Arkiv för 'LG om vad som händer i Gustavsberg|Värmdö' kategorin

Sida 2 av 12

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

Den glade vandraren, kapitel 1

brygga

I torsdags, under min morgonpromenad, föddes idén till en ny deckare

Ännu en tanke föddes strax efteråt, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i den fruktansvärda berättelsen. Är det inte fantastiskt vad fantasi, erfarenhet och ett mått av galenskap kan åstadkomma?

En deckare förlagd till min hemort, min närhet. Påträngande, knackande på min axel. En tanke föddes, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i berättelsen. Kanske få kommentera handlingen och rent av vara med? Med den takten skulle boken bli klar till jul.

Titeln är redan klar – en klar kontrast till den skrämmande handlingen: ”Den glade vandraren”. Bryggan jag satt på just då, när idén växte fram, spelar en central roll. (Titta ned i vattnet..!)

Här kommer det första kapitlet av ”Den glade vandraren”, du kommer att kunna läsa ett nytt kapitel på min blogg kommande söndagar om du ger dig till tåls till kl.22.00.
omslag_bok
Jag snörde på mig mina nyinköpta Nike utanför ytterdörren. Gud, vad jag uppskattade den nu en mil långa morgonpromenaden. Visserligen visade inte höstsolen sig idag, men en svag doft av nedfallna äpplen och morgonfuktigt gräs mötte mig.

Jag hade nu gått varje morgon i lite över två år. Nästan femhundra mil, visade den avancerade appen i min smartphone. Hade jag istället för att vandra ned till viken och följa stigarna varje dag, tagit ut riktningen mot sydväst den första dagen och bara gått hade jag varit nere i Afganistan vid det här laget. Jag kunde inte ana att denna dags morgonpromenad skulle ta mig till en långt mörkare verklighet än jag någonsin upplevt. Jag vinkade aningslöst till grannen som  lämnade sin tomt tillsammans med sin strävhåriga tax.


Samtidigt stängde någon en bildörr intill slottsbryggan nedanför Farsta Slott. Bilen lämnades med motorn igång.
KAPITEL 1
Farstaviken hade ett svagt dis som låg som ett mjukt täcke över vattnet. Jag stannade upp nedanför backen vid båtklubben, tittade tvärs över vattnet mot fabriksområdet och andades prövande ut för att se om min andedräkt skulle omvandlas till rök. Men ännu hade inte den lite alltför tidiga hösten kommit så långt att andedräkten kyldes ned.
Luften vi andas ut är fuktig, men inte så fuktig att vi märker det förrän utomhus på hösten och vintern, då andedräkten kyls ner så fort vi andas ut. Utandningsluften blir så kall att den inte klarar av att innehålla all sin fukt längre. Fukten bildar istället små, små vattendroppar och andedräkten ser ut som rök i den kalla luften. Jag fick plötsligt en nostalgisk flashback till barndomen.

Jag vandrade vidare längs viken och rundade snart vattnet nedanför kyrkan mot hamnområdet. Strandpromenaden nedanför Gula Byggningen, med sin Konsthall, och Tornhuset med sin speciella profil, var ödslig idag. Kanske berodde det på vädret, kanske på att jag lämnat hemmet en timma tidigare denna morgon. Jag kastade en hastig blick på min mobil, och kunde konstatera att klockan nu blivit halv sju. En dryg timmas promenad skulle inte hindra att jag hann in i god tid till dagens första möte i stan strax efter nio.

Framme vid den gröna stålbåten som lagt till invid bryggan nedanför Farstas gamla garagebyggnad stannade jag upp för en stund, och tittade tvärs över viken där pappa för nu snart hundrafyra år sedan föddes i en utdragssoffa i det ena av de gamla Ekedalstorpen. Cirklarna sluts. Där pappa växte upp med sin tio syskon och farmor låg fortfarande torpstugorna kvar som två berättande årsringar. Och i utkanten av områdets största årsring hade jag sett mina egna fyra barn växa upp, men i ett långt större och nyare hus.

Det knarrade från stålbåtens rep och bildäcksfendrar och en skygg and vek undan runt fartygets bak. Båten var ärrad, och även den hade sina årsringar. Fartyget hade just konverterats till att ta hand om avfall och oljor och annat miljöfarligt i skärgården.

En cyklist, som mer såg ut som en rockstjärna från åttiotalet, iklädd cerisfärgade spandexbyxor och en turkos, slimmad och glansig tröja svepte förbi som en stormvind bakom ryggen. De fick väl passa på att jaga minuter och bygga muskler innan det blev alltför halt. Mobilen ringde, men jag konstaterade att samtalet kunde vänta när jag såg numret blinka fram på displayen. Jag klickade bort samtalet och fortsatte mot Farsta Slott.

Jag hade lärt mig att inte längre känna det som om jag alltid måste vara tillgänglig, även under morgonpromenaden. Det här var mitt morgonpass, min yogastund, mitt utrymme för egna tankar, planering och möjlighet att välja bort saker att göra under den kommande dagen.

Plötsligt kände jag en beröring i knävecket, och förstod att det var Pelle. Vi träffade ofta på varandra, var och varannan morgon. Ett kort kli bakom öronen medan Pelle tillgiven lutade sig mot mitt ena ben. En tio månaders spaniel, med bruna ögon, mjuk och med den fullständigt kravlösa inställningen ”jag älskar dig kompis, kul att se dig”.

Jag bytte några ord med Pelles matte innan hon och Pelle tog av till vänster och jag fortsatte ned mot Slottsbryggan.

Det stora vita huset Täcka Udden, som snart, efter ett års arbete skulle låta täckelsen falla och blotta ett helt nyputsat, gigantisk högreståndshus imponerade. För ett antal år sedan bodde det en kille inom hotellbranschen här som hade två hundar, varav en var en synnerligen elak rackare som man fick se upp med. Gick man i egna tankar och stirrade ned i marken, kunde man bli överraskad av hunden som smitit ut från tomten och nu hotfull stod framför dig och tydligt markerade vem som regerade på området.

Idag behövde man inte vara orolig längre, möjligtvis mötte man Pelle. Kärleksfull och tillgiven. Och du kunde lugnt gå och titta ned i marken försjunken i egna funderingar. Under mina promenader hade det blivit en mani att med kameran i mobilen dokumentera alla dessa metallock till avlopp och vattenavstängningar som jag stötte på här och var längs vägen. De var som vackra, gjutna konstverk. Var och en med sin egen historia.

Det som just nu låg i marken framför mina fötter hade ett ”A” gjutet i locket, som kanske markerade ”avlopp” och ”Tierp” som förmodligen talade om att det var gjutet på en fabrik just i Tierp. Märkligt, att det i en fabrik i just Tierp tillverkades tunga bronsfärgade lock som sedan skickades ut till alla kommuner runt om i landet? Tierp hade onekligen satt sina bomärken lite överallt.

När jag skrapade bort lite grus från kanten på locket såg jag bloddropparna. Några få, strax till höger om det gjutna namnet ”Tierp”. Kunde det vara en hund som trampat på något vasst, eller någon som hostat, eller blött näsblod? Är det inte konstigt hur ett par bloddroppar kan väcka fantasin – och reflexerna. Jag kom på mig själv att snabbt känna efter så att det inte var jag själv som blödde näsblod. För det var väl blod? Eller kunde det vara söndertrampade bär, men vilka bär i så fall?

Jag reste mig från min hukande och iaktagande ställning, lite generad över mitt engagemang. Men jag kunde ändå inte låta bli att titta mig omkring för att se om det fanns fler blodspår.

Efter ett tiotal steg hade jag glömt bort avloppslocket, och började se fram emot Slottsbryggan där jag vissa morgnar slog mig ned och skrev en kort reflektion på Facebook i mobilen. Jag visste att många följde mina skriverier och att de också förväntade sig dagligt bidrag.

Farsta Slott lyste gult mellan alléns majestetiska trädstammar.  Men där, fler bloddroppar i gruset? Det var lite skumt, Kunde det vara cyklisten med Spandexbyxorna som blött. Kanske hade åkt omkull och fått ett skrubbsår?

Tvärs över vägen från grinden till Slottet gick stigen ned till Slottsbryggan. Lite slarvigt parkerad stod en vit Audi halvvägs in på stigen, och jag kunde se på den svaga röken från avgasröret att motorn var igång. Varför stod den med motorn igång, satt det någon i bilen? Var det någon i bilen som var skadad..?

När jag närmade mig bilen såg jag slangen från avgasröret som gick upp över dörrarna och fortsatte in i bilen. Rutan på förarsidan var inte uppdragen helt och slangen satt fasttejpad med silvertejp på sidorutan innan den försvann in i bilen inre. Rutan bar också tydliga blodspår som om något runnit ned från fönsteröppningen.

Jag kunde se konturen av någon som satt ihopsjunken vid ratten.

Herregud, det är någon som håller på att ta livet av sig! Min första reaktion var att slita upp förardörren, men den var låst, så jag sprang bak och slet bort slangen från avgasröret. Framme vid förardörren igen knackade jag hårt på rutan för att se om föraren reagerade, samtidigt som jag försökte få upp den låsta dörren. Skulle jag slå sönder fönstret? Jag tittade mig omkring för att hitta en sten eller något annat. Ostrukturerad letade jag i diket, samtidigt som jag försökte se levnadstecken från bilen. Ringa, jag måste ju för fan ringa efter en ambulans…!

Vad var det mina barn hade lärt mig? I en nödsituation då någon är allvarligt sjuk eller svårt skadad och behöver hjälp ska du ringa 112. Leta sten, rycka i bildörren, knacka på bilrutan, fumla med mobilen. Var det så här spattigt man reagerade när någonting allvarligt hände? Lugn! Ring först!

SOS-sjuksköterskan som svarade ställde sina standardfrågor och lovade att larma ambulans och polis. Hon frågade om jag kunde se något livstecken, och om jag känt på alla bildörrar. Skit, naturligtvis – jag hade inte känt på passagerardörren. Jag sprang runt bilen och försökte öppna dörren. Den var naturligtvis olåst och jag tittade in i bilen.

Mannen som satt vid ratten hade sina händer hårt fastsatta med vita buntband vid ratten. Där ögonen hade suttit fanns bara två brända, svarta hål och ur mannens mun syntes stjärten av en död fisk.

Jag höll mobilen mot örat och hörde hur SOS-sjuksköterskan frågade om jag var kvar. Det är en man i bilen, sa jag. Han verkar död och han har en aborre i munnen…

Det var då jag såg att det var en av mina gamla skolkamrater.


(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 om en vecka)

Grindstugatans allé är ett exempel på vad som berör många människor ända in i hjärtat

alleskylt

Måndag den 11 juni, förra veckan, upptäckte jag skylten

På min vanliga morgonpromenad runt hamnen och bruksgatorna talade skylten om för mig att allén på Grindstugatan skulle fällas, pga av stamröta. Tidigare hade jag hört om att det fanns enstaka träd i allén som hade problem, men inte varit medveten om att hela allén var så dålig.

Min reflektion på Facebook

Jag skrev då en reflektion på Facebook där jag hoppades att detta beslut i så fall var välgrundat, med almstrider och eken vid Sveriges Radio i minnet:

Måndagen den 11 juni: ”Idag faller de. Grindstugatan blir, om inte ett kalhygge, så i alla fall aldrig mer sig likt. Den fantastiska allé som skuggat brukshusen från sekelskiftet kapas nu med motorsågar av västklädda trädfällare. Jag kan bara innerligt hoppas att brf-föreningen, JM och kommunen utrett trädens skick ordentligt, och att man inte gjort samma slarviga bedömningar som vår granne Stockholm ofta gör. Det tar hundra år innan vi har en ny allé…”

I över 20 år har jag bott i området, protesterat mot galna byggplaner och exploatering och naturligtvis också uppskattat årsringarna – som denna vackra allé.

Det var fler som reagerade som jag när de fick se skyltarna och hörde motorsågarna, och även såg träden börja falla. Jag fick, redan under måndagen, många telefonsamtal från de som undrade om det verkligen var nödvändigt. Jag fick också klart för mig genom en annan skribent på Facebook att: ”Grindstugatan ligger inom den del av Gustavsberg som är utpekad av staten som ett s.k. riksintresse för kulturmiljövården. Husen och kringmiljön har därför fått skydd i gällande detaljplan genom skydds- och varsamhetsbestämmelser (q och k). Till planen hör också ett miljöprogram.”

Detta innebär att allén är en angelägenhet som inte bara berör de boende, bostadsrättsföreningen.  Inte heller bara de lokala Gustavsbergarna. Utan hela riket.

Vilket i sin tur kräver ett gemensamt konsensus med gatukontor, kulturenheten och bygglovsenheten. Det krävs helt enkelt marklov för att fälla träden. Till grund för detta måste det ligga en tydlig utredning av aborister.

Aboristernas utredning

När jag dagen efter träffade på en lokal politiker som fått tag i den utredning som påstås ligga till grund för beslutet, citerades vad som stod i denna utredning. Rådet var att fälla två träd, samt att de övriga bör utredas igen om fem år.

Kände kulturenheten till det?

När Linnea Skog, kommunens kulturantikvarie, tog kontakt med mig så berättade hon att hon var medveten om utredningarna, men inte om den aktuella fällningen. Hon hade också under flera dagar försökt komma i kontakt med gatukontoret, men misslyckats. Linnea har alltså varit i kontakt med aboristerna, och var av samma uppfattning: Två träd måste fällas, samt att de övriga bör utredas igen om fem år.

savackert

Var alla verkligen överens?

Efter att i olika sammanhang stött på en del av grannarna på gatan, fick jag också klart för mig att det figurerat en protestlista mot beslutet och att det inte alls var samstämmighet över att fälla hela allén. Det finns många som värnar om vår kulturmiljö i Gustavsberg, och förstår man då inte varför och hur saker och ting händer – då riskerar det att bli en almstrid.

Brf-föreningen kanske har tagit rätt beslut?

Om det finns parallella utredningar som säger att det är alla och inte 2-3 träd som bör fällas, så bör det framkomma så fort som möjligt. Nu får tyvärr engagerade styrelsemedlemmar och boende klä skott för det inträffade. Rätt eller fel.

Minns almstriden

Ända sedan Almstriden, eken vid Sveriges Radio etc så upprör och engagerar detta folk – om man inte kan kommunicera varför saker görs på ett trovärdigt sätt.

I det här fallet verkar man vara oense i föreningen, man är oense inom kommunens egen förvaltning, kulturen känner sig oinformerad. Då uppstår tyvärr den här uppmärksamheten.

Om man först hade kommunicerat att det är så allvarligt (om det nu är så bevisat), om man hade samlats kring en samsyn på gatan och med kommunen – och i god tid informerat om detta så hade nog inte hänt. Nu kom det upp två skyltar från den ena dagen till den andra, sedan kom trädfällarna och raskt fälldes åtta träd. Och ingen förstod någonting…

Nu blir jag beskylld för att mina kommentarer är hätska

Och att jag tycker att ”de boende på gatan inte är intressanta kulturhistoriskt”.  Tänk vad man kan bli beskyld för bara för att man engagerar sig och bryr sig? Men jag tror att vi alla har samma känsla för gatan.

Handen på hjärtat, var fällningen av alla träd nödvändig?

Om någon kan svara ett övertygande ”ja”, så måste detta nu kommuniceras underbyggt och trovärdigt. Och då borde misstolkningarna från alla som reagerar vara eliminerade.

Bygg inga nya murar!

Jag hoppas att de som tog beslutet och som nu hanterar processen har gjort detta med gatans bästa för sina ögon. Inte bara för att få en ny och rak allé. Allén har inte varit exemplariskt skött och behöver naturligtvis tillsyn och vård.

trave

Nu står allén till hälften nedfälld och det gäller det att vi alla – boende, grannar, gatukontoret, kulturen och övriga engagerade samlas i konsensus över vad som skall hända.

Är det nu bättre att fälla hela allén, och plantera nya träd när det är som det är?

Eller är det bättre att spara de gamla som är kvar och kompletteringsplantera? Naturen växer ju inte alltid som vi vill, och det finns alltid inslag av nytt och gammalt.

Men det viktiga är också att vi nu visar respekt för varandra. Att man respekterar varandras engagemang. Att man lyssnar på båda sidornas argument. Att man inte raserar grannsämjan. Och att vi alla fortsätter att bry oss om vårt kulturarv.

Oavsett om man river kulturhus i onödan. Exploaterar känsliga områden. Hotar flora, fauna och djurliv. Det som en gång är borta, kommer aldrig tillbaka.

Hemköp har kommit hem…

bild

Gustavsbergs Hamn har fått en ny matbutik

Jag var i sanningens namn först tveksam till om inte Porslinsfabriken var fel plats för en ny matbutik, men nu känns den ganska självklar där den ligger. Hemköp, driven av en lokal, ambitiös entreprenör med lång erfarenhet har nu landat i hamnen.

Butiken är välkomnande, fräsch och med trevliga inslag som fisk och delikatesser. Trevlig personal med bra bemötande och den ligger onekligen i ett bra läge. Det personliga tonläget gör att det känns som ”min butik”.

Hamnen behöver fler levande verksamheter, både kulturella och sådan som kompletterar detta utbud. Gustavsbergs Hamn kan bli en helt unik social mötesplats, men det behövs fler brinnande aktörer – och aktörer som samverkar. Fortfarande lever de flesta i sina egna välrdar – inte minst våra stora outletbutiker som sällan ställer upp i gemensama aktiviteter.

Butiker bredvid varandra, krogar och caféer bredvid varandra blir aldrig konkurrenter

Utan den kritiska massan bli bara större. Och en kritisk massa är det som avgör om jag skall besöka ett naturreservat, en stadsdel, en skärgårdsö eller ett centrum.

Det handlar hela tiden om att det skall finnas tillräckliga skäl för att ta sig dit. Att jag ska få förväntade upplevelser och service. Mat, är ett sådant skäl – både för besökare, boende och de som har sina arbetsplatser i närheten.

Nu är det bara att hoppas att Anders & co i butiken får se trogna kunder, som väljer det personliga anslaget framför de gigantiska matladorna. Och, naturligtvis, att butiken kommer att leva upp till våra förväntningar.

En sista sympatiskt drag: nästan alla som blivit anställda i butiken kommer från Värmdö :-)

Vad ska vi med skolan till?

Och vad ska vi med Björklund till?

Mitt fjärde barn går snart ut andra året i gymnasiet. Som förälder blir jag då och då oroad över vad han egentligen lär sig i skolan. Så tänker jag tillbaka på min egen skolgång och inser hur liten betydelse skolan egentligen hade när det gällde att lära ut kunskap. Däremot att utmana mig till egna åsikter, nyfikenhet, självförtroende, upprördhet, revolt, ifrågasättande och jävlar anamma…

Ser jag till mina andra tre barn som alla har tydliga karriärer, starka självbilder och tydliga identiteter – så kan jag inte påstå att det är skolan som gett dem det. Kan vi inte skola om Björklund till …typ skolbusschaufför?

Pictures of LG

Skolan gav mig tydliga direktiv från första dagen

- Välkommen Lars-Gunnar, där är din bänk. Där ska du sitta och lyssna till mig. Sedan följde en rad av år med en blandning av korvstoppning (”aldrig stavas aldrig med två ”l”), bönläsning och psalmsång på morgonen och en definitiv sordin på egna spontana infall.

lg_tarzan

Mina utlopp fick jag genom att jag var snabb i tanken. Många gånger snabbare än mina lärare

Jag var duktig på att skriva och orädd för att framträda inför publik. Att skriva och uppföra skolteater blev en ventil för mig, som bekräftade att jag kunde och att jag var någon.

När jag ville utmana min frireligörsa klassföreståndare i klass sex, bytte jag självsvåldig ämne på mitt årliga föredrag från ”Lokomotiv och tåg” till ”Sex och samliv”. Aldrig har väl klassen varit så stilla och uppmärksam under någon lektion, och jag blev hjälte hos tjejerna. Jag visste ju vad mens var, och förstod att sex skulle vara skönt för både tjejer och killar.

Det här var på sextiotalet

Men vad lärde då låg- och mellanstadiet mig som jag har haft glädje av under mitt liv och mitt arbetsliv? Att läsa, att räkna de grundläggande räknesätten, lite allmänbildning inom historia och samhällskunskap möjligtvis.

Den kemi och fysik jag hade men inte lärde mig något av, kan jag googla idag och förstå mer utav. Och kristendomen (som religionskunskapen hette då) fick mig tidigt att öppna ögonen inför  en djup förljugenhet, människoförtryck och makt – knappast var syftet var.

LG_15

Men högstadiet och gymnasiet då – gav inte det dig en viktig grund i livet?

Knappast. Åren jag gick där fick mig att mogna. Livserfarenheten fick jag genom att skolka för att jag var kär i en underbar tjej och att turnera med vårt popband land och rike runt. Jag lärde mig mer genom att jag och mina bästa kompisar gav ut en egen tidning med namnet ”I Badkaret” eller när vi startade egen svartklubb.

I rättvisans namn så lärde jag mig en del som gav mig en yrkesstart

Ämnen som gav mig lika med noll i gymnasiet var matematik, historia, religionskunskap, fysik, kemi och samhällskunskap.

Ämnen som utmanade mig, inspirerade mig och som till del har format mig till den jag är idag var svenska, litteratur, musik, företagsekonomi och teckning. Med fantastiska lärare i dessa ämnen, som gav mig utrymme att utvecklas, har jag blivit den jag är idag. De bekräftade att jag kunde skriva, att jag var kreativ, att jag kunde samla information, sortera, värdera, reflektera och presentera.

Musiken gav mig en identitet, litteraturen gav mig förebilder. Med allt det andra viktiga jag lärt mig lärde jag mig genom att själv pröva, uppleva och ta egna konsekvenser. Att jobba på loven, att lyssna på förebilder, att resa med min flickvän att drömma om egna projekt och att ta smällar.

Smällar i fråga om att ifrågasätta lärare med översittarmanér, att vägra värnplikt och atomkraft, att göra uppror när jag inte fick kyssa min flickvän i skolans korridorer, att ifrågasätta den enfaldiga, frireligiösa religionskunskapsläraren, att skolka och motivera varför – baserat på min egen rättsuppfattning osv.

526618_3556776759268_1268215548_3483743_405474889_n

När nu min 18-åriga son nu tagit ledigt från skolan och varit i London tre dagar med sin flickvän så blir jag så jävla trygg

Tänk vad han lär sig genom detta. Ekonomi, planering, språk, kommunikation, att ta konsekvenser osv. Mer på tre dagar än han lär sig under kanske en månad i skolan.

Nu går han inte i någon dålig skola, tvärtom. Han går i en väldigt bra skola, som mer jobbar med processer och projekt än lektioner. Som skapar entreprenörer och individer som vill.

Då blir jag mörkrädd när vi har denna erbarmliga bakåtsträvare till utbildningsminister

Herr Björklund som vill klamra sig fast vid en femtiotalsdisciplin, blyertspennor och suddgummi.

Skärmavbild 2012-03-30 kl. 22.58.27

I en värld där jag själv just idag suttit tillsammans med Landshövdingen i Stockholm Län, Chris Heister, vd´n för Handelskammaren Maria Rankka och Solnas näringslivschef med Ipad och Iphone framför mig på bordet – och diskuterat Innovationsstrategier för att trygga Stockholms framtid.

today

Vem har då varit mitt livs bästa lärare genom alla år? Svaret är enkelt: jag själv.

VEM BRISTER I ANSVAR..?

bild

Kommunen, gatukontoret, polisen?

Här i Gustavsberg, en ort som präglas av konst, konsthantverk och design står sedan månader tillbaka en övergiven och vandaliserad bil (4 månader) på parkeringen vid idrottsplatsen Farstaborg. Bilen som nu har blivit tömd på alla värdefulla delar, har identifierbart registreringsnummer. Men vem bryr sig?

bild-1

Lekplats, droggömma…?

På P-platsen vid Mariagatan, där kommunen en gång oöverlagt rev ungdomsgården Ettan, utan att ersätta den levande verksamheten med motsvarande lokal, intill gångvägen upp till Kvarnbergsskolan står sedan länge en sönderslagen husvagn (8 månader). Till fara för alla barn som älskar att upptäcka, men också att fortsätta slå sönder sådant som ser accepterat ut att förstöra.

På min morgonpromenad runt hamnen och samhället har jag sett personer slå sönder rutorna, barn kasta in fyrverkeripjäser in i husvagnen etc. En prydnad för vårt samhälle?

Om inte vi visar att vi bryr oss, hur ska vi då få barnen att bry sig?

Om inte vi vuxna visar att vi bryr oss om att hålla rent, att vårda, att ha respekt för andras ting, hur ska vi då få barnen att göra det. Barnen blir som vi är. Inte som vi vill att de ska bli. De vuxnas största och viktigaste roll är att vara goda förebilder.

Så handen på hjärtat: Finns det ingen i kommunen som har ansvar för att frakta bort vrak av detta slag, eller faller det som vanligt mellan två paragrafer?

”Det här är inte vårt bord…”

Är det så, ska vi inte heller begära för mycket av våra barn när de står med sprayfärgen och målar graffitti.

Värmdöföretag: våra ungdomar behöver sommarjobb!

I både Nacka och Värmdö är det planerat att arrangera sommarjobbsmässor i mars

En mässa, en dag under 4 timmar då företag har chansen att möta ungdomar som söker sommarjobb, och kanske även extrajobb. Ungdomar som är motiverade, och vet vad det innebär för frihet, ansvar och egna beslut att arbeta och skaffa sig en egen inkomst.

nacka

Nacka Kommun annonserar så här i dagens Nacka Värmdö Posten

GodEl, OmsorgsCompaniet, Boxmedia, Atrium Lungberg, Jobblotsen m.fl kommer att vara på mässan tillsammans med Arbetsförmedlingen. Och de kommer att möta ungdomar mellan 16 och 19 år som är intresserade och angelägna.

varmdo

I Värmdö är det svårare att få företagen att ta sitt ansvar

Det här är ett mail som jag fick av de tre duktiga tjejerna som i UF-form nu försöker anordna motsvarande sommarjobbsmässa åt Värmdö Kommun – med kommunens stöd.

”Vi har lite svårigheter att hitta företag som är intresserade av att delta under mässan”. Men hallå? Hur hanterar Värmdös företag sina varumärken, sina framtida möjligheter till rekryteringar och engagerade medarbetare?

Informationsblad samt anmälningsblanketter till ca 1700 (!) företag på Värmdö.

Var finns Företagarföreningens engagemang, Företagarna i Nacka Värmdö, Magnebergs Företagarförening, Företagarna Skärgården, Möjaskärgårdens företagarförening och Nacka Värmdö NätverK.

Varför är inte Coop, ICA, Värmdö Bygg, Villeroy & Boch, Värmdö Bostäder, Hemköp, Willys, Kommunen, Blå Blom, Siggesta Gård, Djurönäset, Fagerdala Industrier, Värmdö Hamnar, Jula, Delselius, Bygg-Ole, Sabis, Expert, Rusta m.fl självklart intresserade av att boka plats?

Att ge fyra timmar av sin tid åt ungdomar som i bästa fall kommer att vara del av kommunens framtid.

sommarjobbmassa@yahoo.se är mailadressen till arrangörerna. Skriv och anmäl er idag!

Nu stormar det i Värmdöpolitikernas lilla vattenglas

webb

Det har dykt upp en ny stjärna i Värmdös cyberrymd: Tillskottet heter wärmdö:exposed, länk.

Bakom webbsidan står de engagerade socialdemokraterna Charlie Hansson och Aurora Gullberg. Det är en webbsida som nu har vållat kritik och indignation bland Värmdös brokiga skara av vimsiga styrande. Programförklaringen för initiativet är ”en sida skapad för att syna ledningen och styrningen i Värmdö Kommun med fokusering på politiken”. Och det kan man ju som medborgare inte ha någonting emot. För att själva kommunicera är ju inte sittande majoritet så speciellt bra på. Och när de gör det spretar kommunikationen åt alla håll.

sur

Bloggarna vaknar till liv, det märks att våra lokala politiker har väldigt ömma tår

Med vrede och upprördhet så kommenterar man utan alla rimliga perspektiv och en klädsam distans. Det påminner mest om ungdomarnas Face Book-inlägg när de är som sämst. Hör bara moderaten Johan Hedberg;

”Efter att ha sett vad som måste vara de grövsta påhoppen någonsin på Värmdöpolitiker är jag oerhört besviken på Socialdemokraterna i Värmdö. Det är helt enkelt alltför grovt för att bara vända andra kinden till. Enligt uppgifter är denna kampanj dessutom sanktionerad från högsta ledning. De har sabbat debattklimatet totalt genom sin smutskastningskampanj…” (Hoppsan!)

Eller Camilla Lien, Moderaterna: ”Om jag var kommunalråd för socialdemokraterna skulle jag skämmas ögonen ur mig. Om detta är att sträva efter god samarbetsanda och med de bästa avsikter, betackar jag mig för bådadera från socialdemokraternas sida.”

Amie Kronblad, Folkpartiet: ”Charlie Hansson har lagt ner 300 timmar för skapa bloggen, enligt egen utsago. Intressant att lägga så mycket tid på att skapa politisk propaganda. Som sann demokrat tycker jag oppositionspolitik är viktig och vitaliserar politiken. Men samförståndsandan och viljan till kompromisser kan ha fått sig en törn i kommunen, iaf för de som är lite känsliga för kritik.”

Amie, som jag har respekt för, har säkert alldeles rätt i den sista delen av sin kommentar

Samförståndsandan inom Värmdös politik, var den nu finns (?) får sig säkert en törn av detta digitala kritikforum. I alla fall för de som är känsliga för kritik. Och vad jag har lärt mig under alla mina år i näringslivet, tillsammans med både politiker och opinionsbildare, är att de som är känsliga för kritik och som blir mest upprörda är de som är rädda för att bli avslöjade, som inte gör vad de ska – och som vet att det finns fog för kritik.

Låt oss få fler Värndö:Exposed, inte bara utgivna och skrivna av politiker

Värmdös politik behöver en granskning. Värmdös politik behöver engagemang. Värmdös medborgare behöver inse att politikerna är vår anställda personal.

Det är vi som med val och skattepengar betalar deras löner. Det är också vi som därför har rätt att ställa krav på dem. Vad de gör, vilken synlighet de har, vilken öppenhet de visar.

fistus

Ibland får jag en känsla av att politikerna tror att det är deras lilla värld

En värld som de kan sluta och hålla för sig själva. Det enda som är tragiskt med värmdö:exposed är att den produceras och kritiseras inom den lilla värden av lokala politiker. den här debatten borde ut långt utanför Nacka Värmdö Posten och politiska bloggare.

Det är dags att ställa hårdare krav på våra politiker. Sitter de där de sitter, så har de också tagit på sig ett ansvar som medför krav på öppenhet och engagemang, kontakt och synlighet. Är de inte beredda att ta det, utan gnäll, så kan de kliva av.

Jag vet inte vad som känns fånigast?

Interna så kallade avslöjande eller som nu: politikernas indignerade kritik. Aldrig blir vår kommunala politikers bloggar så heta och svallande av känslor som när de själva blir kritiserade. Säger inte det en del om våra politiker?

Läs bara Fredrik Sneijbjergs (F) upprördhet: ”Att arbeta tillsammans med en eller flera personer som bandar allt jag säger, som filmar allt jag gör visar inte ett bra klimat att arbeta tillsammans i.”

Vad det handlar om är filmning av kommunfullmäktiges debatter. En ”tillställning” som jag anser mig som kommuninvånare ha rätt till tillträde till. Vad är det han säger eller gör som han är rädd för skall komma till offentlighet?

spotlight

Jag efterlyser mer öppenhet, större engagemang, mer bloggare, fler webbsidor, mer avslöjande artiklar och starkare strålkastarljus på våra politiker

Det är samhällets och mina barns framtid det handlar om.

Med så många tokerier (den senaste är den beslutade byggnationen på Kvarnbergsterassen. Tala om svek mot vår kultur!) som våra politiker, ingen sida eller färg nämnd eller glömd, ställt till med under de senaste åren får de tåla lite kritik – även om jag som sagt tycker att det vore mer spännande och tillfredsställande om kritiken kom från andra – utanför de kommunalpolitiska slutna leden.

Kommer det någonsin att hända. Någonting?

hamn

För tre månader sedan presenterades en vision över utvecklingen av Gustavsbergs Hamn. Vad har hänt sedan dess?

Presentationen av visionen skedde på ett seminarie inom Creative Stockholm, som är ett samverkansprojekt mellan kultur och näringslivssektorerna i Stockholmsregionen vars syfte är att stärka det företagande som bygger på ett konstnärligt, kulturellt och kreativt skapande. Visionen handlade om att utifrån ett helikopterperspektiv, och med historien fram till idag i backspegeln, visualisera och formulera en idé om hur hamnen skulle kunna utvecklas.

När Lars-Erik Alversjö, kommunstyrelsens ordförande, avrundade dagen med att betona att det här inte var ett drömscenario utan en vision – dvs ”en dröm med en plan” som ska genomföras – kändes det som om mina idéer under årens lopp inte varit så fel. Men det som kändes allra bäst var att alla närvarande aktörer från området på mötet verkade vara på samma sida.

brygga

Tystnad. Bara tystnad

Det är vad som hittills har varit efterdyningarna efter lokalpressens relativt stora uppmärksamhet. Och man undrar i sitt stilla sinne vad som händer. Det är det dessutom fler som gör, kan man utröna efter att se vad som händer i området – utanför den stora visionsprocessen.

hemk

I det som i visionen presenterades som det möjliga stora kulturhuset, flyttar nu Hemköp in i den strategiskt placerade hörnlokalen mot Skärgårdsvägen. En lokal som tidigare rymt två olika matbutiker – som flyttat in för att sedan flytta ut.

Man kan tycka att det är en välkommen service i området, och kanske också en bra konkurrent till jättarna ICA och Coop. Men varför just där? Svaret är enkelt, naturligtvis för att fastighetsägaren behöver ha hyresintäkter.

lekland

Glashuset går från TV-studio och eventlokal till lekland…

Även här i ett försök att skapa intäkter, så förvandlas potentiella delar av en större vision till en kommersiell verksamhet. I och för sig säkert välkommen för en hel del barnfamiljer, men kommer det verkligen att bli en uthållig verksamhet. Och blir det en bidragande del i visionen av att skapa en mötesplats för människor och kultur.

Detaljplanen förlorar också trovärdigheten i visionen. Gång på gång

Kvarnbergsterassens sluttning mot norr, får inte längre den arkitektoniska höjd som var ett resultat av kommunens inspirationsresor och ambitioner.

Nej, ambitionerna sipprar sakta ut i Farstavikens vatten för att sjunka till den kontaminerade botten. Utan en stadsarkitekt släpps nu bygget fritt att bli en konventionell stadsdelsbyggnation med två ordinära punkthus – som vilka som helt. Vad är den röda tråden, vad är helhetssynen, var är kunskapen och ambitionen hos politiker och tjänstemän.

Finns den. Jag tvivlar. Och jag kan jämföra med andra kommuner och städer, där jag har ansvaret för delar av utvecklingen och visionerna. Uppsala och Enköping är två bra exempel.

Arkitektur är ett mått på samhällets kultur. Hm…

Min Volkswagen Golf R32, dolda rostproblem som kostat mig 40.000:- och hur Volkswagen Stockholm vägrar att kommunicera.

bild-9

Jag är en sann bilentusiast och vårdar mina bilar väl

När jag tvättade min älskade Golf R32 i samband med ett däckbyte förra våren, så upptäckte jag först att lacken släppt på den vänstra flygelns hjulhus och att det börjat ytrosta på plåten där galvaniseringen nu helt släppt. Stora flagor lossnade när jag kände försiktigt på skadorna.

När jag tittade närmare, upptäckte jag fler lacksläpp

Man kunde se kryprost i början på trösklarna, och det fanns skador på de nedre dörrhörnen. Vissa skador får man onekligen acceptera som slitpåverkan – t.ex på dörrtrösklar där man ofta skrapar emot med skorna. Men de här skadorna var av större karaktär.

bild-10

Tog kontakt med den lokala VAG-verkstaden för att få råd

Folkadoktorn i Nacka hänvisade mig till en lackverkstad som enligt dem var kunniga på skador av den här typen och hanterade reklamationsskador och garantiåtaganden. Jag åkte ut med bilen till den TKBM i Haninge som de hänvisade mig till. De tittade på mina bilder av skadorna och uppgav att det inte skulle kunna gå som reklamation – ”det är bara att bita i det sura äpplet och betala själv”. De var inte ens intresserade av att gå ut och kika på min bil som stod utanför på deras kundparkering. De höll dock med om att de sett den här typen av skador på Golfar tidigare.

Jag tog därför Golfen till en plåtverkstad nära mig, som mitt försäkringsbolag tidigare rekommenderat vid en skada på en annan bil

Jag undrade om de kunde bättra flyglarna och även de synliga skadorna på trösklar och dörrar. De bad att få kika närmare på bilen – men jag såg redan då på deras reaktion att det var värre att vänta. Efter en vecka vad bilen fullständigt strippad. Framflyglarna monterades bort, innerflyglarna likaså – och visade på stora gömmor av smuts, fukt och rost. Även på torpedväggen fanns angrepp. Dörrarna monterades bort liksom trösklarna, som även de visade på allvarliga skador och rostangrepp. Även bakdörrarna lyftes därför av.

Photo 2011-10-17 12 13 15

Överallt fanns det rost i olika stadier

Det erbarmliga skydd som t.ex innerflyglarna uppvisade är en skandal på en så pass dyr bil. Nu är all rost åtgärdad, trösklar, flyglar, torped och dörrarna har fått ett korrekt rostskydd. I och med detta så har bilen lackats om med originalfärg, invändigt och utvändigt – förutom tak och baklucka. Den har fått utökat rostskydd, och skyddande plastfolie på utsatta ställen.

Resultat? En kostnad som slutar på 41.319:78 inkl moms!

Det som jag från början trodde var en enklare rostskada, var inte bara var en allvarlig rostskada – utan det avslöjades också rost på de flesta av karossdelarna. Hade detta inte upptäckts och åtgärdats, hade skadorna förvärrats i snabb takt och bilen förlorat sitt värde. Bilen i övrigt går bra, är trevlig att köra, bekväm och mekaniskt pålitlig.

Jag är medveten om att del av kostnaden får belastas mina egna beslut

När ändå bilen varit så nedmonterad, så ansåg jag att arbete och åtgärder avseende skador som är att betrakta som skador från normalt slitage kommer att falla på mig. Men över  40.000:- i rost och lackreparationer efter tre år! När alarmklockorna började ringa, så bad jag verkstaden att dokumentera skadorna och arbetet med bilen. Dessa finns dokumenterade i bilagan som går att ladda ned nedan – i ungefärlig, kronologisk ordning.

Eftersom jag arbetar som redaktör och skribent, så söker jag också anledningar, orsaker, skäl och ansvar när liknande saker uppstår

Några av mina journalistvänner, en del inom motorfackpressen, har sagt att skador av detta slag ofta uppstår och de har också berättar för mig att åtaganden och garantier hanteras väldigt olika, och ibland lite godtyckligt, mellan bilföretagen.

Photo 2011-10-18 13 01 42

Jag ville starta en dialog om vilket ansvar som Volkswagen Stockholm har i detta fall

Jag var också intresserad av VGS åsikt, om de anser att skador av detta fall skall uppstå så tidigt och lätt på en bil som körs i normalt bruk till 95% inom storstockholms-regionen, med undantag för ett par längre semesterresor. Som servas, körs och tvättas regelbundet. Som inte blöt eller med snölager på karossen ställs i uppvärmda garage osv. Därför skickade jag mail till de ansvariga.

Har jag fått svar på mitt mail?

Nej, efter att ha skickat ut ett mail med min redogörelse, och en pdf-sammanställning med bilder på hela processen med demontering, skadeanalys och reparation och lack, så fick jag två snabba telefonsamtal:

Ett från Kundtjänst hos Volkswagen Stockholm, som lovade att de skulle återkomma innan veckans slut. Dvs vecka den 2 december 2011. Jag har fortfarande inte fått ett enda svar från Volkswagen Stockholm.

Det andra samtalet kom från Amir Asgary, på VAG i Hammarby där jag köpt bilen. Han meddelade att han skickat en mail till Regionchefen i VGS om detta:

”De på VGS brukar sköta dessa ärende omgående. Efter vårt senaste samtal skulle de återkomma till dig från Södertälje, vilket de inte har gjort. Vi här i Hammarby har lagt detta åt sidan för att avvakta något besked från Södertälje. Det kan vara så att de har haft en del att slutföra innan årsskifte??”

Den 18 december skickade jag ut ett nytt mail

Även det skickade jag till: Jonas Carlén, jonas.carlen@vwstockholm.se, Jonas Häggborn, jonas.haggborn@vwstockholm.se, Amir Asgary, amir.asgary@audistockholm.se, John Winell, john.winell@dinbil.se, Johnny Strömberg, johnny.stromberg@dinbil.se och Marcus Thomasfolk, marcus.thomasfolk@volkswagen.se.

(Mail skickat den 18/12 2011:)

Ett svar på ett angeläget mail betyder så mycket. Tecken och bevis på respekt, seriositet och ansvar.

Den 28 november skickade jag ett mail till er alla med rubriken ”Besviken, förbannade och fattig…” Mailet fortsatte med de inledande raderna: ”Ibland älskar man en bil över allt annat. Sedan jag köpte min Golf R32 av Niklas Ingström på Din Bil i Hammarby den 28 september 2007 har jag älskat min bil.”

Resten av mailet handlade tyvärr sedan om hur jag pga av lacksläpp, försvunnen galvansiering och rost blivit tvungen att reparera min bil för över 40.000:-. (Allt beskrivet i den sammanställning med bilddokumentationer, som jag bifogade.) Efter mailet blev jag dels kontaktad av någon från er kundstjänst/support som upplyste mig om att jag skulle bli kontaktad innan veckan var slut.  Detta upplyste jag Amis Asgary om, när han också ringde mig någon timma senare samma dag. Sedan dess har det gått tre veckor – och jag har inte blivit kontaktad av någon ännu. Antingen har ärendet hamnat mellan olika stolar, ni kanske är osäkra på hur ni skall hantera ärendet, ni vill fundera igenom ärendet noga innan ni återkopplar – eller också har ni beslutat att lämna det utan åtgärd. Eftersom jag behållit min bil, fortfarande älskar att köra den och därmed är en ambassadör för VW och VGS skulle jag gärna vilja veta vilket av alternativen som är det rätta. Och helst få en respons från er naturligtvis.

LG Nilsson”

Nu kom det svar från lackverkstaden TKMB i Haninge – inte Volkswagen Stockholm!

Jag fick två vänliga och ödmjuka samtal från den lackverkstaden  TKBM i Haninge som uppgav att skadorna inte skulle kunna gå som reklamation. Samtalen kom från deras nuvarande verkmästare – men även deras tillträdande.

De beklagade att de inte tittat ordentligt på min bils skador, och att det nog faktiskt rört sig om reklamations- och grantiåtgärder. De informerade mig också om att Golf R32 nu fått andra typer av förbättrat rostskydd, nykonstruerade innerskärmar mm.

Photo 2011-10-19 22 54 56

Men från Volkswagen Stockholm är det fortfarande bara en sak som gäller: ”Vad övrigt är, är tystnad…”

Märk väl: jag har ännu ej krävt att få ersättning för mina kostnader, ny bil eller något annat. Jag ville ge Volkswagen Stockholm en chans att kommunicera. Att tänka på sin good will, men de har istället valt att ducka.

Fundera över det, nästa gång du funderar över om det är en Volkswagen som ska bli din nästa bil. Läs detta först:
Här kan du ladda ned dokumentationen i ord och bild av hela min reparation! R32_brev

Om du själv råkat ut för samma problem, på en i övrigt underbar bil hör gärna av dig genom att svara i min blogg.