Gustavsbergs Hamn har fått en ny matbutik

Jag var i sanningens namn först tveksam till om inte Porslinsfabriken var fel plats för en ny matbutik, men nu känns den ganska självklar där den ligger. Hemköp, driven av en lokal, ambitiös entreprenör med lång erfarenhet har nu landat i hamnen.

Butiken är välkomnande, fräsch och med trevliga inslag som fisk och delikatesser. Trevlig personal med bra bemötande och den ligger onekligen i ett bra läge. Det personliga tonläget gör att det känns som ”min butik”.

Hamnen behöver fler levande verksamheter, både kulturella och sådan som kompletterar detta utbud. Gustavsbergs Hamn kan bli en helt unik social mötesplats, men det behövs fler brinnande aktörer – och aktörer som samverkar. Fortfarande lever de flesta i sina egna välrdar – inte minst våra stora outletbutiker som sällan ställer upp i gemensama aktiviteter.

Butiker bredvid varandra, krogar och caféer bredvid varandra blir aldrig konkurrenter

Utan den kritiska massan bli bara större. Och en kritisk massa är det som avgör om jag skall besöka ett naturreservat, en stadsdel, en skärgårdsö eller ett centrum.

Det handlar hela tiden om att det skall finnas tillräckliga skäl för att ta sig dit. Att jag ska få förväntade upplevelser och service. Mat, är ett sådant skäl – både för besökare, boende och de som har sina arbetsplatser i närheten.

Nu är det bara att hoppas att Anders & co i butiken får se trogna kunder, som väljer det personliga anslaget framför de gigantiska matladorna. Och, naturligtvis, att butiken kommer att leva upp till våra förväntningar.

En sista sympatiskt drag: nästan alla som blivit anställda i butiken kommer från Värmdö

Det är nu tre dagar sedan jag landade på Arlanda efter en vecka i New York. Känslor?

En fantastisk stad. En fascinerande stad. En motsatsernas stad. Och mångfaldens stad. Efter att ha varit ett antal gånger i New York under årens lopp, fick jag nu tillsammans med hustru och 18-årig son återse ”The Big Apple”.

Det blev en av de mest lyckade kombinerade semester- och studieresorna på mycket länge. Staden bekräftade, staden överraskade och staden fick mig att känna att ”här skulle jag kunna bo”.

Att ta sig till en av världens stora städer och känna sig hemma, är en överraskande upplevelse.

Visst fanns ”New York”: Skyskraporna och ljustavlorna vid Times Square, Prada- och Rolexbutikerna på Fifth Avenue. Men där vi valde att bo, i något slags mittpunkt mellan Meatpacking District, Greenwich Village, Tribeca och Soho levde ett annat slags New York.

Mitt New York?

Där fanns charmiga Townhouses, kvarterskrogar, gallerier med världsutbud och ett lägre tempo.

Jag gick upp klockan sju varje morgon och tog den powerwalk som tar mig runt Gustavsbergs Hamn i vanliga fall. Den här veckan gick jag istället på Bedford, Charlton, West Broadways, Varick.

Jag var inte ensam på gatorna utan mötte gåendes själsfränder med lattemuggar i näven. Inte sällan vänligt leende och till och med morgonhälsande.

Själv stannade jag varje dag till vid en morgonöppen diner och tog mig en espresso ”on the fly”. Iphonen fick registrera mina intryck – och för varje dag blev promenaden bara trevligare.

Kvällsliv, nattliv

Den kan låta som ett naivt idylliserande, och jag kanske inte var i de farligaste kvarteren i Bronx, men jag kände mig tryggare på nattgatorna, efter friterade ostron och Belgisk chokladglass, i New York än jag gör vid Medborgarplatsen i Stockholm. Till och med i T-banan.

De vida kasten, de stora kontrasterna

Det är väl det som kanske mest fascinerar. Att både möta det behändiga, kontrollerade såväl som det svindlande oerhörda.

Empire State Building, denna turistfälla med en dimhöljd 76 våning. High Line, parken byggd på en nedlagd järnväg. Central Park med gatumusikanter och jonglörer. Grand Central, stationen med den mest fantastiska Apple-butik jag sett. Flee Market med junk, smycken, filmmanus mm.

Men också den lokala dinern, brödståndet på gatan 100 meter från hotellet som bjöd mig på en morgonbagel. Den färska hummern på Pir 17 vid Brooklyn bron. Skoaffären där vi köpte 6 par sneakers. Cykeltävlingen med 40.000 deltagare som lamslog staden i fyra timmar utan knot och gnäll.

Polisen som berättade om sitt jobb och gav mig en kvarts pratstund.

En vecka i en annan stad visar ofta inte baksidorna

Men visst fanns det där (precis som här hemma, låt oss inte glömma det) – uteliggarna, de krigsskadade invaliderna, de utslagna som passade på att sova i T-banan, tiggarna osv. Visst finns det stora och gigantiska samhällsklyftor.Men det är just mångfalden som intresserar och lockar. De olika folkslagen och någon slags bred öppenhet.

Jag kan bara till sist konstatera och känna att jag gillar stan

Jag skulle utan att tveka kunna slå mig ned i Soho.

Bli kompis med Rosie som serverar scrambled egg på kvarterets diner. Slänga käft med tidningsförsäljaren. Suga åt mig alla intryck och känslor och låta de bli näring för egna projekt och verksamheter. Och så kände också både min hustru och min son.

New York, New York. Ja, tack!

Mitt fjärde barn går snart ut andra året i gymnasiet. Som förälder blir jag då och då oroad över vad han egentligen lär sig i skolan. Så tänker jag tillbaka på min egen skolgång och inser hur liten betydelse skolan egentligen hade när det gällde att lära ut kunskap. Däremot att utmana mig till egna åsikter, nyfikenhet, självförtroende, upprördhet, revolt, ifrågasättande och jävlar anamma…

Ser jag till mina andra tre barn som alla har tydliga karriärer, starka självbilder och tydliga identiteter – så kan jag inte påstå att det är skolan som gett dem det. Kan vi inte skola om Björklund till …typ skolbusschaufför?

Skolan gav mig tydliga direktiv från första dagen

- Välkommen Lars-Gunnar, där är din bänk. Där ska du sitta och lyssna till mig. Sedan följde en rad av år med en blandning av korvstoppning (”aldrig stavas aldrig med två ”l”), bönläsning och psalmsång på morgonen och en definitiv sordin på egna spontana infall.

Mina utlopp fick jag genom att jag var snabb i tanken. Många gånger snabbare än mina lärare

Jag var duktig på att skriva och orädd för att framträda inför publik. Att skriva och uppföra skolteater blev en ventil för mig, som bekräftade att jag kunde och att jag var någon.

När jag ville utmana min frireligörsa klassföreståndare i klass sex, bytte jag självsvåldig ämne på mitt årliga föredrag från ”Lokomotiv och tåg” till ”Sex och samliv”. Aldrig har väl klassen varit så stilla och uppmärksam under någon lektion, och jag blev hjälte hos tjejerna. Jag visste ju vad mens var, och förstod att sex skulle vara skönt för både tjejer och killar.

Det här var på sextiotalet

Men vad lärde då låg- och mellanstadiet mig som jag har haft glädje av under mitt liv och mitt arbetsliv? Att läsa, att räkna de grundläggande räknesätten, lite allmänbildning inom historia och samhällskunskap möjligtvis.

Den kemi och fysik jag hade men inte lärde mig något av, kan jag googla idag och förstå mer utav. Och kristendomen (som religionskunskapen hette då) fick mig tidigt att öppna ögonen inför  en djup förljugenhet, människoförtryck och makt – knappast var syftet var.

Men högstadiet och gymnasiet då – gav inte det dig en viktig grund i livet?

Knappast. Åren jag gick där fick mig att mogna. Livserfarenheten fick jag genom att skolka för att jag var kär i en underbar tjej och att turnera med vårt popband land och rike runt. Jag lärde mig mer genom att jag och mina bästa kompisar gav ut en egen tidning med namnet ”I Badkaret” eller när vi startade egen svartklubb.

I rättvisans namn så lärde jag mig en del som gav mig en yrkesstart

Ämnen som gav mig lika med noll i gymnasiet var matematik, historia, religionskunskap, fysik, kemi och samhällskunskap.

Ämnen som utmanade mig, inspirerade mig och som till del har format mig till den jag är idag var svenska, litteratur, musik, företagsekonomi och teckning. Med fantastiska lärare i dessa ämnen, som gav mig utrymme att utvecklas, har jag blivit den jag är idag. De bekräftade att jag kunde skriva, att jag var kreativ, att jag kunde samla information, sortera, värdera, reflektera och presentera.

Musiken gav mig en identitet, litteraturen gav mig förebilder. Med allt det andra viktiga jag lärt mig lärde jag mig genom att själv pröva, uppleva och ta egna konsekvenser. Att jobba på loven, att lyssna på förebilder, att resa med min flickvän att drömma om egna projekt och att ta smällar.

Smällar i fråga om att ifrågasätta lärare med översittarmanér, att vägra värnplikt och atomkraft, att göra uppror när jag inte fick kyssa min flickvän i skolans korridorer, att ifrågasätta den enfaldiga, frireligiösa religionskunskapsläraren, att skolka och motivera varför – baserat på min egen rättsuppfattning osv.

När nu min 18-åriga son nu tagit ledigt från skolan och varit i London tre dagar med sin flickvän så blir jag så jävla trygg

Tänk vad han lär sig genom detta. Ekonomi, planering, språk, kommunikation, att ta konsekvenser osv. Mer på tre dagar än han lär sig under kanske en månad i skolan.

Nu går han inte i någon dålig skola, tvärtom. Han går i en väldigt bra skola, som mer jobbar med processer och projekt än lektioner. Som skapar entreprenörer och individer som vill.

Då blir jag mörkrädd när vi har denna erbarmliga bakåtsträvare till utbildningsminister

Herr Björklund som vill klamra sig fast vid en femtiotalsdisciplin, blyertspennor och suddgummi.

I en värld där jag själv just idag suttit tillsammans med Landshövdingen i Stockholm Län, Chris Heister, vd´n för Handelskammaren Maria Rankka och Solnas näringslivschef med Ipad och Iphone framför mig på bordet – och diskuterat Innovationsstrategier för att trygga Stockholms framtid.

Vem har då varit mitt livs bästa lärare genom alla år? Svaret är enkelt: jag själv.

Kommunen, gatukontoret, polisen?

Här i Gustavsberg, en ort som präglas av konst, konsthantverk och design står sedan månader tillbaka en övergiven och vandaliserad bil (4 månader) på parkeringen vid idrottsplatsen Farstaborg. Bilen som nu har blivit tömd på alla värdefulla delar, har identifierbart registreringsnummer. Men vem bryr sig?

Lekplats, droggömma…?

På P-platsen vid Mariagatan, där kommunen en gång oöverlagt rev ungdomsgården Ettan, utan att ersätta den levande verksamheten med motsvarande lokal, intill gångvägen upp till Kvarnbergsskolan står sedan länge en sönderslagen husvagn (8 månader). Till fara för alla barn som älskar att upptäcka, men också att fortsätta slå sönder sådant som ser accepterat ut att förstöra.

På min morgonpromenad runt hamnen och samhället har jag sett personer slå sönder rutorna, barn kasta in fyrverkeripjäser in i husvagnen etc. En prydnad för vårt samhälle?

Om inte vi visar att vi bryr oss, hur ska vi då få barnen att bry sig?

Om inte vi vuxna visar att vi bryr oss om att hålla rent, att vårda, att ha respekt för andras ting, hur ska vi då få barnen att göra det. Barnen blir som vi är. Inte som vi vill att de ska bli. De vuxnas största och viktigaste roll är att vara goda förebilder.

Så handen på hjärtat: Finns det ingen i kommunen som har ansvar för att frakta bort vrak av detta slag, eller faller det som vanligt mellan två paragrafer?

”Det här är inte vårt bord…”

Är det så, ska vi inte heller begära för mycket av våra barn när de står med sprayfärgen och målar graffitti.

En mässa, en dag under 4 timmar då företag har chansen att möta ungdomar som söker sommarjobb, och kanske även extrajobb. Ungdomar som är motiverade, och vet vad det innebär för frihet, ansvar och egna beslut att arbeta och skaffa sig en egen inkomst.

Nacka Kommun annonserar så här i dagens Nacka Värmdö Posten

GodEl, OmsorgsCompaniet, Boxmedia, Atrium Lungberg, Jobblotsen m.fl kommer att vara på mässan tillsammans med Arbetsförmedlingen. Och de kommer att möta ungdomar mellan 16 och 19 år som är intresserade och angelägna.

I Värmdö är det svårare att få företagen att ta sitt ansvar

Det här är ett mail som jag fick av de tre duktiga tjejerna som i UF-form nu försöker anordna motsvarande sommarjobbsmässa åt Värmdö Kommun – med kommunens stöd.

”Vi har lite svårigheter att hitta företag som är intresserade av att delta under mässan”. Men hallå? Hur hanterar Värmdös företag sina varumärken, sina framtida möjligheter till rekryteringar och engagerade medarbetare?

Informationsblad samt anmälningsblanketter till ca 1700 (!) företag på Värmdö.

Var finns Företagarföreningens engagemang, Företagarna i Nacka Värmdö, Magnebergs Företagarförening, Företagarna Skärgården, Möjaskärgårdens företagarförening och Nacka Värmdö NätverK.

Varför är inte Coop, ICA, Värmdö Bygg, Villeroy & Boch, Värmdö Bostäder, Hemköp, Willys, Kommunen, Blå Blom, Siggesta Gård, Djurönäset, Fagerdala Industrier, Värmdö Hamnar, Jula, Delselius, Bygg-Ole, Sabis, Expert, Rusta m.fl självklart intresserade av att boka plats?

Att ge fyra timmar av sin tid åt ungdomar som i bästa fall kommer att vara del av kommunens framtid.

sommarjobbmassa@yahoo.se är mailadressen till arrangörerna. Skriv och anmäl er idag!

Det har dykt upp en ny stjärna i Värmdös cyberrymd: Tillskottet heter wärmdö:exposed, länk.

Bakom webbsidan står de engagerade socialdemokraterna Charlie Hansson och Aurora Gullberg. Det är en webbsida som nu har vållat kritik och indignation bland Värmdös brokiga skara av vimsiga styrande. Programförklaringen för initiativet är ”en sida skapad för att syna ledningen och styrningen i Värmdö Kommun med fokusering på politiken”. Och det kan man ju som medborgare inte ha någonting emot. För att själva kommunicera är ju inte sittande majoritet så speciellt bra på. Och när de gör det spretar kommunikationen åt alla håll.

Bloggarna vaknar till liv, det märks att våra lokala politiker har väldigt ömma tår

Med vrede och upprördhet så kommenterar man utan alla rimliga perspektiv och en klädsam distans. Det påminner mest om ungdomarnas Face Book-inlägg när de är som sämst. Hör bara moderaten Johan Hedberg;

”Efter att ha sett vad som måste vara de grövsta påhoppen någonsin på Värmdöpolitiker är jag oerhört besviken på Socialdemokraterna i Värmdö. Det är helt enkelt alltför grovt för att bara vända andra kinden till. Enligt uppgifter är denna kampanj dessutom sanktionerad från högsta ledning. De har sabbat debattklimatet totalt genom sin smutskastningskampanj…” (Hoppsan!)

Eller Camilla Lien, Moderaterna: ”Om jag var kommunalråd för socialdemokraterna skulle jag skämmas ögonen ur mig. Om detta är att sträva efter god samarbetsanda och med de bästa avsikter, betackar jag mig för bådadera från socialdemokraternas sida.”

Amie Kronblad, Folkpartiet: ”Charlie Hansson har lagt ner 300 timmar för skapa bloggen, enligt egen utsago. Intressant att lägga så mycket tid på att skapa politisk propaganda. Som sann demokrat tycker jag oppositionspolitik är viktig och vitaliserar politiken. Men samförståndsandan och viljan till kompromisser kan ha fått sig en törn i kommunen, iaf för de som är lite känsliga för kritik.”

Amie, som jag har respekt för, har säkert alldeles rätt i den sista delen av sin kommentar

Samförståndsandan inom Värmdös politik, var den nu finns (?) får sig säkert en törn av detta digitala kritikforum. I alla fall för de som är känsliga för kritik. Och vad jag har lärt mig under alla mina år i näringslivet, tillsammans med både politiker och opinionsbildare, är att de som är känsliga för kritik och som blir mest upprörda är de som är rädda för att bli avslöjade, som inte gör vad de ska – och som vet att det finns fog för kritik.

Låt oss få fler Värndö:Exposed, inte bara utgivna och skrivna av politiker

Värmdös politik behöver en granskning. Värmdös politik behöver engagemang. Värmdös medborgare behöver inse att politikerna är vår anställda personal.

Det är vi som med val och skattepengar betalar deras löner. Det är också vi som därför har rätt att ställa krav på dem. Vad de gör, vilken synlighet de har, vilken öppenhet de visar.

Ibland får jag en känsla av att politikerna tror att det är deras lilla värld

En värld som de kan sluta och hålla för sig själva. Det enda som är tragiskt med värmdö:exposed är att den produceras och kritiseras inom den lilla värden av lokala politiker. den här debatten borde ut långt utanför Nacka Värmdö Posten och politiska bloggare.

Det är dags att ställa hårdare krav på våra politiker. Sitter de där de sitter, så har de också tagit på sig ett ansvar som medför krav på öppenhet och engagemang, kontakt och synlighet. Är de inte beredda att ta det, utan gnäll, så kan de kliva av.

Jag vet inte vad som känns fånigast?

Interna så kallade avslöjande eller som nu: politikernas indignerade kritik. Aldrig blir vår kommunala politikers bloggar så heta och svallande av känslor som när de själva blir kritiserade. Säger inte det en del om våra politiker?

Läs bara Fredrik Sneijbjergs (F) upprördhet: ”Att arbeta tillsammans med en eller flera personer som bandar allt jag säger, som filmar allt jag gör visar inte ett bra klimat att arbeta tillsammans i.”

Vad det handlar om är filmning av kommunfullmäktiges debatter. En ”tillställning” som jag anser mig som kommuninvånare ha rätt till tillträde till. Vad är det han säger eller gör som han är rädd för skall komma till offentlighet?

Jag efterlyser mer öppenhet, större engagemang, mer bloggare, fler webbsidor, mer avslöjande artiklar och starkare strålkastarljus på våra politiker

Det är samhällets och mina barns framtid det handlar om.

Med så många tokerier (den senaste är den beslutade byggnationen på Kvarnbergsterassen. Tala om svek mot vår kultur!) som våra politiker, ingen sida eller färg nämnd eller glömd, ställt till med under de senaste åren får de tåla lite kritik – även om jag som sagt tycker att det vore mer spännande och tillfredsställande om kritiken kom från andra – utanför de kommunalpolitiska slutna leden.

För tre månader sedan presenterades en vision över utvecklingen av Gustavsbergs Hamn. Vad har hänt sedan dess?

Presentationen av visionen skedde på ett seminarie inom Creative Stockholm, som är ett samverkansprojekt mellan kultur och näringslivssektorerna i Stockholmsregionen vars syfte är att stärka det företagande som bygger på ett konstnärligt, kulturellt och kreativt skapande. Visionen handlade om att utifrån ett helikopterperspektiv, och med historien fram till idag i backspegeln, visualisera och formulera en idé om hur hamnen skulle kunna utvecklas.

När Lars-Erik Alversjö, kommunstyrelsens ordförande, avrundade dagen med att betona att det här inte var ett drömscenario utan en vision – dvs ”en dröm med en plan” som ska genomföras – kändes det som om mina idéer under årens lopp inte varit så fel. Men det som kändes allra bäst var att alla närvarande aktörer från området på mötet verkade vara på samma sida.

Tystnad. Bara tystnad

Det är vad som hittills har varit efterdyningarna efter lokalpressens relativt stora uppmärksamhet. Och man undrar i sitt stilla sinne vad som händer. Det är det dessutom fler som gör, kan man utröna efter att se vad som händer i området – utanför den stora visionsprocessen.

I det som i visionen presenterades som det möjliga stora kulturhuset, flyttar nu Hemköp in i den strategiskt placerade hörnlokalen mot Skärgårdsvägen. En lokal som tidigare rymt två olika matbutiker – som flyttat in för att sedan flytta ut.

Man kan tycka att det är en välkommen service i området, och kanske också en bra konkurrent till jättarna ICA och Coop. Men varför just där? Svaret är enkelt, naturligtvis för att fastighetsägaren behöver ha hyresintäkter.

Glashuset går från TV-studio och eventlokal till lekland…

Även här i ett försök att skapa intäkter, så förvandlas potentiella delar av en större vision till en kommersiell verksamhet. I och för sig säkert välkommen för en hel del barnfamiljer, men kommer det verkligen att bli en uthållig verksamhet. Och blir det en bidragande del i visionen av att skapa en mötesplats för människor och kultur.

Detaljplanen förlorar också trovärdigheten i visionen. Gång på gång

Kvarnbergsterassens sluttning mot norr, får inte längre den arkitektoniska höjd som var ett resultat av kommunens inspirationsresor och ambitioner.

Nej, ambitionerna sipprar sakta ut i Farstavikens vatten för att sjunka till den kontaminerade botten. Utan en stadsarkitekt släpps nu bygget fritt att bli en konventionell stadsdelsbyggnation med två ordinära punkthus – som vilka som helt. Vad är den röda tråden, vad är helhetssynen, var är kunskapen och ambitionen hos politiker och tjänstemän.

Finns den. Jag tvivlar. Och jag kan jämföra med andra kommuner och städer, där jag har ansvaret för delar av utvecklingen och visionerna. Uppsala och Enköping är två bra exempel.

Arkitektur är ett mått på samhällets kultur. Hm…

Drömuppdrag..?

För tre veckor sedan klev jag in i ett projekt där jag på många sätt kunde dra nytta av mina erfarenheter från arbeten med Gustavsbergs Hamn, projekt i Sickla Köpkvarter och andra uppdrag.

Jag fick förmånen att kliva in som konceptutvecklare och visualisera möjligheterna i visionen om en helt ny stadsdel i Enköping. En kommun som rankas på 10:e plats av Sveriges 290 kommuner. (Nacka ligger på första plats!). Och en kommun med unika möjligheter.

En ny stadsdel håller nu på att ta form i Enköping

I går presenterade vi tillsammans med kommunen, byggbolaget Andersson Company, Lantmännen och Aros Arkitekter våra visioner för hur området mellan ån och Torggatan kan utvecklas. Närmast i tiden ligger en ombyggnation av Hamnverken, som omvandlas till ett kultur- och upplevelsehus, där bland annat kommunens kulturhus ska inrymmas. Enköpings politiker är mycket positiva till planerna, även om de innebär att det dröjer ytterligare några år till kommunen får ett kulturhus.

Kulturskola, korvfabrik och konsthall

I Hamnverken och på silofastigheten, som ägs av Lantmännen, vill man exempelvis bygga bibliotek, teater, biograf, museum, restaurang, kafé, butiker och en skola. Utrymme för galleri, korvfabrik, marknader och annat presenterade på den presskonferens som hölls i Bachos unika fabrikslokaler från sekelskiftet.

Kultur, näringsliv, socialt liv och bostäder

I silon och området runtomkring den planeras det för bostäder. Vi flyttar hamnmagasinen och placerar dem framför silon, sen bygger vi en hamnbassäng där man kan tänka sig att inrymma en ny gästhamn.

Det är skillnad…

Det som tar decennier i Gustavsberg har gått på ”nano-tid” i Enköping. Undrar vad det beror på? Starkare politiker, mer kompetenta fastighetsägare, gemensam målbild, större handlingskraft?

Gustavsbergs Hamn skulle med större handlingskraft och mer samsyn – och insikt i att det kostar pengar innan man kan tjäna pengar genomföra en liknande utveckling. En utveckling som handlar om att bevara ett kulturarv, samtidigt som man skapar ett samhälle för framtiden.

Hur som helst. Enköping, jag gillar er.

Spännande länkar:

Ljudlänk till P4 Uppland:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3064&artikel=4952658&play=3756365&playtype=Ljudklipp

Inslagslänk till SVT Play, SvT Uppland:

http://svtplay.se/v/2702654/hamnen_blir_kulturcentrum

Eller kanske, slutet gott, allting gott?

Efter det att jag tog upp problemet med den omfattande rostlagningen och omlackeringen av min VW Golf R32 från 2007 i min blogg och på Face Book, så beslöt sig tidningen Teknikens Värld för att skriva om det hela. (Artikeln finns i veckans nummer, nr 4, med rubriken ”Garantin gäller inte för rostig Golf”.)

I samband med att Mikael Stjerna skildrade vad jag, och bilen, gått igenom kontaktade han också Marcus Thomasfolk, Informationschef, Volkswagen Stockholm.

Volkswagens informationschef kommenterade det inträffade så här:

”Vi beklagar verkligen att ärendet dragit ut på tiden och att vi brustit i att hålla kunde uppdaterad. Skälet är att flera olika verkstäder har varit inblandade i frågan, men vi måste nu se över våra rutiner så att det inte inträffar igen. Vad gäller själva sakfrågan omfattas kundens skada inte av gällande lackgaranti eller rostskyddsgaranti. Men med den samlade informationen vi nu har fått tycker vi ändå att det finns anledning för oss att ta kontakt med kunden för att hitta en konstruktiv lösning på hans problem.”

Samma dag som Teknikens Värld släppte artikeln till pressläggning ringde Volkswagen och bad att få numret till mitt bankkonto. Kort därefter satt 41.319 kronor på mitt konto.

Envisheten hos mig, kraften i sociala media och Teknikens Värld gav mig helt plötsligt rätt. Men tänk om jag inte hade haft den envisheten och varit van att skriva och hantera sociala media. Då hade jag knappast fått rätt, eller?

Nåja, min Golf är vackrare än på länge. Och nu när den förbannade snön faller ned från himlen måste jag säga att det är en alldeles underbar bil – att köra i alla fall.

Jag är en sann bilentusiast och vårdar mina bilar väl

När jag tvättade min älskade Golf R32 i samband med ett däckbyte förra våren, så upptäckte jag först att lacken släppt på den vänstra flygelns hjulhus och att det börjat ytrosta på plåten där galvaniseringen nu helt släppt. Stora flagor lossnade när jag kände försiktigt på skadorna.

När jag tittade närmare, upptäckte jag fler lacksläpp

Man kunde se kryprost i början på trösklarna, och det fanns skador på de nedre dörrhörnen. Vissa skador får man onekligen acceptera som slitpåverkan – t.ex på dörrtrösklar där man ofta skrapar emot med skorna. Men de här skadorna var av större karaktär.

Tog kontakt med den lokala VAG-verkstaden för att få råd

Folkadoktorn i Nacka hänvisade mig till en lackverkstad som enligt dem var kunniga på skador av den här typen och hanterade reklamationsskador och garantiåtaganden. Jag åkte ut med bilen till den TKBM i Haninge som de hänvisade mig till. De tittade på mina bilder av skadorna och uppgav att det inte skulle kunna gå som reklamation – ”det är bara att bita i det sura äpplet och betala själv”. De var inte ens intresserade av att gå ut och kika på min bil som stod utanför på deras kundparkering. De höll dock med om att de sett den här typen av skador på Golfar tidigare.

Jag tog därför Golfen till en plåtverkstad nära mig, som mitt försäkringsbolag tidigare rekommenderat vid en skada på en annan bil

Jag undrade om de kunde bättra flyglarna och även de synliga skadorna på trösklar och dörrar. De bad att få kika närmare på bilen – men jag såg redan då på deras reaktion att det var värre att vänta. Efter en vecka vad bilen fullständigt strippad. Framflyglarna monterades bort, innerflyglarna likaså – och visade på stora gömmor av smuts, fukt och rost. Även på torpedväggen fanns angrepp. Dörrarna monterades bort liksom trösklarna, som även de visade på allvarliga skador och rostangrepp. Även bakdörrarna lyftes därför av.

Överallt fanns det rost i olika stadier

Det erbarmliga skydd som t.ex innerflyglarna uppvisade är en skandal på en så pass dyr bil. Nu är all rost åtgärdad, trösklar, flyglar, torped och dörrarna har fått ett korrekt rostskydd. I och med detta så har bilen lackats om med originalfärg, invändigt och utvändigt – förutom tak och baklucka. Den har fått utökat rostskydd, och skyddande plastfolie på utsatta ställen.

Resultat? En kostnad som slutar på 41.319:78 inkl moms!

Det som jag från början trodde var en enklare rostskada, var inte bara var en allvarlig rostskada – utan det avslöjades också rost på de flesta av karossdelarna. Hade detta inte upptäckts och åtgärdats, hade skadorna förvärrats i snabb takt och bilen förlorat sitt värde. Bilen i övrigt går bra, är trevlig att köra, bekväm och mekaniskt pålitlig.

Jag är medveten om att del av kostnaden får belastas mina egna beslut

När ändå bilen varit så nedmonterad, så ansåg jag att arbete och åtgärder avseende skador som är att betrakta som skador från normalt slitage kommer att falla på mig. Men över  40.000:- i rost och lackreparationer efter tre år! När alarmklockorna började ringa, så bad jag verkstaden att dokumentera skadorna och arbetet med bilen. Dessa finns dokumenterade i bilagan som går att ladda ned nedan – i ungefärlig, kronologisk ordning.

Eftersom jag arbetar som redaktör och skribent, så söker jag också anledningar, orsaker, skäl och ansvar när liknande saker uppstår

Några av mina journalistvänner, en del inom motorfackpressen, har sagt att skador av detta slag ofta uppstår och de har också berättar för mig att åtaganden och garantier hanteras väldigt olika, och ibland lite godtyckligt, mellan bilföretagen.

Jag ville starta en dialog om vilket ansvar som Volkswagen Stockholm har i detta fall

Jag var också intresserad av VGS åsikt, om de anser att skador av detta fall skall uppstå så tidigt och lätt på en bil som körs i normalt bruk till 95% inom storstockholms-regionen, med undantag för ett par längre semesterresor. Som servas, körs och tvättas regelbundet. Som inte blöt eller med snölager på karossen ställs i uppvärmda garage osv. Därför skickade jag mail till de ansvariga.

Har jag fått svar på mitt mail?

Nej, efter att ha skickat ut ett mail med min redogörelse, och en pdf-sammanställning med bilder på hela processen med demontering, skadeanalys och reparation och lack, så fick jag två snabba telefonsamtal:

Ett från Kundtjänst hos Volkswagen Stockholm, som lovade att de skulle återkomma innan veckans slut. Dvs vecka den 2 december 2011. Jag har fortfarande inte fått ett enda svar från Volkswagen Stockholm.

Det andra samtalet kom från Amir Asgary, på VAG i Hammarby där jag köpt bilen. Han meddelade att han skickat en mail till Regionchefen i VGS om detta:

”De på VGS brukar sköta dessa ärende omgående. Efter vårt senaste samtal skulle de återkomma till dig från Södertälje, vilket de inte har gjort. Vi här i Hammarby har lagt detta åt sidan för att avvakta något besked från Södertälje. Det kan vara så att de har haft en del att slutföra innan årsskifte??”

Den 18 december skickade jag ut ett nytt mail

Även det skickade jag till: Jonas Carlén, jonas.carlen@vwstockholm.se, Jonas Häggborn, jonas.haggborn@vwstockholm.se, Amir Asgary, amir.asgary@audistockholm.se, John Winell, john.winell@dinbil.se, Johnny Strömberg, johnny.stromberg@dinbil.se och Marcus Thomasfolk, marcus.thomasfolk@volkswagen.se.

(Mail skickat den 18/12 2011:)

”Ett svar på ett angeläget mail betyder så mycket. Tecken och bevis på respekt, seriositet och ansvar.

Den 28 november skickade jag ett mail till er alla med rubriken ”Besviken, förbannade och fattig…” Mailet fortsatte med de inledande raderna: ”Ibland älskar man en bil över allt annat. Sedan jag köpte min Golf R32 av Niklas Ingström på Din Bil i Hammarby den 28 september 2007 har jag älskat min bil.”

Resten av mailet handlade tyvärr sedan om hur jag pga av lacksläpp, försvunnen galvansiering och rost blivit tvungen att reparera min bil för över 40.000:-. (Allt beskrivet i den sammanställning med bilddokumentationer, som jag bifogade.) Efter mailet blev jag dels kontaktad av någon från er kundstjänst/support som upplyste mig om att jag skulle bli kontaktad innan veckan var slut.  Detta upplyste jag Amis Asgary om, när han också ringde mig någon timma senare samma dag. Sedan dess har det gått tre veckor – och jag har inte blivit kontaktad av någon ännu. Antingen har ärendet hamnat mellan olika stolar, ni kanske är osäkra på hur ni skall hantera ärendet, ni vill fundera igenom ärendet noga innan ni återkopplar – eller också har ni beslutat att lämna det utan åtgärd. Eftersom jag behållit min bil, fortfarande älskar att köra den och därmed är en ambassadör för VW och VGS skulle jag gärna vilja veta vilket av alternativen som är det rätta. Och helst få en respons från er naturligtvis.

LG Nilsson”

Nu kom det svar från lackverkstaden TKMB i Haninge – inte Volkswagen Stockholm!

Jag fick två vänliga och ödmjuka samtal från den lackverkstaden  TKBM i Haninge som uppgav att skadorna inte skulle kunna gå som reklamation. Samtalen kom från deras nuvarande verkmästare – men även deras tillträdande.

De beklagade att de inte tittat ordentligt på min bils skador, och att det nog faktiskt rört sig om reklamations- och grantiåtgärder. De informerade mig också om att Golf R32 nu fått andra typer av förbättrat rostskydd, nykonstruerade innerskärmar mm.

Men från Volkswagen Stockholm är det fortfarande bara en sak som gäller: ”Vad övrigt är, är tystnad…”

Märk väl: jag har ännu ej krävt att få ersättning för mina kostnader, ny bil eller något annat. Jag ville ge Volkswagen Stockholm en chans att kommunicera. Att tänka på sin good will, men de har istället valt att ducka.

Fundera över det, nästa gång du funderar över om det är en Volkswagen som ska bli din nästa bil. Läs detta först:
Här kan du ladda ned dokumentationen i ord och bild av hela min reparation! R32_brev

Om du själv råkat ut för samma problem, på en i övrigt underbar bil hör gärna av dig genom att svara i min blogg.