Det här är Ilon
Han är ett av mina två underbara barnbarn (ett tredje är på väg). Jag känner igen mig själv i mycket när jag är med honom. Bland annat så är han oerhört intresserad av bilar. Han leker med dem, han pratar om och med dem — och han sover med favoriterna i bilparken under kudden.
Den senaste vecka har han sovit med ett papper under huvudkudden
Det är en utskrift från webbsidan www.monsterjam.se — en webbsida som handlar om dessa otroliga monster trucks som turnerar runt världen med sin oerhört spektakulära show.
Anledningen till att han sovit med utskriften, är att han såg fram emot lördagen då han, hans morbror (min son med andra ord) och morfar (jag) skulle åka till Globen.
Spektaklet var tvärs emot alla biltrender
Bilarna dånade, motorerna rusade, bensinen strömmade genom direktinsprutningarna som vilda forsar. Och de gigantiska monsterbilarna hoppad, skuttade, gjorde wheelies (åkte på bakhjulen) och krossade ett gäng med skrotbilar i manegen. Spektakel, men det var kul.
Det var roande, underhållande — och naturligtvis ibland även bländande imponerande. Om man hade glimten i ögat
Men det mest fantastiska var att se Ilon, lite över 3 år, men också hans morbror Rasmus, snart 15 år.
Deras glädje tillsammans, deras ömhet mellan varandra över pop corn-kartonger och varma korvar. Hur sonen med van hand lotsade den lille till toaletten under brinnande föreställning, när den lille klämt på snoppen och vridit sig i stolen en lång stund för att inte missa en sekund av showen. Det var omhändertagande, ansvar och kärlek. Syskonkärlek.
Showen var en upplevels, men…
…att vara där med barn och barnbarn och se den genom deras ögon var en ännu större upplevelse. Men den största upplevelsen var att se deras gemenskap. Mitt barn, mitt barnbarn. Jag hoppas att fler tar vara på de stunderna.
















