sånt tecken vid din bil, när du hittade Börje..?
- Jag vet inte, jag minns inte. Allt var så rörigt. Måste titta när jag kommer hem. Tycker du att jag skall ringa polisen?
- Ring på först, det kanske inte har hänt någonting. Ring på får du se om han öppnar.

Jag satte fingret på ringklockan vid dörren, och tänkte i samma ögonblick på att jag nu lämnade ett tydligt fingeravtryck. Jag hörde hur dörrsignalen ringde inne i lägenheten. Ingen öppnade, inte ett ljud hördes.

- Det är ingen som öppnar.
- Ring en gång till, Sager är gammal, han kanske hör dåligt.

Jag ringde en gång till, och lät denna gång fingret hålla in ringklockans knapp olidligt länge. Inte ett ljud. Inga steg av hasande tofflor. Plötsligt hörde jag en katt jama innanför dörren.
Vad är det som gnäller?
Det är en katt inne i lägenheten. Katten jamade nu nästen oavbrutet innanför dörren. Jag försökte glänta på brevinkastet och såg rörelsen av en katt som oroligt vände sig fram och åter innanför dörren.

- Känn på dörren, den kanske är öppen, instruerade Lottie i mobilen.
- Jag kan väl inte bryta mig in i lägenheten?
- Är dörren olåst så bryter du väl inte dig in. Sager kanske sover, eller har tuppat av. Han kanske ligger skadad i lägenheten, kanske har trillat omkull.
- I så fall skulle han väl ropa?
- Han kanske är medvetslös. Har du inte hans telefonnummer, kolla i din mobil? Han ringde ju till dig igår.

Jag bläddrade fram ”Senaste” i telefonmenyn och hittade det som förmodligen var han telefonnummer. Tiden stämde med när han ringde mig dagen innan.

- Du, jag hittade numret, jag ringer tillbaka till dig. Jag knäppte av förbindelsen till Lottie och knäppte istället in Sagers nummer. Det tog några sekunder sedan hörde jag hur det ringde på en vanlig telefon inne i hans lägenhet. Jag lät fem-sex signaler gå fram, men ingen svarade. Det enda som hände var att katten jamade allt mer uppfordrande. Han hade kanske missat att vi skulle träffas, och gått ut för att handla? Kanske bara hade tagit en promenad och lämnat den sällskapssjuka katten hemma. Det kunde väl inte skada om jag kände på dörren i alla fall?

I en plötsligt infall tog jag upp en pappersnäsduk ur fickan och torkade av knappen till ringklockan och kanten på brevinkastet. Sedan kände jag försiktig med näsduken i handen på dörrhandtaget. Lägenhetsdörren gled nästan ljudlöst upp och en svart och vit, jättelik norsk skogskatt hoppade ut och strök sig mot mitt byxben.Där stod jag, förmodligen lättidentifierad av granntanten, hade misstänksamt torkat av knappar och handtag och vat nu på väg att få båda byxbenen fulla med katthår. Jag klev in i hallen följd av den sällskapssjuka katten och drog igen lägenhetsdörren bakom mig. Jag möttes av en konstig doft. Eftersom jag, med mina problem med polyperna har svårt att överhuvudtaget känna dofter, måste det vara en stark doft …lite bränd.

Med en konstig känsla i magen fortsatte jag längre in i hallen. Till höger låg ett litet kök och jag kunde se att det stod en kopp kaffe urdrucken på bordet tillsammans med en morgontidning. Det låg en halväten rostmacka intill kaffekoppen. Sager hade säkert ätit frukost, bestämt sig för att gå ut på en promenad och glömt att låsa lägenhetsdörren. Genom nästa dörr till höger såg jag ett sovrum med en dubbelsäng. Levde han ihop med sin gamla kärlek, chilenaren? Jag tittade in, sängen var prydligt bäddad. Genom dörren rakt fram kom jag in i ett stort vardagsrum. Tomt. En fönstervägg bjöd på ett fantastisk utsikt över sjön Trekanten och en vy bort mot Essingeleden. Efter att ha tittat in i ett intilliggande arbetsrum och ut på balkongen kunde jag bara konstatera att lägenheten var tom. Men vad var det för doft som jag hade känt? Jag tog upp mobilen och tryckte på återuppringning till Lottie. Hon svarade omedelbart, som om hon hade suttit med mobilen i knät.

- Ingen hemma. Det är städat och prydligt och tomt överallt. Sager måste ha glömt vårt möte och gått någonstans.
- Har du tittat överallt?
- Ja, ingen i köket, sovrummet är tomt, vardagsrummet och ett arbetsrum är också tomma. Jag har till och med kikat på balkongen – lika tomt där. Han är inte hemma.
- Är det inget konstigt, ligger inget märkligt framme eller så?
- Det luktar lite konstigt, lite bränt…
- Ser du om det har brunnit någonstans?
- Nej, inget strykjärn, ingen brödrost… Vänta ett tag!

Jag gick ut i köket och tittade mig runt. Ingen brödrost. Men vad hade han rostat mackan med?

- LG, Lottie ropade från mobilen. Det måste ju finnas ett badrum, har du kikat där?

Badrum, hade jag missat någon dörr? Jag gick tillbaka ut i hallen, och där omedelbart till vänster om lägenhetsdörren såg jag dörren till det som kunde vara ett badrum. Dörren stod på glänt och en skarvsladd ringlade in under dörren från ett av hallens eluttag.

- Jag har hittat badrummet.
- Är det någon där?

Jag öppnade dörren till badrummet som var fönsterlöst och därmed kolmörkt. Letade med vänsterhanden efter en ljusknapp vid sidan av dörren. Men hittade ingen.

- Det är alldeles mörkt och jag hittar ingen ljusknapp.
- Men knappen kanske sitter utanför dörren? Det kan göra det i lite äldre lägenheter.

Mycket riktigt till höger om dörren, ute i hallen, satt det en ljusknapp. När jag försökte tända ljuset hände ingenting. Jag såg mig runt i hallen, hittade en annan ljusknapp som förmodligen tände hallens taklampa. Jag knäppte på den men ingenting hände där heller.

- Lottie, det är något konstigt. Det går inte att tända någonstans, det verkar som om propparna har gått. Och det luktar inifrån badrummet.
- Du måste försöka hitta ett ljus eller en ficklampa. Kan du inte lysa upp med telefonen? Vänta, jag vet, sätt mig på vänt, och ta en bild med mobilen in i badrummet. Du har ju en mobil med kamerablixt.

Jag satte Lottie på vänt, satte på kameran och försäkrade mig om att blixtfunktionen var påslagen. Jag sträckte in kameran lätt vinklad i badrummet. för att få en så heltäckande bild som möjligt, och tryckte av. Blixtljuset lös upp badrummet. Jag tog ett steg tillbaka ut i hallen och bytte från kamerafunktion till bildbiblioteket. Bilden syntes nu som en liten ikon i menyn, jag klickade på den och bilden förstorades upp över hela skärmen. Nu såg jag tydligt badrum och i badkaret kunde jag se en manskropp som låg i vattnet, vars ena hand var fastspänd med buntband runt vattenledningsröret.

Jag kunde se att elsladden som ringlade in från hallen var hårt lindad runt mannens hals, en sladd som sedan gick vidare till en brödrost som låg under vattnet.  Sager hade ätit sin sista rostade smörgås.

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

”Den glade vandraren”, kapitel 11

vandraren

Kapitel 11

Min hustru kunde intyga för polisen att jag hade varit hemma och inne i vårt hus, och i stort sett under hennes uppsikt hela tiden, tills det att jag gått ut till bilen. Börje, kunde de fastställa, hade varit död sedan en timme före upptäckten. Och då hade jag suttit framför TV´n med Bettan.
De hade inte heller kunnat konstatera några fingeravtryck från mig på kniven, inte ens på krocketfodralet. Men jag var, som den ena av polismännen uttryckte det i slutet på förhöret innan de släppte mig.

- …fortfarande på vår lista.
- Lista?
- Den lista som innehåller alla som vi på något sett vill titta närmare på i samband med alla de brott som inträffat under de senaste veckorna och som har haft med dina arbetskamrater att göra.

Bettan väntade utanför polishuset med sin röda hundkoja. Det första hon sa var inte att fråga mig om hur jag mådde, eller hur det hade gått i förhöret. Nej, det första hon påpekade var att hon hade lyckats med sin fickparkering, en hang up hon har haft sedan jag träffade henne.

På vägen genom stan stannade vi vid ett rödljus, jag kunde se löpsedlarna vid Seven Eleven-butiken  till höger i korsningen:

”Klassen krymper. Ännu en mördad!” och på den andra löpsedeln: ”Knivmord i förort. Fortsättning följer..?”

Jag kunde hålla med den andra löpsedeln i deras formulerade fundering. Jag kände på mig att vi inte hade sett det sista mordet hända ännu. Tre av tjugofyra elever hade nu blivit mördade. Jag plockade upp min mobil och slog numret till Lottie. Jag hade inte pratat med henne sedan jag ringt henne för tre dagar sedan och sagt att jag skulle komma. Men därefter hade ju en hel del hänt.

Hon svarade på andra signalen. Jag behövde inte förklara, hon hade naturligtvis blivit underrättad om vad som hade hänt i och med att Börje var mördad. Hon lät neutral och samlad. Var det chocken eller var det sorgen? Jag undrade om jag kunde komma över en stund, om hon nu var hemma i det gamla barndomshemmet i Saltsjö-Duvnäs. Hon var hemma och det gick bra om jag ville komma förbi en stund.

Bettan tittade frågande på mig.

- Ja, du hörde. Jag skulle vilja prata en stund med Lottie. Om du svänger förbi där och släpper av mig, så behöver du inte vänta, jag tar en taxi hem så ses vi hemma sedan. Jag behöver duscha och få en lugn kväll men god middag.
- Men LG, borde du inte åka hem och vila en stund? Du kanske också skulle vara lite försiktig med vad du gör och var du är? Lottie har mist sin man, men jag vill inte förlora min.

Jag lovade att vara försiktig. men jag ville prata med Lottie en stund. Någonstans kanske vi kunde hitta en ledtråd till vad som händer.

- Och det kanske du inte ska överlåta till polisen istället?
- Men dom misstänker ju mig? Och Lottie och jag har bättre koll på vår egen skolklass. Det hela måste jag någonting med vår klass att göra.

Lottie hade plockat fram klasskortet, när jag kom fram. Bettan släppte av mig med ett ”var rädd om dig, ring om det är något!”. När jag ringde på dörren öppnade Lotties äldre syster. Lotties storasyster var idag långt ifrån den pudding som jag mindes från tonåren. Mer en äldre stilig dam. Men dragen var kvar, den markerade hakan och de mörka ögonbrynen. När hon såg att det var jag slog hon armarna om mig i en varm kram.

- Hur är det med Lottie?
- Ja, hur kan det vara med en hustru som just har mist sin man? Även om det har hänt en hel del underliga och skrämmande saker, så hade hon väl knappast förväntat sig att han skulle mördas. Men Lottie är stark, hon håller ihop. Just nu är hon mer förbannad. Kom in.

Hon höll upp dörren och släppte in mig i den stora Saltsjö-Duvnäsvillan med anor från 20-talet. Lika pampig som jag mindes den, bara lite mer sliten och så mycket mörkare än jag kom ihåg. Kanske det vara vanan av att se alla nya villor, med ständigt lika vita väggar.

Lottie var onekligen förbannade. Sorgen och saknaden hade fött energi. Hennes mörkbruna ögon, som jag en gång förälskat mig i, var som svarta kolbitar. Hon hade klasskortet framför sig och över huvudena på alla klasskamrater hade hon satt olika plus och minustecken.

- Jag har försökt att rangordna alla i klassen. De med tre plus är de som jag aldrig skulle misstänka. Och de som har tre minus, det är bara två av våra klasskamrater, är de som är mest misstänkta.

Jag kunde snabbt se att vi förmodligen hade samma uppfattningar om våra gamla kamrater, på några undantag när.

- Jag har bedömt dem efter om de skulle kunna ha ett horn i sidan till oss andra i klassen. Du vet, blivit mobbade, retade eller känt sig utanför. Sedan har jag försökt att titta på vilka som var kära i varandra, och vilka som var kära i de som de inte kunde få.

Tillsammans tittade vi på elev efter elev. Lena som fått tre plus, fick helt plötsligt bara ett plus, eftersom jag kunde berätta att hon varit kär i Lars-Göran som tydligt visat att han inte gillade henne utan istället visade sin kärlek för Rosemarie. Två av klasskamraterna hade Lottie satt ett stort svart kors över, Nisse och Johan. Döda, båda två. Nisse fick en stroke härom året och Johan föll ned från en stege i somras och bröt nacken.

- Du vet mycket mer än jag.
- Det var Börje som berättade det. Han har hela tiden haft en kontakt med Bossan. Jag har försökt få tag på Bossan nu i en vecka. Han lever ensam, hans fru fick MS och gick bort för ett tiotal år sedan. Men det är ingen som svarar när jag ringer honom.
- Var bor han?
- Älvkarleby, strax intill Laxön, tror jag att det heter. Det är ju inget ställe som man åker till på en pisskvart.
- Ok, då är det tjugo elever plus du och jag kvar just nu- Om inte Bossan också sitter död med en fisk i munnen någonstans. Varför hade Carl-Magnus en fisk i munnen? Mördaren måste ha velat säga oss någonting.

Lottie visade upp en kort namnlista där hon hade skrivit upp alla med två eller tre minus på klasskortet. Det blev fyra namn. Ove, Rolf, Gunilla och Yngve. Ove var ju alltid lite utanför. Han var sällan i skolan, dansade inte på klassfesterna och blev väl i ärlighetens namn lite retad.
Fast inte så allvarligt?

- Nej, kanske inte. Rolf, eller ”Mörten” som han kallades, gillade aldrig att bli kallad för Mörten. Sen vet jag att ni killar som alltid gick klädda i Bognerjackor, Alan Painetröjor och Playboyskor retade honom för hans sandaler och att hans pappa hade Tyrolerhatt, du vet sådan där grön hatt med rakborste vid brättet.
- Gunilla då?
- Där var det väl vi tjejer som var taskigast. Hon luktade ju alltid svett, och det blev en grej att vi andra i gymnastikens omklädningsrum alltid pikade henne för det.
- Yngve kan jag förstå. Han var ju klassens hackkyckling på många sätt, även om ingen tyckte riktigt illa om honom. Det är svårt för en kille i 15 års åldern som stammar och dessutom är vindögd.

Vi tittade båda på klasskortet sedan tittade vi på varandra. Allt kändes bara extremt underligt. Ove, Rolf, Gunilla och Yngve? Inte kunde någon av de bära på ett så stort hat att de nu, så många år efter, mördade sina klasskamrater – en efter en.

- Men måste det vara en klasskamrat? Kan det vara en lärare. Kanske vi ska prata med någon av våra lärare?
- Men hallå LG, tror du att Bäckström, Sager eller Högfeldt lever idag. Och om de lever tror du att någon av dem ens orkar tänka på en hämnd. Och en hämnd på vad? Att vi pratade på lektionerna, eller att du inte gjorde engelskaläxan?

Det blev tyst i rummet. Länge. Jag började bli hungrig och kände ett stort behov av en dusch. Kunde inte låta bli att snegla på Lottie och beundra att hon fortfarande var så välbehållen. Var det för att hon bodde nere i Spanien med sol och värme, eller var det för att hon rörde sig och höll sig i trim? Lottie såg tankfull ut, tittade upp på mig och undrade:

- Jag har försökt att komma på vilka i klassen som Börje stod närmast. Han tillhörde ju inte det snobbgäng, som du tillhörde. Ni som alltid hade de senaste kläderna. Jag minns när du kom med utsvängda byxor till skolan. Vilken uppståndelse.
- Vinröda manchesterbyxor, inköpta på NK´s damavdelning. Det krävdes mod för att göra det. Nej, Börje, han höll väl ihop med Rolf och Bossan?
- Ja, det kom jag nog också fram till. Och Bossan har får jag ju inte tag i, det är han som flyttat upp till Älvkarlby. Rolf går inte att spåra alls. Jag har försökt Googla och jag har registrerat mig på StayFriends på nätet men det går inte att hitta honom.
- Vad ville han bli, kommer du ihåg det?
- Rolf? Jag tror att han faktiskt var intresserad av finanser. ”Mörten” på Wall Street?

Dörren till rummet där vi satt uppkrupna i soffan öppnades och Lotties storasyster kom in med en bricka med kaffe.

- Vad gullig du är, kommer du in med kaffe…
- Inte bara kaffe. Kommer med lite överraskande nyheter också. Hon räckte fram en uppviken kvällstidning.

Jag lät Lottie ta emot tidningen, samtidigt som jag undrade över hur hon kunde hålla ihop efter mordet på Marianne under Körfesten, incidenten tillsammans med mig på Café Tornhuset och nu mordet på hennes man, Börje.

Lottie tog upp tidningen och började läsa, efter en stund tittade hon upp på mig och sa:

- Den sprängda engelsmannen är inte okänd längre. Det var Rolf, ”Mörten”, som var engelsmannen. Han har bott i England i tjugo år och arbetat inom finansmarknaden. Tydligen snorrik.

Tjugofyra klasskamrater. Två döda av naturliga orsaker. Fyra mördade. Och Lottie och jag hade blivit utsatta för attentat med stenkastning. Vi kunde inte hitta några riktiga anledningar, men det hade naturligtvis med klassen att göra. Nu behövde jag definitivt en dusch, en öl och en stund i sängen. Jag bad Lotties syster att hjälpa mig med en taxi. Lottie och jag kom överens om att träffas hemma hos mig dagen efter.

I samma ögonblick ringde mobilen. Okänt nummer.
- Hallå, det är LG?
- Hej LG, det är Simon. Rösten var gammal och svag, men också svagt välbekant.  Jag vet inte om du minns mig, men jag var din engelsklärare på gymnasiet. Ni var en av de första klasser jag hade. Simon Sager, heter jag. Du gjorde nästan aldrig din läxa, det minns jag, men du var ändå duktig. Duktig på att konversera och debattera.
- Ja, jag minns dig magistern, (Hur korkat lät inte det. Jag en vuxen man, som efter 45 år fortfarande kallade honom för magistern?)
- Jag ber om ursäkt för om jag ringer olämpligt LG. Men jag måste komma i kontakt med någon i er klass. Jag blev nämligen kontaktad av din gamla klasskamrat Rolf för några dagar sedan i ett angeläget ärende. Och idag läste jag att han hade blivit sprängd i luften…

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

”Den glade vandraren”, kapitel 10

moon_dead

Kapitel 10

Arean hos ett ordinärt häktesrum på Kungsholmens häkte är 8,4 kvm inklusive toalett.

Häktet har pissgula betongväggar. En väggfast säng med galonmadrass. Ett litet skrivbord och ett handfat. Fönster med galler. Tidigare gäster har ristat in sitt bomärken på väggen ovanför dörren. Kostnaderna för att ha en person i häktet är i genomsnitt drygt 3 000 kronor per fånge och dygn. Jag var nu inlåst för andra dygnet, och representerade snart 6 000 kronor i stadsutgifter. Varje år skriver häktet på Kungsholmen i Stockholm in 10.000-13.000 personer. Det motsvarar en betydande del av stadsbudgeten. Och nu hade jag blivit ett litet utgiftstillskott.

Lasermannen har rekordet. Tre år satt han här, berättade en av vakterna i morse. Tre år på åtta och en halv kvadratmeter, inlåst 23 av dygnets 24 timmar. I Sverige finns inte någon lagstiftning som reglerar häktestider. Många andra länder har en bortre tidsgräns och är inte åtal väckt inom si och så många år eller månader släpps den häktade. Men inte i Sverige.

Jag undrade hur länge de skulle hålla kvar mig?

Efter att magen lugnat ned sig och Bettan lyckats torka bort det mesta av spyorna från sina skor, ringde jag till polisen och meddelade dem att jag hittat ännu en mördad klasskamrat. Denna gång i baksätet på min egen bil. För Börje hade väl knappast skurit av sig halsen själv?

Detta telefonsamtal ledde till att jag tre timmar senare var på väg till min första natt i ett häkte. Jag mötte misstänksamheten från poliserna redan när de anlände och jag kan till viss del förstå dem. Jag hade under de senaste veckorna funnits i närhetenav, eller i utkanten på två mord och ett mordförsök. Till råga på allt så ringde jag nu och anmälde ytterligare ett mordfall, där jag på väg till en klasskamrat, helt plötsligt och väldigt överraskande, hittat en annan klasskamrat i baksätet på min bil. Med avskuren hals.

Det som sedan spetsade till det hela var att en av poliserna hittade mordvapnet i mitt garage. De följde ett blodspår från bilen in till mitt olåsta garage. Kniven låg i vårt krocketfodral på hyllan ovanför snickarbänken. Det var en så kallad butterfly-kniv. Enligt polisen en fyra tums Bear & Son med infällt blad av carbonsttål. Made in USA. Knivbladet hade fullt med blod, förmodligen från Börje i baksätet.

- Är det här din?

Både Bettan och jag tittade på den med förvåning. Vem kunde ha lagt ned en blodig kniv i vårt krocketfodral? När jag förklarade att vem som helst skulle kunna lagt den där, eftersom vi aldrig låste garagedörren, så väckte det inget gehör. Jag var misstänkt. Definitivt.

- Vi måste tyvärr be dig att följa med in till Kungsholmen.

Grannarna på Höjdgatan följde det inträffade på avstånd. För dem var det säkert som att hamna live direkt i CSI eller någon annan TV-deckare. Polisbilar och ambulans. Och på sluttampen dök även pressen upp. Men då satt jag för säkerhets skull redan i baksätet på en av polisbilarna. Och mina förväntningar infriades, polisbilen hade inga handtag på insidan av dörrarna till baksätet.

Erik, grannen till höger, och en av de största båtentusiaster som jag kände knackade på rutan till polisbilen och tecknade att jag skulle ringa honom. Lättare sagt än gjort. Min mobil låg inne på arbetsbordet, och väl inne på polisstationen fick man väl bara ringa ett samtal?

Utanför bilen såg jag Bettan, både upprörd och med tårar i ögonen, prata med en av poliserna. Denna gång var det inte Nackapoliser, utan två team inifrån Stockholm. Jag lutade mot baksätet och försökte få ordning på tankarna. Vart tog min gamla klass vägen? Carl-Magnus Herlöv, död med aborre i munnen. Börje Lundstedt, först försvunnen, nu upphittad med avskuren strupe. Marianne Callert, förgiftad under en Körfest.

Så var det mitt telefonnummer på lappen i Börjes rockficka. Där det stod ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så lappen som polisen hittat hemma hos Marianne där hon intill mitt nummer hade skrivit. ”Angeläget, ring!”. Inte att förglömma den inkastade stenen på Café Tornhuset. Och ikväll explosionen i lägenheten där en man av engelsk härkomst bodde …”engelsmannen”? Och den upphittade blå jackan med namnet Börje L i brodyr på? Varför hade Börjes jacka hamnat där, när han själv satt med ett gapande snitt i halsen stendöd i baksätet på min Volkswagen Golf?

Tre klasskamrater och förmodligen även en okänd, mystisk engelsk man var döda. Och i flera av fallen så pekade det på att åtminstone två av dem försökt nå mig. Varför? Vad fanns det som knöt oss samman? Var det bara tillfälligheter, eller fanns det något jag glömt eller förträngt från skoltiden?

Polismännen satte sig i bilen och medan den ena började att köra ut från vår uppfart, vände sig den andra mot mig och förklarade att  de skulle ta med mig in till Kungsholmen för förhör i morgon bitti. När jag frågade om jag inte kunde få vara kvar hemma om jag lovade att komma in i morgon, så hummade han bara om att de gärna ville heta var de hade mig. Det var en så allvarlig händelse.

Tacka fan för att händelsen var allvarlig. På kort tid hade jag hittat tre klasskamrater mördade. Och den senaste i min egen bil på min egen garageuppfart. Hela min tillvaro började bli upp och nervänd. Jobbet blev lidande, familjen undrande och orolig och själv så kunde jag inte få ordning på tankarna så att jag kunde se någon rim och reson.

Natten i häktet blev lång. Jag fick lov att ha papper och penna och försökte i mörkret börja rita strukturer. I mitt jobb var jag ofta uppskattad som analytisk och pedagogisk. Mannen som kunde se och förklara sammanhang, orsak och verkan. Jag måste börja med skoltiden. Hur hade livet varit i min klass? Kan det vara så att någon som idag, fyrtio år senare, går med ett allvarligt agg mot oss andra. Någon som fortfarande känner det som om de var så illa behandlade att de vill hämnas idag. Hämnas genom att mörda oss alla en och en?

Nej, vi hade inga riktiga hackkycklingar i klassen. Några av oss, och till dem hörde jag själv, kanske var lite populärare bland tjejerna. I mitt fall mest för att jag var med i ett av Nackas första popband, Odd Group. Ett band med fem medlemmar varav basisten också gick i min klass. Själv spelade jag keyboard och sjöng. Att vara med i ett popband var ett säkert kort, på den tiden. Vi klädde oss lite mer utmanande, blev på fredagarna upphämtade av ”orkesterbilen”, där en del av fansen med spritpenna under senaste turnén skrivit ”I love you Pelle!” på lackeringen. Pelle var vår trummis, två år yngre än jag, och flickornas favorit.

Jag skrev upp alla killar i klassen på papprets ena sida, och på den andra sidan listade jag upp alla tjejer. Sedan tittade jag på namn efter namn, och försöket förstå om någon av dem kunde bära på ett sådant hat idag, att de tagit steget att bli …massmördare? Nej, det var fullständigt obegripligt. Jag kunde titta på namn efter namn, och så här i lugnet och isoleringen i cellen, bocka av elev efter elev. Ingen skulle kunna hata så mycket.

De vara alla olika individer. Men vi hade alla i klassen någon slags respekt för varandra. Naturligtvis var Sune inte den jag ville vara bästis med, vi stod alltför långt från varandra. Och Johan, som gått om två klasser, kändes alldeles för mogen för att vara min kompis. Lena var kanske inte den snyggaste av alla tjejerna, men hon var varm och medkännande. Agneta var blyg, och sent utvecklad, så hon var inte den man ville erövra (inte förrän efter den andra klassträffen, när hon visat sig bli en pudding som påminde om mina franska favorit-skådis Pascal Petit). Men ingen stans kunde jag ens hitta embryot till ett allvarligt hat, en hämnd eller en vendetta mot mobbande klasskamrater. Vi mobbade ingen i klassen. Vi kanske hade vissa gruppbildningar, men vi mobbade ingen.

Britsen i häktet var inte alls lika skön som min säng hemma, och jag saknade snusningarna och värmen från hustrun för att kunna somna lugnt. Men dagen och kvällen hade samtidigt innehållit så starka sinnesrörelser att jag till sist somnade in.
Hade någon två veckor tidigare skämtsamt förutsett att jag två veckor senare skulle bli tvungen att somna in i ett pissgult häkte på Kungsholmen misstänkt för mord, hade jag skrattat gott. Men det kände jag definitivt inte för att göra just ju.

När jag på eftermiddagen andra dagen lämnade Kronobergshäktet kände jag mig matt. Kunde inte riktigt släppa eller sortera intrycken och tankarna som yrde omkring i huvudet när jag  gick ut genom dörrarna och med blicken letade efter Bettan.

Släppt med tvekan, kan man väl kalla min situation. Kunde det bli mycket värre? Det skulle redan dagen efter visa sig att det kunde bli värre. Mycket värre.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren”, kapitel 9

door

Kapitel 9

Att förlora medvetandet är en konstig upplevelse. Som att somna, men att ändå uppleva det som om du är lite vaken. För ett tiotal år sedan opererade jag bort polyperna i näsan. Halvvägs genom livet började mina polyper helt plötsligt att växa. Det ledde till att jag under några år gick med en allt allvarligare nästäppa som jag försökte kurera med allt från inhalatorer med mentol, nässköljningar med sprutor (som påminde om karikatyrer av lavemangsprutor) och nässpray. Ingenting hjälpte, så till sist konstaterade min läkare att jag måste in för operation och plocka bort polyperna.

- Men hur har de börjat växa, nu? Undrade jag.
- Har du haft andra problem med dina luftvägar? motfrågade doktor Lars.

Och det hade jag. Efter att ha köpt en säng med madrass med hästtagel hade jag drabbats av andnöd ett flertal gånger under nätterna. Så allvarligt att jag fått be min hustru skjutsa mig till akuten. Väl där, flåsande och rosslande, hade jag fått kortisontabletter och andningshjälp genom någon slags maskin. Läkaren hade visat mig två sugrör, och sagt att det var ungefär så trånga mina svullna luftrör hade varit när jag hade kommit in.

Diagnosen efter allergiproverna berättade att jag fått en astma – men en astma omöjlig att sätta diagnos på. Den kunde framkallas av tobaksrör, starka parfymer och hundra saker till.

- Där har du svaret, sa doktor Lars. Hela din andningsapparat har gått bärsärk, kommit i gungningen, och det har skrämt polyperna så att de nu växer till sig.

Växer till sig? Astma omöjlig att sätta diagnos på? Andningsapparat i gungning? Hurra, för läkarvetenskapen!

Hur eller hur, det blev operation och en sådan som krävde att jag sövdes ned. Jag minns att jag låg på sjukhussängen i ”förberedelserummet” och läste en deckare av norska författaren Anne Holt. Samtidigt konverserade jag, lätt nervös, med sjuksköterskan.

Jag fick en lugnande spruta och jag förstod allt mindre av vad jag läste i boken, och märkte att min dialog med sjuksköterskan blev allt mer obegriplig. Sedan slocknade jag. Men jag var ändå vaken på något sätt, men i en helt annan värld. Nu, steget utanför min ytterdörr, var jag tillbaka i den världen. Fast tvärtom. Jag låg på nytt i sjukhussängen förberedd på en polypoperation. Och jag konverserade med sjuksköterskan, samtidigt som jag försökte kika in mellan knapparna i hennes uniformsblus. Jag kunde skönja hennes bh, och jag kunde se klyftan mellan två fasta bröst.

Det har alltid funnits något sexigt hos sköterskor. Kanske är det de oskuldsfullt vita kläderna. Eller kanske är det att de vita kläderna bara är ett neutral skydd mot nakenheten där under?

- Någon försöker tydligen ha ihjäl alla i min skolklass, förklarade jag för sköterskan. Det är nog därför polyperna växer.
- Det kan det förstås vara, sa sköterskan förstående. Men du lever fortfarande tack och lov.
- Det är bara för att du tar hand om mig så bra, svarade jag flirtigt. Jag kan bara inte förstå vem som kan ha anledning att ta ihjäl alla i min gymnasieklass? Det måste vara någon som bär på ett starkt hat.
- Den personen kan inte må så bra, log sköterskan. (Så söt hon var.) Kanske jag skulle behöva ta hand om honom, eller henne?
- Det tror jag vore jättebra, kan du inte göra det? Jag tycker det är synd om hela klassen skulle gå åt.  Men det tråkiga är att jag inte vet vem det är.
- Du misstänker inte någon speciellt? Sköterskan la ena handen på min panna. Så mjuk.
- Nej, jag har inte en aning.
- Känner du inte igen mig? undrade hon leende. Det är ju jag, Rosie, din gamla klasskamrat.

Hon slutade att le, samtidigt som hennes mun blev allt större. Gigantiskt större. Nu såg jag att hon höll en jättelik spruta i den andra handen.

- Nu är det dags för dig att somna in, min lilla gubbe. För gott!

Hon körde in sprutan rakt in i den ena av mina näsborrar. Jag försökte förgäves att värja mig, men jag kände hur sprutspetsen trängde in allt längre in i mina näsgångar, och när det började att krasa förlorade jag medvetandet…

- – - – -

Jag frös när jag vaknade upp. Jag låg på garageuppfarten intill dörren på min bil. Jag kände mig bakfull och lätt illamående. Det ömmade i den högra axeln.

När jag försökte resa mig kände jag att det droppade från näsan. Blod rann ned på min högra hand som tagit stöd mot asfalten. Hade jag tuppat av, ramlat och slagit i näsan? Jag satte mig sakta upp och torkade av näsan med baksidan av handen. Jag hatade näsblod. Ända sedan jag varit liten hade jag haft lätt för att blöda näsblod, och så fort jag blev förkyld så kunde jag helt plötsligt börja blöda. Utan förvarning.

Jag kände efter i fickorna, men hade ingen näsduk till hands. Jag måste försöka resa på mig och ta mig tillbaka in i huset. När jag lätt snurrig i huvudet reste mig upp kände jag hur axeln ömmade. Jag måste ha slagit i rejält. Men hur hade jag hamnat vid bildörren? Det hade ju svartnat för ögonen direkt när jag hade klivit ut genom ytterdörren? Och mellan ytterdörren och bilen var det säkert tio meter.

Jag kan inte påstå att huvudet kände sig tipp topp för den här typen av funderingar och jag började dessutom känna ett lätt illamående. Kunde jag ha blivit nedslagen, kanske rånad?

Jag torkade av den blödande näsan igen, lutade ryggen mot bildörren och kände igenom mina fickor. Ingenting saknades. Plånboken, mobilen och bilnycklarna låg där de skulle. Det snurrade till i huvudet och jag kände det som om jag var på väg att ramla igen. Snart spyr jag, tänkte jag. Jag måste komma in i huset. Men avståndet till ytterdörren kändes som en alltför lång sträcka just nu.

Jag fumlade upp mobilen ur fickan och tryckte på ”hem”. Efter en stund svarade Bettan.

- Hej vännen, hur är det med Lottie? Är du framme där redan?
- Nej, jag är utanför huset. Jag tuppade av utanför dörren, och jag är fortfarande snurrig. Kan du komma ut och hjälpa mig in. Ta med lite hushållspapper också, jag blöder näsblod…
- Skojar du..? undrade Bettan tvekande.
- Nej, kom med en gång är du bussig. Jag tror att jag kräks snart.

Ytterdörren svepte snart upp och Bettan klev ut i skenet av ytterbelysningen. Hon räckte en vitt sudd med hushållspapper mot mig, som jag tacksamt tog emot och tryckte mot näsan.

- Vad är det som har hänt?
- Jag klev bara ut genom dörren och så blev allt svart. Och så vaknade jag upp här vid bilen.
- Men hur hann du låsa upp bildörren?
- Jag har inte låst upp bildörren.
- Men innerbelysningen är ju tänd inne i bilen. Hon kikade in i bilen över min axel, blekande och sa tyst: Det sitter någon i baksätet i bilen.

Stödd mot bildörren vred jag mig runt och tittade in i bilen. I skenet från innerbelysningen kunde jag se att det satt någon i baksätet. När jag böjde mig närmare såg jag att ansikte jag inte sett på många år.

Börje Lundstedt. Han satt med huvudet lutat bakåt som om han sov. Bara alltför mycket lutat.

Lätt darrig lyckades jag öppna bakdörren. Börje skulle aldrig vakna mer. Hans strupe hade ett snitt från den ena sidan till den andra och snittet gapade nu som en extra mun under hakan.

Jag vände mig om och kräktes rakt över Bettans fötter.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren”, kapitel 8

fika

Kapitel 8

Jag kunde inte somna, utan gick upp i nattmörkret och satt mig i min favoritfåtölj, Superspidern. Dagen hade fortsatt i ett kaos. Den bakande sonen i familjen Delselius på Café Tornhuset hade bett oss alla stanna kvar tills polisen kom. Och när polisen kom återsåg jag för 5-6 gången under en dryg vecka polisen Stig Strand. Han kom in på caféet tillsammans med en kollega, och när han såg på mig var det nästan som om han hade förväntat sig att jag skulle vara där.

Som vanligt blev det mest väntan, innan vi blev förhörda. Stig Strand tittade uppfordrande och lite förbannad på mig när han förstod att jag faktiskt hade suttit mitt emot Lottie då han hade ringt mig för en stund sedan. Varför hade jag inte sagt att jag att jag hade Lottie mitt emot mig då?

Jag kunde inte svara mig själv på frågan. Det var mycket som var rörigt i huvudet just nu.

Polisen sammanfattade det hela med att stenen genom fönstret kunde vara allt från en riktad aktivitet mot ”någon”, till ett bus av några ungdomar. Det kunde också vara riktat mot Café Tornhuset och familjen Delselius, sa Stigs kollega. Och för ett ögonblick riktades uppmärksamheten mot innehavarna till det uppskattade caféet.

I ögonvrån såg jag hur lokaltidningen reportagebil svängde upp utanför det sönderslagna fönstret. Jag kollade med poliserna om det var okej att jag återgick till mitt jobb. Det var det, men Lottie ville de gärna behålla en stund till. Lottie tecknade till mig, genom att med handen imitera en mobiltelefon, att hon skulle ringa mig senare.

Min kära hustru såg för första gången riktigt orolig ut vid middagsbordet. Under eftermiddagen hade jag jobbat i kapp en del skrivjobb, mailat resultaten till mina uppdragsgivare och fått en stund över till att röra ihop en Bullerbygryta. Egentligen en helt vanlig köttgryta med picnicbog, selleri, purjolök, svamp och en sås av creme fraiche och ostronsås tillsammans med soya. Grytan hade jag lanserat för mina barn när de var små lite dramatiskt som ett recept från Astrid Lindgrens Bullerby. På samma sätt hade jag lurat min äldsta son att äta isterband: ”Det är dinosauriekorv, Jeppe, jag lovar”. Idag var han över trettio, långt ifrån lika lättlurad och dessutom vegan.

- Jag börjar bli orolig Helge. Det kan ju vara någon som är ute efter dig och dina gamla klasskamrater. Men det verkar som om du hamnar i skottgluggen hela tiden.
- Tillfälligheter, det måste vara det. Annars verkar det ju som om jag har hamneat mitt uppe i en amerikansk deckarserie. Någon i min klass som har hatat mig hela sitt liv är ute efter mig. En diabolisk intrig…

- Du kanske bredade någon? Undrade Bettan. Var du och någon annan kär i samma tjej?

Lillsonen tittade upp från datorn som han numera också med sig till middagsbordet.
- Du mobbade väl någon stackare. Eller det kanske var någon tillbakadragen, vardaglig tjej som var hemligt kär i dig pappa. Eller någon liten smybög, som idag utvecklats till en tung stalker…
- Stalker? undrade hustrun.
- Ja du vet, hör här, sa Lillsonen och läste från datorskärmen: ”Stalking är ett beteende där en person förföljer eller kontaktar en annan person mot dennes vilja. Enligt vissa definitioner kan ett beteende kallas för stalking om det är ett avvikande mönster av trakasserier eller hot mot en specifik individ. Mönstret av trakasserier och hot ska vara mer än en öppen handling som offret uppfattar som hotande. Förföljelser och kontakter kan ske på flera olika sätt. Det kan röra sig om att någon fysiskt uppsöker en person och försöker ta kontakt, t.ex. genom att förföljaren, stalkern, dyker upp utanför offrets hus…”

- Usch, kan det vara så? Hustrun tittade oroligt och undrande på mig.
- Nej, sa jag lättsamt. Jag var aldrig den första som tjejerna blev kär i …på den tiden, la jag till i ett försök att vara skämtsam. Och nu är det ju så att det är andra som blivit mördade, inte jag.

- Än så länge, sa sonen dovt med blicken koncentrerad på dataskärmen.

- – - – - – - – - – - – - -

Vi satt och slötittade på TV lite senare på kvällen, när min mobil ringde. Jag resten motsträvigt på mig, fångade upp mobilen ur kavajfickan på stolen framför min dator och gick ut i köket.
Det var Lottie.

- Hej, jag tänkte bara att att du var nyfiken på vad polisen sa?
- Ja, berätta. Vad hände sedan jag gick? Du, jag är ledsen över att jag stack så kvickt men jag ville undvika lokaltidningen. Just nu tycker jag att jag har förekommit lite för ofta i pressen.
- Det gjorde inget. Men polisen, Strand, var lite undrande över varför du inte hade berättat för honom att du satt mitt emot mig när han ringde.
- Vad sa du?
- Jag, sa bara att jag varken hade fattat att det var polisen du hade pratat med, och inte hade någon som helst aning om varför du sa att du inte visste var jag var eller fanns.
- Jag vet fortfande inte själv varför jag sa det. Vad frågade de dig om då?
- De ville veta hur väl jag kände Marianne, eftersom de hittat mitt namn hemma hos henne. Och det kunde jag ju förklara rätt enkelt, precis som jag berättade för dig. Och sedan gällde det Börje förstås. De hade ju tagit reda på att vi lever ihop och de kan ju inte heller få tag på honom. Jag var ju tvungen att berätta att han var försvunnen.
- Berättade du att jag kände till det – att han var försvunnen?
. Nu kanske jag krånglar till det för dig, Helge. Men de ville veta exakt allt om Börjes försvinnande, när han försvann, när jag började bli orolig och så. Och, ja då berättade jag att jag hittat ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka. Och att det stod ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt mobilnummer.
- Hur tog dom de?
- Ja, hur tog dom det. De antecknade för glatta livet. Men jag sa också att jag du i din tur hade sökt Börje. Att du hade försökt ringa honom, men att du inte heller hade fått tag på honom.
- Berättade du om SMS:et? Där Börje bad mig ringa honom.
- Nej, sa Lottie dröjande, det glömde jag faktiskt.
- Sa dom något mer om mig? Var de misstänksamma eller undrande?
- Nej, inte speciellt. Jo vänta, han som hette Stig sa någonting…
- Någonting?
- Ja, han uttryckte sig lite skumt. Han sa någonting som: ”Ja, den där Helge Nilsson, lär vi nog få anledning att återkomma till”.
- …sa han det?
- Ja, något liknande i alla fall.

Helt plötsligt kände jag mig så självfixerad, jag hade ju inte ens hört mig för om hur Lottie mådde efter dagens blodvite.

- Förlåt Lottie, jag har alldeles glömt att fråga dig hur du mår. Hur gick det med skärsåret i pannan, och hur mår du? Jag känner mig fortfarande rätt skakad.
- Det är ingen fara, såret är ihoptejpat. Jag får kanske ett litet ärr. Annars är det ok, jag är hemma hos min storasyster i Saltsjö-Duvnäs. Så jag känner mig både lugn och ompysslad.

I samma stund ropade Bettan inifrån ateljén:
- Helge, kom! Du måste se på det här…

Jag funderade på om jag skulle avsluta samtalet, men angelägenheten i hustruns röst gjorde att jag med mobilen fortfarande vid örat gick in i ateljén och fram till Bettan och TV´n.

- Titta, det här är värre en en inkastad sten…

- Vänta lite Lottie, jag ska bara kolla på en sak.

I TV-rutan stod en reporter med lätt uppjagad uppsyn. Bakom kunde jag se en husfasad med en utbränd lägenhet. Tre fönster och en balkong inramade av svart sot. En stråle från en brandslang svepte från sida till sida.

- Explosionen inträffade strax före klockan arton ikväll. De boende i huset hörde en dov smäll och kände sedan en stark vibration. Som en liten jordbävning. Strax innan explosionen såg en av de boende i huset en vit skåpbil lämna platsen i hög hastighet. Personen ifråga fick ta ett steg upp på trottoaren för att undvika att bli påkörd.

- Jag har precis pratat med polisbefälet på platsen som säger att det för tidigt att uttala vad som har hänt. Någon form av explosion har antänt lägenheten som blev mer eller mindre utblåst inom loppet av några sekunder. I lägenheten lär det bo en man av engelsk härkomst. Man har också på platsen hittad en blå jacka med namnet ”Börje L” i brodyr på bröstet…

- Hallå, försvann du? Tittar du på TV? Lottie ropade från mobilen.

- Vad hade Börje på sig när han försvann?
- Börje, ingen aning? Varför frågar du det?
- Kan han ha haft en blå jacka med sitt namn broderat?
- Hur känner du till hans favoritjacka? Det är en blå collagejacka som han fick när han jobbade med fotbollslaget där vi bor. Han har varit lite av en ledare för grabbarna. Det var där han fick den där jackan, med ”Börje L” broderat – precis över hjärtat. Men varför frågar du om hans jacka..?
- Bor din syrra i ert gamla barndomshem?
- Ja…
- Då kommer jag över en stund, är det okay? Jag ska bara checka en liten sak först. Är det okej?
- Helge, handlar det här om allt som hänt? Har det hänt Börje något?
- Jag kommer Lottie, jag är hos dig om en liten stund.

Jag knäppte av mobilen och gick in på min dator för att kolla upp nyheterna på Internet. Det kunde inte bara vara en slump. ”Börje L” och en engelsman. Vad var det som det stod på lappen som Lottie hade hittat i Börjes rockficka; ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”, och så mitt mobilnummer.

Var det som jag befarade var det för mycket som hände just nu. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Nu kände jag helt plötsligt att det hände alltför mycket omkring mig som jag inte alls kunde kontrollera. Jag berättade för Bettan vad jag befarade, förklarade att jag skulle kolla upp det som hänt och ta mig hem till Lottie. Var det som jag befarade måste hon få veta vad som hänt.

Jag slängde på mig jackan och stängde ytterdörren bakom mig. Sen blev det bara helt svart.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 7

smash_dellan

Kapitel 7

Lottie satt mitt emot mig med en dubbel espresso och ledsna ögon.

- Marianne och jag kom varandra ganska nära de sista åren i skolan. Hon var ju inbunden de första tiden hon gick med oss. Hon kom väl till klassen i sjuan?
- Ja, det var nog sjuan. Hon flyttade väl hit från Fagersta, eller Sala..?
- Vi började hänga i första ring sedan blev hon faktiskt något av min bästis. Vi har inte umgåtts sedan dess, men vi stötte faktiskt på varandra nere i Spanien. Hon var hemma hos mig och Börje och åt middag tillsammans med sin dotter. Och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Vi bestämde att jag skulle höra av mig till henne när jag kom till Sverige. Och här är jag nu och så säger du att hon är död. Det är lite overkligt, och sorgligt. Inte för att jag stod henne så nära.

Hennes blick blev lite fjärran.

- Vi gick på klubbarna i Gamla stan ihop som tonåringar. På er bluesklubb, minns du det?
- Minstrel Blues Club i Gamla Stan på Gåsgränd, i källaren. Det var första gången jag kom i kontakt med hasch. Det var de åren man bara skulle lyssna på äkta blues. Jag spelade munspel.
- Men sen fortsatte ni som popband. Vann inte ni Sveriges Radios Popbandstävling?
- Nej, men vi kom med bland de bästa. Björn Skifs hade ju ett band då som hette Slamcreepers, från Vansbro, och de slog ut oss i vår delfinal. Men vi var bra, jag har ett gammalt rullband hemma från den tiden. Robban Broberg presenterade oss: ”Här kommer det från Nacka en hel hop, nämligen The Odd Group.”
- Det var så ni hette, Odd Group. Marianne var alltid så förtjust i er trummis. Vad hette han?
- Pelle Norlin, djävligt duktig.

I mitt huvud kunde jag höra Pretty Flamingo, As tears go by, California Dreaming. Jag spelade keyboard och vår sångare sjöng och spelade tvärflöjt. Vår repertoar bestod av låtar från Kinks, Manfred Mann, Spencer Davies Group men en hel del egna också.

- LG, vad är det som egentligen som händer? Först hittar du Carl-Magnus, mördad, sedan försvinner Börje och nu berättar du att Marianne också har dött, förgiftad? Av vem då?
- Polisen har inte släppt på informationen ännu, men det verkar så. Och hon kan ju knappast ha förgiftat sig själv. Inte med målsättningen att dö mitt under en körsång i alla fall. Hur levde Marianne nu?
- Skild, det berättade hon i Spanien när vi bestämde att vi skulle träffas. Hon blev lika förvånad som du över att jag och Börje hade funnit varandra. Själv hade hon efter tjugo år lämnat sin man. Eller rättare sagt hade han lämnat henne. Han hade träffat en 29-årig ryska som han nu har flyttat ihop med.
- Var hon bitter, eller deppig?
- Nej, hon verkade rätt stabil och trygg. Bodde nära sina två barn. Hade ett bra jobb, skötte konferenserna på konferenshotellet på Djurö. Nej, jag kan inte säga att hon verkade knäckt eller så.

Min mobil ringde i fickan. Det var dolt nummer, så jag tvekade först om jag skulle svara.

- LG?
- Det här var från Nacka Polisen, Stig Strand. Det är vi som har träffats ett par gånger avseende Carl-Magnus Herlöv. Nu håller vi också på att utreda dödsfallet kring Marianne Callert. Hon lär också ha varit en av dina klasskamrater?

Jag la handen över mobilen och viskade till Lottie.

- Polisen…

- Ja, det stämmer, hon gick faktiskt i min och Carl-Magnus klass i högstadiet och på gymnasiet.
- Har du haft någon kontakt med henne under senare tid?
- Du, jag har inte sett henne sedan vi hade en klassåterträff för många år sedan. Ja, om man bortser från att jag var på Körfesten i helgen. Men det vet ni ju om.
- Så du har inte haft någon relation, eller träffat på henne under senare år?
- Som jag sa till dig under dina förhör, så är det ingen i klassen överhuvudtaget som jag har umgåtts med sedan skolan. Kanske träffat på någon då och då, men det är allt. Är jag det enda sammanhanget mellan de här inträffade dödsfallen, eller har ni pratat med andra i min gamla klass?
- Ja, det är så att när vi gått igenom Mariannes bostad idag, så hittade vi en lapp med ditt mobilnummer hemma hos henne. Och intill ditt nummer så hade hon skrivit. ”Angeläget, ring!”. Är det något du känner till?
- Ingen aning. Hon har inte försökt att ta kontakt med mig.
- Vi hittade ett annat namn också, till en annan av dina gamla klasskamrater. Men vi får inget svar när vi ringer henne. Hon heter Lottie Davén. Har du någon aning om var vi kan få tag på henne.

Jag vet inte varför inte jag sa att hon satt mitt emot mig just då. Istället tvekade jag och svarade:

- Lottie Davén? Jag har för mig att hon flyttade till Spanien?
- Ja, det känner vi till. Hon lär dessutom leva ihop med ännu en av dina klasskamrater, Börje Lundstedt. Vi har sökt honom också men kan inte få tag på honom heller. Det verkar som om klasskamrat efter klasskamrat försvinner..?

Lottie tittade nyfiket på mig. Jag ruskade sakta på huvudet.

- Ja, det är ingenting jag kan hjälpa dig med.
- Okay, det vore bra om du höll dig anträffbar under de närmaste veckorna, vi kommer säkert behöva komma i kontakt med dig igen.
- Jag ska inte resa bort, inte förrän framåt jul.
- Innan du åker någonstans, kan du väl meddela oss, Stig Strand. Du når mig genom Nacka Polisen.

Jag knäppte av mobilen och tittade på Lottie.

- Sa du att du inte visste var jag var?
- Ja, jag vet inte riktigt varför jag sa det. Ville väl fråga dig först. Polisen har sökt både dig och Börje. Det står dolt nummer när de ringer, så du kanske inte har svarat.
- Det ringde faktiskt på mobilen i bilen när jag var på väg hit ut.

Lottie tog upp sin mobil och kunde konstatera att någon med dolt nummer hade sökt henne tre gånger under de senaste timmarna. Jag tittade på Lottie.

- De hade hittat mitt mobilnummer på en lapp hemma hos Marianne? Och hon hade skrivit ”Angeläget, ring!” intill mitt nummer. Och jag har ingen aning om varför. Polisen tycker det var lite märkligt att fler och fler i klassen dör, eller inte går att få tag på.
- Undrar om de har kontaktat alla i klassen?
- Jag har faktiskt försökt att lista alla adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Höll på med det precis innan jag åkte ned hit idag. Tänkte skicka ut ett mail till alla för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller, tja jag vet inte.

Regnet slog emot fönsterrutan närmast bordet. Vädret var grått och just nu kändes hela tillvaron lite grå och dimmig. Både Lottie och jag försjönk in i våra egna tankar då det plötsligt small till!

Jag såg hur blodet börja rinna ner från Lotties panna och blek sjönk hon ihop mot ryggstödet på soffan. Smällen hade slagit lock för mina öron, och när jag utan att tänka mig för tog mig för vänsterörat så kände jag att handen blev blöt. Den var alldeles blodig.
Bordet var fullt av glasskärvor från fönstret som gått sönder och i cafélokalen sprang personalen omkring och skrek till varandra.

- Vad hände?

- Gud hon blöder. är hon skjuten?

- Var det någon som sköt..?

Jag torkade av mitt blödande öra med servetten och såg då stenen som krossat min kaffekopp, och nu låg framför mig på bordet. Någon hade kastat in den genom fönstret och glasskärvorna från rutan hade förmodligen skurit Lottie i pannan och mitt öra.  Lottie reste sig ostadigt upp för att gå in i rummet, bort från fönstret.

Jag tog upp stenen. Det var en gjuten, grå byggsten med ett ”X” och siffran ”8” målat i rött på ovansidan.

”Den glade vandraren” – kapitel 6

harbour

Kapitel 6

Jag stod utanför ingången till den gamla porslinsfabriken, i skenet från polisbilarnas roterande blåljus tillsammans med min hustru, när Nettan kom ut med kappan över axlarna.

Hon kom fram till mig och sa tyst:

- Förgiftad. Jag hörde när poliserna pratade med varandra. Det var vad de misstänkte. Hon hade någon slags fradga runt munnen och de såg tydligen att hon hade haft kramper.
- Men såg ingen av er att hon mådde illa? Han i kören som kräktes, hur kommer det sig att han reagerade så?
- Erik stod precis bakom Marianne, och just innan hon föll ihop gjorde hon på sig. Diarrré, rann rakt ned på hans skor, och han har nog lite lätt för att må illa. Hon log lite grann.

Ambulansen stannade precis till framför ingången och ambulanspersonalen lösgjorde båren från bilens inre och försvann in i den nu helt avstängda fabrikshallen. Nettan bad en av de som stod och väntade utanför om en cigarett som hon med darrande händer tände. Hon höll upp cigaretten mot mig.

- Slutade röka i våras. Det är väl ett glas vin man skulle behöva ha egentligen.
- Du Nettan, hur länge sen var det som Marianne började sjunga med er?
- Hon började väl i våras. Hade precis flyttat hit ut till Gustavsbergs, nyskild och lite ensam. Tyckte väl att körsång kunde vara något. Lära känna lite nya människor och så.

- Kom hon alltid ensam när nu repetera. Hade hon aldrig sällskap av någon. Eller var det någon som kom och lyssnade på henne någon gång. Någon som inte ni kände igen?

Nettan sög ivrigt i sig röken från cigaretten, medan hon funderade.

- Tror inte det. Jo, det var någon som var och lyssnade i kyrkan när vi sjöng på Augstikonserten. Det var någon som hon pratade med en stund efteråt.
- Man, kvinna..?
- En kvinna, vanligt utseende. Kanske jämnårig…

- Nettan, här! En mörkblå pick up hade svängt upp på platsen framför ingången. Det var Pelle, Nettans trevliga man. Min hustru gick fram till bilen och kramade honom lätt begränsat genom den nervevade sidorutan. Jag kunde inte höra vad de sa, men förmodade att det som de pratade om hade att göra med kvällens oväntade vändning.

- Jag måste gå LG, sa Nettan och fimpade cigaretten. Hon kramade mig lätt.

- Ska hem och ta det där vinglaset nu, eller två. Jag måste till polisen på förhör i morgon bitti. Kul att ni kom förbi, du och Bettan, inte lika kul avslutning på kvällen kanske. Hon stannade upp.

-…och Marianne som var din gamla klasskamrat? Hon såg frågande på mig. Var inte den där mannen som du hittade, med fisken i munnen, också din klasskamrat?

- – - – - – - – -

Vid frukostbordet dagen efter satt jag med mobilen i handen och letade efter Facebook-meddelandet från gårdagen. Men det gick inte att hitta. Hade jag drömt, eller hade jag själv lyckats radera det i förvirringen igår?

”Vann rätt kör?” Jag såg tydligt det korta meddelandet framför mig, men nu var det försvunnet. Jag reste på mig och lät kaffemaskinen brygga en dubbel espresso. Det kändes som om jag behövde fundera igenom vad som hänt. Sonen var på fotbollsträning och hustrun skulle hjälpa sin gamla mamma att tvätta. Söndagstiden var den enda som hade funnits.

Jag satt mig ned med papper och penna framför mig. Tog en klunk av den svarta drycken i den lilla koppen och började punkta ned på pappret framför mig.

Fredag 28/9: Carl-Magnus hittas död i sin bil
Onsdag 3/10: Lottie kontaktar mig, Börje försvunnen sedan 5 dagar (28/9). Börje skickar SMS till mig.
Torsdag 4/10: Upptäcker det målade märket ”X2” intill mordplatsen. Hittar Youtube-klippet med Alice Babs på Facebook, upplagt av Carl-Magnus.
Fredag 5/10: Facebook inslaget med Youtube-klippet borta.
Lördag 8/10: Marianne Callert faller ihop troligtvis förgiftad på Körfesten. Får nytt Facebook-meddelande ”Vann rätt kör?”.
Söndag 9/10: Facebook-meddelandet borta. Kan ej få tag i varken Lottie eller Börje.

Jag tittade på mina noteringar. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Det måste finnas något mönster, och det mest uppenbara var ju våra relationer som klasskamrater. Det kanske var att ta i och säga att någon försökte utplåna vår gamla skolklass, trots allt var det två av tjugotvå elever som hade dött. Och när det gällde gårdagens dödsfall, så hade det ännu inte uttalats som mord.

Men så hade vi det målade tecknet och meddelandena på Facebook. Och varför just till mig? Var det bara en tillfällighet att jag hade hittat Carl-Magnus, att jag hade varit på Körfesten? Kanske, men det var inte en tillfällighet att just jag fått meddelandena.

Jag plockade ned klasskortet från väggen och började skriva upp alla mina gamla klasskamraters namn. Med hjälp av sökfunktionerna på webben ägande jag de kommande timmarna åt att försöka hitta adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Om jag kunde hitta alla, skulle jag kunna skicka ut ett mail för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller…

Jag suckade och tömde espressokoppen på den nu kalla kaffeslatten. Undrar hur det skulle uppfattas om jag gjorde det? Jag kanske skrämde skiten ur de flesta. Om de som jag inte skrämde skiten ur, skulle förmodligen tycka att jag överreagerade. Och varken Lottie eller Börje, som förmodligen skulle vara på min linje, kunde jag få tag på.

Jag satte tillbaka klasskortet på väggen, och under kortet fäste jag upp adresslistan där jag nu hade kontaktuppgifter till fjorton av de tjugotvå klasskamraterna. Tjugoen förresten, jag var ju själv nummer tjugotvå. Och nu kunde jag stryka ett svart kryss över både Carl-Magnus och Marianne, så i själva verket var det bara fem som jag saknade uppgifter på.

Intill klasskortet och adresslistan hade jag nålat fast den bild som jag tagit med mobilen på det målade märket – ”X2”. Jag funderar kort innan jag hämtade min jacka och gick ut och satt mig i bilen. För en stund kände jag mig som någon med förföljesemani, men jag måste i alla fall se efter.

Jag körde ned till hamnen, rundade Tornhuset och Packbodarna och svängde in på återvändsvägen till Fabrikens entré. Jag hade precis stannat upp bilen, när jag mötte den stränga blicken på parkeringsbolagets vakt genom vindrutan. Det vara bara att vända bilen och istället åka tillbaka upp på den stora P-platsen intill. Jag rotade runt i dörrfickan, fick fram en P-skiva, vred fram tiden för min parkering och klev ur bilen lagom som himlens skyar öppnade sig.

Vem i helvete skulle väl vilja vara en P-vakt? Få yrken hade väl en så låg charmfaktor? Jag drog upp jackans luva över huvudet, sträckte mig in i bilen efter mobilen och gick bort mot Polisfabrikens entré.

- LG..? Någon ropade på mig. Jag såg mig omkring, men kunde inte upptäcka vem det var. Förbannade regn! Mina gula glasögon och regnet som nästan blåste horisontellt fick det att kännas som om jag kikade genom ett stormigt akvarium.

- LG! Här uppe, jag är här… Jag stannade upp, tog av mig mina immiga och blöta glasögon och kikade upp mot ingången till en av hamnens stora outletbutiker. Med min nu något begränsade syn kunde jag se att någon vinkade åt mig. Jag satte på mig glasögonen igen och sprang uppför trappan till Ittalabutikens ingång. Under det skyddande skärmtaket stod en mörkhårig kvinna. Hade jag inte pratat med henne för fem dagar sedan hade jag förmodligen inte känt igen henne lika lätt. Lottie Davén!

- Hej… jag tvekade lite om jag skulle räcka fram handen eller krama om henne. Jag beslöt mig för det sista, jag hade ju i alla fall en gång i tiden varit innanför hennes underbyxor. Hon doftade dyrt och gott, och jag måste säga att hon såg strålande ut. Välbehållen och med den mörka mystik som mogna franska filmstjärnor kunde ha ibland.
- Vad kul att se dig LG.
- Kul att se dig också, jag försökte få tag på dig efter det att vi hade pratat i telefon. Men det var inte lätt. Ska vi ta en snabb kopp kaffe, har du tid? Det finns ett jättefint fik här nere. Det var Delselius lovordade Cafe Tornhuset jag hade i tankarna. Det var ruggigt ute och regnet verkade knappast upphöra. Vi tog trappan ned och sneddade förbi ingången till Porslinsfabriken bort mot fiket.

- Vänta Lottie… Jag lämnade henne och sprang bort i regnet mot fabrikens ingång, där polisbilarna stått föregående natt.
Jag måste ha sett lite förvirrad ut där jag planlöst stegade runt utanför ingången.
- Har du tappat något? ropade Lottie.

X10

I samma ögonblick upptäckte jag målningen på marken till vänster utanför ingången. Lätt dold av en trottoarpratare med en affisch om helgen Körfest. Målat med samma röda färg var ett ”X” och denna gång siffran ”10”. Jag höjde mobilen, skyddade den mot de värsta regndropparna och fotograferade av de målade tecknen innan jag återvände till Lottie.

- Vad handlade det där om? Undrade Lottie när vi fortsatte mot Café Tornhuset.
- Jag vet inte riktigt, men det kan att ha med morden att göra.

- Morden?

Det var då jag förstod att Lottie inte hört om Marianne och Körfestens mord.
- Jag ska förklara. Har du tid att sitta och prata en stund i lugn och ro? Lottie tittade snabbt på klockan, log och svarade.
- Har all tid i världen. Jag ska träffa en annan av våra klasskamrater här i hamnen, men inte förrän vid fyratiden. Marianne Callert, kommer du ihåg henne?

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)