Arkiv för 'LG om vad som händer i Gustavsberg|Värmdö' kategorin

EFTERTANKE.

bank

För några år sedan ledde jag, på uppdrag av Värmdö kommun, ett visionsmöte inom Creative Stockholm över vad man skulle kunna göra med Gustavsbergs Hamn och Fabriksstaden.

Det var fullsatt med en engagerad publik som såg möjligheterna och hur man skulle kunna ta avstamp i områdets kultur-, arbetar- och industrihistoria. Med modigt nytänk men varsamhet om det unika arvet.

Det ledde så småningom att kommunen förvärvade den del som Dag Landvik ägde.

Nu har detta i sin tur lett till det obegripliga fjollnamnet ”Porslinskvarteren” och visionen att göra om Porslinsfabriken till ett kulturhus. Vilket började med att betala fyra arkitektkontor att rita sina förslag. Val av förslag skulle presenterats före semestern, men ser nu ut att bli strategiskt uppskjutet till efter valet. Arkitekttävlingen säger jag inget om, men man pratar bara form, och fyller det hela med ett blekt innehåll.

Vad i Kulturhuset ska dra den en miljon besökare, som målsättningen är? Det mest unika i hamnen, som jag skulle synliggöra mest är den unika porslinsfabriken, som ensam lockar 120.000 besökare varje år. Samtidigt säger ryktena att Villeroy & Boch ska flytta in i konferensvåningen i Tornhuset.

Och samtidigt ser vi en utslätad sovstad växa fram i händerna på byggbolag som inte känner miljöns ansvar. Det tydliga målet är luddigt. Ett unikt område riskerar att bli en traditionell förort. Snart är det val…

”Musse eller tegelugn, äh vi använder båda…”

musse
HMMM… För några år sedan lanserade Värmdö kommun en ny kommunlogotyp – i folkmun kallad ”Musse Pigg”.
Den fick dessutom en ofta intill liggande ”slogan”: ”Stockholms stoltaste skärgård”. (Som om det fanns fler skärgårdar i Stockholm?). Men man vågade inte skrota den gamla fina kommunsymbolen, det gamla vackra vapnet med de stiliserade tegelugnarna.


Det vanliga när man förändrar en kommuns symbol är ofta att man varsamt förändrar den. Behåller ursprunget men moderniserar formen. I Värmdö gick man däremot direkt från anrika tegelugnar till Musse Pigg. Förmodligen fick någon käck reklambyrå utan relation till kommunen en fet check för detta. Påminner om det aktuella namnbytet från Fabriksstaden till fjollnamnet Porslinskvarteren. Men efter symbolbytet svek modet och idag används båda kommunsymbolerna utan tydlig konsekvens.


Låt oss hoppas att det gamla vapnet får fortsätta att leva tillsammans med namnet Fabriksstaden. Snart är det val…

Kan man inte återinföra LTO (Lagen om tillfälligt omhändertagande) och utnyttja den när det gäller Värmdös politiker och ledande tjänstemän?

gult_kort

Det står aldrig still i Värmdös politiska lekrum. Det är dags för gult kort!

Tyvärr beror inte aktiviteterna på en spännande och lovande politik med tydlig vision om Värmdö utveckling. En bättre skola, ett levande kulturliv, bostäder till unga, bättre förutsättningar för det lokala näringslivet, uthålliga kommunikationsmöjligheter. Nej, det handlar mer om ickekommunikation, dolda agendor, personmotsättningar och mobbing.

Här krattar man istället manegen åt gigantiska handelsföretag och fastighetsbolag, idrottsklubbar med problem som de själva skapat – istället för att styra upp t.ex stadsplaneringen, handelskoncentrationen och idrottslivet till gagn för kommunen, invånarna, det lokala näringslivet och barnen.

Kommunen utan stadsarkitekt – Värmdö

Visionerna om en framtida samhällsbyggnad och en stor stadsplanering i Gustavsberg görs utan att vi har en sammanhållande stadsarkitekt som kan hålla en tumme i ögat på alla inblandade. Istället får byggbolagen styra, tillsammans med inkompetenta politiker med mjuka ryggar.

apor

Hur ser det då ut i det politiska lagspelet?

Moderaterna tog ett kliv tillbaka, och rekryterade avgångna politiker, olika fraktioner i centern på Värmdö har uttalat att man inte har något förtroende för vissa personer. I fullmäktige fick centern 3 mandat i valet 2010. Efter intern utmobbing är man nu sedan en tid bara två personer som har ett organiserat samarbete i fullmäktige.

Ta tillbaka det vi äntligen kastat ut med diskvattnet?

Den tidigare skandalomskrivna kommunstyrelseordföranden Jonas Nilsson (M) satsar nu på ”comeback” i Värmdöpolitiken. (Är jag förvånad?) Valberedningen föreslår nu honom till ordförande. Det sker efter ett intensivt kampanjande för Nilsson av valberedningens Elisabeth Dingertz. Men, handen på hjärtat, har man inte lärt sig någonting? Ska man plocka tillbaka en utspelad och avslagen politiker som ingen längre har förtroende för?

Miljöpartiet har sedan länge sålt sin själ till den borgerliga alliansen

De har sedan dess varken lyckats driva vettiga miljöfrågor eller samla kompetenta aktiva omkring sig. Vad man däremot har lyckats göra är att sarga en redan tilltufsad skola genom storvulna omorganisationer gjorda helt utan klokskap och empati. Man kan säga att vi har vad vi förtjänar. Antingen har vi politiker med alldeles för snäva perspektiv och som suttit alldeles för länge. Eller också har vi ”ickepolitiker” som Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och SD. Vi tappade en av få kompetenta politiker till Sigtuna, och nu kämpar Socialdemokraterna med att bygga upp ett delvis nytt parti – och lyckas också samla människor som både brinner och är kompetenta.

Och hur ser förvaltningen ut..?

Skolan kan man bara gråta över, kulturen likaså – hur länge har inte den här kommunen sagt att kultur är en stor del av deras varumärke. Och så har man inte ens kraften att tillsätta en Kulturchef värd namnet. Bygg och plan, saknar en stadsarkitekt – och en kommunantikvarie som kan hindra lealösa politiker att tillåta saker som fällningen av allén på Grindstugatan. Att den är av riksintresse och skyddad, verkar helt ointressant. (Ska bli spännande att till sist få se vem som får skulden. Förmodligen bostadsrättsföreningen som fick sina råd av kommunens förvaltning…)

Just nu har en trojka varit nere i Cannes (!) där Värmdö kommun ska presenteras – inte för att vinna något filmpris snarare för att vinna förtroende och respekt på en stor fastighetsmässa. Kanske vore bättre om de först gjorde det på hemmaplan kan man tycka.

money

Ibland undrar man i vilkas ärenden kommunen går

Med ena handen släcker man ned delar av Kyrkskolan, och med den andra räddar ansvariga för Värmdövallen med buntar med pengar. Hanteringen kring Värmdövallen följer samma mönster som i många av landets andra kommuner. Kommunerna städar upp och betalar för aktörer och idrottsföreningar med bristande kompetens och storhetsvansinne – allt i någon slags egen övertygelse om att det är klokt. Det är det inte. Det okloka är t.ex att ha fyra olika föreningar inom en kommun med bristande resurser.

Låt idrottsföreningarnas ledare svälja sin förbannade stolthet och slå samman allt till en förening, hitta både samordningsfördelar och ekonomi som gagnar alla barn – istället för klubbstyrelserna. (Det kan jag säga med fog efter att ha varit lagledare i tio år!)

ranking

Ser man till Svenskt Näringslivs ranking av Företagsklimatet, ligger Värmdö på …plats 172

Då ska man veta att Svenskt Näringsliv anser att de 21 första kommunerna faktiskt levererar ett bra företagsklimat. Något som alla kommunpolitiker borde vara intresserade utav. Hur gör de? Hur lyckas de? kan vi lära oss någonting av dessa kommuner. Och, hör och häpna: kan vi förändra oss?

skolranking

Vad som är ännu värre. På vilken plats i rankingen ligger Värmdö bland Bästa Skolkommuner?

Här finns det ingen ursäkt. Lägg allt annat åt sidan och se till att ungarna på Värmdö får de skolor de förtjänar. Byt chefer, riv förvaltningen – det här är ingenting annat än ett skrämmande bottenbetyg! SKÄMS!

pil

Var finns de modiga politikerna?

De som vågar stå upp och säga ifrån, de som har visioner som sträcker sig längre än till en fastighetsmässa i Cannes?

Nej utnyttja LTO och tvinga politikerna att rotera

Kan de inte visa att de gör nytta och har en vilja att uträtta saker och ting, dra upp dem ur kommunstolarnas bekväma sitsar och be dem att rotera – röra på sig, vara synliga, förklara vad de står för – uträtta saker.  (Jag säger det en gång till: Att jobba med Nacka Kommun, som naturligtvis inte är helt felfria de heller, känns som att resa trettio år framåt i tiden.)

Anm: Jag vet att LTO används flitigt i diktaturer, men vad ska vi medborgare göra när demokratin inte fungerar? Hur mycket skulle vi inte behöva att fler engagerade sig i kommunpolitiken och trängde ut den större delen av den mossiga skara som Värmdös politiker består av. (Fakta: LTO avskaffades 1984 när den nya polislagen trädde i kraft, och dess funktion har ersatts av PL §13.)

Skäms Värmdö kommun och kulturnämnd!

skulptur-av-Landqvist-JF-1

Hur vore det om Värmdö kommun började inse att om kultur skall vara en del av kommunens varumärke – så måste man också handla därefter?

Siv Juhlin, tidigare fabrikskemist och dekorchef, kom till Gustavsberg 1967 och var med och räddade delar av Hushållsporslinsfabriken när Hackman-Rörstrand lade ner tillverkningen 1994. Tack vare Siv, hennes partners och medarbetare, har vi idag kvar en (privatägd) framgångsrik, fungerande och unik porslinsfabrik.

När hon avled 2004, bildades Siv Juhlins minnesförening. Syftet var att dela ut stipendier till andra eldsjälar som engagerar sig i att bevara eller utveckla keramiskt och småindustriellt hantverk. För två år sen försökte Siv Juhlins minnesförening få Värmdö kommun att ta emot en skulptur, som ett minnesmärke för Siv och hennes gärning.

Minnesföreningen sökte bygglov och erbjöd kulturkontoret denna siluettskulptur i stål. Men kultur- och fritidsnämnden sa ”…nej tack.

”Vi tycker inte att Siv Juhlin är tillräckligt känd för sina goda insatser och att de inte varit tillräckligt betydelsefulla för kommunen” blev svaret. Flera i kulturnämnden visste inte vem hon var. Men då kan man ju fråga sig vad det sitter för obildade nötter i kulturnämnden?

”Dessutom tycker kultur- och fritidsnämnden att hon inte varit död tillräckligt länge.” Minst tio år krävdes enligt Fredrik Sneibjerg, FP, ordförande i nämnden.

För ett år sedan försökte man på nytt skriva till kommunen

Men trots att såväl Gustavsbergs konstförening som Gustavsbergs vänner, Fornminnesföreningen och Porslinsmuseets vänner ställde sig bakom föreningen, fick man aldrig något svar. Inte helt ovanligt, när man försöker kommunicera med kommunen.

Då gav föreningen upp, och siluettskulpturen skänktes till Porslinsmuseet.

När nu ett tacksamt Porslinsmuseum sökt bygglov för att få sätta upp siluettskulpturen vid den kala väggen, i hörnan mellan restaurangen och Porslinsmuseet, hänvisar kulturnämnden till tidigare beslut och säger nej.

”Nämnden har tagit ställning till att inte sätta upp den i hamnområdet. Och det är ingen förändring i sak, egentligen. Det är många som gjort mycket för samhället och många konstnärer som skulle vilja ha sina verk uppsatta. När det gäller gåvor till kommunen ställs samma krav på kvalitetsbedömning som vid kommunens inköp av konst” säger kulturchef Lena Gullmert, som menar att ansökan skickats till fel instans.

Frågan är om inte Värmdö kommun istället har fel kulturchef?

Nu står den 170 cm höga siluettskulpturen, formgiven av vår duktiga designer Jan-Olof Landqvist, under ett skynke i Chamottehuset och väntar på att placeras någonstans. Och jag är övertygad om att Siv skakar på huvudet uppe i sin himmel. Så typiskt Värmdö!

skulptur-narbild-illustration-varmdo-kommun

Tomas Saraceno slår högre hos kulturnämnden än Siv Juhlin…

Här väljer man istället att satsa på konstinköp av en argentinsk konstnär till det offentliga rummet som kommunen har avsatt 1,2 miljoner till i sin investeringsbudget och Statens konstråd bidrar med 750 000 kronor…. Fint ska det vara, tycker vår ”kära” kulturchef.

När ska kommunen inse att Värmdö behöver sätta de rätta personerna på tre av de viktigaste posterna:

1. Utbildning (utan barn som trivs i skolan, har alternativ att välja mellan och får en bra utbildning finns det ingen framtid)

2. Kultur (en visionär och modig kulturchef som lyssnar, är kommunikativ och ser vilka möjligheter Värmdö har, kan uträtta storverk)

3. Näringsliv (den enda av dessa tre poster där vi har en vettig person tillsatt, som inser värdet av ett rikt och levande näringsliv)

”Siv, vi som vet vad du uträttat för Gustavsberg och Värmdö, sänder kärlek till din himmel och välkomnar alla din skulptur.”

Värmdö kommun och Kulturnämnd: sätt er i skamvrån och skäms!

Så det kan bli. Pyspunka..?

bild kopia 4

Tar det lite varligt just nu.

12 dygn på KS, över hela julhelgen, och tre veckor med en punkterad lunga tar på krafterna. Men nu börjar jag komma tillbaka igen, och hoppas att den kommande månaden också kommer att innebära att konditionen kommer tillbaka. Har dock flygförbud under 2 månader, och livslångt djupdykningsförbud. men det kan jag leva med.

Får dock ta det lite varligt, vilket gör att jag nu ställt om till en lite annan beläggningskvot. Inte halvfart, men kanske helfart istället för 150-175%.

Och alla ni som följer min ”book-on-the-line” med andra ord ”Den Glade Vandraren” – håll ut, nytt kapitel på väg. Releasas som vanligt via Face book.

”Den glade vandraren”, kapitel 8

fika

Kapitel 8

Jag kunde inte somna, utan gick upp i nattmörkret och satt mig i min favoritfåtölj, Superspidern. Dagen hade fortsatt i ett kaos. Den bakande sonen i familjen Delselius på Café Tornhuset hade bett oss alla stanna kvar tills polisen kom. Och när polisen kom återsåg jag för 5-6 gången under en dryg vecka polisen Stig Strand. Han kom in på caféet tillsammans med en kollega, och när han såg på mig var det nästan som om han hade förväntat sig att jag skulle vara där.

Som vanligt blev det mest väntan, innan vi blev förhörda. Stig Strand tittade uppfordrande och lite förbannad på mig när han förstod att jag faktiskt hade suttit mitt emot Lottie då han hade ringt mig för en stund sedan. Varför hade jag inte sagt att jag att jag hade Lottie mitt emot mig då?

Jag kunde inte svara mig själv på frågan. Det var mycket som var rörigt i huvudet just nu.

Polisen sammanfattade det hela med att stenen genom fönstret kunde vara allt från en riktad aktivitet mot ”någon”, till ett bus av några ungdomar. Det kunde också vara riktat mot Café Tornhuset och familjen Delselius, sa Stigs kollega. Och för ett ögonblick riktades uppmärksamheten mot innehavarna till det uppskattade caféet.

I ögonvrån såg jag hur lokaltidningen reportagebil svängde upp utanför det sönderslagna fönstret. Jag kollade med poliserna om det var okej att jag återgick till mitt jobb. Det var det, men Lottie ville de gärna behålla en stund till. Lottie tecknade till mig, genom att med handen imitera en mobiltelefon, att hon skulle ringa mig senare.

Min kära hustru såg för första gången riktigt orolig ut vid middagsbordet. Under eftermiddagen hade jag jobbat i kapp en del skrivjobb, mailat resultaten till mina uppdragsgivare och fått en stund över till att röra ihop en Bullerbygryta. Egentligen en helt vanlig köttgryta med picnicbog, selleri, purjolök, svamp och en sås av creme fraiche och ostronsås tillsammans med soya. Grytan hade jag lanserat för mina barn när de var små lite dramatiskt som ett recept från Astrid Lindgrens Bullerby. På samma sätt hade jag lurat min äldsta son att äta isterband: ”Det är dinosauriekorv, Jeppe, jag lovar”. Idag var han över trettio, långt ifrån lika lättlurad och dessutom vegan.

- Jag börjar bli orolig Helge. Det kan ju vara någon som är ute efter dig och dina gamla klasskamrater. Men det verkar som om du hamnar i skottgluggen hela tiden.
- Tillfälligheter, det måste vara det. Annars verkar det ju som om jag har hamneat mitt uppe i en amerikansk deckarserie. Någon i min klass som har hatat mig hela sitt liv är ute efter mig. En diabolisk intrig…

- Du kanske bredade någon? Undrade Bettan. Var du och någon annan kär i samma tjej?

Lillsonen tittade upp från datorn som han numera också med sig till middagsbordet.
- Du mobbade väl någon stackare. Eller det kanske var någon tillbakadragen, vardaglig tjej som var hemligt kär i dig pappa. Eller någon liten smybög, som idag utvecklats till en tung stalker…
- Stalker? undrade hustrun.
- Ja du vet, hör här, sa Lillsonen och läste från datorskärmen: ”Stalking är ett beteende där en person förföljer eller kontaktar en annan person mot dennes vilja. Enligt vissa definitioner kan ett beteende kallas för stalking om det är ett avvikande mönster av trakasserier eller hot mot en specifik individ. Mönstret av trakasserier och hot ska vara mer än en öppen handling som offret uppfattar som hotande. Förföljelser och kontakter kan ske på flera olika sätt. Det kan röra sig om att någon fysiskt uppsöker en person och försöker ta kontakt, t.ex. genom att förföljaren, stalkern, dyker upp utanför offrets hus…”

- Usch, kan det vara så? Hustrun tittade oroligt och undrande på mig.
- Nej, sa jag lättsamt. Jag var aldrig den första som tjejerna blev kär i …på den tiden, la jag till i ett försök att vara skämtsam. Och nu är det ju så att det är andra som blivit mördade, inte jag.

- Än så länge, sa sonen dovt med blicken koncentrerad på dataskärmen.

- – - – - – - – - – - – - -

Vi satt och slötittade på TV lite senare på kvällen, när min mobil ringde. Jag resten motsträvigt på mig, fångade upp mobilen ur kavajfickan på stolen framför min dator och gick ut i köket.
Det var Lottie.

- Hej, jag tänkte bara att att du var nyfiken på vad polisen sa?
- Ja, berätta. Vad hände sedan jag gick? Du, jag är ledsen över att jag stack så kvickt men jag ville undvika lokaltidningen. Just nu tycker jag att jag har förekommit lite för ofta i pressen.
- Det gjorde inget. Men polisen, Strand, var lite undrande över varför du inte hade berättat för honom att du satt mitt emot mig när han ringde.
- Vad sa du?
- Jag, sa bara att jag varken hade fattat att det var polisen du hade pratat med, och inte hade någon som helst aning om varför du sa att du inte visste var jag var eller fanns.
- Jag vet fortfande inte själv varför jag sa det. Vad frågade de dig om då?
- De ville veta hur väl jag kände Marianne, eftersom de hittat mitt namn hemma hos henne. Och det kunde jag ju förklara rätt enkelt, precis som jag berättade för dig. Och sedan gällde det Börje förstås. De hade ju tagit reda på att vi lever ihop och de kan ju inte heller få tag på honom. Jag var ju tvungen att berätta att han var försvunnen.
- Berättade du att jag kände till det – att han var försvunnen?
. Nu kanske jag krånglar till det för dig, Helge. Men de ville veta exakt allt om Börjes försvinnande, när han försvann, när jag började bli orolig och så. Och, ja då berättade jag att jag hittat ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka. Och att det stod ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt mobilnummer.
- Hur tog dom de?
- Ja, hur tog dom det. De antecknade för glatta livet. Men jag sa också att jag du i din tur hade sökt Börje. Att du hade försökt ringa honom, men att du inte heller hade fått tag på honom.
- Berättade du om SMS:et? Där Börje bad mig ringa honom.
- Nej, sa Lottie dröjande, det glömde jag faktiskt.
- Sa dom något mer om mig? Var de misstänksamma eller undrande?
- Nej, inte speciellt. Jo vänta, han som hette Stig sa någonting…
- Någonting?
- Ja, han uttryckte sig lite skumt. Han sa någonting som: ”Ja, den där Helge Nilsson, lär vi nog få anledning att återkomma till”.
- …sa han det?
- Ja, något liknande i alla fall.

Helt plötsligt kände jag mig så självfixerad, jag hade ju inte ens hört mig för om hur Lottie mådde efter dagens blodvite.

- Förlåt Lottie, jag har alldeles glömt att fråga dig hur du mår. Hur gick det med skärsåret i pannan, och hur mår du? Jag känner mig fortfarande rätt skakad.
- Det är ingen fara, såret är ihoptejpat. Jag får kanske ett litet ärr. Annars är det ok, jag är hemma hos min storasyster i Saltsjö-Duvnäs. Så jag känner mig både lugn och ompysslad.

I samma stund ropade Bettan inifrån ateljén:
- Helge, kom! Du måste se på det här…

Jag funderade på om jag skulle avsluta samtalet, men angelägenheten i hustruns röst gjorde att jag med mobilen fortfarande vid örat gick in i ateljén och fram till Bettan och TV´n.

- Titta, det här är värre en en inkastad sten…

- Vänta lite Lottie, jag ska bara kolla på en sak.

I TV-rutan stod en reporter med lätt uppjagad uppsyn. Bakom kunde jag se en husfasad med en utbränd lägenhet. Tre fönster och en balkong inramade av svart sot. En stråle från en brandslang svepte från sida till sida.

- Explosionen inträffade strax före klockan arton ikväll. De boende i huset hörde en dov smäll och kände sedan en stark vibration. Som en liten jordbävning. Strax innan explosionen såg en av de boende i huset en vit skåpbil lämna platsen i hög hastighet. Personen ifråga fick ta ett steg upp på trottoaren för att undvika att bli påkörd.

- Jag har precis pratat med polisbefälet på platsen som säger att det för tidigt att uttala vad som har hänt. Någon form av explosion har antänt lägenheten som blev mer eller mindre utblåst inom loppet av några sekunder. I lägenheten lär det bo en man av engelsk härkomst. Man har också på platsen hittad en blå jacka med namnet ”Börje L” i brodyr på bröstet…

- Hallå, försvann du? Tittar du på TV? Lottie ropade från mobilen.

- Vad hade Börje på sig när han försvann?
- Börje, ingen aning? Varför frågar du det?
- Kan han ha haft en blå jacka med sitt namn broderat?
- Hur känner du till hans favoritjacka? Det är en blå collagejacka som han fick när han jobbade med fotbollslaget där vi bor. Han har varit lite av en ledare för grabbarna. Det var där han fick den där jackan, med ”Börje L” broderat – precis över hjärtat. Men varför frågar du om hans jacka..?
- Bor din syrra i ert gamla barndomshem?
- Ja…
- Då kommer jag över en stund, är det okay? Jag ska bara checka en liten sak först. Är det okej?
- Helge, handlar det här om allt som hänt? Har det hänt Börje något?
- Jag kommer Lottie, jag är hos dig om en liten stund.

Jag knäppte av mobilen och gick in på min dator för att kolla upp nyheterna på Internet. Det kunde inte bara vara en slump. ”Börje L” och en engelsman. Vad var det som det stod på lappen som Lottie hade hittat i Börjes rockficka; ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”, och så mitt mobilnummer.

Var det som jag befarade var det för mycket som hände just nu. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Nu kände jag helt plötsligt att det hände alltför mycket omkring mig som jag inte alls kunde kontrollera. Jag berättade för Bettan vad jag befarade, förklarade att jag skulle kolla upp det som hänt och ta mig hem till Lottie. Var det som jag befarade måste hon få veta vad som hänt.

Jag slängde på mig jackan och stängde ytterdörren bakom mig. Sen blev det bara helt svart.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 7

smash_dellan

Kapitel 7

Lottie satt mitt emot mig med en dubbel espresso och ledsna ögon.

- Marianne och jag kom varandra ganska nära de sista åren i skolan. Hon var ju inbunden de första tiden hon gick med oss. Hon kom väl till klassen i sjuan?
- Ja, det var nog sjuan. Hon flyttade väl hit från Fagersta, eller Sala..?
- Vi började hänga i första ring sedan blev hon faktiskt något av min bästis. Vi har inte umgåtts sedan dess, men vi stötte faktiskt på varandra nere i Spanien. Hon var hemma hos mig och Börje och åt middag tillsammans med sin dotter. Och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Vi bestämde att jag skulle höra av mig till henne när jag kom till Sverige. Och här är jag nu och så säger du att hon är död. Det är lite overkligt, och sorgligt. Inte för att jag stod henne så nära.

Hennes blick blev lite fjärran.

- Vi gick på klubbarna i Gamla stan ihop som tonåringar. På er bluesklubb, minns du det?
- Minstrel Blues Club i Gamla Stan på Gåsgränd, i källaren. Det var första gången jag kom i kontakt med hasch. Det var de åren man bara skulle lyssna på äkta blues. Jag spelade munspel.
- Men sen fortsatte ni som popband. Vann inte ni Sveriges Radios Popbandstävling?
- Nej, men vi kom med bland de bästa. Björn Skifs hade ju ett band då som hette Slamcreepers, från Vansbro, och de slog ut oss i vår delfinal. Men vi var bra, jag har ett gammalt rullband hemma från den tiden. Robban Broberg presenterade oss: ”Här kommer det från Nacka en hel hop, nämligen The Odd Group.”
- Det var så ni hette, Odd Group. Marianne var alltid så förtjust i er trummis. Vad hette han?
- Pelle Norlin, djävligt duktig.

I mitt huvud kunde jag höra Pretty Flamingo, As tears go by, California Dreaming. Jag spelade keyboard och vår sångare sjöng och spelade tvärflöjt. Vår repertoar bestod av låtar från Kinks, Manfred Mann, Spencer Davies Group men en hel del egna också.

- LG, vad är det som egentligen som händer? Först hittar du Carl-Magnus, mördad, sedan försvinner Börje och nu berättar du att Marianne också har dött, förgiftad? Av vem då?
- Polisen har inte släppt på informationen ännu, men det verkar så. Och hon kan ju knappast ha förgiftat sig själv. Inte med målsättningen att dö mitt under en körsång i alla fall. Hur levde Marianne nu?
- Skild, det berättade hon i Spanien när vi bestämde att vi skulle träffas. Hon blev lika förvånad som du över att jag och Börje hade funnit varandra. Själv hade hon efter tjugo år lämnat sin man. Eller rättare sagt hade han lämnat henne. Han hade träffat en 29-årig ryska som han nu har flyttat ihop med.
- Var hon bitter, eller deppig?
- Nej, hon verkade rätt stabil och trygg. Bodde nära sina två barn. Hade ett bra jobb, skötte konferenserna på konferenshotellet på Djurö. Nej, jag kan inte säga att hon verkade knäckt eller så.

Min mobil ringde i fickan. Det var dolt nummer, så jag tvekade först om jag skulle svara.

- LG?
- Det här var från Nacka Polisen, Stig Strand. Det är vi som har träffats ett par gånger avseende Carl-Magnus Herlöv. Nu håller vi också på att utreda dödsfallet kring Marianne Callert. Hon lär också ha varit en av dina klasskamrater?

Jag la handen över mobilen och viskade till Lottie.

- Polisen…

- Ja, det stämmer, hon gick faktiskt i min och Carl-Magnus klass i högstadiet och på gymnasiet.
- Har du haft någon kontakt med henne under senare tid?
- Du, jag har inte sett henne sedan vi hade en klassåterträff för många år sedan. Ja, om man bortser från att jag var på Körfesten i helgen. Men det vet ni ju om.
- Så du har inte haft någon relation, eller träffat på henne under senare år?
- Som jag sa till dig under dina förhör, så är det ingen i klassen överhuvudtaget som jag har umgåtts med sedan skolan. Kanske träffat på någon då och då, men det är allt. Är jag det enda sammanhanget mellan de här inträffade dödsfallen, eller har ni pratat med andra i min gamla klass?
- Ja, det är så att när vi gått igenom Mariannes bostad idag, så hittade vi en lapp med ditt mobilnummer hemma hos henne. Och intill ditt nummer så hade hon skrivit. ”Angeläget, ring!”. Är det något du känner till?
- Ingen aning. Hon har inte försökt att ta kontakt med mig.
- Vi hittade ett annat namn också, till en annan av dina gamla klasskamrater. Men vi får inget svar när vi ringer henne. Hon heter Lottie Davén. Har du någon aning om var vi kan få tag på henne.

Jag vet inte varför inte jag sa att hon satt mitt emot mig just då. Istället tvekade jag och svarade:

- Lottie Davén? Jag har för mig att hon flyttade till Spanien?
- Ja, det känner vi till. Hon lär dessutom leva ihop med ännu en av dina klasskamrater, Börje Lundstedt. Vi har sökt honom också men kan inte få tag på honom heller. Det verkar som om klasskamrat efter klasskamrat försvinner..?

Lottie tittade nyfiket på mig. Jag ruskade sakta på huvudet.

- Ja, det är ingenting jag kan hjälpa dig med.
- Okay, det vore bra om du höll dig anträffbar under de närmaste veckorna, vi kommer säkert behöva komma i kontakt med dig igen.
- Jag ska inte resa bort, inte förrän framåt jul.
- Innan du åker någonstans, kan du väl meddela oss, Stig Strand. Du når mig genom Nacka Polisen.

Jag knäppte av mobilen och tittade på Lottie.

- Sa du att du inte visste var jag var?
- Ja, jag vet inte riktigt varför jag sa det. Ville väl fråga dig först. Polisen har sökt både dig och Börje. Det står dolt nummer när de ringer, så du kanske inte har svarat.
- Det ringde faktiskt på mobilen i bilen när jag var på väg hit ut.

Lottie tog upp sin mobil och kunde konstatera att någon med dolt nummer hade sökt henne tre gånger under de senaste timmarna. Jag tittade på Lottie.

- De hade hittat mitt mobilnummer på en lapp hemma hos Marianne? Och hon hade skrivit ”Angeläget, ring!” intill mitt nummer. Och jag har ingen aning om varför. Polisen tycker det var lite märkligt att fler och fler i klassen dör, eller inte går att få tag på.
- Undrar om de har kontaktat alla i klassen?
- Jag har faktiskt försökt att lista alla adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Höll på med det precis innan jag åkte ned hit idag. Tänkte skicka ut ett mail till alla för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller, tja jag vet inte.

Regnet slog emot fönsterrutan närmast bordet. Vädret var grått och just nu kändes hela tillvaron lite grå och dimmig. Både Lottie och jag försjönk in i våra egna tankar då det plötsligt small till!

Jag såg hur blodet börja rinna ner från Lotties panna och blek sjönk hon ihop mot ryggstödet på soffan. Smällen hade slagit lock för mina öron, och när jag utan att tänka mig för tog mig för vänsterörat så kände jag att handen blev blöt. Den var alldeles blodig.
Bordet var fullt av glasskärvor från fönstret som gått sönder och i cafélokalen sprang personalen omkring och skrek till varandra.

- Vad hände?

- Gud hon blöder. är hon skjuten?

- Var det någon som sköt..?

Jag torkade av mitt blödande öra med servetten och såg då stenen som krossat min kaffekopp, och nu låg framför mig på bordet. Någon hade kastat in den genom fönstret och glasskärvorna från rutan hade förmodligen skurit Lottie i pannan och mitt öra.  Lottie reste sig ostadigt upp för att gå in i rummet, bort från fönstret.

Jag tog upp stenen. Det var en gjuten, grå byggsten med ett ”X” och siffran ”8” målat i rött på ovansidan.

Kan Värmdö kommun lyckas med det som alla hoppas på?

hamnen

Jag skrev på Facebook igår:

Idag har Värmdö kommun rådigheten över det kulturhistoriskt intressanta hamnområdet intill det anrika fabriksområdet. Förväntningarna från alla håll är stora. Kan den fina Porslinsfabriken bli ett kulturhus? Kan Tornhuset och Gula Byggningen även i fortsättningen innehålla de näringar de har idag?  Kan Kattholmen slippa staket, grindar och taggtråd och öppnas upp som en välkomnande yta för alla? Kommer byggrätterna på parkeringar och Sågplan att förtäta hamnen på ett sätt som utvecklar hamnen rätt. Eftersom jag som konsult inte fick förtroendet att arbeta med denna utveckling (valet föll på andra konsulter), tänker jag ta mig friheten (med hjärta och engagemang) att bevaka denna utveckling här i min blogg. Vad förmår kommunen att utveckla? Vilka fastigheter kommer att säljas?

Granskningen börjar idag

Och verkligheten tål att granskas efter flagranta misstag som kommunen gjort sig skyldiga till under de senaste åren. För att nämna några: medverkan till fällningen av delar av den unika allén på Grindstugatan och den kommande byggnationen på Kvarnbergets norrsluttning som knappast når några arkitekturmässiga höjder.

lg_lista

Jag, en av de 25 mäktigaste på Värmdö?

Stefan Mårtensson är moderat bloggare och samhällsdebattör. Skriver, avslöjar och debatterar på sin blogg ”Mårtenssons meningar” (http://www.martenssonsmeningar.blogspot.se/), ofta med rejäla rallarsvingar som vapen. Han presenterade igår årets andra upplaga av den uppdaterade listan över ”Värmdös 25 mest inflytelserika” – med honom själv som enda jurymedlem ;-) Den här gången en lista med stora förändringar.

Stellan Folkesson, kommundirektör sedan drygt ett år i Värmdö kommun har parkerat sig på plats två på listan. Starkare än politikerna i kommunen. Har ett ledningsteam han själv samlat.

Anders Bergman, folkpartisten som håller koll på även de andra kommunalråden ligger på tredje plats på listan. Bergman har fått ännu mera inflytande genom den nya kommunstyrelseordföranden, Monica Pettersson.

Monika själv hittar vi på plats fem på listan. Nykomling som tar mer ton än sin företrädare på posten.

Det här är tre personer som på olika sätt kommer att vara tongivande för utvecklingen i hamnen, men där Stellan Folkesson är den operativt tongivande. Idag tillsammans med av honom själv utvalda konsulter.

Själv har jag gått upp en plats på listan till plats 24. Beskrivs här som: ”Skapar vision som inte sällan blir verklighet. Har en vass penna säger många. Andra säger att den personen är man mycket hellre vän med än ovän med. Har idéer som bär.”

hamnpromenad

Under mina år i Gustavsberg och på Värmdö har jag ett flertal gånger skisserat en vision för hamnens utveckling

Med uppdrag från fastighetsägaren Dag Landvik arbetade jag under fem år fram en ny identitet enligt en visionsplan – och under fem år började området hitta tillbaka till delar av sitt ursprung, samtidigt som nya verksamheter fick fäste. Tyvärr gick min uppdragsgivares och mina åsikter isär under resans gång, och jag lämnade projektet för att istället koncentrera mig på uppdragen Siggesta Gård, Velamsund och etableringen av min teater.

Med Creative Stockholm som avstamp fick jag inom detta projekt i uppdrag, denna gång för Värmdö kommun, att arbeta fram visionsplan del två av hamnens utveckling

Denna gång i samklang med etableringen av den kommande Fabriksstaden med 1400 planerade lägenheter inom det gamla fabriksområdet.

tredelar

Med Hamnen, Kulturen och Fabriksstaden som de tre samverkande delarna så arbetade jag fram en strategi för hur nya verksamheter skulle kunna integreras med det historiska kulturarvet. Hur det 60-tal konstnärer och kreatörer som är verksamma i hamnen, skulle kunna behålla sina förutsättningar – genom att man utvecklade nya kompletterande näringar inom konst och kultur.

Den gamla porslinsfabrikens kan i mitt förslag omvandlas till ett brett kulturhus genom att flytta in Konsthallen, ge Porslinsmuseet nya och större ytor, etablera kommunens nya BiblioMediatek, ge utrymme för nya media, kursverksamheter av olika slag mm. Samtidigt skulle det kunna skapas nya resursutrymmen för befintliga konstnärer och kreatörer, den unika Porslinsfabriken (HPF) skulle kunna få en tydligare närvaro, industridesignen skulle genom verkstad för prototyper etc få ett återtåg i hamnen etc.

Genom att flytta in Porslinsmuseet i Fabrikslokalen, skulle Hotell Blå Blom kunna expandera in i Porslinsmuseets nuvarande lokaler. Blå Blom skulle kunna bli ett hotell profilerat mot konst och kultur. Turism, business och konferenser skulle kunna hitta sitt hotell på annan plats i hamnen (se längre fram i texten!)
Vad hände efter presentationen av denna vision?

gurra_klipp

Med min vision som utgångspunkt skapade sig kommunen rådighet över den framtida utvecklingen genom att förvärva fastigheterna i Gustavsbergs hamn

Nu är det kommunen som skall upp till bevis och som måste visa att de har omdöme, kan skapa konsensus och utveckla en hållbar och genomförbar vision för området.

klipp_LG

Det finns tre klara skäl till varför Gustavsbergs Hamn kan bli ett internationellt kultur- och besökscentrum:

Det är skärgårdens kanske finaste hamn. Fabriksstaden, kan bli en helt unik boendemiljö,på en plats med själ och historia. Och vårt helt unika och levande kulturområde lever starkare än någonsin tidigare. Utvecklingen av Gustavsberg är en regional angelägenhet som kan bli ett nationellt besöksmål inom ett internationellt varumärke.

arbetare

Vi kan utgå från vår historia och vårt kulturhistoriska arv

Synliggör och underlättar för det unika vi redan har. Utvecklar och utmanar en fortsatt utveckling genom att ge plats för nya aktörer och verksamheter.

Gustavsberg har idag en unik historia att berätta om arbetarna, bruket, industrin, folkhemmet, porslin, keramik och industridesign.  Nu omvandlas dessutom delar av det gamla och anrika fabriks området till en modern unik Fabriksstad, en ny levande stadsdel för tusentals nya invånare.  De tre delarna tillsammans: Kulturområdet, Fabriksstaden och Hamnen kan steg för steg utvecklas till ett unikt internationellt kultur- och besökscentrum.

stadsbild_hamnen

Ställ krav på Fabriksstaden!

Gustavsberg ska i framtiden vara känt för hög klass på arkitektur och design. Bebyggelsen ska vara ekologiskt hållbar och varierad i material och gestaltning. Byggnader av kulturhistoriskt värde ska bevaras och framhävas i den moderna stadsbilden. I Fabriksstaden kommer 1.100 nya bostäder att växa fram. Kommunen borde aktivt ta initiativet att göra projektet med Fabriksstaden till en Bomässa – boende och byggande som är av riksintresse. Detta skulle inte bara höja intresset för området, utan också ställa högre krav på arkitekter och byggare.

Bygg en stadsdel, inte ett bostadsområde

Fabriksstaden – Promenadstaden – kan man handla, leva och verka i den? Fram till 1900-talets mitt har handeln också varit den centrala drivkraften i skapandet av städer och våra offentliga mötesplatser. Därefter började man skapa könlösa och likriktade affärscentrum utanför stadskärnorna. Idag förlitar sig kommunen på att Värmdö Marknad (Coop, Biltema, Plantagen vid väg 222) ska bli den handelspunkt som de kanske 3-4000 nya invånarna i Fabriksstaden skall nyttja.

Samtidigt låter man ICA bygga en gigantisk Maxi-butik uppe vid Värmdö Köpcentrum vid Mölnvik. Där redan Sabis har slagits ut

Säga vad man vill om ICA, men de är oerhört duktiga. Och den Maxibutik som nu byggs mitt i trafikkaoset vid Mölnvik kommer säkert att slå ut både Willys och Lidl i området. Och eftersom Maxi mer är ett varuhuskoncept än en vanlig matbutik så kommer det lite håglösa och servicesvaga Coop vid Värmdö Marknad att få det tufft. Och skulle Coop tvingas att läggas ned, då försvinner steg för steg områdets andra butiker – och Värmdö Marknad får konverteras till industriområde. En förlängning av Ekobacken.

Och var ska då Fabriksstadens alla boende handla varje dag?

moodboard

Nej, in med utrymmen för närservice och butiker i området, tillsammans med restauranger och caféer. Se till att Fabriksstaden inte dör efter kl 17.00 varje dag

Kommunen hanterar och äger nu Porslinsfabriken, Gula Byggningen, Tornhuset och Kattholmens olika fastigheter. men också en rad byggrätter:

- Ett nedre ”stenhus” där den blå matkiosken står idag ungefär

- En tredjedel av den stora P-platsen mellan Sushi restaurangen och ateljéhusen får bebyggas med ett kvarter

- Sågplan, nuvarande båtuppläggningsplatsen – finns det detaljplan för större antal villor och radhus.

- Dessutom har kommunen förvärvat en större mark av Landvik & Dahl i den norra delen av fabriksområdet, där bostäder kan byggas.

Vad jag kan tänka mig är att kommunen vill hålla i styrspaken och ha rådigheten över fabriksfastigheten, med vidhängande ateljéhus etc, och längre fram naturligtvis Kattholmen.  Detta kommer att kräva tillräckligt mycket av kapital och resurser. Övriga fastigheter och byggrätter tror jag successivt kommer att bli till försäljning.

forstasidesbild_g-studion_r

Byggrätten på parkeringen i området skulle t.ex kunna ge en exploatör möjlighet att bygga ett nytt hotell i området

Ett hotell med designprofil, anpassat till både turister, affärsresenärer och företagsevenemang, och med kommersiella lokaler i gatuplan.

Vi vill gärna ha full konsensus i Sverige redan innan vi vet vad folk tänker. Men ibland kommer man längre genom att utmana och skapa hälsosam och positiv friktion. Tänk vad enkelt det skulle vara om vi var helt orädda för det oväntade. Att vi såg det överraskande som någonting nytt och spännande. Något som kan utveckla, positivt förändra och skapa nya möjligheter. Vi behöver fler korskopplingar i alla projekt, nya infallsvinklar – vi behöver våga mycket mer än vad vi normalt gör. Med det som bakgrund vill jag markera att ett projekt som detta måste hanteras med både omdöme, kunskap, uthållighet och mod.

Att omvandla en gammal fabriksbyggnad till Kulturhus kan inte genomföras utan att det redan från början planeras för att innehålla en tillräcklig kritisk massa. Dvs hittar sina förutsättningar för en sund ekonomisk kalkyl, men också ger utrymme för så många möjligheter till utnyttjande som möjligt.

sjuan

Tillfället är här och nu: Gustavsberg står inför en stor omvandling

För att Gustavsberg ska bli mer levande och i framtiden kunna erbjuda ett rikt och varierat utbud av bostäder, kultur, fritidsaktiviteter, arbetsplatser och handel måste samhället förtätas. Gustavsberg ska i framtiden vara ett gott exempel på hållbar stadsutveckling, såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt. I denna utveckling får vi varken förlora vårt arv och ursprung eller vår särart – kulturen, konsthantverket och öppenheten för kreativa näringar. Detta i kombination med skärgården, naturen och hamnen gör Gustavsberg till något fullständigt unikt. Därför tar nu kommunen initiativet till denna vision. Och en vision, är en dröm med en plan.

Turismen betyder mer än siffror för Värmdö:

- Det är en sysselsättningsintensiv näring, som skapar lokala arbetstillfällen
- Det är en ingång till arbetsmarknaden för ungdomar, lågutbildade, våra nya svenskar etc.
- Turismens arbetsplatser kan inte flytta utomlands
- Turism bidrar med stora skatteintäkter – kommun, landsting, stat
- Är den enda exportnäringen där momsen stannar kvar i Sverige
- Kan bli ett skyltfönster för Värmdö – omvärldens första kontakt och ingång till potentiell  inflyttning, etablering, investering till orten
- Bidrar till platsens attraktionskraft, leder till lättare att attrahera kompetens
- Turism bidrar även till bättre livskvalitet för de fast bosatta genom bl.a service och större utbud av kultur, aktiviteter, restauranger, shopping mm

Kan vi få flera att välja Värmdö som besöksmål?

Dvs hur går vi från passivt tänkande till aktivt tänkande och handling. Att ta position helt enkelt. För att lyckas med detta måste målbilder bli engagerande och tydliga.

Rätt skött är mötesindustrin en stark besöksmagnet

Ett Kulturhus i hamnen kan också användas för kommunfullmäktigemöten, kongresser, konferenser, möten och event.  Vi måste när vi bygger anläggningar av det här slaget, ta efter hur man bygger i resten av världen. Skapa kongress- och kulturanläggningar av världsklass. Ingenting annat duger.

Det är fler som vinner än förlorar och vinnarna finns bland dem som satsar mest. Möten, om de sköts professionellt, kan bygga en stads eller en regions varumärke.

om_porslinsfabriken_intro

För att man skall kunna se möjligheterna med t.ex ett Kulturhus i sitt sammanhang, ser jag det som viktigt att man också ser på Gustavsberg som både ”hemort” och besöksmål i ett större sammanhang

Dvs tydliggöra den framtida utvecklingen för Sala, peka på möjligheterna med Värmdö som besöksmål där man skapar sammanhang mellan de olika upplevelsedelarna – och där hamnen kan bli en sammanhållande nod.

Detta bör man se i det stora sammanhang som regeringens 2020-strategi för turist- och besöksnäringen markerar. Att besöksnäringen blir Sveriges starkaste näring

- Turismen, världens största och snabbast växande näring
- Idag står 5% av världens befolkning för 95% av resandet
- Enligt WTO kommer denna siffra fördubblas inom de kommande 7-8 åren
- Enligt WTO kommer den årliga tillväxten i näringen öka med mellan 4-8 % per år
- Sverige har tagit marknadsandelar och har större tillväxt än våra konkurrenter

Vad kan det innebära för Gustavsberg?

Idag har jag mina stora uppdrag och diskussioner om projekt i Uppsala, Enköping, Sala, Östergötland, Stockholm och Nacka. Där får jag möjlighet att använda min erfarenhet, min kunskap och mina nätverk till politiker, organisationer, regeringen, fastighetsföretag och finansiärer. Därför kan jag i varje steg av Värmdös process se vad jag tycker är bristande fokus, fatal misstag, möjligheter för framtiden och relationer som missköts.

Hur kommer utvecklingen i hamnområdet att drivas?

I en sluten ”kommunal” process, i dialog med hamnens befintliga aktörer – konstnärer, kreatörer, designers och entreprenörer. Med samtalspartners man borde ha inom organisationer, näringslivet och kulturen? Har man ögonen på verksamheter som skulle få en bättre plats i hamnen? Definierar man svagheterna hos Telefonplan och Konstfacksområdet, ser man den kommande konkurrensen från andra områden som slåss om kultur och kreativa näringar? Vill man placera sig på kartan över Stockholms regionens mest attraktiva besöksmål? Frågorna är många.

Här gäller det för kommunen att väcka respekt, bygga förtroende, lyssna, kommunicera och skapa konsensus. Och det är kanske dags att kulturen får starkare och mer initiativrika aktörer inom den kommunala organisationen. Det räcker att se på hur Nacka värderar en kompetent Kulturchef. Ska en viktig del av kommunens varumärke representeras av ”Kultur” – så är Kulturdirektören, Utbildningsdirektören och Näringslivsdirektören – vid sidan av en egagerad Kommundirektör – de viktigaste funktionerna.

Låt oss tillsammans följa utvecklingsprocessen i hamnen

Låt oss hålla ögonen på vingliga politiker och en tystlåten förvaltning. En sak kan man i alla fall inte beskylla Värmdö kommun för: att vara speciellt tydliga med sina mål och visioner.

Till sist, en liten brasklapp: Är det fullständigt säkra avtalet med Villeroy & Boch underskrivet. Det som garanterar att de kommer att bygga en ny fabrik?

”Den glade vandraren” – kapitel 6

harbour

Kapitel 6

Jag stod utanför ingången till den gamla porslinsfabriken, i skenet från polisbilarnas roterande blåljus tillsammans med min hustru, när Nettan kom ut med kappan över axlarna.

Hon kom fram till mig och sa tyst:

- Förgiftad. Jag hörde när poliserna pratade med varandra. Det var vad de misstänkte. Hon hade någon slags fradga runt munnen och de såg tydligen att hon hade haft kramper.
- Men såg ingen av er att hon mådde illa? Han i kören som kräktes, hur kommer det sig att han reagerade så?
- Erik stod precis bakom Marianne, och just innan hon föll ihop gjorde hon på sig. Diarrré, rann rakt ned på hans skor, och han har nog lite lätt för att må illa. Hon log lite grann.

Ambulansen stannade precis till framför ingången och ambulanspersonalen lösgjorde båren från bilens inre och försvann in i den nu helt avstängda fabrikshallen. Nettan bad en av de som stod och väntade utanför om en cigarett som hon med darrande händer tände. Hon höll upp cigaretten mot mig.

- Slutade röka i våras. Det är väl ett glas vin man skulle behöva ha egentligen.
- Du Nettan, hur länge sen var det som Marianne började sjunga med er?
- Hon började väl i våras. Hade precis flyttat hit ut till Gustavsbergs, nyskild och lite ensam. Tyckte väl att körsång kunde vara något. Lära känna lite nya människor och så.

- Kom hon alltid ensam när nu repetera. Hade hon aldrig sällskap av någon. Eller var det någon som kom och lyssnade på henne någon gång. Någon som inte ni kände igen?

Nettan sög ivrigt i sig röken från cigaretten, medan hon funderade.

- Tror inte det. Jo, det var någon som var och lyssnade i kyrkan när vi sjöng på Augstikonserten. Det var någon som hon pratade med en stund efteråt.
- Man, kvinna..?
- En kvinna, vanligt utseende. Kanske jämnårig…

- Nettan, här! En mörkblå pick up hade svängt upp på platsen framför ingången. Det var Pelle, Nettans trevliga man. Min hustru gick fram till bilen och kramade honom lätt begränsat genom den nervevade sidorutan. Jag kunde inte höra vad de sa, men förmodade att det som de pratade om hade att göra med kvällens oväntade vändning.

- Jag måste gå LG, sa Nettan och fimpade cigaretten. Hon kramade mig lätt.

- Ska hem och ta det där vinglaset nu, eller två. Jag måste till polisen på förhör i morgon bitti. Kul att ni kom förbi, du och Bettan, inte lika kul avslutning på kvällen kanske. Hon stannade upp.

-…och Marianne som var din gamla klasskamrat? Hon såg frågande på mig. Var inte den där mannen som du hittade, med fisken i munnen, också din klasskamrat?

- – - – - – - – -

Vid frukostbordet dagen efter satt jag med mobilen i handen och letade efter Facebook-meddelandet från gårdagen. Men det gick inte att hitta. Hade jag drömt, eller hade jag själv lyckats radera det i förvirringen igår?

”Vann rätt kör?” Jag såg tydligt det korta meddelandet framför mig, men nu var det försvunnet. Jag reste på mig och lät kaffemaskinen brygga en dubbel espresso. Det kändes som om jag behövde fundera igenom vad som hänt. Sonen var på fotbollsträning och hustrun skulle hjälpa sin gamla mamma att tvätta. Söndagstiden var den enda som hade funnits.

Jag satt mig ned med papper och penna framför mig. Tog en klunk av den svarta drycken i den lilla koppen och började punkta ned på pappret framför mig.

Fredag 28/9: Carl-Magnus hittas död i sin bil
Onsdag 3/10: Lottie kontaktar mig, Börje försvunnen sedan 5 dagar (28/9). Börje skickar SMS till mig.
Torsdag 4/10: Upptäcker det målade märket ”X2” intill mordplatsen. Hittar Youtube-klippet med Alice Babs på Facebook, upplagt av Carl-Magnus.
Fredag 5/10: Facebook inslaget med Youtube-klippet borta.
Lördag 8/10: Marianne Callert faller ihop troligtvis förgiftad på Körfesten. Får nytt Facebook-meddelande ”Vann rätt kör?”.
Söndag 9/10: Facebook-meddelandet borta. Kan ej få tag i varken Lottie eller Börje.

Jag tittade på mina noteringar. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Det måste finnas något mönster, och det mest uppenbara var ju våra relationer som klasskamrater. Det kanske var att ta i och säga att någon försökte utplåna vår gamla skolklass, trots allt var det två av tjugotvå elever som hade dött. Och när det gällde gårdagens dödsfall, så hade det ännu inte uttalats som mord.

Men så hade vi det målade tecknet och meddelandena på Facebook. Och varför just till mig? Var det bara en tillfällighet att jag hade hittat Carl-Magnus, att jag hade varit på Körfesten? Kanske, men det var inte en tillfällighet att just jag fått meddelandena.

Jag plockade ned klasskortet från väggen och började skriva upp alla mina gamla klasskamraters namn. Med hjälp av sökfunktionerna på webben ägande jag de kommande timmarna åt att försöka hitta adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Om jag kunde hitta alla, skulle jag kunna skicka ut ett mail för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller…

Jag suckade och tömde espressokoppen på den nu kalla kaffeslatten. Undrar hur det skulle uppfattas om jag gjorde det? Jag kanske skrämde skiten ur de flesta. Om de som jag inte skrämde skiten ur, skulle förmodligen tycka att jag överreagerade. Och varken Lottie eller Börje, som förmodligen skulle vara på min linje, kunde jag få tag på.

Jag satte tillbaka klasskortet på väggen, och under kortet fäste jag upp adresslistan där jag nu hade kontaktuppgifter till fjorton av de tjugotvå klasskamraterna. Tjugoen förresten, jag var ju själv nummer tjugotvå. Och nu kunde jag stryka ett svart kryss över både Carl-Magnus och Marianne, så i själva verket var det bara fem som jag saknade uppgifter på.

Intill klasskortet och adresslistan hade jag nålat fast den bild som jag tagit med mobilen på det målade märket – ”X2”. Jag funderar kort innan jag hämtade min jacka och gick ut och satt mig i bilen. För en stund kände jag mig som någon med förföljesemani, men jag måste i alla fall se efter.

Jag körde ned till hamnen, rundade Tornhuset och Packbodarna och svängde in på återvändsvägen till Fabrikens entré. Jag hade precis stannat upp bilen, när jag mötte den stränga blicken på parkeringsbolagets vakt genom vindrutan. Det vara bara att vända bilen och istället åka tillbaka upp på den stora P-platsen intill. Jag rotade runt i dörrfickan, fick fram en P-skiva, vred fram tiden för min parkering och klev ur bilen lagom som himlens skyar öppnade sig.

Vem i helvete skulle väl vilja vara en P-vakt? Få yrken hade väl en så låg charmfaktor? Jag drog upp jackans luva över huvudet, sträckte mig in i bilen efter mobilen och gick bort mot Polisfabrikens entré.

- LG..? Någon ropade på mig. Jag såg mig omkring, men kunde inte upptäcka vem det var. Förbannade regn! Mina gula glasögon och regnet som nästan blåste horisontellt fick det att kännas som om jag kikade genom ett stormigt akvarium.

- LG! Här uppe, jag är här… Jag stannade upp, tog av mig mina immiga och blöta glasögon och kikade upp mot ingången till en av hamnens stora outletbutiker. Med min nu något begränsade syn kunde jag se att någon vinkade åt mig. Jag satte på mig glasögonen igen och sprang uppför trappan till Ittalabutikens ingång. Under det skyddande skärmtaket stod en mörkhårig kvinna. Hade jag inte pratat med henne för fem dagar sedan hade jag förmodligen inte känt igen henne lika lätt. Lottie Davén!

- Hej… jag tvekade lite om jag skulle räcka fram handen eller krama om henne. Jag beslöt mig för det sista, jag hade ju i alla fall en gång i tiden varit innanför hennes underbyxor. Hon doftade dyrt och gott, och jag måste säga att hon såg strålande ut. Välbehållen och med den mörka mystik som mogna franska filmstjärnor kunde ha ibland.
- Vad kul att se dig LG.
- Kul att se dig också, jag försökte få tag på dig efter det att vi hade pratat i telefon. Men det var inte lätt. Ska vi ta en snabb kopp kaffe, har du tid? Det finns ett jättefint fik här nere. Det var Delselius lovordade Cafe Tornhuset jag hade i tankarna. Det var ruggigt ute och regnet verkade knappast upphöra. Vi tog trappan ned och sneddade förbi ingången till Porslinsfabriken bort mot fiket.

- Vänta Lottie… Jag lämnade henne och sprang bort i regnet mot fabrikens ingång, där polisbilarna stått föregående natt.
Jag måste ha sett lite förvirrad ut där jag planlöst stegade runt utanför ingången.
- Har du tappat något? ropade Lottie.

X10

I samma ögonblick upptäckte jag målningen på marken till vänster utanför ingången. Lätt dold av en trottoarpratare med en affisch om helgen Körfest. Målat med samma röda färg var ett ”X” och denna gång siffran ”10”. Jag höjde mobilen, skyddade den mot de värsta regndropparna och fotograferade av de målade tecknen innan jag återvände till Lottie.

- Vad handlade det där om? Undrade Lottie när vi fortsatte mot Café Tornhuset.
- Jag vet inte riktigt, men det kan att ha med morden att göra.

- Morden?

Det var då jag förstod att Lottie inte hört om Marianne och Körfestens mord.
- Jag ska förklara. Har du tid att sitta och prata en stund i lugn och ro? Lottie tittade snabbt på klockan, log och svarade.
- Har all tid i världen. Jag ska träffa en annan av våra klasskamrater här i hamnen, men inte förrän vid fyratiden. Marianne Callert, kommer du ihåg henne?

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)