Det trodde jag aldrig att jag skulle få se mig själv att skriva.
Men vad kan inte svårtolkade regler för kulturen och nya omtag med Kultursamverkansutredningar (…puh!) åstadkomma?
I statsbudgeten för 2010 är den norska kulturbudgeten 9,3 miljarder norska kronor (11,6 miljarder svenska kronor), Ökningen jämfört med 2009 är på 820 miljoner norska kronor.
När de rödgröna partierna i Norge (Arbeiderpartiet, Socialistisk venstre och Senterpartiet) inledde sitt samarbete för fem år sedan var det på kulturområdet som de först blev eniga. Resultatet av överenskommelsen – Kulturløftet – var 15 konkreta löften inom området kultur. Den viktigaste punkten är att en procent av statsbudgeten ska gå till kultur 2014.
Skattelättnader istället för kultur
I Sverige har man haft råd med många miljarder i skattelättnader, somligt motiverat. Intressant är dock att jämföra att kostnaden för hela Kulturlyftet i Norge motsvarar en veckas skattelättnader i Sverige.
Då ska man komma ihåg att Norges befolkning är hälften av den svenska.
Glädjande besked för alla simmare och icke höjdrädda
Det finns områden som inte har samma uppförsbacke som kulturen. Medan engagerade frivilligkrafter kämpar för att få behålla t.ex Aspuddens anrika badhus, så meddelar Stadshuset generöst att man skall satsa en halv miljard (!) på upprustningar av Stockholms simhallar.
Dessutom finansierar Stockholms stad delar av det spektakulära kommersiella bygget, Globen Skyview, som kostat 79 miljoner kronor. En turistattraktion där man med en liten plastbits hjälp kan identifiera Stockholms innevärld…? Hm, var det inte Ericsson som sponsrar Globen?
Inget skall förta det andra
Men ibland undrar man om Stockholm enbart satsat på riskfria, ”lagom” nydanande projekt med tunga affischnamn. I dagarna överlämnade regeringens särskilda utredare Kultursamverkansutredningen (vilket namn!) — som drar upp riktlinjer för hur de statliga kulturbidragen ska fördelas i framtiden.
Pengar som staten tidigare öronmärkte för viss verksamhet, ska regionerna nu istället få bestämma själva över. De kulturpolitiska besluten ska fattas närmare medborgarna, är tanken och landets landsting ska alltså själva utforma en egen regional kulturpolitik.
Vad gäller saken, egentligen?
Statens stöd till kulturen ska kunna lämnas som ett samlat kulturbidrag till regioner eller landsting, som får större frihet att fördela budgeten. Dessa ska förhandla med staten enligt en förordning med t ex nationella mål och kriterier. ”Principen att staten träffar överenskommelse med landsting eller motsvarande går knappast att tillämpa i Stockholms län”, var kritiken när utredningens utkast presenterades — man underströk Stockholms roll som landets huvudstad och påpekade att situationen i Stockholms län är väsensskild från den i Malmö och Göteborg, där regionalisering bejakas.
Men tvärtemot vad Kulturutredningen föreslog undantas inte Stockholm från reformen
Vilket både de rödgröna och Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) invänder emot. Redan i år ska de fem utpekade regionerna förhandla med Statens kulturråd om pengar. Landstingen, där Gotland även inräknas, ska upprätta regionala kulturplaner där de fördelar statsbidrag till regional kulturverksamhet. Kulturplanerna ska vara treåriga. Man ska kunna planera, men de ska inte vara så pass långa att man låser in kulturen.
”Kultur måste få kosta”
Citatet har jag lagt på minnet efter ett givande möte med Daniel Sachs på Proventus, en del av det svenska näringslivet som satsar på att stödja kultur. Vi var båda överens om att ett rikt och levande kulturliv är en viktig del av ett samhälles utveckling. En del som påverkar medvetande, innovation, nytänkande och nyttigt ifrågasättande.
Långsiktigt kommer inte ”portföljmodellen” att innebära några ökade kostnader, men på kort sikt kommer trycket på Kulturrådet att öka när man ska använda sig av två parallella modeller. Utredningen föreslår därför att regeringen bör överväga att tillfälligt omprioritera medel till de extra kostnader som kan uppstå under införandefasen.
Verkligheten för oss som lever för, med och (ibland) på kultur blir för en stund ännu mer förvirrad.
Kommer detta att fungera? Och hur?
Ett politiskt dirigerat kulturliv har ingen varit särskilt sugen på, så medan politikerna stod för fiolerna överläts efter 40-talets krig de konstnärliga besluten åt konstnärerna själva – så är till exempel Statens kulturråd organiserat, med sina referens- och arbetsgrupper, där sakkunniga tar ställning till bidragsansökningar och annat.
Kommer den nya modellen att innebära innebära ökat politikerstyre av kulturlivet, regionalt, på bekostnad av den så kallade principen om armlängds avstånd?
Sant, men inte sant
Nu är det inte riktigt sant att politikerna inte dirigerar kulturlivet. Det gör de visst. Många politiker vill gärna lämna kulturella ikoner och spektakulära, genomförda projekt bakom sig, för att bli ihågkomna och hyllade.
Och då får tjänstemännen inom olika institutioner och nämnder hitta pengar och bidrag. Det är spelets regler, alldeles oavsett kulturutredningar med långa namn.
Stockholm protesterar
Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd, skriver idag på sin blogg att Stockholm borde få vara ett undantag och stå utanför reformen, hennes skäl är: ”…staten riskerar flytta över sin egen byråkrati till landstinget, landstinget tvingas bygga upp en struktur för uppgifter man inte tidigare haft, Sveriges största teater Stockholms stadsteater riskerar avbräck samt att staten tvingar fram en ny regional struktur i ett län som undanbett sig detta.”
Samtidigt poängteras på annat håll idén med samarbete mellan kultur och näringsliv är viktig
Något som bl.a vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skall tala för och om på Handelskammaren onsdagen den 24:e februari är samarbetet mellan kulturen och näringslivet.
Men är det en läpparnas bekännelse? För hur definierar man egentligen begreppet ”kultur” i rubriken ovan. Är inte förväntningarna det statliga kulturlivet?
En sak är vi eniga om
Både jag och Madeleine Sjöstedt: En viktig utmaning är att den svenska kulturpolitiken alldeles för länge har handlat om hur verksamhet ska finansieras, och inte om hur tillväxten i kulturlivet kan stärkas.
Under min tid med Audiorama, den svenska nationalscenen för ljudupplevelser, har problemet för oss förvånande nog inte varit att finansiera vår verksamhet, däremot hur vi skall kunna slutfinansiera vår etablering — för att stärka tillväxten.
De vill ha våra produktioner och verksamhet, men de vill inte hjälpa oss med att skapa förutsättningarna. Moment 22.
AUDIORAMA — En nationalscen för ljudupplevelser
Jag har under det senaste året arbetat med en etablering av Audiorama på Skeppsholmen, i ett kulturcenter tillsammans med Teater Galeasen och Moderna Dansteatern. Ett projekt som på ett nytt och spännande sätt kan bidra till Stockholms kulturliv. En ny, innovativ verksamhet som skapar ett unikt auditorium för lyssnardramatik, ett rum för ljudupplevelser och en studio för ljudforskning på Skeppsholmen.
Audioramas har fyra verksamhetsgrenar, alla efterfrågade
Audiorama Drama — lyssnardramatik, men också för experimentella möten mellan ljud, skådespelare och publik har framför allt formulerats av Magnus Roosmann, Audioramas ena grundare, och ett flertal projekt är redan planerade och förberedda.
Audiorama Ljuddesign — extern ljudproduktion för kultur- och musiklivet. T.ex ljuddramatik i form av audiofiler för mötesplatser, museum och kulturella attraktioner,
Audiorama Ars Acustica — som kommer att ha fokus på musik, ljudkonst och hörspel. Inom denna verksamhet kommer vi att bygga upp samarbete med konstnärliga högskoleutbildningar nationellt- som internationellt, särskilt inom musik.
Syftet är att erbjuda en arena för musik, ljudkonst och hörspel. Men också ge våra konsthögskolor en möjlighet till olika samarbeten. En sådan scen saknas i Skandinavien idag — den kommer att bli unik i Europa och internationellt uppmärksammad.
Audiorama UNG — genom att producera lyssnardramatik för en ung målgrupp vill UNG genom en estetisk ingång, väcka frågor kring demokratiska ämnen som exempelvis jämställdhet och integration. Skapa en teaterform som tar hänsyn till barn och ungdomars specifika konstnärliga önskemål och behov.
Idag kan vi konstatera att vi uppnått nästan allt vi satt som mål
Audiorama är ett projekt som på ett nytt och spännande sätt kan bidra till Stockholms kulturliv. En ny, innovativ verksamhet som skapar ett unikt auditorium.
Vi har skapat en verksamhet som klarar sig och utvecklas på egna meriter i spännande konstellationer och med gränsöverskridande samarbeten, utan att hållas under armarna med ständiga driftsbidrag och stöd.
Vi har redan etablerat samverkan med både forskning och utbildning
Detta genom initierade samarbeten med Kungliga Musikhögskolan, Dramatiska Institutet, Konstfack, EMS och KTH. Och de har tillsammans i dagarna gått ut i ett gemensamt upprop där de välkomnar möjligheterna med vår verksamhet (finns på vår blogg: www.audiorama.se)
Vi har en fantastisk lokal på Skeppsholmen, med ett tioårigt hyreskontrakt. Alla vill ha oss och vår verksamhet. Men ingen är beredd att ge oss den sista hjälpen för att färdigställa lokalen.
Samarbete mellan kultur och näringsliv?
Vi planerade vår etablering utifrån att först ha en bra finansiär i ryggen, en engagerad näringslivsrepresentant i form av Per Josefsson. Den andra tredjedelen i vår finansiering består av sponsring och samarbeten. En del där vi idag fått generös sponsring från aktörer som vill vara med i detta spjutspetsprojekt och ser aktiva synergieffekter för dem själva.
För att inte förlora någon tid har vi startat produktioner inom fyra olika verksamhetsområden, och tacksamma där fått mottaga produktionsstöd från både Stockholms Läns Landsting, Kulturrådet och Stockholms Kulturförvaltning.
Men vad hjälper det om vi inte kan färdigställa det unika akustiska bygget i lokalen?
Det som gör oss unika i Skandinavien. I Europa.
Vi har blivit skickade runt mellan Kulturdepartementet, Kulturrådet, Stadshuset, Kulturförvaltningen, Stockholms Läns Landsting, Framtidens Kultur, Innovativ Kultur, Boverket och Tillväxtvrket. Och överallt var vi har kommit har man varit imponerade över vårt projekt och sett fram emot dess tillblivelse. Att vi lyckats skapa en så färdig produkt, med så unika samarbeten och med en egen trovärdig egen ekonomi.
Men det räcker inte
Det avancerade akustiska bygget är vår största utgift. Vår arkitekt, våra hantverkare och alla duktiga konsulter måste få kosta (även om vi fått fantastiskt generösa, ödmjuka och stödjande offerter). Vi måste handikappanpassa och inreda för barn och ungdom.
För det behöver vi hjälp för att få ihop den sista delen. Vi hade trott på ett samarbetet och stöd från det så kallade Kultursverige. Det hade gett oss den hävstång som möjliggjort att vi kunnat öppna upp vår verksamhet redan till sommaren.
Idag är vi både klokare och mer förvirrade än vi var när vår vision föddes
De släcker emellertid inte vår låga så lätt. Idén har engagerat och startat en glöd i ögonen hos alldeles för många. Men vi kan konstatera att kulturpolitiken inte är vår största hjälpreda. Oavsett nya utredningar och direktiv.
Eller är det någon som är beredda att övertyga oss om motsatsen?
(Vi kanske får flytta till Norge istället?)
