Arkiv för 'LG´s Berättelser' kategorin

Sida 2 av 5

”Den glade vandraren” – kapitel 4

omslag_bok

Kapitel 4

Min hustru ringde mig tidigt på morgonen, från Island. Hon hade bara kunna följa mina upplevelser på distans under de senaste dagarna, eftersom hon var på Island en vecka med sina arbetskamrater. På det som brukar kallas kick off eller konferens, vilket i själva verket betydde att de badade i Blue Laguns varma källor och studerade utelivet i Reykjavik. Jag hade mailat till henne varje kväll och rapporterat om vad som hade hänt mig, och nu var hon nyfiken på om jag mådde bra och om det hade hänt något mer.

- Det hela känns så himla overkligt. Som om du vore en av huvudpersonerna i ”Morden i Midsummer” på TV. Du är väl inte misstänkt?
- Jo, jag väntar just nu på att piketen skall hämta upp mig. Kommer du och hälsar på mig på häktet när du kommit hem?

Jag försäkrade henne om att jag inte var misstänkt, men kallad till nytt förhör. Att jag skulle hålla henne uppdaterad, att jag inte var orolig, att ingen hotat mig och att jag längtade efter henne. Under min morgonvandring en stund senare ägnade sig P1 i mina lurar åt en stunds nostalgisk tillbakablick på den svenska populärmusiken. Jag rycktes omedvetet med, gick i takt med musiken med långa steg.

”Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går, jag vandrar hela sommaren – och vinter höst och vår. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera – och vinter höst och vår….”

- Den 5 juni år 1954 släpptes en 78-varvsskiva med denna käcka sång. Och säkert minns en del av er lyssnare både melodin och artisten Alice Babs. För de yngre lyssnarna kan vi berätta att 78-varvare kallades den äldre typen av grammofonskivor som dominerade fram till vinylskivans genombrott under 50-talet. De går ofta under smeknamnet stenkakor och var till formatet lika stora som en LP-skiva.

Anledningen till inslaget missade jag fullständigt, eftersom Pelle den tio månader gamla spanieln, krävde min uppmärksamhet även denna dag, som så många andra morgnar. Jag hälsade på hunden och hans matte. Mer tillgivet på hunden, innan jag fortsatte vidare ut mot Farsta Udde. Melodin fick mig först att vandra med i takt till musiken, men strax blev den alltför hurtigt påfrestande. Jag stoppade ned handen i fickan på min regntäta skaljacka och slog av radion. Det blev tyst i lurarna.

Jag kände mig onekligen lite vilse i tillvaron just nu. Och det hade stört mitt stora skrivuppdrag som jag skulle lämna ifrån mig senare i veckan. Jag följde nu samma väg längs Farstaviken som jag gick när jag hittade Carl-Magnus. Jag hade kvällen innan flera gånger sökt Börje Lundstedt på det nummer han SMS:at till mig, under mitt samtal med Lottie. Men ingen hade svarat. Jag hade också tänkt att ringa tillbaka till Lottie, men hennes samtal hade bara lämnat spåret efter sig i min mobil som ”okänd”. Antingen kunde jag lägga allting åt sidan, och koncentrera mig på jobbet och familjen. Men jag kunde ändå inte låta bli att hela tiden tänka på vad som hade hänt. Och när jag dök upp i tidningarna på bild, som mannen som upptäckt det bestialiska ordet på Värmdö, var det inte lätt att ducka för omgivningens alla frågor.

På vägen ned mot hamnen hade jag mött den glada gotländskan. Mamman till en av min sons vänner och klasskamrater. Hon läste minsann min blogg och mina Facebookinlägg varje morgon, försäkrade hon.

- Och nu får man ju läsa om dig i tidningen också. Gud, vad hemskt det måste vara att hitta en döing så där. Hon spände sina glittrande ögon i mig och frågade nyfiket och konspiratoriskt om jag anade vem som var mördaren.
- Jag har inte den minsta aning, svarade jag ärligt.
- Men har du inte funderat över något motiv, hade ni inga ovänner du och han?
- Det var inte så mycket ”jag och han”, vi umgicks knappt i skolan. Jag var störd både i mina tankar och på min promenad, så jag bytte snabbt ämne,
- Ska inte du och Jonas komma hem och käka middag hos oss, typ nästa helg? Det har vi ju pratat om länge nu. Min berömda Bullerbygryta, kanske?

Vi beslöt att ringa varandra innan helgen, och hon försvann mot sitt arbetet på den närbelägna skolan. Innan hon försvann hann hon berätta att hon nu lät sin åttondeklass följa mina skriverier på min blogg, som en del av deras undervisning i svenska.

- Men nu kommer det att handla mer om mord, förstås. Och aborrar? Hon försvann vinkande.

När jag närmade mig det som alla nu kallade för mordplatsen började det dugga mjukt. Jag hade fått ett samtal från polisen på morgonen och var nu kallad till ett nytt förhör. Och samtalet med den gamla tonårskärleken Lottie hade onekligen gett mig en del att fundera på.

X2

När jag närmade mig platsen där bilen stått parkerad med motorn igång upptäckte jag ett märke, eller en målning, på asfalten. Med röd färg var bokstaven ”X” sprejad tillsammans siffran ”2”. Var det polisen som märkt ut brottsplatsen? Eller hade lantmäteriet av en tillfällighet börja märka ut området. Kartfotografering? För inte hade väl det här märket funnits där tidigare?

Jag stannade upp och utan att veta varför, böjde jag mig ner och kände med fingrarna på färgen. Färgen var inte riktigt torr, vilket betydde att det inte alls var länge sedan någon hade målat bokstaven och siffra. Jag reste mig upp och såg mig automatiskt omkring, som om jag skulle kunna upptäcka någon med en färgburk i handen. Jag kände mig helt plötsligt lite iakttagen? Jag tog upp mobilen och plåtade av märket. I samma stund ringde telefonen i min hand. Ett obekant nummer visade sig på skärmen innan skärmen slocknade och blev svart. Mobilen var död. Hade jag verkligen glömt att ladda den?

För första gången under de nu snart två år som jag hade gått morgonmilen genom Gustavsbergs hamn, mot Tjustvik och upp över Charlottendal, gick jag vidare utan radions P1 i mina lurar. Istället surrade tankarna i huvudet, och helt plötsligt började något som liknade en handlingsplan att ta form. Jag skulle försöka att ringa till Börje igen, så fort jag laddat upp mobilen. Och jag kunde ju försöka att spåra numret. Att jag inte hade tänkt på det?

Därefter skulle jag försöka hitta tillbaka till Lottie Davén. Det måste ju gå att spåra henne också på något sätt. I fantasin försökte jag att tänka mig hur hon skulle se ut idag. Då, under tonåren hade hon varit mörk. Mörkt hår, mörka ögon, små, men fasta och uppnosiga bröst och en längd strax under en och sextio. Hur kunde hon se ut idag? En vältrimmad mogen kvinna, eller en mullig, sliten dam? Hon hade ändå låtit vaken och pigg i telefonen. Undrar hur det skulle kännas att ha en romans med en gammal tonårsförälskelse idag? Som att mentalt flirta med hennes mamma?

Jag vandrade vidare förbi det kalhygge och söndersprängda område som kommunen döpt till Ekobacken. Inte för att de såg så mycket ut som ett område där man känsligt sparade på väsentliga naturvärden. Det såg mer ut som ”fäll och spräng” så att vi snabbt kan bygga industrihus billigt och rationellt. Ekobacken i mitt arsell. Det blivande industriområdet tog slut, och Värmdö Marknad tog vid. Jag rundade den obegripligt blå och fula Coopbyggnaden, ginade över parkeringen framför Biltema och vände hem.
Nu var jag hungrig och klockan 14.00 skulle jag vara hos Nacka polisen. Jag skulle hinna jobba ett par timmar innan dess.

- – -

- Kan du berätta en gång till exakt hur du upptäckte bilen nedanför Farsta udde?

Situationen var en smula löjeväckande. Jag hade berättat samma sak minst tre gånger, och nu krävde de att jag skulle återberätta det en fjärde gång, utan att förändra berättelsen – för då kunde jag definitivt misstänkliggöras. Var det inte så det gick till i kriminalfilmerna? Jag försökte så noggrant som möjligt redogöra för exakt samma sak. Jag bemödade mig om detaljerna och klockslagen. Jag höll mig lugn inför insinuationer och ifrågasättande.

- Nej, jag har inte haft någon som helst kontakt med Carl-Magnus. Senast var just i skolan. Och inte ens där umgicks vi speciellt mycket.
- Nej, det var ingen slump att jag gick just där varje morgon. Jag gör det varje morgon sedan två år tillbaka.

- Varför det?

Jag ville enklast svara att det berodde på att jag ville undvika att själv få den övervikt som den utfrågande polisen framför mig tyngdes av. Istället svarade jag att det var så enkelt att jag ville hålla mig i form. Att jag gick varje morgon för att skapa mig en bättre livskvalitet för den fortsatta delen av mitt liv. Av samma anledning som jag inte rökte, inte drack och mer och mer började undvika rött kött. Mina barn hade vuxit upp till fantastiska individer., så det kunde jag bocka av. Nu var det dags att skapa en agenda för mig själv och den fortsatta delen av mitt liv.
Att leva, att uppleva, att resa …och att ha mera tid för jobba.

Jag kunde inte för allt i världen förstå mina jämnåriga som växlade ned, började spela golf eller satte sig i skuld för att köpa båten de drömt om. Jag ville fortfarande förändra världen. Men istället var det omvärlden som förändrade mig just nu – den glade vandraren?

Min son satt vid frukostbordet med sin dator uppfälld framför sig när jag kom hem från polisen. Han var nyvaken efter en lång natts dataspel. Nya Fifa, det legendariska fotbollsspelets nya version hade lanserats i förgår. Inte för att det precis var morgon, klockan var fyra, men det påminde i alla fall om ett frukostbord. Han med en rostmacka med Skagen (till frukost!), jag med en tallrik med müssli och en banan.

Pappa lyssna på det här, det här är precis som du. Han vände datorn mot mig och spelade upp ett You Tube-klipp. Det var Alice Babs med samma sång som jag hört i lurarna tidigare på morgonen. Han sjöng med i sången, lika falskt som alltid:

”Så vill jag sjunga det är sant och vandra med min stav tills videnblom i dikeskant jag vilar i min grav. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera, jag vilar i min grav…”

- Pappa, du är verkligen den glade vandraren. Sjunger du när du går också?

Hur hittade du det där klippet? Jag hörde just precis den där sången på radion i morse. Det var ett inslag på P1 om Alice Babs.

- P1..? Han tittade undrande på mig. Det här är någon som har lagt upp det på Facebook. Kolla här…

Han klickade fram webbläsaren och Facebook, och där hade någon med namnet ”Klassresan” lagt upp klippet tillsammans med en kort kommentar: ”Den som vandrar når målet. Falleri, fallera.”

Jag tittade på min son.

- Kan alla se det här inlägget på Facebook?
- Nej, du och jag kan se det, eftersom vi är vänner och någon av oss måste ju ha bekräftat, vad hette han ”Klassresan” som vår vän. Du eller jag? Och det måste ju vara du, eftersom jag inte har garanterat inte gjort det.
- Men jag har inte heller gjort det?
- Då kan det bara vara någon som vi redan har som vän som skapat en grupp eller ny sida. Men det kan vi kolla.

Han klickade på det blåfärgade namnet ovanför bilden på Alice Babs och en ny sida visade sig i webbläsaren, en sida som enligt Facebook tillhörde …Carl Magnus Herlöv!

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 3

omslag_bok

Det fanns inte en chans att glömma händelsen

Tidningarna, inte minst den största lokaltidningen, slog upp det hela stort: ”Brutalt mord nära Slottsträdgård”. En annan, något mindre rubrik förkunnade några sidor in i tidningen: ”Sadistiska inslag blev slutet för medelålders man på Värmdö”.

Jag hade kunnat addera: ”Gammal klasskompis återsågs med fisk i munnen.”

Tidningarna jagade mig under fyra dagar, för att få en exklusiv ”jag var på platsen”-rapport. Men jag tryckte bort deras mobilförsök och vädjande mail. Jag hade egentligen inte någonting att tillägga, men som lokal kändis, där jag ofta kommenterade politiker och deras beslut och dessutom förde en kontinuerlig debatt om ortens utveckling på min blogg och Facebook, var jag tacksam att citera. Jag vågade säga det som många duckade för.

Men nu var det mer än allvar. Och alltför nära mig själv. Jag hade efter promenaden dagen efter, och en lång stunds funderande bestämt mig för att, kanske inte lösa fallet, men i alla fall försöka förstå varför det hade hänt. Jag kunde inte se mig själv som en amatördetektiv. Men jag hade erfarenhet av faktainsamling, värdering och sortering och jag var obotligt nyfiken.

Varför hade min gamla klasskamrat blivit mördad? Och varför hade just jag hittat Carl-Magnus Herlöv. Fanns det ett skäl till det? Jag kanske läste in för mycket i det inträffade? Allt kanske var just en tillfällighet, ett slumpmässigt sammanträffande.

Men det hade jag inte.

Det visade det sig när Lottie Davén ringde mig sent två dagar senare. Jag hade precis fått den sista timmen för mig själv, med hela familjen ljuvt insomnad, TV´n hade svalnat och den uppslagna boken låg i knät. Jag satt mig i min dyrt förvärvade Spidermanfåtölj (inköpt med hjälp av dotterns personalrabatt från det exklusiva möbelvaruhuset) och slog upp min favoritbok. Då ringde telefonen. För att inte förlora kontrollen över min efterlängtade kvällsstund, genom att låta telefonsignalen väcka resten av familjen, greppade jag snabbt luren och svarade.

-Hej, det är Lottie. Ja, du kommer kanske mest ihåg mig som Lottie Davén.

Det plingade som små bjällror i magen. Minnesbilden från de yngre tonåren och framför allt en lördag hemma hos en av mina närmaste kompisar i tonåren väcktes till liv. Hemma hos kompisen hade de ett rum på ovanvåningen av deras hus som kallades för biblioteket. Mellan varannan bokhylla ful med böcker fanns en soffa, och i en av dem hade Lottie och jag satt oss. Kompisen gjorde något helt annat, någon helt annanstans i huset. Min hand fick eget modigt liv präglat av ung kåthet och nyfikenhet och i vår ensamhet i detta dramatiska biblioteksrum tog min hand den modiga färden ned under hennes kjol, och smög försiktigt innanför hennes vita bomullstrosor. Jag var 15 år och hon var 14,

Hallå? LG? Hör du mig…? Det är Lottie. Förlorad i mina tankar, hade jag tappat kontakten med rösten i luren.

- Hej Lottie, det var onekligen inte igår. Flyttade du inte till Spanien för länge sedan?
- Jo, jag har bott där i snart 35 år, men jag var tvungen att flytta hem nu. Och det är det jag vill prata med dig om. Du har väl läst om mordet?
- Mordet?
- Ja, på Carl-Magnus, någon hittade ju honom ihjälgasad i hans egen bil någonstans. Du vet Carl-Magnus i vår klass. …Apan?
- Ja, jo det läste jag nog något om. Men vad har det att göra med att du flyttat hem?
- Minns du Börje?
- Börje..?
- Börje Lundstedt. Lite rund och jätteduktig i matte. Han brukade mest vara tillsammans med Tommy – långa, rödhåriga Tommy. Hängde mest med Tommy och Bossan.

Ett svagt minne väcktes till liv, och medan jag fortsatte att prata reste jag på mig ur fåtöljen, gick bort till mitt arbetsbord i ateljén och hittade klasskortet på bordet.

- Börje, Tommy..? Plötsligt kände jag igen dem båda på bilden. De stod bredvid varandra i andra raden. Tommy med en rödsprakande kalufs som stod rakt upp och Börje intill, rund och med ett öppet, snällt ansikte. Knappast någon tjejerna i klassens slogs om, men en genuint snäll kille.

- Du förstår, Börje och jag gifte oss för 25 år sedan, berättade Lottie i andra änden av telefonlinjen.
- Börje …och du?

Lottie hade varit en sexig, mörkhårig tjej med glimten i ögonen, som kunde få de flesta killarna i plugget. Hon och Börje? Han som var snäll, men också en liten mespropp? Dessutom korpulent och rätt kortväxt. Lottie skrattade lite dovt i luren och frågade:

- Förvånad?

- Ja, lite kanske. Ni är kanske inte världens med förväntade par, som jag minns er från plugget.

- Jag vet, men jag har förändrats och Börje har också förändrats. Hur som helst är vi gifta nu och bor i Spanien. Men för fem dagar sedan reste Börje hem för att ordna en del papper, försäkringar och annat.
- Och..? Jag undrade vart konversationen var på väg.
- Han har inte hört av sig sedan dess.
- Vad menar du?
- Han tog flyget hem och skulle ringa dagen efter, men han gjorde aldrig det och nu kan jag inte få tag på honom. Och när jag läste om mordet på Carl-Magnus började jag fundera om det kunde ha något sammanhang. Mordet och Börjes försvinnande.
- Vad menar du? Tror du att Börje dödade Carl-Magnus?
- Nej, men är det inte underligt att ena dagen mördas en av våra klasskamrater, och den andra dagen försvinner en annan?

Jag la ned klasskortet på bordet och undrade vad jag skulle svara. Det måste ju återigen vara en tillfällighet. Jag tittade tankfullt ut genom fönstret, det regnade utanför och vattenpölarna speglade kvällshimlen på uppfarten.

water

- Men umgås ni med Carl-Magnus? Du och Börje menar jag.
- Nej, jag har inte träffat honom sedan den där krystade återträffen vi hade med klassen.
- Men då måste det ju vara en tillfällighet Lottie. Har du efterlyst din man?
- Det är klart att jag har. Och polisen har kollat efter honom på alla tänkbara ställen. De kan se att han kom med flyget till Arlanda och att han gick igenom passkontrollen. De har också kollat att han tog flygbussen till city, men därefter är han försvunnen. Han har inte ens kontaktat sin gamla pappa.
- Men kan han inte bara glömt att ringa dig?
- Glömt, varje dag, fem dagar i streck? Och, ja, vi är lyckliga tillsammans, och Börje är inte den som helt plötsligt försvinner eller hamnar i konstiga äventyr.

Jag funderade. Vad ville hon egentligen? Ville hon att jag skulle börja leta efter Börje, eller ville hon bara höra om jag också tyckte att det var underligt med de båda händelserna, mordet och Börjes försvinnande? Varför hade hon ringt till just mig av alla i klassen? Vårt amorösa äventyr i biblioteket hade inte fått någon fortsättning, så kärlekspar hade vi ju aldrig varit.

- Du, jag måste fråga. Carför ringer du just mig? Vi har ju inte haft någon kontakt sedan skolan, och inte jag och Börje heller. Eller har du ringt flera i klassen?
- Jag ringde dig bara för att jag hittade ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka.
- Mitt telefonnummer i Börjes rockficka..? På en lapp?
- Ja.
- Stod mitt telefonnummer på en lapp som låg i Börjes ficka?
- Ja, och så stod det ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt nummer, det är det som jag har ringt nu.

Jag kände hur jag såg ut som en fågelholk i ansiktet. För några dagar sedan hittade jag en klasskamrat mördad under min morgonpromenad, nu hade en annan klasskamrat försvunnit och i hans ficka hade hans fru hittat en lapp med mitt namn och telefonnummer: ”Fråga om Engelsmannen”?

Jag stod tyst en lång stund, ur telefonluren i min hand hörde jag Lottie undra:

- Hallå? Är du kvar..?

I samma ögonblick plingade det till i min mobil på arbetsbordet. På skärmen lös ett SMS-meddelande upp: ”Ring mig snarast, Börje L” och så ett telefonnummer.

”Den glade vandraren” – kapitel 2

start

Han stod till vänster om mig på klassfotot

Intill mig stod Monika med tuttarna, därefter Toffen, klassens clown – och sedan stod Carl-Magnus. Då 14 år och utan aborre i munnen. Carl-Magnus Herlöv, vi hade gått i samma klass från fyran och ända upp till nian. Vi hade aldrig varit speciellt nära kompisar.

Det närmaste till vänskap var väl att mitt popband hade huserat i hans pappas och mammas gäststuga, som vi gemensamt döpt om till Klubb Synden och under några månader använt som medlemsklubb för våra kompisar. Vi hade målat väggarna djupt mörkröda och satt upp ett antal vägglampor med rosa skärmar. Klubb Synden, som gjord för langad öl och vin och med ett ljus som tillät att man klämde tjejerna på brösten i dunklet.

Som Monika med tuttarna. Synnerligen välutvecklad med bröstvårtor som hallon när man i dunklet på Klubb Synden lyckade pilla under tröjan. För ett par år sedan stötte jag ihop med henne i en ICA-butik i Nacka. Hon var imponerad av min bil utan tak och att jag jobbade med teater och attraktioner, jag var inte lika imponerad av hennes Saltsjöbadsmässiga yttre. Som klippt ur en bild från ett möte med mogna, kvinnliga moderater, och tuttarna hade behagfullt lagt sig till vila långt längre ned än jag mindes.

Monika hade aldrig gillat Carl-Magnus.

Ingen i klassen stod väl honom riktigt nära vad jag kunde minnas. Men jag kunde inte minnas riktigt varför? Toffen, som inte bara var klassens clown och lustigkurre, utan också en driven tecknare med karikatyrer som specialitet, avbildade gärna Carl-Magnus som en apa. Förmodligen för att Carl-Magnus hade ett ovanligt långt avstånd mellan näsa och överläpp En näsa som dessutom var lite tillplattad. Försökte man fånga hans profil, blev det lätt en snäll apa.

I de lägre klasserna vet jag att Carl-Magnus tog illa vid sig, och jag hade mer än en gång sett honom lämna skolgården med tårar i ögonen. Längre upp i skolan, borstade han av sig skämten som om de inte bekom honom. Men en gång hade jag sett hans ögon. Ledsna, lite sorgsna. Eller mindes jag fel?

Industrifärg, det var det som blev Carl-Magnus liv.

Jag stötte på honom på en krog på söder för fyra-fem år sedan. Matkultur på Erstagatan, kanske inte precis den restaurang som var helt självklar för en något korpulent, kostymklädd säljare av industrifärg. Krogen erbjöd en avancerad crossover av maträtter från hela världen. Inredningen var slarvigt bohemisk. Inga vita dukar, och inga prydliga servitörer.

Carl-Magnus hade följt mig i lokaltidningarna, berättade han med en andedräkt flämtande av något tungt rödvin. Det hade gått bra för honom. Eget bolag med tolv anställda, kontrakt med Landstinget, hus i burgna Nackaförorten Storängen, hade just köpt en båt, en Searay 34 fot med V8-motor och körde en ny Mercedes. Nyskild, tre barn men… och så hade han nickat mot den rödhåriga kvinnan i 35 års åldern som väntade på honom vid utgången till krogen. Jojo, som ”män” hade vi menande nickat till varandra. Och så hade han försvunnit ut i natten med den nya kvinnan.

- – - – - – - – - -

Jag blev sittande i polisbilen i nästan två timmar, innan jag fick återvända till morgonpromenaden som nu kändes mest angelägen för att ta mig hem.

Varför hade jag gått just den här vägen?
Gick jag här varje dag?
Varför gjorde jag det?

Jag drog hela förloppet från det att jag snörde på mig sina Adidas till att jag upptäckte bloddropparna på avloppsluckan från Tierp. När jag kommit så långt såg den kvinnliga polisen (snygg, lagom lång och med intensiva blåa ögon) på den äldre, väldigt långa polisen och försvann ut ur bilen. Genom sidorutan såg jag hur hon snabbt sprang ut till polisbil nummer två som just anlänt och tillsammans med de nya två poliserna bestämde de sig tydligen för att stänga av gatan innan Täcka Uddens infart.

Jag kunde inte riktigt förstå hur de skulle kunna hantera detta praktiskt. Den här vägen, där polisbilar och ambulansen nu stod, var den enda tillfartsvägen från bostadsområdet intill med de danskinspirerade, rosa kedjehusen. Hur skulle alla de som bodde där (och förmodligen just nu åt frukost helt ovetande om detta mord) kunna ta sig till jobbet, skolan och dagis?

Lustigt hur man mitt i eländet kommer in på väldigt praktiska tankar.

- Ta det hela en gång till, se den långe polismannen

Jag lutade mig tillbaka i baksätet på polisbilen, där jag nyfiket fått bekräftat att de bakre dörrarna verkligen saknade dörrhandtag på insidan. Jag kände mig lite som ofrivilligt placerad mitt inne i en amerikansk kriminalfilm. Jag drog efter andan, blundade lätt och tog tålmodigt min redogörelse från början igen.

- Du nämnde att du känner den döde? (Punkt, punkt, punkt…) Syftningarna var illa dolda.

Vad han förmodligen menade var ”var ni nära bekanta?”, ”umgicks ni regelbundet?˝, ”hade ni någon kontrovers mellan er?” ”Kan det vara så att du var så arg att du beslöt att ända hans liv?” Var jag misstänkt? Trodde han verkligen att jag mördat mannen i bilen och sedan oskyldigt och panikslagen larmat polisen? Att jag stuckit ut hans ögon, dragit fast hans händer vid ratten med buntbanden, stoppat in aborren (vad jag nu fått den ifrån?) och därefter dragit in slangen genom sidorutan på Audin för att nöjd kika in genom den blodiga sidorutan för att se honom dö.

- Kände du hans familj, var du bekant med hans fru?

Jag försäkrade honom om att jag, förutom sammanstötningen på Matkultur, inte träffat honom sedan klassåterträffen i en lokal festlokal när vi var tjugofem år. Och att det kändes synnerligen overkligt att nu påträffa honom mördad.

- Ja, vi har ju ännu inte fastställt att han är mördad. Polismannen tittade mig stint i ögonen.

Jag stirrade på den allvarsamma polismannen och kunde inte låta bli att dra på munnen.

- Så du tror att han själv först stack ut sina ögon, sedan drog in slangen från avgasröret, satte sig bilen, stoppade in en död aborre i munnen på sig själv, för att till sist spänna fast sina båda händer med buntband vid ratten…? Ursäkta, men jag har lite svårt att se det framför mig.

Polismannen log inte. Han såg mer ut som en ledsen boxer, och jag hade lagt märke till att han gång på  gång besvärat ändrade ställning i bilstolen. Hemorrojder eller springmask? hade jag på vippen frågat innan han på nytt tog kommandot och fortsatte förhöret.

Femtiofem minuter senare, med lämnat mobilnummer och mailadress, och en försäkran om att jag varken tänkte beger mig till Kairo, Mallorca eller Trondheim inom de närmaste dagarna fick jag tillåtelse att lämna området. Och det var på promenaden hem som jag började försöka minnas vem mannen i bilen egentligen var. Dessutom funderade jag över det fullständigt oväntade att jag skulle hitta en klasskamrat mördad två kilometer från mitt hem.

På vägen hem snappade jag upp Metro vid busshållplatsen, och i ett ögonblick slog det mig att det jag just upplevt kanske blev morgondagens rubriker i tidningen. Hade jag varit iskall hade jag naturligtvis använt telefonens kamera och plåtat för glatta livet – för att sedan kammat hem kvällstidningarnas belöningar för tips på nyheter. Jag hade ju till och med kunnat ta en närbild på aborren.

Med gratistidningen i handen fortsatte jag promenaden hem. Livet är förunderligt. Jag hade just klivit ur en stycke verklighet som kändes som en variant av amerikanska TV-serier som CSI Los Angelse, och längtade nu som mest efter två kokta ägg, grapefrukt juice och Paulins Müssli. Jag stannade upp nedanför kyrkan, men kände inget behov av att kommunicera med vår herre, inga darrningar i kroppen eller synptom på begynnande chock. Skulle man inte göra det? Jag var bara hungrig.

Det var då jag kom på namnet: Carl-Magnus, det var så han hette. Eller hade hetat. Nu blev han bara ett personnummer på bårhuset. Vem hade hatat honom så mycket att man beslutat sig för att mörda honom? Och vad hade de gjort med hans ögon? Det såg ju ut som om han var illa bränd? Och varför hade någon gjort sig besväret att stoppa en aborre i munnen på honom?

(Hade de haft med sig aborren i en påse, förberedd och klar?)

Undrar hur polisen skulle bära sig åt för att försöka lösa det här fallet. Ett tag slog mig fantasins förunderliga tanke, att jag nu hade chansen att, vid sidan av polisen, försöka lösa fallet – som i engelsk, klassiska deckare. Jag kunde kanske ta bilen och åka hem till hans nya unga kvinna. För att därefter åka till hans företag för att se om det fanns en illvillig kompanjon i företaget, som sålde industrifärg, som var inblandad och kanske ville ta kontrollen över rörelsen. Om jag började gräva och undersöka, skulle  säkert saker börja hända runt omkring mig.  Och en morgon senare skulle jag vakna upp av att det ringde ihärdigt på dörren- Utan att väcka min djupt snusande hustru skulle jag smyga upp och öppna dörren bara för att hitta en död aborre på yttertrappan – som en varning. Sluta, lägg inte näsan i blöt!

Så långt i mina tankar nådde jag yttertrappan och avsatsen upp till min egen ytterdörr. Jag snörade av mig skorna och med morgontidningen, som jag just nappat åt mig ur brevlådan, i handen så gick jag ut i köket för att förbereda min frukost. Efter frukosten, men först efter, skulle jag leta upp mina gamla skolalbum. Lite kunde jag ju gräva.

Vem var rädd för att få en död aborre på trappan? Jag borde ha vetat bättre.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

Den glade vandraren, kapitel 1

brygga

I torsdags, under min morgonpromenad, föddes idén till en ny deckare

Ännu en tanke föddes strax efteråt, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i den fruktansvärda berättelsen. Är det inte fantastiskt vad fantasi, erfarenhet och ett mått av galenskap kan åstadkomma?

En deckare förlagd till min hemort, min närhet. Påträngande, knackande på min axel. En tanke föddes, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i berättelsen. Kanske få kommentera handlingen och rent av vara med? Med den takten skulle boken bli klar till jul.

Titeln är redan klar – en klar kontrast till den skrämmande handlingen: ”Den glade vandraren”. Bryggan jag satt på just då, när idén växte fram, spelar en central roll. (Titta ned i vattnet..!)

Här kommer det första kapitlet av ”Den glade vandraren”, du kommer att kunna läsa ett nytt kapitel på min blogg kommande söndagar om du ger dig till tåls till kl.22.00.
omslag_bok
Jag snörde på mig mina nyinköpta Nike utanför ytterdörren. Gud, vad jag uppskattade den nu en mil långa morgonpromenaden. Visserligen visade inte höstsolen sig idag, men en svag doft av nedfallna äpplen och morgonfuktigt gräs mötte mig.

Jag hade nu gått varje morgon i lite över två år. Nästan femhundra mil, visade den avancerade appen i min smartphone. Hade jag istället för att vandra ned till viken och följa stigarna varje dag, tagit ut riktningen mot sydväst den första dagen och bara gått hade jag varit nere i Afganistan vid det här laget. Jag kunde inte ana att denna dags morgonpromenad skulle ta mig till en långt mörkare verklighet än jag någonsin upplevt. Jag vinkade aningslöst till grannen som  lämnade sin tomt tillsammans med sin strävhåriga tax.


Samtidigt stängde någon en bildörr intill slottsbryggan nedanför Farsta Slott. Bilen lämnades med motorn igång.
KAPITEL 1
Farstaviken hade ett svagt dis som låg som ett mjukt täcke över vattnet. Jag stannade upp nedanför backen vid båtklubben, tittade tvärs över vattnet mot fabriksområdet och andades prövande ut för att se om min andedräkt skulle omvandlas till rök. Men ännu hade inte den lite alltför tidiga hösten kommit så långt att andedräkten kyldes ned.
Luften vi andas ut är fuktig, men inte så fuktig att vi märker det förrän utomhus på hösten och vintern, då andedräkten kyls ner så fort vi andas ut. Utandningsluften blir så kall att den inte klarar av att innehålla all sin fukt längre. Fukten bildar istället små, små vattendroppar och andedräkten ser ut som rök i den kalla luften. Jag fick plötsligt en nostalgisk flashback till barndomen.

Jag vandrade vidare längs viken och rundade snart vattnet nedanför kyrkan mot hamnområdet. Strandpromenaden nedanför Gula Byggningen, med sin Konsthall, och Tornhuset med sin speciella profil, var ödslig idag. Kanske berodde det på vädret, kanske på att jag lämnat hemmet en timma tidigare denna morgon. Jag kastade en hastig blick på min mobil, och kunde konstatera att klockan nu blivit halv sju. En dryg timmas promenad skulle inte hindra att jag hann in i god tid till dagens första möte i stan strax efter nio.

Framme vid den gröna stålbåten som lagt till invid bryggan nedanför Farstas gamla garagebyggnad stannade jag upp för en stund, och tittade tvärs över viken där pappa för nu snart hundrafyra år sedan föddes i en utdragssoffa i det ena av de gamla Ekedalstorpen. Cirklarna sluts. Där pappa växte upp med sin tio syskon och farmor låg fortfarande torpstugorna kvar som två berättande årsringar. Och i utkanten av områdets största årsring hade jag sett mina egna fyra barn växa upp, men i ett långt större och nyare hus.

Det knarrade från stålbåtens rep och bildäcksfendrar och en skygg and vek undan runt fartygets bak. Båten var ärrad, och även den hade sina årsringar. Fartyget hade just konverterats till att ta hand om avfall och oljor och annat miljöfarligt i skärgården.

En cyklist, som mer såg ut som en rockstjärna från åttiotalet, iklädd cerisfärgade spandexbyxor och en turkos, slimmad och glansig tröja svepte förbi som en stormvind bakom ryggen. De fick väl passa på att jaga minuter och bygga muskler innan det blev alltför halt. Mobilen ringde, men jag konstaterade att samtalet kunde vänta när jag såg numret blinka fram på displayen. Jag klickade bort samtalet och fortsatte mot Farsta Slott.

Jag hade lärt mig att inte längre känna det som om jag alltid måste vara tillgänglig, även under morgonpromenaden. Det här var mitt morgonpass, min yogastund, mitt utrymme för egna tankar, planering och möjlighet att välja bort saker att göra under den kommande dagen.

Plötsligt kände jag en beröring i knävecket, och förstod att det var Pelle. Vi träffade ofta på varandra, var och varannan morgon. Ett kort kli bakom öronen medan Pelle tillgiven lutade sig mot mitt ena ben. En tio månaders spaniel, med bruna ögon, mjuk och med den fullständigt kravlösa inställningen ”jag älskar dig kompis, kul att se dig”.

Jag bytte några ord med Pelles matte innan hon och Pelle tog av till vänster och jag fortsatte ned mot Slottsbryggan.

Det stora vita huset Täcka Udden, som snart, efter ett års arbete skulle låta täckelsen falla och blotta ett helt nyputsat, gigantisk högreståndshus imponerade. För ett antal år sedan bodde det en kille inom hotellbranschen här som hade två hundar, varav en var en synnerligen elak rackare som man fick se upp med. Gick man i egna tankar och stirrade ned i marken, kunde man bli överraskad av hunden som smitit ut från tomten och nu hotfull stod framför dig och tydligt markerade vem som regerade på området.

Idag behövde man inte vara orolig längre, möjligtvis mötte man Pelle. Kärleksfull och tillgiven. Och du kunde lugnt gå och titta ned i marken försjunken i egna funderingar. Under mina promenader hade det blivit en mani att med kameran i mobilen dokumentera alla dessa metallock till avlopp och vattenavstängningar som jag stötte på här och var längs vägen. De var som vackra, gjutna konstverk. Var och en med sin egen historia.

Det som just nu låg i marken framför mina fötter hade ett ”A” gjutet i locket, som kanske markerade ”avlopp” och ”Tierp” som förmodligen talade om att det var gjutet på en fabrik just i Tierp. Märkligt, att det i en fabrik i just Tierp tillverkades tunga bronsfärgade lock som sedan skickades ut till alla kommuner runt om i landet? Tierp hade onekligen satt sina bomärken lite överallt.

När jag skrapade bort lite grus från kanten på locket såg jag bloddropparna. Några få, strax till höger om det gjutna namnet ”Tierp”. Kunde det vara en hund som trampat på något vasst, eller någon som hostat, eller blött näsblod? Är det inte konstigt hur ett par bloddroppar kan väcka fantasin – och reflexerna. Jag kom på mig själv att snabbt känna efter så att det inte var jag själv som blödde näsblod. För det var väl blod? Eller kunde det vara söndertrampade bär, men vilka bär i så fall?

Jag reste mig från min hukande och iaktagande ställning, lite generad över mitt engagemang. Men jag kunde ändå inte låta bli att titta mig omkring för att se om det fanns fler blodspår.

Efter ett tiotal steg hade jag glömt bort avloppslocket, och började se fram emot Slottsbryggan där jag vissa morgnar slog mig ned och skrev en kort reflektion på Facebook i mobilen. Jag visste att många följde mina skriverier och att de också förväntade sig dagligt bidrag.

Farsta Slott lyste gult mellan alléns majestetiska trädstammar.  Men där, fler bloddroppar i gruset? Det var lite skumt, Kunde det vara cyklisten med Spandexbyxorna som blött. Kanske hade åkt omkull och fått ett skrubbsår?

Tvärs över vägen från grinden till Slottet gick stigen ned till Slottsbryggan. Lite slarvigt parkerad stod en vit Audi halvvägs in på stigen, och jag kunde se på den svaga röken från avgasröret att motorn var igång. Varför stod den med motorn igång, satt det någon i bilen? Var det någon i bilen som var skadad..?

När jag närmade mig bilen såg jag slangen från avgasröret som gick upp över dörrarna och fortsatte in i bilen. Rutan på förarsidan var inte uppdragen helt och slangen satt fasttejpad med silvertejp på sidorutan innan den försvann in i bilen inre. Rutan bar också tydliga blodspår som om något runnit ned från fönsteröppningen.

Jag kunde se konturen av någon som satt ihopsjunken vid ratten.

Herregud, det är någon som håller på att ta livet av sig! Min första reaktion var att slita upp förardörren, men den var låst, så jag sprang bak och slet bort slangen från avgasröret. Framme vid förardörren igen knackade jag hårt på rutan för att se om föraren reagerade, samtidigt som jag försökte få upp den låsta dörren. Skulle jag slå sönder fönstret? Jag tittade mig omkring för att hitta en sten eller något annat. Ostrukturerad letade jag i diket, samtidigt som jag försökte se levnadstecken från bilen. Ringa, jag måste ju för fan ringa efter en ambulans…!

Vad var det mina barn hade lärt mig? I en nödsituation då någon är allvarligt sjuk eller svårt skadad och behöver hjälp ska du ringa 112. Leta sten, rycka i bildörren, knacka på bilrutan, fumla med mobilen. Var det så här spattigt man reagerade när någonting allvarligt hände? Lugn! Ring först!

SOS-sjuksköterskan som svarade ställde sina standardfrågor och lovade att larma ambulans och polis. Hon frågade om jag kunde se något livstecken, och om jag känt på alla bildörrar. Skit, naturligtvis – jag hade inte känt på passagerardörren. Jag sprang runt bilen och försökte öppna dörren. Den var naturligtvis olåst och jag tittade in i bilen.

Mannen som satt vid ratten hade sina händer hårt fastsatta med vita buntband vid ratten. Där ögonen hade suttit fanns bara två brända, svarta hål och ur mannens mun syntes stjärten av en död fisk.

Jag höll mobilen mot örat och hörde hur SOS-sjuksköterskan frågade om jag var kvar. Det är en man i bilen, sa jag. Han verkar död och han har en aborre i munnen…

Det var då jag såg att det var en av mina gamla skolkamrater.


(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 om en vecka)

New York, New York..?

11sept

Det är nu tre dagar sedan jag landade på Arlanda efter en vecka i New York. Känslor?

En fantastisk stad. En fascinerande stad. En motsatsernas stad. Och mångfaldens stad. Efter att ha varit ett antal gånger i New York under årens lopp, fick jag nu tillsammans med hustru och 18-årig son återse ”The Big Apple”.

Det blev en av de mest lyckade kombinerade semester- och studieresorna på mycket länge. Staden bekräftade, staden överraskade och staden fick mig att känna att ”här skulle jag kunna bo”.

high

Att ta sig till en av världens stora städer och känna sig hemma, är en överraskande upplevelse.

Visst fanns ”New York”: Skyskraporna och ljustavlorna vid Times Square, Prada- och Rolexbutikerna på Fifth Avenue. Men där vi valde att bo, i något slags mittpunkt mellan Meatpacking District, Greenwich Village, Tribeca och Soho levde ett annat slags New York.

green town

Mitt New York?

Där fanns charmiga Townhouses, kvarterskrogar, gallerier med världsutbud och ett lägre tempo.

Jag gick upp klockan sju varje morgon och tog den powerwalk som tar mig runt Gustavsbergs Hamn i vanliga fall. Den här veckan gick jag istället på Bedford, Charlton, West Broadways, Varick.

corner

Jag var inte ensam på gatorna utan mötte gåendes själsfränder med lattemuggar i näven. Inte sällan vänligt leende och till och med morgonhälsande.

Själv stannade jag varje dag till vid en morgonöppen diner och tog mig en espresso ”on the fly”. Iphonen fick registrera mina intryck – och för varje dag blev promenaden bara trevligare.

t-bana2

Kvällsliv, nattliv

Den kan låta som ett naivt idylliserande, och jag kanske inte var i de farligaste kvarteren i Bronx, men jag kände mig tryggare på nattgatorna, efter friterade ostron och Belgisk chokladglass, i New York än jag gör vid Medborgarplatsen i Stockholm. Till och med i T-banan.

fifth

De vida kasten, de stora kontrasterna

Det är väl det som kanske mest fascinerar. Att både möta det behändiga, kontrollerade såväl som det svindlande oerhörda.

Empire State Building, denna turistfälla med en dimhöljd 76 våning. High Line, parken byggd på en nedlagd järnväg. Central Park med gatumusikanter och jonglörer. Grand Central, stationen med den mest fantastiska Apple-butik jag sett. Flee Market med junk, smycken, filmmanus mm.

bike

Men också den lokala dinern, brödståndet på gatan 100 meter från hotellet som bjöd mig på en morgonbagel. Den färska hummern på Pir 17 vid Brooklyn bron. Skoaffären där vi köpte 6 par sneakers. Cykeltävlingen med 40.000 deltagare som lamslog staden i fyra timmar utan knot och gnäll.

Polisen som berättade om sitt jobb och gav mig en kvarts pratstund.

cop

En vecka i en annan stad visar ofta inte baksidorna

Men visst fanns det där (precis som här hemma, låt oss inte glömma det) – uteliggarna, de krigsskadade invaliderna, de utslagna som passade på att sova i T-banan, tiggarna osv. Visst finns det stora och gigantiska samhällsklyftor.Men det är just mångfalden som intresserar och lockar. De olika folkslagen och någon slags bred öppenhet.

sant

Jag kan bara till sist konstatera och känna att jag gillar stan

Jag skulle utan att tveka kunna slå mig ned i Soho.

Bli kompis med Rosie som serverar scrambled egg på kvarterets diner. Slänga käft med tidningsförsäljaren. Suga åt mig alla intryck och känslor och låta de bli näring för egna projekt och verksamheter. Och så kände också både min hustru och min son.

lock

New York, New York. Ja, tack!

Lita aldrig på en politiker som hela tiden säger: ”Nu är det faktiskt så här..”

Både hur man använder det svenska språket och sitt eget kroppsspråk kan avslöja en människa

Det har vi fått se ett otal tydliga exempel på under den senaste turbulenta tiden med AMF och LO-affärer. Reinfeldt som på ett stadsmannamässigt sätt blir alltmer rädd för att visa fel signaler, säga fel saker eller ge uttryck får oklarheter som kan misstolkas eller vändas emot honom.

Mona Sahlin som med sin lite bittra osäkerhet blir spänd och påstridig, för att i vissa lägen bli undfallande och vek. Ta gärna fram din stegräknare nästa gång du lyssnar på en intervju med henne och räkna hur många gånger hon använder ordet ”faktiskt”.

faktiskt = som be­teckna att något i själva verket till sin egent­liga innebörd är något annat än vad utseendet tyckes giva vid handen. Emedan riktigheten af dessa uppgifter blivit ifrå­gasatt, anser jag mig pligtig att faktiskt bevisa dem.

afraid1.jpg

Få ord inbjuder till ett så slingrande och grundlöst argumenterande som ordet ”faktiskt”

Det är tillrättavisande, det är överlägset, det påpekar att det endast är den talande som sitter inne med de riktiga och klanderligt korrekta uppgifterna — och det följs alldeles för sällan upp med en tydlig bevisföring.

Minns hur många gånger din pappa och mamma tillrättavisade dig när du var barn med samma ord. ”Lilla vän nu är det faktiskt så här att det är dags för att sova…”

Kombinera ett osäkert kroppsspråk med et förmåga att prövande skylla på andra (som Mona Sahlin nu gjorde med Wanja Lundby-Wedin — helt i fel ögonblick, efter att först ha stött henne) med ett ständigt argumenterande ”faktiskt˝ så ser vi en kommande förlorare.

Det är inte socialdemokratin värd

Det blir spännande att se om partiet orkar renovera sig, ta sig in i framtiden med dess nya förutsättningar och åter bli tydliga. I mångt och mycket blir rikspolitiken en spel för gallerierna med strategier och de stora penseldragen.

Inom kommunpolitiken däremot så börjar vi närma oss personval

Här, mitt i verkligheten, är det de tydliga politikerna som bli vinnare. I Nacka är tydligheten borgerlig. I Värmdö tillhör den socialdemokraterna.

Gränserna är egentligen ganska små.

Ny, nyttig och genomförbar, m.a.o ”kreativ”.

När en idé är ny, nyttig och genomförbar brukar den ofta definieras som kreativ.

Företaget AGO gör det möjligt för företag och organisationer att kommunicera och förstärka sina budskap, att bygga varumärke och stärka sina relationer genom att använda produkter som kommunikationsverktyg.

I deras arbetsmiljö är det en förutsättning att kreativiteten lever för att de nya idéerna ska födas. En idé som föddes var att göra en bok om kreativitet. En bok med olika tolkningar, funderingar och reflektioner kring begreppet kreativitet.

Jag fick förmånen att bli huvudförfattare av boken. Och tillsammans med deras medarbetare också redovisa en del ”cases” som visade hur deras medarbetare åstadkommer små och stora underverk — tack vare deras egna kreativitet. Ett av mina friaste och roligaste uppdrag på länge.

Boken gav mig en möjlighet att själv skapa mig en reflektion över varför jag gör vissa saker som jag gör. Hur jag hanterar min egen kreativitet, som också är mitt viktigaste verktyg tillsammans med fantasin, empatin och det ständiga ifrågasättandet.

Nu kan du ”digitalläsa boken”. Gå in på: www.agoglobal.com!

Här kan du bläddra på bildskärmen, eller ladda hem boken som pdf-fil. Trevlig läsning.

(Framför allt kanske inspirerande läsning oavsett om du just nu sysslar med stadsplanering och samhällsutveckling, skola och utbildning, kommunikation och teater eller bara vill bli en klokare människa.)

Kan man skriva en bok en en begravningsentrepenör?

begravning_omslag.jpgSjälvklart. Bara man inte tar det gravallvarligt

För ett antal år sedan arbetade jag som kommunikationskonsult till en av våra branschorganisationer , vars medlemmar var just begravningsentreprenörer.

Jag skulle ”hjälpa dem att borsta bort mjällen från deras svarta kostymaxlar”.

Under den tiden träffade jag många duktiga och trevliga människor. För en del var arbetet som vilket arbete som helt. För andra var det ett arvegods och mer av ett kall. Men jag träffade också en del fullständiga galenpannor och osannolika människor.

Ur dessa möten, erfarenheter och inblickar formade det sig en historia i mitt huvud. Den spelades upp då och då som någon slags TV-serie i huvudet med en begravningsentreprenör i huvudrollen med försvenskade drag av John Cleese.

För ett par månader sedan drogs fingrarna till datorns tangentbord och historien växte fram framför mig på bildskärmen. Två osannolika veckor i begravningsentreprenör Folke Bloms liv.

Vill du kika in i dessa? Klicka på länken: Begravningsentreprenören

(Nu kan det låta som om jag bara skriver för nöjets och passionens skull. Icke, sa Nicke. Idag skall jag sätta samman en presentation över hur man ger fastigheter, områden och sociala mötesplatser en själ och rätt innehåll. Och på måndag skall jag presentera detta för ett av våra större fastighetsbolag. Dessutom skall jag läsa in ett material kring ett projekt som har med ljudupplevelser att göra. Mer om detta kommer.)

Vad vore livet utan a, b, c och alla andra kompisar?

Att skriva är en av livets viktigaste ventiler

Ibland skriver du för att du vill berätta någonting, dela med dig till andra eller lära ut. Men ibland måste du bara skriva för att det pockar på. En berättelse vill födas. En början på något som du kanske inte kan se slutet på.

Är du intresserad av att se vad jag ägnar alfabetets bokstäver och min fantasi åt just nu, kan du gå in och läsa (och gärna kommentera vad du tycker) på länkarna nedan. Den första går till det kvinnoöde som tar upp viktiga existentiella frågor, de andra går till tre sagor som just mognat klart.

Två andra barnböcker ligger just nu på det förlag som jag skrev förlagsavtal med i julas, omslagen är snart klara, de illustreras av en av de bästa barnboksillustratörerna jag träffat på, de kommer att lanseras på barnboksmässan i Bologna i vår — och kommer sedan ut i den svenska bokhandeln i augusti.

Men de skall jag berätta mer om lite senare. Just nu får ni här och idag en möjlighet att läsa och tycka till om de berättelser som än så länge ens ej har nått fram till något förlag:

ingenkvinnan_blogg2.jpg  forbjudn_omslag.jpg  nasan_omslag.jpg  frasse_omslag.jpg

Ingenkvinnan

Flickan som samlade på förbjudna ord

Bosses stora näsa

Kan en hund verkligen heta Frasse?

Ingenkvinnan

ingenkvinnan_blogg.jpgEftersom hon bara mindes då, men levde nu, tillhörde hon egentligen varken eller

Hon kunde inte tillhöra det förflutna, för det förflutna var just förflutet. Och hon tillhörde inte nu, för hon hade glömt hur det var att leva i nuet.

Hon tillhörde egentligen ingenting.

Hon var Ingenkvinnan.

Hon förlorade åtta år av sitt liv. När hon vaknade upp efter det att en åder brustit i hennes hjärna var hon trettio år gammal, men hon mindes bara de tjugotvå första.

Skulle hon kunna älska den man hon gift sig med och vilken hon fött två barn tillsammans med, fast han idag bara var en man som vilken som helst?

Skulle hon kunna älska de två barn hon fött, men som idag var totala främlingar för henne?

(Läs mina första 14 kapitel på www.kapitel1.se — Piratförlagets community för författare och bokälskare. Där publicerar du ditt manus och skapar en bok på nätet. Läsarna får sedan säga vad de tycker.)