Arkiv för 'Okategoriserade' kategorin

Sida 3 av 17

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 4

omslag_bok

Kapitel 4

Min hustru ringde mig tidigt på morgonen, från Island. Hon hade bara kunna följa mina upplevelser på distans under de senaste dagarna, eftersom hon var på Island en vecka med sina arbetskamrater. På det som brukar kallas kick off eller konferens, vilket i själva verket betydde att de badade i Blue Laguns varma källor och studerade utelivet i Reykjavik. Jag hade mailat till henne varje kväll och rapporterat om vad som hade hänt mig, och nu var hon nyfiken på om jag mådde bra och om det hade hänt något mer.

- Det hela känns så himla overkligt. Som om du vore en av huvudpersonerna i ”Morden i Midsummer” på TV. Du är väl inte misstänkt?
- Jo, jag väntar just nu på att piketen skall hämta upp mig. Kommer du och hälsar på mig på häktet när du kommit hem?

Jag försäkrade henne om att jag inte var misstänkt, men kallad till nytt förhör. Att jag skulle hålla henne uppdaterad, att jag inte var orolig, att ingen hotat mig och att jag längtade efter henne. Under min morgonvandring en stund senare ägnade sig P1 i mina lurar åt en stunds nostalgisk tillbakablick på den svenska populärmusiken. Jag rycktes omedvetet med, gick i takt med musiken med långa steg.

”Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går, jag vandrar hela sommaren – och vinter höst och vår. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera – och vinter höst och vår….”

- Den 5 juni år 1954 släpptes en 78-varvsskiva med denna käcka sång. Och säkert minns en del av er lyssnare både melodin och artisten Alice Babs. För de yngre lyssnarna kan vi berätta att 78-varvare kallades den äldre typen av grammofonskivor som dominerade fram till vinylskivans genombrott under 50-talet. De går ofta under smeknamnet stenkakor och var till formatet lika stora som en LP-skiva.

Anledningen till inslaget missade jag fullständigt, eftersom Pelle den tio månader gamla spanieln, krävde min uppmärksamhet även denna dag, som så många andra morgnar. Jag hälsade på hunden och hans matte. Mer tillgivet på hunden, innan jag fortsatte vidare ut mot Farsta Udde. Melodin fick mig först att vandra med i takt till musiken, men strax blev den alltför hurtigt påfrestande. Jag stoppade ned handen i fickan på min regntäta skaljacka och slog av radion. Det blev tyst i lurarna.

Jag kände mig onekligen lite vilse i tillvaron just nu. Och det hade stört mitt stora skrivuppdrag som jag skulle lämna ifrån mig senare i veckan. Jag följde nu samma väg längs Farstaviken som jag gick när jag hittade Carl-Magnus. Jag hade kvällen innan flera gånger sökt Börje Lundstedt på det nummer han SMS:at till mig, under mitt samtal med Lottie. Men ingen hade svarat. Jag hade också tänkt att ringa tillbaka till Lottie, men hennes samtal hade bara lämnat spåret efter sig i min mobil som ”okänd”. Antingen kunde jag lägga allting åt sidan, och koncentrera mig på jobbet och familjen. Men jag kunde ändå inte låta bli att hela tiden tänka på vad som hade hänt. Och när jag dök upp i tidningarna på bild, som mannen som upptäckt det bestialiska ordet på Värmdö, var det inte lätt att ducka för omgivningens alla frågor.

På vägen ned mot hamnen hade jag mött den glada gotländskan. Mamman till en av min sons vänner och klasskamrater. Hon läste minsann min blogg och mina Facebookinlägg varje morgon, försäkrade hon.

- Och nu får man ju läsa om dig i tidningen också. Gud, vad hemskt det måste vara att hitta en döing så där. Hon spände sina glittrande ögon i mig och frågade nyfiket och konspiratoriskt om jag anade vem som var mördaren.
- Jag har inte den minsta aning, svarade jag ärligt.
- Men har du inte funderat över något motiv, hade ni inga ovänner du och han?
- Det var inte så mycket ”jag och han”, vi umgicks knappt i skolan. Jag var störd både i mina tankar och på min promenad, så jag bytte snabbt ämne,
- Ska inte du och Jonas komma hem och käka middag hos oss, typ nästa helg? Det har vi ju pratat om länge nu. Min berömda Bullerbygryta, kanske?

Vi beslöt att ringa varandra innan helgen, och hon försvann mot sitt arbetet på den närbelägna skolan. Innan hon försvann hann hon berätta att hon nu lät sin åttondeklass följa mina skriverier på min blogg, som en del av deras undervisning i svenska.

- Men nu kommer det att handla mer om mord, förstås. Och aborrar? Hon försvann vinkande.

När jag närmade mig det som alla nu kallade för mordplatsen började det dugga mjukt. Jag hade fått ett samtal från polisen på morgonen och var nu kallad till ett nytt förhör. Och samtalet med den gamla tonårskärleken Lottie hade onekligen gett mig en del att fundera på.

X2

När jag närmade mig platsen där bilen stått parkerad med motorn igång upptäckte jag ett märke, eller en målning, på asfalten. Med röd färg var bokstaven ”X” sprejad tillsammans siffran ”2”. Var det polisen som märkt ut brottsplatsen? Eller hade lantmäteriet av en tillfällighet börja märka ut området. Kartfotografering? För inte hade väl det här märket funnits där tidigare?

Jag stannade upp och utan att veta varför, böjde jag mig ner och kände med fingrarna på färgen. Färgen var inte riktigt torr, vilket betydde att det inte alls var länge sedan någon hade målat bokstaven och siffra. Jag reste mig upp och såg mig automatiskt omkring, som om jag skulle kunna upptäcka någon med en färgburk i handen. Jag kände mig helt plötsligt lite iakttagen? Jag tog upp mobilen och plåtade av märket. I samma stund ringde telefonen i min hand. Ett obekant nummer visade sig på skärmen innan skärmen slocknade och blev svart. Mobilen var död. Hade jag verkligen glömt att ladda den?

För första gången under de nu snart två år som jag hade gått morgonmilen genom Gustavsbergs hamn, mot Tjustvik och upp över Charlottendal, gick jag vidare utan radions P1 i mina lurar. Istället surrade tankarna i huvudet, och helt plötsligt började något som liknade en handlingsplan att ta form. Jag skulle försöka att ringa till Börje igen, så fort jag laddat upp mobilen. Och jag kunde ju försöka att spåra numret. Att jag inte hade tänkt på det?

Därefter skulle jag försöka hitta tillbaka till Lottie Davén. Det måste ju gå att spåra henne också på något sätt. I fantasin försökte jag att tänka mig hur hon skulle se ut idag. Då, under tonåren hade hon varit mörk. Mörkt hår, mörka ögon, små, men fasta och uppnosiga bröst och en längd strax under en och sextio. Hur kunde hon se ut idag? En vältrimmad mogen kvinna, eller en mullig, sliten dam? Hon hade ändå låtit vaken och pigg i telefonen. Undrar hur det skulle kännas att ha en romans med en gammal tonårsförälskelse idag? Som att mentalt flirta med hennes mamma?

Jag vandrade vidare förbi det kalhygge och söndersprängda område som kommunen döpt till Ekobacken. Inte för att de såg så mycket ut som ett område där man känsligt sparade på väsentliga naturvärden. Det såg mer ut som ”fäll och spräng” så att vi snabbt kan bygga industrihus billigt och rationellt. Ekobacken i mitt arsell. Det blivande industriområdet tog slut, och Värmdö Marknad tog vid. Jag rundade den obegripligt blå och fula Coopbyggnaden, ginade över parkeringen framför Biltema och vände hem.
Nu var jag hungrig och klockan 14.00 skulle jag vara hos Nacka polisen. Jag skulle hinna jobba ett par timmar innan dess.

- – -

- Kan du berätta en gång till exakt hur du upptäckte bilen nedanför Farsta udde?

Situationen var en smula löjeväckande. Jag hade berättat samma sak minst tre gånger, och nu krävde de att jag skulle återberätta det en fjärde gång, utan att förändra berättelsen – för då kunde jag definitivt misstänkliggöras. Var det inte så det gick till i kriminalfilmerna? Jag försökte så noggrant som möjligt redogöra för exakt samma sak. Jag bemödade mig om detaljerna och klockslagen. Jag höll mig lugn inför insinuationer och ifrågasättande.

- Nej, jag har inte haft någon som helst kontakt med Carl-Magnus. Senast var just i skolan. Och inte ens där umgicks vi speciellt mycket.
- Nej, det var ingen slump att jag gick just där varje morgon. Jag gör det varje morgon sedan två år tillbaka.

- Varför det?

Jag ville enklast svara att det berodde på att jag ville undvika att själv få den övervikt som den utfrågande polisen framför mig tyngdes av. Istället svarade jag att det var så enkelt att jag ville hålla mig i form. Att jag gick varje morgon för att skapa mig en bättre livskvalitet för den fortsatta delen av mitt liv. Av samma anledning som jag inte rökte, inte drack och mer och mer började undvika rött kött. Mina barn hade vuxit upp till fantastiska individer., så det kunde jag bocka av. Nu var det dags att skapa en agenda för mig själv och den fortsatta delen av mitt liv.
Att leva, att uppleva, att resa …och att ha mera tid för jobba.

Jag kunde inte för allt i världen förstå mina jämnåriga som växlade ned, började spela golf eller satte sig i skuld för att köpa båten de drömt om. Jag ville fortfarande förändra världen. Men istället var det omvärlden som förändrade mig just nu – den glade vandraren?

Min son satt vid frukostbordet med sin dator uppfälld framför sig när jag kom hem från polisen. Han var nyvaken efter en lång natts dataspel. Nya Fifa, det legendariska fotbollsspelets nya version hade lanserats i förgår. Inte för att det precis var morgon, klockan var fyra, men det påminde i alla fall om ett frukostbord. Han med en rostmacka med Skagen (till frukost!), jag med en tallrik med müssli och en banan.

Pappa lyssna på det här, det här är precis som du. Han vände datorn mot mig och spelade upp ett You Tube-klipp. Det var Alice Babs med samma sång som jag hört i lurarna tidigare på morgonen. Han sjöng med i sången, lika falskt som alltid:

”Så vill jag sjunga det är sant och vandra med min stav tills videnblom i dikeskant jag vilar i min grav. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera, jag vilar i min grav…”

- Pappa, du är verkligen den glade vandraren. Sjunger du när du går också?

Hur hittade du det där klippet? Jag hörde just precis den där sången på radion i morse. Det var ett inslag på P1 om Alice Babs.

- P1..? Han tittade undrande på mig. Det här är någon som har lagt upp det på Facebook. Kolla här…

Han klickade fram webbläsaren och Facebook, och där hade någon med namnet ”Klassresan” lagt upp klippet tillsammans med en kort kommentar: ”Den som vandrar når målet. Falleri, fallera.”

Jag tittade på min son.

- Kan alla se det här inlägget på Facebook?
- Nej, du och jag kan se det, eftersom vi är vänner och någon av oss måste ju ha bekräftat, vad hette han ”Klassresan” som vår vän. Du eller jag? Och det måste ju vara du, eftersom jag inte har garanterat inte gjort det.
- Men jag har inte heller gjort det?
- Då kan det bara vara någon som vi redan har som vän som skapat en grupp eller ny sida. Men det kan vi kolla.

Han klickade på det blåfärgade namnet ovanför bilden på Alice Babs och en ny sida visade sig i webbläsaren, en sida som enligt Facebook tillhörde …Carl Magnus Herlöv!

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 3

omslag_bok

Det fanns inte en chans att glömma händelsen

Tidningarna, inte minst den största lokaltidningen, slog upp det hela stort: ”Brutalt mord nära Slottsträdgård”. En annan, något mindre rubrik förkunnade några sidor in i tidningen: ”Sadistiska inslag blev slutet för medelålders man på Värmdö”.

Jag hade kunnat addera: ”Gammal klasskompis återsågs med fisk i munnen.”

Tidningarna jagade mig under fyra dagar, för att få en exklusiv ”jag var på platsen”-rapport. Men jag tryckte bort deras mobilförsök och vädjande mail. Jag hade egentligen inte någonting att tillägga, men som lokal kändis, där jag ofta kommenterade politiker och deras beslut och dessutom förde en kontinuerlig debatt om ortens utveckling på min blogg och Facebook, var jag tacksam att citera. Jag vågade säga det som många duckade för.

Men nu var det mer än allvar. Och alltför nära mig själv. Jag hade efter promenaden dagen efter, och en lång stunds funderande bestämt mig för att, kanske inte lösa fallet, men i alla fall försöka förstå varför det hade hänt. Jag kunde inte se mig själv som en amatördetektiv. Men jag hade erfarenhet av faktainsamling, värdering och sortering och jag var obotligt nyfiken.

Varför hade min gamla klasskamrat blivit mördad? Och varför hade just jag hittat Carl-Magnus Herlöv. Fanns det ett skäl till det? Jag kanske läste in för mycket i det inträffade? Allt kanske var just en tillfällighet, ett slumpmässigt sammanträffande.

Men det hade jag inte.

Det visade det sig när Lottie Davén ringde mig sent två dagar senare. Jag hade precis fått den sista timmen för mig själv, med hela familjen ljuvt insomnad, TV´n hade svalnat och den uppslagna boken låg i knät. Jag satt mig i min dyrt förvärvade Spidermanfåtölj (inköpt med hjälp av dotterns personalrabatt från det exklusiva möbelvaruhuset) och slog upp min favoritbok. Då ringde telefonen. För att inte förlora kontrollen över min efterlängtade kvällsstund, genom att låta telefonsignalen väcka resten av familjen, greppade jag snabbt luren och svarade.

-Hej, det är Lottie. Ja, du kommer kanske mest ihåg mig som Lottie Davén.

Det plingade som små bjällror i magen. Minnesbilden från de yngre tonåren och framför allt en lördag hemma hos en av mina närmaste kompisar i tonåren väcktes till liv. Hemma hos kompisen hade de ett rum på ovanvåningen av deras hus som kallades för biblioteket. Mellan varannan bokhylla ful med böcker fanns en soffa, och i en av dem hade Lottie och jag satt oss. Kompisen gjorde något helt annat, någon helt annanstans i huset. Min hand fick eget modigt liv präglat av ung kåthet och nyfikenhet och i vår ensamhet i detta dramatiska biblioteksrum tog min hand den modiga färden ned under hennes kjol, och smög försiktigt innanför hennes vita bomullstrosor. Jag var 15 år och hon var 14,

Hallå? LG? Hör du mig…? Det är Lottie. Förlorad i mina tankar, hade jag tappat kontakten med rösten i luren.

- Hej Lottie, det var onekligen inte igår. Flyttade du inte till Spanien för länge sedan?
- Jo, jag har bott där i snart 35 år, men jag var tvungen att flytta hem nu. Och det är det jag vill prata med dig om. Du har väl läst om mordet?
- Mordet?
- Ja, på Carl-Magnus, någon hittade ju honom ihjälgasad i hans egen bil någonstans. Du vet Carl-Magnus i vår klass. …Apan?
- Ja, jo det läste jag nog något om. Men vad har det att göra med att du flyttat hem?
- Minns du Börje?
- Börje..?
- Börje Lundstedt. Lite rund och jätteduktig i matte. Han brukade mest vara tillsammans med Tommy – långa, rödhåriga Tommy. Hängde mest med Tommy och Bossan.

Ett svagt minne väcktes till liv, och medan jag fortsatte att prata reste jag på mig ur fåtöljen, gick bort till mitt arbetsbord i ateljén och hittade klasskortet på bordet.

- Börje, Tommy..? Plötsligt kände jag igen dem båda på bilden. De stod bredvid varandra i andra raden. Tommy med en rödsprakande kalufs som stod rakt upp och Börje intill, rund och med ett öppet, snällt ansikte. Knappast någon tjejerna i klassens slogs om, men en genuint snäll kille.

- Du förstår, Börje och jag gifte oss för 25 år sedan, berättade Lottie i andra änden av telefonlinjen.
- Börje …och du?

Lottie hade varit en sexig, mörkhårig tjej med glimten i ögonen, som kunde få de flesta killarna i plugget. Hon och Börje? Han som var snäll, men också en liten mespropp? Dessutom korpulent och rätt kortväxt. Lottie skrattade lite dovt i luren och frågade:

- Förvånad?

- Ja, lite kanske. Ni är kanske inte världens med förväntade par, som jag minns er från plugget.

- Jag vet, men jag har förändrats och Börje har också förändrats. Hur som helst är vi gifta nu och bor i Spanien. Men för fem dagar sedan reste Börje hem för att ordna en del papper, försäkringar och annat.
- Och..? Jag undrade vart konversationen var på väg.
- Han har inte hört av sig sedan dess.
- Vad menar du?
- Han tog flyget hem och skulle ringa dagen efter, men han gjorde aldrig det och nu kan jag inte få tag på honom. Och när jag läste om mordet på Carl-Magnus började jag fundera om det kunde ha något sammanhang. Mordet och Börjes försvinnande.
- Vad menar du? Tror du att Börje dödade Carl-Magnus?
- Nej, men är det inte underligt att ena dagen mördas en av våra klasskamrater, och den andra dagen försvinner en annan?

Jag la ned klasskortet på bordet och undrade vad jag skulle svara. Det måste ju återigen vara en tillfällighet. Jag tittade tankfullt ut genom fönstret, det regnade utanför och vattenpölarna speglade kvällshimlen på uppfarten.

water

- Men umgås ni med Carl-Magnus? Du och Börje menar jag.
- Nej, jag har inte träffat honom sedan den där krystade återträffen vi hade med klassen.
- Men då måste det ju vara en tillfällighet Lottie. Har du efterlyst din man?
- Det är klart att jag har. Och polisen har kollat efter honom på alla tänkbara ställen. De kan se att han kom med flyget till Arlanda och att han gick igenom passkontrollen. De har också kollat att han tog flygbussen till city, men därefter är han försvunnen. Han har inte ens kontaktat sin gamla pappa.
- Men kan han inte bara glömt att ringa dig?
- Glömt, varje dag, fem dagar i streck? Och, ja, vi är lyckliga tillsammans, och Börje är inte den som helt plötsligt försvinner eller hamnar i konstiga äventyr.

Jag funderade. Vad ville hon egentligen? Ville hon att jag skulle börja leta efter Börje, eller ville hon bara höra om jag också tyckte att det var underligt med de båda händelserna, mordet och Börjes försvinnande? Varför hade hon ringt till just mig av alla i klassen? Vårt amorösa äventyr i biblioteket hade inte fått någon fortsättning, så kärlekspar hade vi ju aldrig varit.

- Du, jag måste fråga. Carför ringer du just mig? Vi har ju inte haft någon kontakt sedan skolan, och inte jag och Börje heller. Eller har du ringt flera i klassen?
- Jag ringde dig bara för att jag hittade ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka.
- Mitt telefonnummer i Börjes rockficka..? På en lapp?
- Ja.
- Stod mitt telefonnummer på en lapp som låg i Börjes ficka?
- Ja, och så stod det ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt nummer, det är det som jag har ringt nu.

Jag kände hur jag såg ut som en fågelholk i ansiktet. För några dagar sedan hittade jag en klasskamrat mördad under min morgonpromenad, nu hade en annan klasskamrat försvunnit och i hans ficka hade hans fru hittat en lapp med mitt namn och telefonnummer: ”Fråga om Engelsmannen”?

Jag stod tyst en lång stund, ur telefonluren i min hand hörde jag Lottie undra:

- Hallå? Är du kvar..?

I samma ögonblick plingade det till i min mobil på arbetsbordet. På skärmen lös ett SMS-meddelande upp: ”Ring mig snarast, Börje L” och så ett telefonnummer.

Grindstugatans allé är ett exempel på vad som berör många människor ända in i hjärtat

alleskylt

Måndag den 11 juni, förra veckan, upptäckte jag skylten

På min vanliga morgonpromenad runt hamnen och bruksgatorna talade skylten om för mig att allén på Grindstugatan skulle fällas, pga av stamröta. Tidigare hade jag hört om att det fanns enstaka träd i allén som hade problem, men inte varit medveten om att hela allén var så dålig.

Min reflektion på Facebook

Jag skrev då en reflektion på Facebook där jag hoppades att detta beslut i så fall var välgrundat, med almstrider och eken vid Sveriges Radio i minnet:

Måndagen den 11 juni: ”Idag faller de. Grindstugatan blir, om inte ett kalhygge, så i alla fall aldrig mer sig likt. Den fantastiska allé som skuggat brukshusen från sekelskiftet kapas nu med motorsågar av västklädda trädfällare. Jag kan bara innerligt hoppas att brf-föreningen, JM och kommunen utrett trädens skick ordentligt, och att man inte gjort samma slarviga bedömningar som vår granne Stockholm ofta gör. Det tar hundra år innan vi har en ny allé…”

I över 20 år har jag bott i området, protesterat mot galna byggplaner och exploatering och naturligtvis också uppskattat årsringarna – som denna vackra allé.

Det var fler som reagerade som jag när de fick se skyltarna och hörde motorsågarna, och även såg träden börja falla. Jag fick, redan under måndagen, många telefonsamtal från de som undrade om det verkligen var nödvändigt. Jag fick också klart för mig genom en annan skribent på Facebook att: ”Grindstugatan ligger inom den del av Gustavsberg som är utpekad av staten som ett s.k. riksintresse för kulturmiljövården. Husen och kringmiljön har därför fått skydd i gällande detaljplan genom skydds- och varsamhetsbestämmelser (q och k). Till planen hör också ett miljöprogram.”

Detta innebär att allén är en angelägenhet som inte bara berör de boende, bostadsrättsföreningen.  Inte heller bara de lokala Gustavsbergarna. Utan hela riket.

Vilket i sin tur kräver ett gemensamt konsensus med gatukontor, kulturenheten och bygglovsenheten. Det krävs helt enkelt marklov för att fälla träden. Till grund för detta måste det ligga en tydlig utredning av aborister.

Aboristernas utredning

När jag dagen efter träffade på en lokal politiker som fått tag i den utredning som påstås ligga till grund för beslutet, citerades vad som stod i denna utredning. Rådet var att fälla två träd, samt att de övriga bör utredas igen om fem år.

Kände kulturenheten till det?

När Linnea Skog, kommunens kulturantikvarie, tog kontakt med mig så berättade hon att hon var medveten om utredningarna, men inte om den aktuella fällningen. Hon hade också under flera dagar försökt komma i kontakt med gatukontoret, men misslyckats. Linnea har alltså varit i kontakt med aboristerna, och var av samma uppfattning: Två träd måste fällas, samt att de övriga bör utredas igen om fem år.

savackert

Var alla verkligen överens?

Efter att i olika sammanhang stött på en del av grannarna på gatan, fick jag också klart för mig att det figurerat en protestlista mot beslutet och att det inte alls var samstämmighet över att fälla hela allén. Det finns många som värnar om vår kulturmiljö i Gustavsberg, och förstår man då inte varför och hur saker och ting händer – då riskerar det att bli en almstrid.

Brf-föreningen kanske har tagit rätt beslut?

Om det finns parallella utredningar som säger att det är alla och inte 2-3 träd som bör fällas, så bör det framkomma så fort som möjligt. Nu får tyvärr engagerade styrelsemedlemmar och boende klä skott för det inträffade. Rätt eller fel.

Minns almstriden

Ända sedan Almstriden, eken vid Sveriges Radio etc så upprör och engagerar detta folk – om man inte kan kommunicera varför saker görs på ett trovärdigt sätt.

I det här fallet verkar man vara oense i föreningen, man är oense inom kommunens egen förvaltning, kulturen känner sig oinformerad. Då uppstår tyvärr den här uppmärksamheten.

Om man först hade kommunicerat att det är så allvarligt (om det nu är så bevisat), om man hade samlats kring en samsyn på gatan och med kommunen – och i god tid informerat om detta så hade nog inte hänt. Nu kom det upp två skyltar från den ena dagen till den andra, sedan kom trädfällarna och raskt fälldes åtta träd. Och ingen förstod någonting…

Nu blir jag beskylld för att mina kommentarer är hätska

Och att jag tycker att ”de boende på gatan inte är intressanta kulturhistoriskt”.  Tänk vad man kan bli beskyld för bara för att man engagerar sig och bryr sig? Men jag tror att vi alla har samma känsla för gatan.

Handen på hjärtat, var fällningen av alla träd nödvändig?

Om någon kan svara ett övertygande ”ja”, så måste detta nu kommuniceras underbyggt och trovärdigt. Och då borde misstolkningarna från alla som reagerar vara eliminerade.

Bygg inga nya murar!

Jag hoppas att de som tog beslutet och som nu hanterar processen har gjort detta med gatans bästa för sina ögon. Inte bara för att få en ny och rak allé. Allén har inte varit exemplariskt skött och behöver naturligtvis tillsyn och vård.

trave

Nu står allén till hälften nedfälld och det gäller det att vi alla – boende, grannar, gatukontoret, kulturen och övriga engagerade samlas i konsensus över vad som skall hända.

Är det nu bättre att fälla hela allén, och plantera nya träd när det är som det är?

Eller är det bättre att spara de gamla som är kvar och kompletteringsplantera? Naturen växer ju inte alltid som vi vill, och det finns alltid inslag av nytt och gammalt.

Men det viktiga är också att vi nu visar respekt för varandra. Att man respekterar varandras engagemang. Att man lyssnar på båda sidornas argument. Att man inte raserar grannsämjan. Och att vi alla fortsätter att bry oss om vårt kulturarv.

Oavsett om man river kulturhus i onödan. Exploaterar känsliga områden. Hotar flora, fauna och djurliv. Det som en gång är borta, kommer aldrig tillbaka.

Hemköp har kommit hem…

bild

Gustavsbergs Hamn har fått en ny matbutik

Jag var i sanningens namn först tveksam till om inte Porslinsfabriken var fel plats för en ny matbutik, men nu känns den ganska självklar där den ligger. Hemköp, driven av en lokal, ambitiös entreprenör med lång erfarenhet har nu landat i hamnen.

Butiken är välkomnande, fräsch och med trevliga inslag som fisk och delikatesser. Trevlig personal med bra bemötande och den ligger onekligen i ett bra läge. Det personliga tonläget gör att det känns som ”min butik”.

Hamnen behöver fler levande verksamheter, både kulturella och sådan som kompletterar detta utbud. Gustavsbergs Hamn kan bli en helt unik social mötesplats, men det behövs fler brinnande aktörer – och aktörer som samverkar. Fortfarande lever de flesta i sina egna välrdar – inte minst våra stora outletbutiker som sällan ställer upp i gemensama aktiviteter.

Butiker bredvid varandra, krogar och caféer bredvid varandra blir aldrig konkurrenter

Utan den kritiska massan bli bara större. Och en kritisk massa är det som avgör om jag skall besöka ett naturreservat, en stadsdel, en skärgårdsö eller ett centrum.

Det handlar hela tiden om att det skall finnas tillräckliga skäl för att ta sig dit. Att jag ska få förväntade upplevelser och service. Mat, är ett sådant skäl – både för besökare, boende och de som har sina arbetsplatser i närheten.

Nu är det bara att hoppas att Anders & co i butiken får se trogna kunder, som väljer det personliga anslaget framför de gigantiska matladorna. Och, naturligtvis, att butiken kommer att leva upp till våra förväntningar.

En sista sympatiskt drag: nästan alla som blivit anställda i butiken kommer från Värmdö :-)

New York, New York..?

11sept

Det är nu tre dagar sedan jag landade på Arlanda efter en vecka i New York. Känslor?

En fantastisk stad. En fascinerande stad. En motsatsernas stad. Och mångfaldens stad. Efter att ha varit ett antal gånger i New York under årens lopp, fick jag nu tillsammans med hustru och 18-årig son återse ”The Big Apple”.

Det blev en av de mest lyckade kombinerade semester- och studieresorna på mycket länge. Staden bekräftade, staden överraskade och staden fick mig att känna att ”här skulle jag kunna bo”.

high

Att ta sig till en av världens stora städer och känna sig hemma, är en överraskande upplevelse.

Visst fanns ”New York”: Skyskraporna och ljustavlorna vid Times Square, Prada- och Rolexbutikerna på Fifth Avenue. Men där vi valde att bo, i något slags mittpunkt mellan Meatpacking District, Greenwich Village, Tribeca och Soho levde ett annat slags New York.

green town

Mitt New York?

Där fanns charmiga Townhouses, kvarterskrogar, gallerier med världsutbud och ett lägre tempo.

Jag gick upp klockan sju varje morgon och tog den powerwalk som tar mig runt Gustavsbergs Hamn i vanliga fall. Den här veckan gick jag istället på Bedford, Charlton, West Broadways, Varick.

corner

Jag var inte ensam på gatorna utan mötte gåendes själsfränder med lattemuggar i näven. Inte sällan vänligt leende och till och med morgonhälsande.

Själv stannade jag varje dag till vid en morgonöppen diner och tog mig en espresso ”on the fly”. Iphonen fick registrera mina intryck – och för varje dag blev promenaden bara trevligare.

t-bana2

Kvällsliv, nattliv

Den kan låta som ett naivt idylliserande, och jag kanske inte var i de farligaste kvarteren i Bronx, men jag kände mig tryggare på nattgatorna, efter friterade ostron och Belgisk chokladglass, i New York än jag gör vid Medborgarplatsen i Stockholm. Till och med i T-banan.

fifth

De vida kasten, de stora kontrasterna

Det är väl det som kanske mest fascinerar. Att både möta det behändiga, kontrollerade såväl som det svindlande oerhörda.

Empire State Building, denna turistfälla med en dimhöljd 76 våning. High Line, parken byggd på en nedlagd järnväg. Central Park med gatumusikanter och jonglörer. Grand Central, stationen med den mest fantastiska Apple-butik jag sett. Flee Market med junk, smycken, filmmanus mm.

bike

Men också den lokala dinern, brödståndet på gatan 100 meter från hotellet som bjöd mig på en morgonbagel. Den färska hummern på Pir 17 vid Brooklyn bron. Skoaffären där vi köpte 6 par sneakers. Cykeltävlingen med 40.000 deltagare som lamslog staden i fyra timmar utan knot och gnäll.

Polisen som berättade om sitt jobb och gav mig en kvarts pratstund.

cop

En vecka i en annan stad visar ofta inte baksidorna

Men visst fanns det där (precis som här hemma, låt oss inte glömma det) – uteliggarna, de krigsskadade invaliderna, de utslagna som passade på att sova i T-banan, tiggarna osv. Visst finns det stora och gigantiska samhällsklyftor.Men det är just mångfalden som intresserar och lockar. De olika folkslagen och någon slags bred öppenhet.

sant

Jag kan bara till sist konstatera och känna att jag gillar stan

Jag skulle utan att tveka kunna slå mig ned i Soho.

Bli kompis med Rosie som serverar scrambled egg på kvarterets diner. Slänga käft med tidningsförsäljaren. Suga åt mig alla intryck och känslor och låta de bli näring för egna projekt och verksamheter. Och så kände också både min hustru och min son.

lock

New York, New York. Ja, tack!

Vad ska vi med skolan till?

Och vad ska vi med Björklund till?

Mitt fjärde barn går snart ut andra året i gymnasiet. Som förälder blir jag då och då oroad över vad han egentligen lär sig i skolan. Så tänker jag tillbaka på min egen skolgång och inser hur liten betydelse skolan egentligen hade när det gällde att lära ut kunskap. Däremot att utmana mig till egna åsikter, nyfikenhet, självförtroende, upprördhet, revolt, ifrågasättande och jävlar anamma…

Ser jag till mina andra tre barn som alla har tydliga karriärer, starka självbilder och tydliga identiteter – så kan jag inte påstå att det är skolan som gett dem det. Kan vi inte skola om Björklund till …typ skolbusschaufför?

Pictures of LG

Skolan gav mig tydliga direktiv från första dagen

- Välkommen Lars-Gunnar, där är din bänk. Där ska du sitta och lyssna till mig. Sedan följde en rad av år med en blandning av korvstoppning (”aldrig stavas aldrig med två ”l”), bönläsning och psalmsång på morgonen och en definitiv sordin på egna spontana infall.

lg_tarzan

Mina utlopp fick jag genom att jag var snabb i tanken. Många gånger snabbare än mina lärare

Jag var duktig på att skriva och orädd för att framträda inför publik. Att skriva och uppföra skolteater blev en ventil för mig, som bekräftade att jag kunde och att jag var någon.

När jag ville utmana min frireligörsa klassföreståndare i klass sex, bytte jag självsvåldig ämne på mitt årliga föredrag från ”Lokomotiv och tåg” till ”Sex och samliv”. Aldrig har väl klassen varit så stilla och uppmärksam under någon lektion, och jag blev hjälte hos tjejerna. Jag visste ju vad mens var, och förstod att sex skulle vara skönt för både tjejer och killar.

Det här var på sextiotalet

Men vad lärde då låg- och mellanstadiet mig som jag har haft glädje av under mitt liv och mitt arbetsliv? Att läsa, att räkna de grundläggande räknesätten, lite allmänbildning inom historia och samhällskunskap möjligtvis.

Den kemi och fysik jag hade men inte lärde mig något av, kan jag googla idag och förstå mer utav. Och kristendomen (som religionskunskapen hette då) fick mig tidigt att öppna ögonen inför  en djup förljugenhet, människoförtryck och makt – knappast var syftet var.

LG_15

Men högstadiet och gymnasiet då – gav inte det dig en viktig grund i livet?

Knappast. Åren jag gick där fick mig att mogna. Livserfarenheten fick jag genom att skolka för att jag var kär i en underbar tjej och att turnera med vårt popband land och rike runt. Jag lärde mig mer genom att jag och mina bästa kompisar gav ut en egen tidning med namnet ”I Badkaret” eller när vi startade egen svartklubb.

I rättvisans namn så lärde jag mig en del som gav mig en yrkesstart

Ämnen som gav mig lika med noll i gymnasiet var matematik, historia, religionskunskap, fysik, kemi och samhällskunskap.

Ämnen som utmanade mig, inspirerade mig och som till del har format mig till den jag är idag var svenska, litteratur, musik, företagsekonomi och teckning. Med fantastiska lärare i dessa ämnen, som gav mig utrymme att utvecklas, har jag blivit den jag är idag. De bekräftade att jag kunde skriva, att jag var kreativ, att jag kunde samla information, sortera, värdera, reflektera och presentera.

Musiken gav mig en identitet, litteraturen gav mig förebilder. Med allt det andra viktiga jag lärt mig lärde jag mig genom att själv pröva, uppleva och ta egna konsekvenser. Att jobba på loven, att lyssna på förebilder, att resa med min flickvän att drömma om egna projekt och att ta smällar.

Smällar i fråga om att ifrågasätta lärare med översittarmanér, att vägra värnplikt och atomkraft, att göra uppror när jag inte fick kyssa min flickvän i skolans korridorer, att ifrågasätta den enfaldiga, frireligiösa religionskunskapsläraren, att skolka och motivera varför – baserat på min egen rättsuppfattning osv.

526618_3556776759268_1268215548_3483743_405474889_n

När nu min 18-åriga son nu tagit ledigt från skolan och varit i London tre dagar med sin flickvän så blir jag så jävla trygg

Tänk vad han lär sig genom detta. Ekonomi, planering, språk, kommunikation, att ta konsekvenser osv. Mer på tre dagar än han lär sig under kanske en månad i skolan.

Nu går han inte i någon dålig skola, tvärtom. Han går i en väldigt bra skola, som mer jobbar med processer och projekt än lektioner. Som skapar entreprenörer och individer som vill.

Då blir jag mörkrädd när vi har denna erbarmliga bakåtsträvare till utbildningsminister

Herr Björklund som vill klamra sig fast vid en femtiotalsdisciplin, blyertspennor och suddgummi.

Skärmavbild 2012-03-30 kl. 22.58.27

I en värld där jag själv just idag suttit tillsammans med Landshövdingen i Stockholm Län, Chris Heister, vd´n för Handelskammaren Maria Rankka och Solnas näringslivschef med Ipad och Iphone framför mig på bordet – och diskuterat Innovationsstrategier för att trygga Stockholms framtid.

today

Vem har då varit mitt livs bästa lärare genom alla år? Svaret är enkelt: jag själv.

VEM BRISTER I ANSVAR..?

bild

Kommunen, gatukontoret, polisen?

Här i Gustavsberg, en ort som präglas av konst, konsthantverk och design står sedan månader tillbaka en övergiven och vandaliserad bil (4 månader) på parkeringen vid idrottsplatsen Farstaborg. Bilen som nu har blivit tömd på alla värdefulla delar, har identifierbart registreringsnummer. Men vem bryr sig?

bild-1

Lekplats, droggömma…?

På P-platsen vid Mariagatan, där kommunen en gång oöverlagt rev ungdomsgården Ettan, utan att ersätta den levande verksamheten med motsvarande lokal, intill gångvägen upp till Kvarnbergsskolan står sedan länge en sönderslagen husvagn (8 månader). Till fara för alla barn som älskar att upptäcka, men också att fortsätta slå sönder sådant som ser accepterat ut att förstöra.

På min morgonpromenad runt hamnen och samhället har jag sett personer slå sönder rutorna, barn kasta in fyrverkeripjäser in i husvagnen etc. En prydnad för vårt samhälle?

Om inte vi visar att vi bryr oss, hur ska vi då få barnen att bry sig?

Om inte vi vuxna visar att vi bryr oss om att hålla rent, att vårda, att ha respekt för andras ting, hur ska vi då få barnen att göra det. Barnen blir som vi är. Inte som vi vill att de ska bli. De vuxnas största och viktigaste roll är att vara goda förebilder.

Så handen på hjärtat: Finns det ingen i kommunen som har ansvar för att frakta bort vrak av detta slag, eller faller det som vanligt mellan två paragrafer?

”Det här är inte vårt bord…”

Är det så, ska vi inte heller begära för mycket av våra barn när de står med sprayfärgen och målar graffitti.

Värmdöföretag: våra ungdomar behöver sommarjobb!

I både Nacka och Värmdö är det planerat att arrangera sommarjobbsmässor i mars

En mässa, en dag under 4 timmar då företag har chansen att möta ungdomar som söker sommarjobb, och kanske även extrajobb. Ungdomar som är motiverade, och vet vad det innebär för frihet, ansvar och egna beslut att arbeta och skaffa sig en egen inkomst.

nacka

Nacka Kommun annonserar så här i dagens Nacka Värmdö Posten

GodEl, OmsorgsCompaniet, Boxmedia, Atrium Lungberg, Jobblotsen m.fl kommer att vara på mässan tillsammans med Arbetsförmedlingen. Och de kommer att möta ungdomar mellan 16 och 19 år som är intresserade och angelägna.

varmdo

I Värmdö är det svårare att få företagen att ta sitt ansvar

Det här är ett mail som jag fick av de tre duktiga tjejerna som i UF-form nu försöker anordna motsvarande sommarjobbsmässa åt Värmdö Kommun – med kommunens stöd.

”Vi har lite svårigheter att hitta företag som är intresserade av att delta under mässan”. Men hallå? Hur hanterar Värmdös företag sina varumärken, sina framtida möjligheter till rekryteringar och engagerade medarbetare?

Informationsblad samt anmälningsblanketter till ca 1700 (!) företag på Värmdö.

Var finns Företagarföreningens engagemang, Företagarna i Nacka Värmdö, Magnebergs Företagarförening, Företagarna Skärgården, Möjaskärgårdens företagarförening och Nacka Värmdö NätverK.

Varför är inte Coop, ICA, Värmdö Bygg, Villeroy & Boch, Värmdö Bostäder, Hemköp, Willys, Kommunen, Blå Blom, Siggesta Gård, Djurönäset, Fagerdala Industrier, Värmdö Hamnar, Jula, Delselius, Bygg-Ole, Sabis, Expert, Rusta m.fl självklart intresserade av att boka plats?

Att ge fyra timmar av sin tid åt ungdomar som i bästa fall kommer att vara del av kommunens framtid.

sommarjobbmassa@yahoo.se är mailadressen till arrangörerna. Skriv och anmäl er idag!

Nu stormar det i Värmdöpolitikernas lilla vattenglas

webb

Det har dykt upp en ny stjärna i Värmdös cyberrymd: Tillskottet heter wärmdö:exposed, länk.

Bakom webbsidan står de engagerade socialdemokraterna Charlie Hansson och Aurora Gullberg. Det är en webbsida som nu har vållat kritik och indignation bland Värmdös brokiga skara av vimsiga styrande. Programförklaringen för initiativet är ”en sida skapad för att syna ledningen och styrningen i Värmdö Kommun med fokusering på politiken”. Och det kan man ju som medborgare inte ha någonting emot. För att själva kommunicera är ju inte sittande majoritet så speciellt bra på. Och när de gör det spretar kommunikationen åt alla håll.

sur

Bloggarna vaknar till liv, det märks att våra lokala politiker har väldigt ömma tår

Med vrede och upprördhet så kommenterar man utan alla rimliga perspektiv och en klädsam distans. Det påminner mest om ungdomarnas Face Book-inlägg när de är som sämst. Hör bara moderaten Johan Hedberg;

”Efter att ha sett vad som måste vara de grövsta påhoppen någonsin på Värmdöpolitiker är jag oerhört besviken på Socialdemokraterna i Värmdö. Det är helt enkelt alltför grovt för att bara vända andra kinden till. Enligt uppgifter är denna kampanj dessutom sanktionerad från högsta ledning. De har sabbat debattklimatet totalt genom sin smutskastningskampanj…” (Hoppsan!)

Eller Camilla Lien, Moderaterna: ”Om jag var kommunalråd för socialdemokraterna skulle jag skämmas ögonen ur mig. Om detta är att sträva efter god samarbetsanda och med de bästa avsikter, betackar jag mig för bådadera från socialdemokraternas sida.”

Amie Kronblad, Folkpartiet: ”Charlie Hansson har lagt ner 300 timmar för skapa bloggen, enligt egen utsago. Intressant att lägga så mycket tid på att skapa politisk propaganda. Som sann demokrat tycker jag oppositionspolitik är viktig och vitaliserar politiken. Men samförståndsandan och viljan till kompromisser kan ha fått sig en törn i kommunen, iaf för de som är lite känsliga för kritik.”

Amie, som jag har respekt för, har säkert alldeles rätt i den sista delen av sin kommentar

Samförståndsandan inom Värmdös politik, var den nu finns (?) får sig säkert en törn av detta digitala kritikforum. I alla fall för de som är känsliga för kritik. Och vad jag har lärt mig under alla mina år i näringslivet, tillsammans med både politiker och opinionsbildare, är att de som är känsliga för kritik och som blir mest upprörda är de som är rädda för att bli avslöjade, som inte gör vad de ska – och som vet att det finns fog för kritik.

Låt oss få fler Värndö:Exposed, inte bara utgivna och skrivna av politiker

Värmdös politik behöver en granskning. Värmdös politik behöver engagemang. Värmdös medborgare behöver inse att politikerna är vår anställda personal.

Det är vi som med val och skattepengar betalar deras löner. Det är också vi som därför har rätt att ställa krav på dem. Vad de gör, vilken synlighet de har, vilken öppenhet de visar.

fistus

Ibland får jag en känsla av att politikerna tror att det är deras lilla värld

En värld som de kan sluta och hålla för sig själva. Det enda som är tragiskt med värmdö:exposed är att den produceras och kritiseras inom den lilla värden av lokala politiker. den här debatten borde ut långt utanför Nacka Värmdö Posten och politiska bloggare.

Det är dags att ställa hårdare krav på våra politiker. Sitter de där de sitter, så har de också tagit på sig ett ansvar som medför krav på öppenhet och engagemang, kontakt och synlighet. Är de inte beredda att ta det, utan gnäll, så kan de kliva av.

Jag vet inte vad som känns fånigast?

Interna så kallade avslöjande eller som nu: politikernas indignerade kritik. Aldrig blir vår kommunala politikers bloggar så heta och svallande av känslor som när de själva blir kritiserade. Säger inte det en del om våra politiker?

Läs bara Fredrik Sneijbjergs (F) upprördhet: ”Att arbeta tillsammans med en eller flera personer som bandar allt jag säger, som filmar allt jag gör visar inte ett bra klimat att arbeta tillsammans i.”

Vad det handlar om är filmning av kommunfullmäktiges debatter. En ”tillställning” som jag anser mig som kommuninvånare ha rätt till tillträde till. Vad är det han säger eller gör som han är rädd för skall komma till offentlighet?

spotlight

Jag efterlyser mer öppenhet, större engagemang, mer bloggare, fler webbsidor, mer avslöjande artiklar och starkare strålkastarljus på våra politiker

Det är samhällets och mina barns framtid det handlar om.

Med så många tokerier (den senaste är den beslutade byggnationen på Kvarnbergsterassen. Tala om svek mot vår kultur!) som våra politiker, ingen sida eller färg nämnd eller glömd, ställt till med under de senaste åren får de tåla lite kritik – även om jag som sagt tycker att det vore mer spännande och tillfredsställande om kritiken kom från andra – utanför de kommunalpolitiska slutna leden.