Arkiv för 'LG´s Sagor' kategorin

Kan man bli annat än stolt över Alexander?

bok3

Den tredje boken om Alexander har nått bokhandeln

Samtidigt når de två första nu läsarna i Finland (på finska, naturligtvis). Aldrig trodde jag att Alexander skulle ta så raska språng ut i världen bland alla barnböcker. Även om han är orädd, kreativ och personlig.

Idag nåddes jag av recensionen från Bibliotekstjänst

”LG Nilsson skriver inte bara barnböcker; han skapar dessutom upplevelsemiljöer för barn på museum och lekparker. Nu har han tillsammans med den etablerade barnboksillustratören Cecilia Johansson skapat ännu en upplevelse för de små barnen, boken Alexander och världens grop. Liksom de tidigare böckerna om Alexander utspelas historien i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Alexander bor i en vanlig familj, i ett vanligt hus, i en vanlig by – men han har en ovanligt livlig fantasi, eller är det sant att han gräver en grop till Kina? Givetvis gråter Alexanders föräldrar av saknad under det halvår som han håller på att gräva, men glädjen när han kommer tillbaka igen åkandes på en flakmoped överskuggar allt. Bokens illustrationer bidrar mycket till läsglädjen. De stora livfulla akvarellerna täcker oftast nästan hela uppslaget och texten är oftast placerad i överkanten. Bilderna innehåller många trevliga detaljer och förmedlar både handling och känslor. Boken kan även passa inom förskolan eller de lägsta årskurserna i grundskolan, både när man pratar om geografi och när man tar upp saknad eller återseende.” – Camilla Appelgren.

Bibliotekstjänst står för inköpsvägledning – kvalificerade omdömen till stöd för medieinköp; böcker, ljudböcker, film och musik. BTJ:s redaktörer är specialister inom sina respektive områden. Därför sträcker man på sig lite extra när de böcker som ligger nära mitt hjärta får så goda betyg.

Extra trevligt blir det dessutom när Alexander får ”ligga på topp”. Dvs hamnar synligt på deras hemsida.

Skärmavbild 2010-11-16 kl. 10.18.56

Så var man barnboksförfattare i Finland också…

alexander i finland

På lite mer än ett år har Alexander nått bokhandeln med tre böcker

Först ut blev de två titlarna ”Alexander och världens affär” och ”Alexander och världens ballong”.

Alexander är inte bara killen som upplever det som du själv kanske gått och drömt om. Han är också en sann initiativtagare och en kreativ entreprenör. Oavsett om han bestämmer sig för att starta en liten saftbar, för att serva brevbäraren när det är varmt, som sedan utvecklas till en heltidssysselsättning för hela familjen.

Eller om han, som i den tredje och senaste boken, bestämmer sig för att gräva världens djupaste grop…

Om man ska gräva den djupaste gropen i världen, behöver man en bra spade

Så när han hittar ”världens starkaste spade”, börjar han gräva. Hela dagen håller han på, och nästa. Och nästa. Han gräver sig allt djupare ner i marken, tills han faktiskt försvinner!

Går det att gräva sig genom hela jordklotet? Och ramlar man i så fall ut på andra sidan?

För Alexander finns inget som heter omöjligt – det är bara att pröva! Och, handen på hjärtat, är det inte så fler av oss borde leva?

Nu är det dags för den finländska bokmarknaden att möta Alexander

I Finland har han fått namnet Santeri, och titlarna är för mig helt obegripliga:

”Santeri ja maailman mahtavin mehubaari” och ”Santeri ja maailman suurin ilmapallo”

(Obegripligt. Men stolt är jag.)

Med fyra barn och tre barnbarn har jag fått en sladdis

alexander_bok3

Han heter Alexander, och är född i min fantasi

Nu kommer den snart. Min tredje bok om Alexander. Efter ”Alexander och världens affär” och ”Alexander och världens ballong” kommer nu ”Alexander och världens grop”. Han bestämmer sig för att gräva världens djupaste grop, och vad händer?

alex 3

alexander_gropen2

Boken handlar som vanligt om att ingenting är omöjligt, men också om saknad och sorg. Lanseras på bokmässan denna månad. De två andra böckerna om min lilla ”sladdis” har nu varit ute i handeln i ett år. Köpta, lästa och uppskattade. Fina recensioner har jag fått, men mest har jag uppskattat mina barnbarns intresse för sin nya ”familjemedlem”. Han är välkommen till familjen Alexander.

Ofta får jag höra, när jag berättar om att jag skriver barnböcker, andra utbrista: ”Tänk det har jag också tänkt att göra…” Och kanske en del av de som säger så verkligen får chansen att debutera. Jag kan bara säga lycka till. För bara en promille av alla inskickade manus läses av någon på förlaget. Och ett stort svenskt förlag kanske ger ut högst ett tiotal barnböcker på ett år.

Med det vill jag inte säga att jag är speciellt begåvad och unik. Bara att det är en enorm tillfredsställelse att nu ha tredje boken klar. Att för tredje gången se en av berättelserna komma till liv. Mycket tack vare min begåvade illustratös Cecilia Johansson.

alex o affaren_s16



Idag kom dom…

Mina två nya barnböcker kom idag i en välpackad låda skyddade med bubbelplast

Samtidigt har de levererats ut till bokhandeln – och finns nu även att köpa i nätbokhandeln, t.ex. www.bokus.com och www.bokia.se. Att arbeta med en bok, se den växa fram, få illustrationer som skall samverka med texten och sedan vänta tills du håller den i din hand är som att föda barn.

Nu är de här:

affar.jpg

Alexander och världens affär: För Alexander finns inget som heter omöjligt det är bara att pröva och den här gången går det över all förväntan! Det är en varm sommardag och Alexander får en fantastiskt bra idé! Nästan helt själv bygger han en liten saftbar vid trädgårdsgrinden där han säljer hemmagjord och iskall saft.

Det är många som vill provsmaka och släcka törsten brandmän som just släckt en brasa, ett cirkussällskap, målare med färgburkar Snart kommer också ett tv-team som filmar den framgångsrika saftbaren och kön ringlar sig till slut genom hela staden! Affären växer och växer, men när ska Alexander få tid att gå och bada med sina kompisar och bara ta det lugnt? Han måste komma på en ny idé, helt klart, men vad?

Alexander är en helt vanlig, alldeles ovanlig, liten kille. Han fantiserar och funderar mycket, precis som de flesta barn. Men den stora skillnaden kanske är att Alexander sätter sina infall på prov hur omöjliga och fantastiska de än är! Har inte du också tokiga drömmar ibland? Att din säng blir en flygande matta? Att dina gympaskor får dig att springa fortare än alla andra? Fortsätt med det drömmar kan faktiskt slå in.

ballong.jpg

Alexander och världens ballong: I Alexanders värld blir de mest fantastiska och otroliga idéer till verklighet. Själv står han stadigt med båda fötterna på jorden men runt omkring honom händer de mest förunderliga saker. Det är lördag, men istället för det vanliga lördagsgodiset får Alexander en påse ballonger. De är roliga att leka med, han blåser upp dem och släpper iväg dem som små raketer!

Men en ballong verkar gå att blåsa upp hur länge som helst, tills den blir lika stor som han själv. När han håller upp ballongen känns det nästan som om han svävar och plötsligt kommer en vindpust som sveper iväg med Alexander. Upp, upp, i det blå! Följ med på en fantastisk flygtur bland moln, kyrktuppar och ugglor!

Att få tänka stort och litet är nog Alexanders favoritsysselsättning, men att träffa alla vännerna som bor och arbetar nära huset där Alexander bor, är också roligt.

Alldeles för en stund sedan meddelade mitt förlag, B Wahlströms, att de vill ge ut min tredje bok om Alexander redan i maj nästa år

Historierna har funnits inom mig många år, de har berättats för mina barn – men de hade aldrig kunnat bli så fina som de är nu utan min underbara illustratör Cecilia Johansson.

Hon fann den figur som fanns i mitt hjärta och satte honom på papper. Tack Cecilia, du fina vän som blev min ”soul mate” över en kopp kaffe den första gång vi sågs.

Jag är nybliven pappa. Till två underbara böcker. ;-)

Vad vore livet utan a, b, c och alla andra kompisar?

Att skriva är en av livets viktigaste ventiler

Ibland skriver du för att du vill berätta någonting, dela med dig till andra eller lära ut. Men ibland måste du bara skriva för att det pockar på. En berättelse vill födas. En början på något som du kanske inte kan se slutet på.

Är du intresserad av att se vad jag ägnar alfabetets bokstäver och min fantasi åt just nu, kan du gå in och läsa (och gärna kommentera vad du tycker) på länkarna nedan. Den första går till det kvinnoöde som tar upp viktiga existentiella frågor, de andra går till tre sagor som just mognat klart.

Två andra barnböcker ligger just nu på det förlag som jag skrev förlagsavtal med i julas, omslagen är snart klara, de illustreras av en av de bästa barnboksillustratörerna jag träffat på, de kommer att lanseras på barnboksmässan i Bologna i vår — och kommer sedan ut i den svenska bokhandeln i augusti.

Men de skall jag berätta mer om lite senare. Just nu får ni här och idag en möjlighet att läsa och tycka till om de berättelser som än så länge ens ej har nått fram till något förlag:

ingenkvinnan_blogg2.jpg  forbjudn_omslag.jpg  nasan_omslag.jpg  frasse_omslag.jpg

Ingenkvinnan

Flickan som samlade på förbjudna ord

Bosses stora näsa

Kan en hund verkligen heta Frasse?

Flickan som samlade på förbjudna ord

Om det förbjudna. Du får inte.

Magiska ord som kan locka till många brutna löften och spännande upptäcktsfärder på förbjuden mark. Det handlar om att få pröva, att ta steget in i det otillåtna.

Oftast räcker det att få göra det i smyg. Bara för sig själv. Men ibland måste man få dela på rysningen. Smyga dit man inte får, låta bli att somna fast kvällen är sen.

Att se det förbjudna, göra det förbjudna, säga det förbjudna.

Och det konstiga är. När man väl har gjort ”det” känns det inte allas speciellt lockande eller märkvärdigt längre…

——-

Det hela började en dag som pappa klämde tummen i den nya trädgårdsstolen.

Elinor och pappa hade varit och hämtat de nya stolarna och det nya bordet i en affär som hade alldeles fullt med saker till trädgården. De hade gått omkring och tittat och provsuttit länge, när de till sist bestämde sig.

– Dom här tycker jag att vi skall köpa, sa pappa. Och Elinor som just klättrat upp i en av de vita vilstolarna av plast nickade. Dom här blev bra. När de skulle hämta allting, så fick de bara en massa platta paket.
– Men var är alla stolarna och bordet? Undrade Elinor. Pappa förklarade att de faktiskt låg i paketen, och att han skulle skruva ihop dem själv när de kom hem. Och det var då hon hörde det. Ordet.
Pappa hade packat upp en av stolarna, skruvat i några skruvar och skulle bara fälla upp stolen och ställa den på verandan när det kom. Först kom pappas pekfinger i kläm mellan armstödet och stolens sits. Sedan kom ordet.
– Aj! Förbannade stol! Pappa skrek nästan som om han skulle dö. Ett tag undrade Elinor om han skulle börja gråta. Men istället hoppade pappa först omkring på ett ben, sedan tog han stolen och kastade ut den på gräsmattan och sedan kom det igen:

– Förbannade stol!

Det lät ruskigt när pappa sa det. Elinor förstod att det där var ett av de förbjudna orden. Efter en stund hade pappa lugnat ned sig och fått ihop alla stolarna och bordet. Då fikade mamma, pappa, Elinor och lillebror Alexander på verandan.

Åh vad fint det var! Men Elinor tänkte bara på ordet. På kvällen när Elinor låg i sin säng, sa hon ordet för sig själv.

– Förbannade stol! Det pirrade i hela kroppen när hon sa det. Förbannade stol… Dagen efter hade Elinor nästan glömt bort det förbjudna ordet. Och det var då som hon fick höra ett till!

Alla dagisbarnen, på avdelningen Fjärilen, var ute på en vårpromenad med fröken Anna-Greta och Josefin när det hände igen. De skulle precis gå över en gata. De såg sig för ordentligt. Gick på de vita strecken där man ska gå över gatan och det var grön gubbe. Men så var det en bil som tyckte att han fick stanna alldeles i onödan för att släppa över barnen. Gubben bakom ratten tutade och viftade med knytnäven och skrek till fröken Anna-Greta:

– Kan du inte se dig för jävla kärring! Barnen tittade på varandra och var alldeles tysta, utom Martin som skrattade och härmades: ”Jävla kärring, jävla k-ä-r-r-r-r-r-i-n-g!”

Fröken brydde sig inte om gubben i bilen, utan såg till att alla barnen kom ordentligt över gatan. Bilen försvann i ett dammoln, men orden klingande kvar i Elinors öron: ”Jävla kärring…” Nu hade hon två förbjudna ord! ”Jävla kärring och förbannade stol!”

På kvällen fick Elinor höra ännu ett förbjudet ord. Hon trodde att det var ett förbjudet ord i alla fall.
Det var när pappas kompis Bertil kom över på en fika. Han berättade något för pappa som skrattade så att han nästan fick ont i magen. Elinor hörde inte vad Bertil berättade, men det måste vara väldigt roligt. Mamma hörde inte heller vad Bertil berättade, för hon kom in och frågade vad det var som var så roligt.
– En brakskit! Skrattade Bertil och nästan trillade bakåt i soffan. Pappa han nästan ramlade i golvet, så mycket skrattade han. Då sa mamma:
– Tyst så inte barnen hör! Då förstod Elinor att ”en brakskit” också måste vara ett förbjudet ord. Tänk, nu hade hon tre fula, förbjudna ord!

Det dröjde ända till lördagen innan Elinor kunde fortsätta att samla förbjudna ord. Det var när mamma och hon stod i kön i affären. Damen som stod framför mamma var tydligen på ett förskräckligt humör, för hon bara tjatade och klagade hela tiden. När tanten till sist kom fram till kassan sa hon att det var ”för jävligt att bara en kassa var öppen när det var så mycket folk i affären”. Sedan betalade hon med en ryslig fart och for ut genom dörren som ett skott.
När mamma kom fram till kassan sa hon att hon tyckte att det var synd om de som jobbade i affären, om alla var på lika dåligt humör som den här tanten som bara gnällde och skrek. Då sa killen i kassan:
– Ja, det här var en riktig tjuvkärring. Gå an och svära på det där sättet. Nu hade Elinor i raskt följd fått två fula ord: ”för jävligt” och ”tjuvkärring”! Vilken samling med förbjudna ord som hon hade:

”Förbannade stol, jävla kärring, en brakskit, för jävligt och tjuvkärring…”

När Elinor kom hem gick hon över till lilla Bellis, som bodde i huset intill. Hon måste ju berätta alla förbjudna orden för någon i alla fall, och mamma och pappa tordes hon inte prata med. Bellis ögon vart stora som sopptallrikar när hon fick höra Elinors samling med fula ord. Störst blev ögonen när hon fick höra ordet ”brakskit”, ett så fult ord hade hon aldrig hört förut.
– Vet du vad Elinor, jag kan också ett förbjudet ord.
– Kan du? Sa Elinor, som nästan trodde att hon var ensam om alla förbjudna ord. Om man inte räknade de vuxna förstås, för ur deras munnar hoppade det ständigt grodor.
– Får jag höra då, sa Elinor. Vi kanske kan byta med varandra?
– I så fall vill jag ha ”brakskit”, sa Bellis.
– Nähä, för det ordet byter jag aldrig bort för alla fula ord i hela världen, för det är så härligt att säga. Men du kan få ”förbannade stol”. Det ordet hade nämligen Elinor börjat tröttna på.
– Okay då, sa Bellis. Då får du mitt ord. Hon tittade sig omkring för att se så att ingen skulle höra vad hon sa, sedan viskade hon tyst:
– Aschel!
– Åh! Sa Elinor.

På söndagen kom Karl-Hugo på besök. Han brukade komma på middag varje söndag. Han var varken morfar eller farfar, utan något mitt emellan. Han hade bott granne med Elinor hela hennes liv och han var alldeles ensam. Han var gammal och hade ont i ena benet, så han gick med en käpp. Det tyckte Elinor var bra, för då gick han inte så fort och då hann Elinor hålla jämna steg med Karl-Hugo. Karl-Hugo var nog egentligen en av Elinors bästa vänner.

Hon undrade om hon skulle berätta sina förbjudna ord för Karl-Hugo. Till söndagsmiddag åt de brödkött. Det hette egentligen inte så, men Elinor hade kallat det så ända sedan hon åt det första gången. Det var kött som man la i ägg och ströbröd och sedan stekte i stekpannan. Bröd och kött, det blev brödkött. Efter maten fick de kaffe ute på verandan.
Idag sa inte pappa ”förbannade stol” utan han sa ”förbannat bra stolar” när han visade dem för Karl-Hugo.

Efter kaffet tog Elinor och Karl-Hugo en promenad. Då kunde inte Elinor hålla sig längre.
– Du Karl-Hugo, kan du några förbjudna ord?
– Förbjudna ord? Fula ord menar du? Elinor nickade och tittade nyfiket på Karl-Hugo.
– Jo, jag kan nog en hel del förbjudna ord. Men jag gömmer dem alltid i min högernäve och tar bara fram dem när jag behöver.
– När du behöver? När behöver man förbjudna ord? Elinor såg undrande ut. Och Karl-Hugo försökte att förklara.
– När de vanliga orden inte räcker riktigt till, då kan man behöva ett förbjudet ord om det vill sig riktigt illa.
– Som när pappa klämde fingret i stolen, då sa han ”förbannade stol”. Sa Elinor.
– Sa han det? Suckade Karl-Hugo. Ja, då gjorde det nog ont i pappas finger kan jag tro. De vanliga orden räckte väl inte till då.
– Hör gör du när du gömmer de förbjudna orden i din högernäve? Undrade Elinor.

Karl-Hugo förklarade: Jag viker ihop handen så här och så viskar jag de förbjudna orden in i handen. Då stannar de där tills jag behöver dem. Så använder jag dem inte i onödan. För de låter ju inte precis som vackra sånger inte.
Det kunde ju Elinor hålla med om. Hon tittade på Karl-Hugo och så sa hon:
– Karl-Hugo, om jag viskar in mina förbjudna ord, kan inte du lyssna lite på dom samtidigt?
Karl-Hugo nickade och Elinor vek ihop sin högra hand och viskade in i hålet:

– Förbannade stol, jävla kärring, en brakskit, för jävligt, tjuvkärring, aschel…

– Det var ruskigt, sa Karl-Hugo när det var klart. Det är allt skönt att de försvann in i handen.

Elinor kände och kände, men hon kunde inte känna orden inne i handen någonstans, men borta var dom.
Fast när Elinor gick och la sig i sängen på kvällen, vek hon försiktigt ihop sin högra hand och viskade för sig själv:

– Braaaakskiit! Bara för att vara säker på att orden fanns kvar inne i högernäven, om hon skulle behöva dem någon dag.