Taggarkiv för 'elbilar'

Sida 2 av 12

Kan Värmdö kommun lyckas med det som alla hoppas på?

hamnen

Jag skrev på Facebook igår:

Idag har Värmdö kommun rådigheten över det kulturhistoriskt intressanta hamnområdet intill det anrika fabriksområdet. Förväntningarna från alla håll är stora. Kan den fina Porslinsfabriken bli ett kulturhus? Kan Tornhuset och Gula Byggningen även i fortsättningen innehålla de näringar de har idag?  Kan Kattholmen slippa staket, grindar och taggtråd och öppnas upp som en välkomnande yta för alla? Kommer byggrätterna på parkeringar och Sågplan att förtäta hamnen på ett sätt som utvecklar hamnen rätt. Eftersom jag som konsult inte fick förtroendet att arbeta med denna utveckling (valet föll på andra konsulter), tänker jag ta mig friheten (med hjärta och engagemang) att bevaka denna utveckling här i min blogg. Vad förmår kommunen att utveckla? Vilka fastigheter kommer att säljas?

Granskningen börjar idag

Och verkligheten tål att granskas efter flagranta misstag som kommunen gjort sig skyldiga till under de senaste åren. För att nämna några: medverkan till fällningen av delar av den unika allén på Grindstugatan och den kommande byggnationen på Kvarnbergets norrsluttning som knappast når några arkitekturmässiga höjder.

lg_lista

Jag, en av de 25 mäktigaste på Värmdö?

Stefan Mårtensson är moderat bloggare och samhällsdebattör. Skriver, avslöjar och debatterar på sin blogg ”Mårtenssons meningar” (http://www.martenssonsmeningar.blogspot.se/), ofta med rejäla rallarsvingar som vapen. Han presenterade igår årets andra upplaga av den uppdaterade listan över ”Värmdös 25 mest inflytelserika” – med honom själv som enda jurymedlem ;-) Den här gången en lista med stora förändringar.

Stellan Folkesson, kommundirektör sedan drygt ett år i Värmdö kommun har parkerat sig på plats två på listan. Starkare än politikerna i kommunen. Har ett ledningsteam han själv samlat.

Anders Bergman, folkpartisten som håller koll på även de andra kommunalråden ligger på tredje plats på listan. Bergman har fått ännu mera inflytande genom den nya kommunstyrelseordföranden, Monica Pettersson.

Monika själv hittar vi på plats fem på listan. Nykomling som tar mer ton än sin företrädare på posten.

Det här är tre personer som på olika sätt kommer att vara tongivande för utvecklingen i hamnen, men där Stellan Folkesson är den operativt tongivande. Idag tillsammans med av honom själv utvalda konsulter.

Själv har jag gått upp en plats på listan till plats 24. Beskrivs här som: ”Skapar vision som inte sällan blir verklighet. Har en vass penna säger många. Andra säger att den personen är man mycket hellre vän med än ovän med. Har idéer som bär.”

hamnpromenad

Under mina år i Gustavsberg och på Värmdö har jag ett flertal gånger skisserat en vision för hamnens utveckling

Med uppdrag från fastighetsägaren Dag Landvik arbetade jag under fem år fram en ny identitet enligt en visionsplan – och under fem år började området hitta tillbaka till delar av sitt ursprung, samtidigt som nya verksamheter fick fäste. Tyvärr gick min uppdragsgivares och mina åsikter isär under resans gång, och jag lämnade projektet för att istället koncentrera mig på uppdragen Siggesta Gård, Velamsund och etableringen av min teater.

Med Creative Stockholm som avstamp fick jag inom detta projekt i uppdrag, denna gång för Värmdö kommun, att arbeta fram visionsplan del två av hamnens utveckling

Denna gång i samklang med etableringen av den kommande Fabriksstaden med 1400 planerade lägenheter inom det gamla fabriksområdet.

tredelar

Med Hamnen, Kulturen och Fabriksstaden som de tre samverkande delarna så arbetade jag fram en strategi för hur nya verksamheter skulle kunna integreras med det historiska kulturarvet. Hur det 60-tal konstnärer och kreatörer som är verksamma i hamnen, skulle kunna behålla sina förutsättningar – genom att man utvecklade nya kompletterande näringar inom konst och kultur.

Den gamla porslinsfabrikens kan i mitt förslag omvandlas till ett brett kulturhus genom att flytta in Konsthallen, ge Porslinsmuseet nya och större ytor, etablera kommunens nya BiblioMediatek, ge utrymme för nya media, kursverksamheter av olika slag mm. Samtidigt skulle det kunna skapas nya resursutrymmen för befintliga konstnärer och kreatörer, den unika Porslinsfabriken (HPF) skulle kunna få en tydligare närvaro, industridesignen skulle genom verkstad för prototyper etc få ett återtåg i hamnen etc.

Genom att flytta in Porslinsmuseet i Fabrikslokalen, skulle Hotell Blå Blom kunna expandera in i Porslinsmuseets nuvarande lokaler. Blå Blom skulle kunna bli ett hotell profilerat mot konst och kultur. Turism, business och konferenser skulle kunna hitta sitt hotell på annan plats i hamnen (se längre fram i texten!)
Vad hände efter presentationen av denna vision?

gurra_klipp

Med min vision som utgångspunkt skapade sig kommunen rådighet över den framtida utvecklingen genom att förvärva fastigheterna i Gustavsbergs hamn

Nu är det kommunen som skall upp till bevis och som måste visa att de har omdöme, kan skapa konsensus och utveckla en hållbar och genomförbar vision för området.

klipp_LG

Det finns tre klara skäl till varför Gustavsbergs Hamn kan bli ett internationellt kultur- och besökscentrum:

Det är skärgårdens kanske finaste hamn. Fabriksstaden, kan bli en helt unik boendemiljö,på en plats med själ och historia. Och vårt helt unika och levande kulturområde lever starkare än någonsin tidigare. Utvecklingen av Gustavsberg är en regional angelägenhet som kan bli ett nationellt besöksmål inom ett internationellt varumärke.

arbetare

Vi kan utgå från vår historia och vårt kulturhistoriska arv

Synliggör och underlättar för det unika vi redan har. Utvecklar och utmanar en fortsatt utveckling genom att ge plats för nya aktörer och verksamheter.

Gustavsberg har idag en unik historia att berätta om arbetarna, bruket, industrin, folkhemmet, porslin, keramik och industridesign.  Nu omvandlas dessutom delar av det gamla och anrika fabriks området till en modern unik Fabriksstad, en ny levande stadsdel för tusentals nya invånare.  De tre delarna tillsammans: Kulturområdet, Fabriksstaden och Hamnen kan steg för steg utvecklas till ett unikt internationellt kultur- och besökscentrum.

stadsbild_hamnen

Ställ krav på Fabriksstaden!

Gustavsberg ska i framtiden vara känt för hög klass på arkitektur och design. Bebyggelsen ska vara ekologiskt hållbar och varierad i material och gestaltning. Byggnader av kulturhistoriskt värde ska bevaras och framhävas i den moderna stadsbilden. I Fabriksstaden kommer 1.100 nya bostäder att växa fram. Kommunen borde aktivt ta initiativet att göra projektet med Fabriksstaden till en Bomässa – boende och byggande som är av riksintresse. Detta skulle inte bara höja intresset för området, utan också ställa högre krav på arkitekter och byggare.

Bygg en stadsdel, inte ett bostadsområde

Fabriksstaden – Promenadstaden – kan man handla, leva och verka i den? Fram till 1900-talets mitt har handeln också varit den centrala drivkraften i skapandet av städer och våra offentliga mötesplatser. Därefter började man skapa könlösa och likriktade affärscentrum utanför stadskärnorna. Idag förlitar sig kommunen på att Värmdö Marknad (Coop, Biltema, Plantagen vid väg 222) ska bli den handelspunkt som de kanske 3-4000 nya invånarna i Fabriksstaden skall nyttja.

Samtidigt låter man ICA bygga en gigantisk Maxi-butik uppe vid Värmdö Köpcentrum vid Mölnvik. Där redan Sabis har slagits ut

Säga vad man vill om ICA, men de är oerhört duktiga. Och den Maxibutik som nu byggs mitt i trafikkaoset vid Mölnvik kommer säkert att slå ut både Willys och Lidl i området. Och eftersom Maxi mer är ett varuhuskoncept än en vanlig matbutik så kommer det lite håglösa och servicesvaga Coop vid Värmdö Marknad att få det tufft. Och skulle Coop tvingas att läggas ned, då försvinner steg för steg områdets andra butiker – och Värmdö Marknad får konverteras till industriområde. En förlängning av Ekobacken.

Och var ska då Fabriksstadens alla boende handla varje dag?

moodboard

Nej, in med utrymmen för närservice och butiker i området, tillsammans med restauranger och caféer. Se till att Fabriksstaden inte dör efter kl 17.00 varje dag

Kommunen hanterar och äger nu Porslinsfabriken, Gula Byggningen, Tornhuset och Kattholmens olika fastigheter. men också en rad byggrätter:

- Ett nedre ”stenhus” där den blå matkiosken står idag ungefär

- En tredjedel av den stora P-platsen mellan Sushi restaurangen och ateljéhusen får bebyggas med ett kvarter

- Sågplan, nuvarande båtuppläggningsplatsen – finns det detaljplan för större antal villor och radhus.

- Dessutom har kommunen förvärvat en större mark av Landvik & Dahl i den norra delen av fabriksområdet, där bostäder kan byggas.

Vad jag kan tänka mig är att kommunen vill hålla i styrspaken och ha rådigheten över fabriksfastigheten, med vidhängande ateljéhus etc, och längre fram naturligtvis Kattholmen.  Detta kommer att kräva tillräckligt mycket av kapital och resurser. Övriga fastigheter och byggrätter tror jag successivt kommer att bli till försäljning.

forstasidesbild_g-studion_r

Byggrätten på parkeringen i området skulle t.ex kunna ge en exploatör möjlighet att bygga ett nytt hotell i området

Ett hotell med designprofil, anpassat till både turister, affärsresenärer och företagsevenemang, och med kommersiella lokaler i gatuplan.

Vi vill gärna ha full konsensus i Sverige redan innan vi vet vad folk tänker. Men ibland kommer man längre genom att utmana och skapa hälsosam och positiv friktion. Tänk vad enkelt det skulle vara om vi var helt orädda för det oväntade. Att vi såg det överraskande som någonting nytt och spännande. Något som kan utveckla, positivt förändra och skapa nya möjligheter. Vi behöver fler korskopplingar i alla projekt, nya infallsvinklar – vi behöver våga mycket mer än vad vi normalt gör. Med det som bakgrund vill jag markera att ett projekt som detta måste hanteras med både omdöme, kunskap, uthållighet och mod.

Att omvandla en gammal fabriksbyggnad till Kulturhus kan inte genomföras utan att det redan från början planeras för att innehålla en tillräcklig kritisk massa. Dvs hittar sina förutsättningar för en sund ekonomisk kalkyl, men också ger utrymme för så många möjligheter till utnyttjande som möjligt.

sjuan

Tillfället är här och nu: Gustavsberg står inför en stor omvandling

För att Gustavsberg ska bli mer levande och i framtiden kunna erbjuda ett rikt och varierat utbud av bostäder, kultur, fritidsaktiviteter, arbetsplatser och handel måste samhället förtätas. Gustavsberg ska i framtiden vara ett gott exempel på hållbar stadsutveckling, såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt. I denna utveckling får vi varken förlora vårt arv och ursprung eller vår särart – kulturen, konsthantverket och öppenheten för kreativa näringar. Detta i kombination med skärgården, naturen och hamnen gör Gustavsberg till något fullständigt unikt. Därför tar nu kommunen initiativet till denna vision. Och en vision, är en dröm med en plan.

Turismen betyder mer än siffror för Värmdö:

- Det är en sysselsättningsintensiv näring, som skapar lokala arbetstillfällen
- Det är en ingång till arbetsmarknaden för ungdomar, lågutbildade, våra nya svenskar etc.
- Turismens arbetsplatser kan inte flytta utomlands
- Turism bidrar med stora skatteintäkter – kommun, landsting, stat
- Är den enda exportnäringen där momsen stannar kvar i Sverige
- Kan bli ett skyltfönster för Värmdö – omvärldens första kontakt och ingång till potentiell  inflyttning, etablering, investering till orten
- Bidrar till platsens attraktionskraft, leder till lättare att attrahera kompetens
- Turism bidrar även till bättre livskvalitet för de fast bosatta genom bl.a service och större utbud av kultur, aktiviteter, restauranger, shopping mm

Kan vi få flera att välja Värmdö som besöksmål?

Dvs hur går vi från passivt tänkande till aktivt tänkande och handling. Att ta position helt enkelt. För att lyckas med detta måste målbilder bli engagerande och tydliga.

Rätt skött är mötesindustrin en stark besöksmagnet

Ett Kulturhus i hamnen kan också användas för kommunfullmäktigemöten, kongresser, konferenser, möten och event.  Vi måste när vi bygger anläggningar av det här slaget, ta efter hur man bygger i resten av världen. Skapa kongress- och kulturanläggningar av världsklass. Ingenting annat duger.

Det är fler som vinner än förlorar och vinnarna finns bland dem som satsar mest. Möten, om de sköts professionellt, kan bygga en stads eller en regions varumärke.

om_porslinsfabriken_intro

För att man skall kunna se möjligheterna med t.ex ett Kulturhus i sitt sammanhang, ser jag det som viktigt att man också ser på Gustavsberg som både ”hemort” och besöksmål i ett större sammanhang

Dvs tydliggöra den framtida utvecklingen för Sala, peka på möjligheterna med Värmdö som besöksmål där man skapar sammanhang mellan de olika upplevelsedelarna – och där hamnen kan bli en sammanhållande nod.

Detta bör man se i det stora sammanhang som regeringens 2020-strategi för turist- och besöksnäringen markerar. Att besöksnäringen blir Sveriges starkaste näring

- Turismen, världens största och snabbast växande näring
- Idag står 5% av världens befolkning för 95% av resandet
- Enligt WTO kommer denna siffra fördubblas inom de kommande 7-8 åren
- Enligt WTO kommer den årliga tillväxten i näringen öka med mellan 4-8 % per år
- Sverige har tagit marknadsandelar och har större tillväxt än våra konkurrenter

Vad kan det innebära för Gustavsberg?

Idag har jag mina stora uppdrag och diskussioner om projekt i Uppsala, Enköping, Sala, Östergötland, Stockholm och Nacka. Där får jag möjlighet att använda min erfarenhet, min kunskap och mina nätverk till politiker, organisationer, regeringen, fastighetsföretag och finansiärer. Därför kan jag i varje steg av Värmdös process se vad jag tycker är bristande fokus, fatal misstag, möjligheter för framtiden och relationer som missköts.

Hur kommer utvecklingen i hamnområdet att drivas?

I en sluten ”kommunal” process, i dialog med hamnens befintliga aktörer – konstnärer, kreatörer, designers och entreprenörer. Med samtalspartners man borde ha inom organisationer, näringslivet och kulturen? Har man ögonen på verksamheter som skulle få en bättre plats i hamnen? Definierar man svagheterna hos Telefonplan och Konstfacksområdet, ser man den kommande konkurrensen från andra områden som slåss om kultur och kreativa näringar? Vill man placera sig på kartan över Stockholms regionens mest attraktiva besöksmål? Frågorna är många.

Här gäller det för kommunen att väcka respekt, bygga förtroende, lyssna, kommunicera och skapa konsensus. Och det är kanske dags att kulturen får starkare och mer initiativrika aktörer inom den kommunala organisationen. Det räcker att se på hur Nacka värderar en kompetent Kulturchef. Ska en viktig del av kommunens varumärke representeras av ”Kultur” – så är Kulturdirektören, Utbildningsdirektören och Näringslivsdirektören – vid sidan av en egagerad Kommundirektör – de viktigaste funktionerna.

Låt oss tillsammans följa utvecklingsprocessen i hamnen

Låt oss hålla ögonen på vingliga politiker och en tystlåten förvaltning. En sak kan man i alla fall inte beskylla Värmdö kommun för: att vara speciellt tydliga med sina mål och visioner.

Till sist, en liten brasklapp: Är det fullständigt säkra avtalet med Villeroy & Boch underskrivet. Det som garanterar att de kommer att bygga en ny fabrik?

”Den glade vandraren” – kapitel 6

harbour

Kapitel 6

Jag stod utanför ingången till den gamla porslinsfabriken, i skenet från polisbilarnas roterande blåljus tillsammans med min hustru, när Nettan kom ut med kappan över axlarna.

Hon kom fram till mig och sa tyst:

- Förgiftad. Jag hörde när poliserna pratade med varandra. Det var vad de misstänkte. Hon hade någon slags fradga runt munnen och de såg tydligen att hon hade haft kramper.
- Men såg ingen av er att hon mådde illa? Han i kören som kräktes, hur kommer det sig att han reagerade så?
- Erik stod precis bakom Marianne, och just innan hon föll ihop gjorde hon på sig. Diarrré, rann rakt ned på hans skor, och han har nog lite lätt för att må illa. Hon log lite grann.

Ambulansen stannade precis till framför ingången och ambulanspersonalen lösgjorde båren från bilens inre och försvann in i den nu helt avstängda fabrikshallen. Nettan bad en av de som stod och väntade utanför om en cigarett som hon med darrande händer tände. Hon höll upp cigaretten mot mig.

- Slutade röka i våras. Det är väl ett glas vin man skulle behöva ha egentligen.
- Du Nettan, hur länge sen var det som Marianne började sjunga med er?
- Hon började väl i våras. Hade precis flyttat hit ut till Gustavsbergs, nyskild och lite ensam. Tyckte väl att körsång kunde vara något. Lära känna lite nya människor och så.

- Kom hon alltid ensam när nu repetera. Hade hon aldrig sällskap av någon. Eller var det någon som kom och lyssnade på henne någon gång. Någon som inte ni kände igen?

Nettan sög ivrigt i sig röken från cigaretten, medan hon funderade.

- Tror inte det. Jo, det var någon som var och lyssnade i kyrkan när vi sjöng på Augstikonserten. Det var någon som hon pratade med en stund efteråt.
- Man, kvinna..?
- En kvinna, vanligt utseende. Kanske jämnårig…

- Nettan, här! En mörkblå pick up hade svängt upp på platsen framför ingången. Det var Pelle, Nettans trevliga man. Min hustru gick fram till bilen och kramade honom lätt begränsat genom den nervevade sidorutan. Jag kunde inte höra vad de sa, men förmodade att det som de pratade om hade att göra med kvällens oväntade vändning.

- Jag måste gå LG, sa Nettan och fimpade cigaretten. Hon kramade mig lätt.

- Ska hem och ta det där vinglaset nu, eller två. Jag måste till polisen på förhör i morgon bitti. Kul att ni kom förbi, du och Bettan, inte lika kul avslutning på kvällen kanske. Hon stannade upp.

-…och Marianne som var din gamla klasskamrat? Hon såg frågande på mig. Var inte den där mannen som du hittade, med fisken i munnen, också din klasskamrat?

- – - – - – - – -

Vid frukostbordet dagen efter satt jag med mobilen i handen och letade efter Facebook-meddelandet från gårdagen. Men det gick inte att hitta. Hade jag drömt, eller hade jag själv lyckats radera det i förvirringen igår?

”Vann rätt kör?” Jag såg tydligt det korta meddelandet framför mig, men nu var det försvunnet. Jag reste på mig och lät kaffemaskinen brygga en dubbel espresso. Det kändes som om jag behövde fundera igenom vad som hänt. Sonen var på fotbollsträning och hustrun skulle hjälpa sin gamla mamma att tvätta. Söndagstiden var den enda som hade funnits.

Jag satt mig ned med papper och penna framför mig. Tog en klunk av den svarta drycken i den lilla koppen och började punkta ned på pappret framför mig.

Fredag 28/9: Carl-Magnus hittas död i sin bil
Onsdag 3/10: Lottie kontaktar mig, Börje försvunnen sedan 5 dagar (28/9). Börje skickar SMS till mig.
Torsdag 4/10: Upptäcker det målade märket ”X2” intill mordplatsen. Hittar Youtube-klippet med Alice Babs på Facebook, upplagt av Carl-Magnus.
Fredag 5/10: Facebook inslaget med Youtube-klippet borta.
Lördag 8/10: Marianne Callert faller ihop troligtvis förgiftad på Körfesten. Får nytt Facebook-meddelande ”Vann rätt kör?”.
Söndag 9/10: Facebook-meddelandet borta. Kan ej få tag i varken Lottie eller Börje.

Jag tittade på mina noteringar. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Det måste finnas något mönster, och det mest uppenbara var ju våra relationer som klasskamrater. Det kanske var att ta i och säga att någon försökte utplåna vår gamla skolklass, trots allt var det två av tjugotvå elever som hade dött. Och när det gällde gårdagens dödsfall, så hade det ännu inte uttalats som mord.

Men så hade vi det målade tecknet och meddelandena på Facebook. Och varför just till mig? Var det bara en tillfällighet att jag hade hittat Carl-Magnus, att jag hade varit på Körfesten? Kanske, men det var inte en tillfällighet att just jag fått meddelandena.

Jag plockade ned klasskortet från väggen och började skriva upp alla mina gamla klasskamraters namn. Med hjälp av sökfunktionerna på webben ägande jag de kommande timmarna åt att försöka hitta adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Om jag kunde hitta alla, skulle jag kunna skicka ut ett mail för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller…

Jag suckade och tömde espressokoppen på den nu kalla kaffeslatten. Undrar hur det skulle uppfattas om jag gjorde det? Jag kanske skrämde skiten ur de flesta. Om de som jag inte skrämde skiten ur, skulle förmodligen tycka att jag överreagerade. Och varken Lottie eller Börje, som förmodligen skulle vara på min linje, kunde jag få tag på.

Jag satte tillbaka klasskortet på väggen, och under kortet fäste jag upp adresslistan där jag nu hade kontaktuppgifter till fjorton av de tjugotvå klasskamraterna. Tjugoen förresten, jag var ju själv nummer tjugotvå. Och nu kunde jag stryka ett svart kryss över både Carl-Magnus och Marianne, så i själva verket var det bara fem som jag saknade uppgifter på.

Intill klasskortet och adresslistan hade jag nålat fast den bild som jag tagit med mobilen på det målade märket – ”X2”. Jag funderar kort innan jag hämtade min jacka och gick ut och satt mig i bilen. För en stund kände jag mig som någon med förföljesemani, men jag måste i alla fall se efter.

Jag körde ned till hamnen, rundade Tornhuset och Packbodarna och svängde in på återvändsvägen till Fabrikens entré. Jag hade precis stannat upp bilen, när jag mötte den stränga blicken på parkeringsbolagets vakt genom vindrutan. Det vara bara att vända bilen och istället åka tillbaka upp på den stora P-platsen intill. Jag rotade runt i dörrfickan, fick fram en P-skiva, vred fram tiden för min parkering och klev ur bilen lagom som himlens skyar öppnade sig.

Vem i helvete skulle väl vilja vara en P-vakt? Få yrken hade väl en så låg charmfaktor? Jag drog upp jackans luva över huvudet, sträckte mig in i bilen efter mobilen och gick bort mot Polisfabrikens entré.

- LG..? Någon ropade på mig. Jag såg mig omkring, men kunde inte upptäcka vem det var. Förbannade regn! Mina gula glasögon och regnet som nästan blåste horisontellt fick det att kännas som om jag kikade genom ett stormigt akvarium.

- LG! Här uppe, jag är här… Jag stannade upp, tog av mig mina immiga och blöta glasögon och kikade upp mot ingången till en av hamnens stora outletbutiker. Med min nu något begränsade syn kunde jag se att någon vinkade åt mig. Jag satte på mig glasögonen igen och sprang uppför trappan till Ittalabutikens ingång. Under det skyddande skärmtaket stod en mörkhårig kvinna. Hade jag inte pratat med henne för fem dagar sedan hade jag förmodligen inte känt igen henne lika lätt. Lottie Davén!

- Hej… jag tvekade lite om jag skulle räcka fram handen eller krama om henne. Jag beslöt mig för det sista, jag hade ju i alla fall en gång i tiden varit innanför hennes underbyxor. Hon doftade dyrt och gott, och jag måste säga att hon såg strålande ut. Välbehållen och med den mörka mystik som mogna franska filmstjärnor kunde ha ibland.
- Vad kul att se dig LG.
- Kul att se dig också, jag försökte få tag på dig efter det att vi hade pratat i telefon. Men det var inte lätt. Ska vi ta en snabb kopp kaffe, har du tid? Det finns ett jättefint fik här nere. Det var Delselius lovordade Cafe Tornhuset jag hade i tankarna. Det var ruggigt ute och regnet verkade knappast upphöra. Vi tog trappan ned och sneddade förbi ingången till Porslinsfabriken bort mot fiket.

- Vänta Lottie… Jag lämnade henne och sprang bort i regnet mot fabrikens ingång, där polisbilarna stått föregående natt.
Jag måste ha sett lite förvirrad ut där jag planlöst stegade runt utanför ingången.
- Har du tappat något? ropade Lottie.

X10

I samma ögonblick upptäckte jag målningen på marken till vänster utanför ingången. Lätt dold av en trottoarpratare med en affisch om helgen Körfest. Målat med samma röda färg var ett ”X” och denna gång siffran ”10”. Jag höjde mobilen, skyddade den mot de värsta regndropparna och fotograferade av de målade tecknen innan jag återvände till Lottie.

- Vad handlade det där om? Undrade Lottie när vi fortsatte mot Café Tornhuset.
- Jag vet inte riktigt, men det kan att ha med morden att göra.

- Morden?

Det var då jag förstod att Lottie inte hört om Marianne och Körfestens mord.
- Jag ska förklara. Har du tid att sitta och prata en stund i lugn och ro? Lottie tittade snabbt på klockan, log och svarade.
- Har all tid i världen. Jag ska träffa en annan av våra klasskamrater här i hamnen, men inte förrän vid fyratiden. Marianne Callert, kommer du ihåg henne?

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 4

omslag_bok

Kapitel 4

Min hustru ringde mig tidigt på morgonen, från Island. Hon hade bara kunna följa mina upplevelser på distans under de senaste dagarna, eftersom hon var på Island en vecka med sina arbetskamrater. På det som brukar kallas kick off eller konferens, vilket i själva verket betydde att de badade i Blue Laguns varma källor och studerade utelivet i Reykjavik. Jag hade mailat till henne varje kväll och rapporterat om vad som hade hänt mig, och nu var hon nyfiken på om jag mådde bra och om det hade hänt något mer.

- Det hela känns så himla overkligt. Som om du vore en av huvudpersonerna i ”Morden i Midsummer” på TV. Du är väl inte misstänkt?
- Jo, jag väntar just nu på att piketen skall hämta upp mig. Kommer du och hälsar på mig på häktet när du kommit hem?

Jag försäkrade henne om att jag inte var misstänkt, men kallad till nytt förhör. Att jag skulle hålla henne uppdaterad, att jag inte var orolig, att ingen hotat mig och att jag längtade efter henne. Under min morgonvandring en stund senare ägnade sig P1 i mina lurar åt en stunds nostalgisk tillbakablick på den svenska populärmusiken. Jag rycktes omedvetet med, gick i takt med musiken med långa steg.

”Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går, jag vandrar hela sommaren – och vinter höst och vår. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera – och vinter höst och vår….”

- Den 5 juni år 1954 släpptes en 78-varvsskiva med denna käcka sång. Och säkert minns en del av er lyssnare både melodin och artisten Alice Babs. För de yngre lyssnarna kan vi berätta att 78-varvare kallades den äldre typen av grammofonskivor som dominerade fram till vinylskivans genombrott under 50-talet. De går ofta under smeknamnet stenkakor och var till formatet lika stora som en LP-skiva.

Anledningen till inslaget missade jag fullständigt, eftersom Pelle den tio månader gamla spanieln, krävde min uppmärksamhet även denna dag, som så många andra morgnar. Jag hälsade på hunden och hans matte. Mer tillgivet på hunden, innan jag fortsatte vidare ut mot Farsta Udde. Melodin fick mig först att vandra med i takt till musiken, men strax blev den alltför hurtigt påfrestande. Jag stoppade ned handen i fickan på min regntäta skaljacka och slog av radion. Det blev tyst i lurarna.

Jag kände mig onekligen lite vilse i tillvaron just nu. Och det hade stört mitt stora skrivuppdrag som jag skulle lämna ifrån mig senare i veckan. Jag följde nu samma väg längs Farstaviken som jag gick när jag hittade Carl-Magnus. Jag hade kvällen innan flera gånger sökt Börje Lundstedt på det nummer han SMS:at till mig, under mitt samtal med Lottie. Men ingen hade svarat. Jag hade också tänkt att ringa tillbaka till Lottie, men hennes samtal hade bara lämnat spåret efter sig i min mobil som ”okänd”. Antingen kunde jag lägga allting åt sidan, och koncentrera mig på jobbet och familjen. Men jag kunde ändå inte låta bli att hela tiden tänka på vad som hade hänt. Och när jag dök upp i tidningarna på bild, som mannen som upptäckt det bestialiska ordet på Värmdö, var det inte lätt att ducka för omgivningens alla frågor.

På vägen ned mot hamnen hade jag mött den glada gotländskan. Mamman till en av min sons vänner och klasskamrater. Hon läste minsann min blogg och mina Facebookinlägg varje morgon, försäkrade hon.

- Och nu får man ju läsa om dig i tidningen också. Gud, vad hemskt det måste vara att hitta en döing så där. Hon spände sina glittrande ögon i mig och frågade nyfiket och konspiratoriskt om jag anade vem som var mördaren.
- Jag har inte den minsta aning, svarade jag ärligt.
- Men har du inte funderat över något motiv, hade ni inga ovänner du och han?
- Det var inte så mycket ”jag och han”, vi umgicks knappt i skolan. Jag var störd både i mina tankar och på min promenad, så jag bytte snabbt ämne,
- Ska inte du och Jonas komma hem och käka middag hos oss, typ nästa helg? Det har vi ju pratat om länge nu. Min berömda Bullerbygryta, kanske?

Vi beslöt att ringa varandra innan helgen, och hon försvann mot sitt arbetet på den närbelägna skolan. Innan hon försvann hann hon berätta att hon nu lät sin åttondeklass följa mina skriverier på min blogg, som en del av deras undervisning i svenska.

- Men nu kommer det att handla mer om mord, förstås. Och aborrar? Hon försvann vinkande.

När jag närmade mig det som alla nu kallade för mordplatsen började det dugga mjukt. Jag hade fått ett samtal från polisen på morgonen och var nu kallad till ett nytt förhör. Och samtalet med den gamla tonårskärleken Lottie hade onekligen gett mig en del att fundera på.

X2

När jag närmade mig platsen där bilen stått parkerad med motorn igång upptäckte jag ett märke, eller en målning, på asfalten. Med röd färg var bokstaven ”X” sprejad tillsammans siffran ”2”. Var det polisen som märkt ut brottsplatsen? Eller hade lantmäteriet av en tillfällighet börja märka ut området. Kartfotografering? För inte hade väl det här märket funnits där tidigare?

Jag stannade upp och utan att veta varför, böjde jag mig ner och kände med fingrarna på färgen. Färgen var inte riktigt torr, vilket betydde att det inte alls var länge sedan någon hade målat bokstaven och siffra. Jag reste mig upp och såg mig automatiskt omkring, som om jag skulle kunna upptäcka någon med en färgburk i handen. Jag kände mig helt plötsligt lite iakttagen? Jag tog upp mobilen och plåtade av märket. I samma stund ringde telefonen i min hand. Ett obekant nummer visade sig på skärmen innan skärmen slocknade och blev svart. Mobilen var död. Hade jag verkligen glömt att ladda den?

För första gången under de nu snart två år som jag hade gått morgonmilen genom Gustavsbergs hamn, mot Tjustvik och upp över Charlottendal, gick jag vidare utan radions P1 i mina lurar. Istället surrade tankarna i huvudet, och helt plötsligt började något som liknade en handlingsplan att ta form. Jag skulle försöka att ringa till Börje igen, så fort jag laddat upp mobilen. Och jag kunde ju försöka att spåra numret. Att jag inte hade tänkt på det?

Därefter skulle jag försöka hitta tillbaka till Lottie Davén. Det måste ju gå att spåra henne också på något sätt. I fantasin försökte jag att tänka mig hur hon skulle se ut idag. Då, under tonåren hade hon varit mörk. Mörkt hår, mörka ögon, små, men fasta och uppnosiga bröst och en längd strax under en och sextio. Hur kunde hon se ut idag? En vältrimmad mogen kvinna, eller en mullig, sliten dam? Hon hade ändå låtit vaken och pigg i telefonen. Undrar hur det skulle kännas att ha en romans med en gammal tonårsförälskelse idag? Som att mentalt flirta med hennes mamma?

Jag vandrade vidare förbi det kalhygge och söndersprängda område som kommunen döpt till Ekobacken. Inte för att de såg så mycket ut som ett område där man känsligt sparade på väsentliga naturvärden. Det såg mer ut som ”fäll och spräng” så att vi snabbt kan bygga industrihus billigt och rationellt. Ekobacken i mitt arsell. Det blivande industriområdet tog slut, och Värmdö Marknad tog vid. Jag rundade den obegripligt blå och fula Coopbyggnaden, ginade över parkeringen framför Biltema och vände hem.
Nu var jag hungrig och klockan 14.00 skulle jag vara hos Nacka polisen. Jag skulle hinna jobba ett par timmar innan dess.

- – -

- Kan du berätta en gång till exakt hur du upptäckte bilen nedanför Farsta udde?

Situationen var en smula löjeväckande. Jag hade berättat samma sak minst tre gånger, och nu krävde de att jag skulle återberätta det en fjärde gång, utan att förändra berättelsen – för då kunde jag definitivt misstänkliggöras. Var det inte så det gick till i kriminalfilmerna? Jag försökte så noggrant som möjligt redogöra för exakt samma sak. Jag bemödade mig om detaljerna och klockslagen. Jag höll mig lugn inför insinuationer och ifrågasättande.

- Nej, jag har inte haft någon som helst kontakt med Carl-Magnus. Senast var just i skolan. Och inte ens där umgicks vi speciellt mycket.
- Nej, det var ingen slump att jag gick just där varje morgon. Jag gör det varje morgon sedan två år tillbaka.

- Varför det?

Jag ville enklast svara att det berodde på att jag ville undvika att själv få den övervikt som den utfrågande polisen framför mig tyngdes av. Istället svarade jag att det var så enkelt att jag ville hålla mig i form. Att jag gick varje morgon för att skapa mig en bättre livskvalitet för den fortsatta delen av mitt liv. Av samma anledning som jag inte rökte, inte drack och mer och mer började undvika rött kött. Mina barn hade vuxit upp till fantastiska individer., så det kunde jag bocka av. Nu var det dags att skapa en agenda för mig själv och den fortsatta delen av mitt liv.
Att leva, att uppleva, att resa …och att ha mera tid för jobba.

Jag kunde inte för allt i världen förstå mina jämnåriga som växlade ned, började spela golf eller satte sig i skuld för att köpa båten de drömt om. Jag ville fortfarande förändra världen. Men istället var det omvärlden som förändrade mig just nu – den glade vandraren?

Min son satt vid frukostbordet med sin dator uppfälld framför sig när jag kom hem från polisen. Han var nyvaken efter en lång natts dataspel. Nya Fifa, det legendariska fotbollsspelets nya version hade lanserats i förgår. Inte för att det precis var morgon, klockan var fyra, men det påminde i alla fall om ett frukostbord. Han med en rostmacka med Skagen (till frukost!), jag med en tallrik med müssli och en banan.

Pappa lyssna på det här, det här är precis som du. Han vände datorn mot mig och spelade upp ett You Tube-klipp. Det var Alice Babs med samma sång som jag hört i lurarna tidigare på morgonen. Han sjöng med i sången, lika falskt som alltid:

”Så vill jag sjunga det är sant och vandra med min stav tills videnblom i dikeskant jag vilar i min grav. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera, jag vilar i min grav…”

- Pappa, du är verkligen den glade vandraren. Sjunger du när du går också?

Hur hittade du det där klippet? Jag hörde just precis den där sången på radion i morse. Det var ett inslag på P1 om Alice Babs.

- P1..? Han tittade undrande på mig. Det här är någon som har lagt upp det på Facebook. Kolla här…

Han klickade fram webbläsaren och Facebook, och där hade någon med namnet ”Klassresan” lagt upp klippet tillsammans med en kort kommentar: ”Den som vandrar når målet. Falleri, fallera.”

Jag tittade på min son.

- Kan alla se det här inlägget på Facebook?
- Nej, du och jag kan se det, eftersom vi är vänner och någon av oss måste ju ha bekräftat, vad hette han ”Klassresan” som vår vän. Du eller jag? Och det måste ju vara du, eftersom jag inte har garanterat inte gjort det.
- Men jag har inte heller gjort det?
- Då kan det bara vara någon som vi redan har som vän som skapat en grupp eller ny sida. Men det kan vi kolla.

Han klickade på det blåfärgade namnet ovanför bilden på Alice Babs och en ny sida visade sig i webbläsaren, en sida som enligt Facebook tillhörde …Carl Magnus Herlöv!

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 3

omslag_bok

Det fanns inte en chans att glömma händelsen

Tidningarna, inte minst den största lokaltidningen, slog upp det hela stort: ”Brutalt mord nära Slottsträdgård”. En annan, något mindre rubrik förkunnade några sidor in i tidningen: ”Sadistiska inslag blev slutet för medelålders man på Värmdö”.

Jag hade kunnat addera: ”Gammal klasskompis återsågs med fisk i munnen.”

Tidningarna jagade mig under fyra dagar, för att få en exklusiv ”jag var på platsen”-rapport. Men jag tryckte bort deras mobilförsök och vädjande mail. Jag hade egentligen inte någonting att tillägga, men som lokal kändis, där jag ofta kommenterade politiker och deras beslut och dessutom förde en kontinuerlig debatt om ortens utveckling på min blogg och Facebook, var jag tacksam att citera. Jag vågade säga det som många duckade för.

Men nu var det mer än allvar. Och alltför nära mig själv. Jag hade efter promenaden dagen efter, och en lång stunds funderande bestämt mig för att, kanske inte lösa fallet, men i alla fall försöka förstå varför det hade hänt. Jag kunde inte se mig själv som en amatördetektiv. Men jag hade erfarenhet av faktainsamling, värdering och sortering och jag var obotligt nyfiken.

Varför hade min gamla klasskamrat blivit mördad? Och varför hade just jag hittat Carl-Magnus Herlöv. Fanns det ett skäl till det? Jag kanske läste in för mycket i det inträffade? Allt kanske var just en tillfällighet, ett slumpmässigt sammanträffande.

Men det hade jag inte.

Det visade det sig när Lottie Davén ringde mig sent två dagar senare. Jag hade precis fått den sista timmen för mig själv, med hela familjen ljuvt insomnad, TV´n hade svalnat och den uppslagna boken låg i knät. Jag satt mig i min dyrt förvärvade Spidermanfåtölj (inköpt med hjälp av dotterns personalrabatt från det exklusiva möbelvaruhuset) och slog upp min favoritbok. Då ringde telefonen. För att inte förlora kontrollen över min efterlängtade kvällsstund, genom att låta telefonsignalen väcka resten av familjen, greppade jag snabbt luren och svarade.

-Hej, det är Lottie. Ja, du kommer kanske mest ihåg mig som Lottie Davén.

Det plingade som små bjällror i magen. Minnesbilden från de yngre tonåren och framför allt en lördag hemma hos en av mina närmaste kompisar i tonåren väcktes till liv. Hemma hos kompisen hade de ett rum på ovanvåningen av deras hus som kallades för biblioteket. Mellan varannan bokhylla ful med böcker fanns en soffa, och i en av dem hade Lottie och jag satt oss. Kompisen gjorde något helt annat, någon helt annanstans i huset. Min hand fick eget modigt liv präglat av ung kåthet och nyfikenhet och i vår ensamhet i detta dramatiska biblioteksrum tog min hand den modiga färden ned under hennes kjol, och smög försiktigt innanför hennes vita bomullstrosor. Jag var 15 år och hon var 14,

Hallå? LG? Hör du mig…? Det är Lottie. Förlorad i mina tankar, hade jag tappat kontakten med rösten i luren.

- Hej Lottie, det var onekligen inte igår. Flyttade du inte till Spanien för länge sedan?
- Jo, jag har bott där i snart 35 år, men jag var tvungen att flytta hem nu. Och det är det jag vill prata med dig om. Du har väl läst om mordet?
- Mordet?
- Ja, på Carl-Magnus, någon hittade ju honom ihjälgasad i hans egen bil någonstans. Du vet Carl-Magnus i vår klass. …Apan?
- Ja, jo det läste jag nog något om. Men vad har det att göra med att du flyttat hem?
- Minns du Börje?
- Börje..?
- Börje Lundstedt. Lite rund och jätteduktig i matte. Han brukade mest vara tillsammans med Tommy – långa, rödhåriga Tommy. Hängde mest med Tommy och Bossan.

Ett svagt minne väcktes till liv, och medan jag fortsatte att prata reste jag på mig ur fåtöljen, gick bort till mitt arbetsbord i ateljén och hittade klasskortet på bordet.

- Börje, Tommy..? Plötsligt kände jag igen dem båda på bilden. De stod bredvid varandra i andra raden. Tommy med en rödsprakande kalufs som stod rakt upp och Börje intill, rund och med ett öppet, snällt ansikte. Knappast någon tjejerna i klassens slogs om, men en genuint snäll kille.

- Du förstår, Börje och jag gifte oss för 25 år sedan, berättade Lottie i andra änden av telefonlinjen.
- Börje …och du?

Lottie hade varit en sexig, mörkhårig tjej med glimten i ögonen, som kunde få de flesta killarna i plugget. Hon och Börje? Han som var snäll, men också en liten mespropp? Dessutom korpulent och rätt kortväxt. Lottie skrattade lite dovt i luren och frågade:

- Förvånad?

- Ja, lite kanske. Ni är kanske inte världens med förväntade par, som jag minns er från plugget.

- Jag vet, men jag har förändrats och Börje har också förändrats. Hur som helst är vi gifta nu och bor i Spanien. Men för fem dagar sedan reste Börje hem för att ordna en del papper, försäkringar och annat.
- Och..? Jag undrade vart konversationen var på väg.
- Han har inte hört av sig sedan dess.
- Vad menar du?
- Han tog flyget hem och skulle ringa dagen efter, men han gjorde aldrig det och nu kan jag inte få tag på honom. Och när jag läste om mordet på Carl-Magnus började jag fundera om det kunde ha något sammanhang. Mordet och Börjes försvinnande.
- Vad menar du? Tror du att Börje dödade Carl-Magnus?
- Nej, men är det inte underligt att ena dagen mördas en av våra klasskamrater, och den andra dagen försvinner en annan?

Jag la ned klasskortet på bordet och undrade vad jag skulle svara. Det måste ju återigen vara en tillfällighet. Jag tittade tankfullt ut genom fönstret, det regnade utanför och vattenpölarna speglade kvällshimlen på uppfarten.

water

- Men umgås ni med Carl-Magnus? Du och Börje menar jag.
- Nej, jag har inte träffat honom sedan den där krystade återträffen vi hade med klassen.
- Men då måste det ju vara en tillfällighet Lottie. Har du efterlyst din man?
- Det är klart att jag har. Och polisen har kollat efter honom på alla tänkbara ställen. De kan se att han kom med flyget till Arlanda och att han gick igenom passkontrollen. De har också kollat att han tog flygbussen till city, men därefter är han försvunnen. Han har inte ens kontaktat sin gamla pappa.
- Men kan han inte bara glömt att ringa dig?
- Glömt, varje dag, fem dagar i streck? Och, ja, vi är lyckliga tillsammans, och Börje är inte den som helt plötsligt försvinner eller hamnar i konstiga äventyr.

Jag funderade. Vad ville hon egentligen? Ville hon att jag skulle börja leta efter Börje, eller ville hon bara höra om jag också tyckte att det var underligt med de båda händelserna, mordet och Börjes försvinnande? Varför hade hon ringt till just mig av alla i klassen? Vårt amorösa äventyr i biblioteket hade inte fått någon fortsättning, så kärlekspar hade vi ju aldrig varit.

- Du, jag måste fråga. Carför ringer du just mig? Vi har ju inte haft någon kontakt sedan skolan, och inte jag och Börje heller. Eller har du ringt flera i klassen?
- Jag ringde dig bara för att jag hittade ditt telefonnummer på en lapp i Börjes rockficka.
- Mitt telefonnummer i Börjes rockficka..? På en lapp?
- Ja.
- Stod mitt telefonnummer på en lapp som låg i Börjes ficka?
- Ja, och så stod det ”Ring Helge, fråga om Engelsmannen”. Och så ditt nummer, det är det som jag har ringt nu.

Jag kände hur jag såg ut som en fågelholk i ansiktet. För några dagar sedan hittade jag en klasskamrat mördad under min morgonpromenad, nu hade en annan klasskamrat försvunnit och i hans ficka hade hans fru hittat en lapp med mitt namn och telefonnummer: ”Fråga om Engelsmannen”?

Jag stod tyst en lång stund, ur telefonluren i min hand hörde jag Lottie undra:

- Hallå? Är du kvar..?

I samma ögonblick plingade det till i min mobil på arbetsbordet. På skärmen lös ett SMS-meddelande upp: ”Ring mig snarast, Börje L” och så ett telefonnummer.

”Den glade vandraren” – kapitel 2

start

Han stod till vänster om mig på klassfotot

Intill mig stod Monika med tuttarna, därefter Toffen, klassens clown – och sedan stod Carl-Magnus. Då 14 år och utan aborre i munnen. Carl-Magnus Herlöv, vi hade gått i samma klass från fyran och ända upp till nian. Vi hade aldrig varit speciellt nära kompisar.

Det närmaste till vänskap var väl att mitt popband hade huserat i hans pappas och mammas gäststuga, som vi gemensamt döpt om till Klubb Synden och under några månader använt som medlemsklubb för våra kompisar. Vi hade målat väggarna djupt mörkröda och satt upp ett antal vägglampor med rosa skärmar. Klubb Synden, som gjord för langad öl och vin och med ett ljus som tillät att man klämde tjejerna på brösten i dunklet.

Som Monika med tuttarna. Synnerligen välutvecklad med bröstvårtor som hallon när man i dunklet på Klubb Synden lyckade pilla under tröjan. För ett par år sedan stötte jag ihop med henne i en ICA-butik i Nacka. Hon var imponerad av min bil utan tak och att jag jobbade med teater och attraktioner, jag var inte lika imponerad av hennes Saltsjöbadsmässiga yttre. Som klippt ur en bild från ett möte med mogna, kvinnliga moderater, och tuttarna hade behagfullt lagt sig till vila långt längre ned än jag mindes.

Monika hade aldrig gillat Carl-Magnus.

Ingen i klassen stod väl honom riktigt nära vad jag kunde minnas. Men jag kunde inte minnas riktigt varför? Toffen, som inte bara var klassens clown och lustigkurre, utan också en driven tecknare med karikatyrer som specialitet, avbildade gärna Carl-Magnus som en apa. Förmodligen för att Carl-Magnus hade ett ovanligt långt avstånd mellan näsa och överläpp En näsa som dessutom var lite tillplattad. Försökte man fånga hans profil, blev det lätt en snäll apa.

I de lägre klasserna vet jag att Carl-Magnus tog illa vid sig, och jag hade mer än en gång sett honom lämna skolgården med tårar i ögonen. Längre upp i skolan, borstade han av sig skämten som om de inte bekom honom. Men en gång hade jag sett hans ögon. Ledsna, lite sorgsna. Eller mindes jag fel?

Industrifärg, det var det som blev Carl-Magnus liv.

Jag stötte på honom på en krog på söder för fyra-fem år sedan. Matkultur på Erstagatan, kanske inte precis den restaurang som var helt självklar för en något korpulent, kostymklädd säljare av industrifärg. Krogen erbjöd en avancerad crossover av maträtter från hela världen. Inredningen var slarvigt bohemisk. Inga vita dukar, och inga prydliga servitörer.

Carl-Magnus hade följt mig i lokaltidningarna, berättade han med en andedräkt flämtande av något tungt rödvin. Det hade gått bra för honom. Eget bolag med tolv anställda, kontrakt med Landstinget, hus i burgna Nackaförorten Storängen, hade just köpt en båt, en Searay 34 fot med V8-motor och körde en ny Mercedes. Nyskild, tre barn men… och så hade han nickat mot den rödhåriga kvinnan i 35 års åldern som väntade på honom vid utgången till krogen. Jojo, som ”män” hade vi menande nickat till varandra. Och så hade han försvunnit ut i natten med den nya kvinnan.

- – - – - – - – - -

Jag blev sittande i polisbilen i nästan två timmar, innan jag fick återvända till morgonpromenaden som nu kändes mest angelägen för att ta mig hem.

Varför hade jag gått just den här vägen?
Gick jag här varje dag?
Varför gjorde jag det?

Jag drog hela förloppet från det att jag snörde på mig sina Adidas till att jag upptäckte bloddropparna på avloppsluckan från Tierp. När jag kommit så långt såg den kvinnliga polisen (snygg, lagom lång och med intensiva blåa ögon) på den äldre, väldigt långa polisen och försvann ut ur bilen. Genom sidorutan såg jag hur hon snabbt sprang ut till polisbil nummer två som just anlänt och tillsammans med de nya två poliserna bestämde de sig tydligen för att stänga av gatan innan Täcka Uddens infart.

Jag kunde inte riktigt förstå hur de skulle kunna hantera detta praktiskt. Den här vägen, där polisbilar och ambulansen nu stod, var den enda tillfartsvägen från bostadsområdet intill med de danskinspirerade, rosa kedjehusen. Hur skulle alla de som bodde där (och förmodligen just nu åt frukost helt ovetande om detta mord) kunna ta sig till jobbet, skolan och dagis?

Lustigt hur man mitt i eländet kommer in på väldigt praktiska tankar.

- Ta det hela en gång till, se den långe polismannen

Jag lutade mig tillbaka i baksätet på polisbilen, där jag nyfiket fått bekräftat att de bakre dörrarna verkligen saknade dörrhandtag på insidan. Jag kände mig lite som ofrivilligt placerad mitt inne i en amerikansk kriminalfilm. Jag drog efter andan, blundade lätt och tog tålmodigt min redogörelse från början igen.

- Du nämnde att du känner den döde? (Punkt, punkt, punkt…) Syftningarna var illa dolda.

Vad han förmodligen menade var ”var ni nära bekanta?”, ”umgicks ni regelbundet?˝, ”hade ni någon kontrovers mellan er?” ”Kan det vara så att du var så arg att du beslöt att ända hans liv?” Var jag misstänkt? Trodde han verkligen att jag mördat mannen i bilen och sedan oskyldigt och panikslagen larmat polisen? Att jag stuckit ut hans ögon, dragit fast hans händer vid ratten med buntbanden, stoppat in aborren (vad jag nu fått den ifrån?) och därefter dragit in slangen genom sidorutan på Audin för att nöjd kika in genom den blodiga sidorutan för att se honom dö.

- Kände du hans familj, var du bekant med hans fru?

Jag försäkrade honom om att jag, förutom sammanstötningen på Matkultur, inte träffat honom sedan klassåterträffen i en lokal festlokal när vi var tjugofem år. Och att det kändes synnerligen overkligt att nu påträffa honom mördad.

- Ja, vi har ju ännu inte fastställt att han är mördad. Polismannen tittade mig stint i ögonen.

Jag stirrade på den allvarsamma polismannen och kunde inte låta bli att dra på munnen.

- Så du tror att han själv först stack ut sina ögon, sedan drog in slangen från avgasröret, satte sig bilen, stoppade in en död aborre i munnen på sig själv, för att till sist spänna fast sina båda händer med buntband vid ratten…? Ursäkta, men jag har lite svårt att se det framför mig.

Polismannen log inte. Han såg mer ut som en ledsen boxer, och jag hade lagt märke till att han gång på  gång besvärat ändrade ställning i bilstolen. Hemorrojder eller springmask? hade jag på vippen frågat innan han på nytt tog kommandot och fortsatte förhöret.

Femtiofem minuter senare, med lämnat mobilnummer och mailadress, och en försäkran om att jag varken tänkte beger mig till Kairo, Mallorca eller Trondheim inom de närmaste dagarna fick jag tillåtelse att lämna området. Och det var på promenaden hem som jag började försöka minnas vem mannen i bilen egentligen var. Dessutom funderade jag över det fullständigt oväntade att jag skulle hitta en klasskamrat mördad två kilometer från mitt hem.

På vägen hem snappade jag upp Metro vid busshållplatsen, och i ett ögonblick slog det mig att det jag just upplevt kanske blev morgondagens rubriker i tidningen. Hade jag varit iskall hade jag naturligtvis använt telefonens kamera och plåtat för glatta livet – för att sedan kammat hem kvällstidningarnas belöningar för tips på nyheter. Jag hade ju till och med kunnat ta en närbild på aborren.

Med gratistidningen i handen fortsatte jag promenaden hem. Livet är förunderligt. Jag hade just klivit ur en stycke verklighet som kändes som en variant av amerikanska TV-serier som CSI Los Angelse, och längtade nu som mest efter två kokta ägg, grapefrukt juice och Paulins Müssli. Jag stannade upp nedanför kyrkan, men kände inget behov av att kommunicera med vår herre, inga darrningar i kroppen eller synptom på begynnande chock. Skulle man inte göra det? Jag var bara hungrig.

Det var då jag kom på namnet: Carl-Magnus, det var så han hette. Eller hade hetat. Nu blev han bara ett personnummer på bårhuset. Vem hade hatat honom så mycket att man beslutat sig för att mörda honom? Och vad hade de gjort med hans ögon? Det såg ju ut som om han var illa bränd? Och varför hade någon gjort sig besväret att stoppa en aborre i munnen på honom?

(Hade de haft med sig aborren i en påse, förberedd och klar?)

Undrar hur polisen skulle bära sig åt för att försöka lösa det här fallet. Ett tag slog mig fantasins förunderliga tanke, att jag nu hade chansen att, vid sidan av polisen, försöka lösa fallet – som i engelsk, klassiska deckare. Jag kunde kanske ta bilen och åka hem till hans nya unga kvinna. För att därefter åka till hans företag för att se om det fanns en illvillig kompanjon i företaget, som sålde industrifärg, som var inblandad och kanske ville ta kontrollen över rörelsen. Om jag började gräva och undersöka, skulle  säkert saker börja hända runt omkring mig.  Och en morgon senare skulle jag vakna upp av att det ringde ihärdigt på dörren- Utan att väcka min djupt snusande hustru skulle jag smyga upp och öppna dörren bara för att hitta en död aborre på yttertrappan – som en varning. Sluta, lägg inte näsan i blöt!

Så långt i mina tankar nådde jag yttertrappan och avsatsen upp till min egen ytterdörr. Jag snörade av mig skorna och med morgontidningen, som jag just nappat åt mig ur brevlådan, i handen så gick jag ut i köket för att förbereda min frukost. Efter frukosten, men först efter, skulle jag leta upp mina gamla skolalbum. Lite kunde jag ju gräva.

Vem var rädd för att få en död aborre på trappan? Jag borde ha vetat bättre.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

Den glade vandraren, kapitel 1

brygga

I torsdags, under min morgonpromenad, föddes idén till en ny deckare

Ännu en tanke föddes strax efteråt, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i den fruktansvärda berättelsen. Är det inte fantastiskt vad fantasi, erfarenhet och ett mått av galenskap kan åstadkomma?

En deckare förlagd till min hemort, min närhet. Påträngande, knackande på min axel. En tanke föddes, tänk om jag skulle skriva ett kapitel varje vecka och lägga upp den på min blogg? Låta mina närmaste följa med in i berättelsen. Kanske få kommentera handlingen och rent av vara med? Med den takten skulle boken bli klar till jul.

Titeln är redan klar – en klar kontrast till den skrämmande handlingen: ”Den glade vandraren”. Bryggan jag satt på just då, när idén växte fram, spelar en central roll. (Titta ned i vattnet..!)

Här kommer det första kapitlet av ”Den glade vandraren”, du kommer att kunna läsa ett nytt kapitel på min blogg kommande söndagar om du ger dig till tåls till kl.22.00.
omslag_bok
Jag snörde på mig mina nyinköpta Nike utanför ytterdörren. Gud, vad jag uppskattade den nu en mil långa morgonpromenaden. Visserligen visade inte höstsolen sig idag, men en svag doft av nedfallna äpplen och morgonfuktigt gräs mötte mig.

Jag hade nu gått varje morgon i lite över två år. Nästan femhundra mil, visade den avancerade appen i min smartphone. Hade jag istället för att vandra ned till viken och följa stigarna varje dag, tagit ut riktningen mot sydväst den första dagen och bara gått hade jag varit nere i Afganistan vid det här laget. Jag kunde inte ana att denna dags morgonpromenad skulle ta mig till en långt mörkare verklighet än jag någonsin upplevt. Jag vinkade aningslöst till grannen som  lämnade sin tomt tillsammans med sin strävhåriga tax.


Samtidigt stängde någon en bildörr intill slottsbryggan nedanför Farsta Slott. Bilen lämnades med motorn igång.
KAPITEL 1
Farstaviken hade ett svagt dis som låg som ett mjukt täcke över vattnet. Jag stannade upp nedanför backen vid båtklubben, tittade tvärs över vattnet mot fabriksområdet och andades prövande ut för att se om min andedräkt skulle omvandlas till rök. Men ännu hade inte den lite alltför tidiga hösten kommit så långt att andedräkten kyldes ned.
Luften vi andas ut är fuktig, men inte så fuktig att vi märker det förrän utomhus på hösten och vintern, då andedräkten kyls ner så fort vi andas ut. Utandningsluften blir så kall att den inte klarar av att innehålla all sin fukt längre. Fukten bildar istället små, små vattendroppar och andedräkten ser ut som rök i den kalla luften. Jag fick plötsligt en nostalgisk flashback till barndomen.

Jag vandrade vidare längs viken och rundade snart vattnet nedanför kyrkan mot hamnområdet. Strandpromenaden nedanför Gula Byggningen, med sin Konsthall, och Tornhuset med sin speciella profil, var ödslig idag. Kanske berodde det på vädret, kanske på att jag lämnat hemmet en timma tidigare denna morgon. Jag kastade en hastig blick på min mobil, och kunde konstatera att klockan nu blivit halv sju. En dryg timmas promenad skulle inte hindra att jag hann in i god tid till dagens första möte i stan strax efter nio.

Framme vid den gröna stålbåten som lagt till invid bryggan nedanför Farstas gamla garagebyggnad stannade jag upp för en stund, och tittade tvärs över viken där pappa för nu snart hundrafyra år sedan föddes i en utdragssoffa i det ena av de gamla Ekedalstorpen. Cirklarna sluts. Där pappa växte upp med sin tio syskon och farmor låg fortfarande torpstugorna kvar som två berättande årsringar. Och i utkanten av områdets största årsring hade jag sett mina egna fyra barn växa upp, men i ett långt större och nyare hus.

Det knarrade från stålbåtens rep och bildäcksfendrar och en skygg and vek undan runt fartygets bak. Båten var ärrad, och även den hade sina årsringar. Fartyget hade just konverterats till att ta hand om avfall och oljor och annat miljöfarligt i skärgården.

En cyklist, som mer såg ut som en rockstjärna från åttiotalet, iklädd cerisfärgade spandexbyxor och en turkos, slimmad och glansig tröja svepte förbi som en stormvind bakom ryggen. De fick väl passa på att jaga minuter och bygga muskler innan det blev alltför halt. Mobilen ringde, men jag konstaterade att samtalet kunde vänta när jag såg numret blinka fram på displayen. Jag klickade bort samtalet och fortsatte mot Farsta Slott.

Jag hade lärt mig att inte längre känna det som om jag alltid måste vara tillgänglig, även under morgonpromenaden. Det här var mitt morgonpass, min yogastund, mitt utrymme för egna tankar, planering och möjlighet att välja bort saker att göra under den kommande dagen.

Plötsligt kände jag en beröring i knävecket, och förstod att det var Pelle. Vi träffade ofta på varandra, var och varannan morgon. Ett kort kli bakom öronen medan Pelle tillgiven lutade sig mot mitt ena ben. En tio månaders spaniel, med bruna ögon, mjuk och med den fullständigt kravlösa inställningen ”jag älskar dig kompis, kul att se dig”.

Jag bytte några ord med Pelles matte innan hon och Pelle tog av till vänster och jag fortsatte ned mot Slottsbryggan.

Det stora vita huset Täcka Udden, som snart, efter ett års arbete skulle låta täckelsen falla och blotta ett helt nyputsat, gigantisk högreståndshus imponerade. För ett antal år sedan bodde det en kille inom hotellbranschen här som hade två hundar, varav en var en synnerligen elak rackare som man fick se upp med. Gick man i egna tankar och stirrade ned i marken, kunde man bli överraskad av hunden som smitit ut från tomten och nu hotfull stod framför dig och tydligt markerade vem som regerade på området.

Idag behövde man inte vara orolig längre, möjligtvis mötte man Pelle. Kärleksfull och tillgiven. Och du kunde lugnt gå och titta ned i marken försjunken i egna funderingar. Under mina promenader hade det blivit en mani att med kameran i mobilen dokumentera alla dessa metallock till avlopp och vattenavstängningar som jag stötte på här och var längs vägen. De var som vackra, gjutna konstverk. Var och en med sin egen historia.

Det som just nu låg i marken framför mina fötter hade ett ”A” gjutet i locket, som kanske markerade ”avlopp” och ”Tierp” som förmodligen talade om att det var gjutet på en fabrik just i Tierp. Märkligt, att det i en fabrik i just Tierp tillverkades tunga bronsfärgade lock som sedan skickades ut till alla kommuner runt om i landet? Tierp hade onekligen satt sina bomärken lite överallt.

När jag skrapade bort lite grus från kanten på locket såg jag bloddropparna. Några få, strax till höger om det gjutna namnet ”Tierp”. Kunde det vara en hund som trampat på något vasst, eller någon som hostat, eller blött näsblod? Är det inte konstigt hur ett par bloddroppar kan väcka fantasin – och reflexerna. Jag kom på mig själv att snabbt känna efter så att det inte var jag själv som blödde näsblod. För det var väl blod? Eller kunde det vara söndertrampade bär, men vilka bär i så fall?

Jag reste mig från min hukande och iaktagande ställning, lite generad över mitt engagemang. Men jag kunde ändå inte låta bli att titta mig omkring för att se om det fanns fler blodspår.

Efter ett tiotal steg hade jag glömt bort avloppslocket, och började se fram emot Slottsbryggan där jag vissa morgnar slog mig ned och skrev en kort reflektion på Facebook i mobilen. Jag visste att många följde mina skriverier och att de också förväntade sig dagligt bidrag.

Farsta Slott lyste gult mellan alléns majestetiska trädstammar.  Men där, fler bloddroppar i gruset? Det var lite skumt, Kunde det vara cyklisten med Spandexbyxorna som blött. Kanske hade åkt omkull och fått ett skrubbsår?

Tvärs över vägen från grinden till Slottet gick stigen ned till Slottsbryggan. Lite slarvigt parkerad stod en vit Audi halvvägs in på stigen, och jag kunde se på den svaga röken från avgasröret att motorn var igång. Varför stod den med motorn igång, satt det någon i bilen? Var det någon i bilen som var skadad..?

När jag närmade mig bilen såg jag slangen från avgasröret som gick upp över dörrarna och fortsatte in i bilen. Rutan på förarsidan var inte uppdragen helt och slangen satt fasttejpad med silvertejp på sidorutan innan den försvann in i bilen inre. Rutan bar också tydliga blodspår som om något runnit ned från fönsteröppningen.

Jag kunde se konturen av någon som satt ihopsjunken vid ratten.

Herregud, det är någon som håller på att ta livet av sig! Min första reaktion var att slita upp förardörren, men den var låst, så jag sprang bak och slet bort slangen från avgasröret. Framme vid förardörren igen knackade jag hårt på rutan för att se om föraren reagerade, samtidigt som jag försökte få upp den låsta dörren. Skulle jag slå sönder fönstret? Jag tittade mig omkring för att hitta en sten eller något annat. Ostrukturerad letade jag i diket, samtidigt som jag försökte se levnadstecken från bilen. Ringa, jag måste ju för fan ringa efter en ambulans…!

Vad var det mina barn hade lärt mig? I en nödsituation då någon är allvarligt sjuk eller svårt skadad och behöver hjälp ska du ringa 112. Leta sten, rycka i bildörren, knacka på bilrutan, fumla med mobilen. Var det så här spattigt man reagerade när någonting allvarligt hände? Lugn! Ring först!

SOS-sjuksköterskan som svarade ställde sina standardfrågor och lovade att larma ambulans och polis. Hon frågade om jag kunde se något livstecken, och om jag känt på alla bildörrar. Skit, naturligtvis – jag hade inte känt på passagerardörren. Jag sprang runt bilen och försökte öppna dörren. Den var naturligtvis olåst och jag tittade in i bilen.

Mannen som satt vid ratten hade sina händer hårt fastsatta med vita buntband vid ratten. Där ögonen hade suttit fanns bara två brända, svarta hål och ur mannens mun syntes stjärten av en död fisk.

Jag höll mobilen mot örat och hörde hur SOS-sjuksköterskan frågade om jag var kvar. Det är en man i bilen, sa jag. Han verkar död och han har en aborre i munnen…

Det var då jag såg att det var en av mina gamla skolkamrater.


(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 om en vecka)

Grindstugatans allé är ett exempel på vad som berör många människor ända in i hjärtat

alleskylt

Måndag den 11 juni, förra veckan, upptäckte jag skylten

På min vanliga morgonpromenad runt hamnen och bruksgatorna talade skylten om för mig att allén på Grindstugatan skulle fällas, pga av stamröta. Tidigare hade jag hört om att det fanns enstaka träd i allén som hade problem, men inte varit medveten om att hela allén var så dålig.

Min reflektion på Facebook

Jag skrev då en reflektion på Facebook där jag hoppades att detta beslut i så fall var välgrundat, med almstrider och eken vid Sveriges Radio i minnet:

Måndagen den 11 juni: ”Idag faller de. Grindstugatan blir, om inte ett kalhygge, så i alla fall aldrig mer sig likt. Den fantastiska allé som skuggat brukshusen från sekelskiftet kapas nu med motorsågar av västklädda trädfällare. Jag kan bara innerligt hoppas att brf-föreningen, JM och kommunen utrett trädens skick ordentligt, och att man inte gjort samma slarviga bedömningar som vår granne Stockholm ofta gör. Det tar hundra år innan vi har en ny allé…”

I över 20 år har jag bott i området, protesterat mot galna byggplaner och exploatering och naturligtvis också uppskattat årsringarna – som denna vackra allé.

Det var fler som reagerade som jag när de fick se skyltarna och hörde motorsågarna, och även såg träden börja falla. Jag fick, redan under måndagen, många telefonsamtal från de som undrade om det verkligen var nödvändigt. Jag fick också klart för mig genom en annan skribent på Facebook att: ”Grindstugatan ligger inom den del av Gustavsberg som är utpekad av staten som ett s.k. riksintresse för kulturmiljövården. Husen och kringmiljön har därför fått skydd i gällande detaljplan genom skydds- och varsamhetsbestämmelser (q och k). Till planen hör också ett miljöprogram.”

Detta innebär att allén är en angelägenhet som inte bara berör de boende, bostadsrättsföreningen.  Inte heller bara de lokala Gustavsbergarna. Utan hela riket.

Vilket i sin tur kräver ett gemensamt konsensus med gatukontor, kulturenheten och bygglovsenheten. Det krävs helt enkelt marklov för att fälla träden. Till grund för detta måste det ligga en tydlig utredning av aborister.

Aboristernas utredning

När jag dagen efter träffade på en lokal politiker som fått tag i den utredning som påstås ligga till grund för beslutet, citerades vad som stod i denna utredning. Rådet var att fälla två träd, samt att de övriga bör utredas igen om fem år.

Kände kulturenheten till det?

När Linnea Skog, kommunens kulturantikvarie, tog kontakt med mig så berättade hon att hon var medveten om utredningarna, men inte om den aktuella fällningen. Hon hade också under flera dagar försökt komma i kontakt med gatukontoret, men misslyckats. Linnea har alltså varit i kontakt med aboristerna, och var av samma uppfattning: Två träd måste fällas, samt att de övriga bör utredas igen om fem år.

savackert

Var alla verkligen överens?

Efter att i olika sammanhang stött på en del av grannarna på gatan, fick jag också klart för mig att det figurerat en protestlista mot beslutet och att det inte alls var samstämmighet över att fälla hela allén. Det finns många som värnar om vår kulturmiljö i Gustavsberg, och förstår man då inte varför och hur saker och ting händer – då riskerar det att bli en almstrid.

Brf-föreningen kanske har tagit rätt beslut?

Om det finns parallella utredningar som säger att det är alla och inte 2-3 träd som bör fällas, så bör det framkomma så fort som möjligt. Nu får tyvärr engagerade styrelsemedlemmar och boende klä skott för det inträffade. Rätt eller fel.

Minns almstriden

Ända sedan Almstriden, eken vid Sveriges Radio etc så upprör och engagerar detta folk – om man inte kan kommunicera varför saker görs på ett trovärdigt sätt.

I det här fallet verkar man vara oense i föreningen, man är oense inom kommunens egen förvaltning, kulturen känner sig oinformerad. Då uppstår tyvärr den här uppmärksamheten.

Om man först hade kommunicerat att det är så allvarligt (om det nu är så bevisat), om man hade samlats kring en samsyn på gatan och med kommunen – och i god tid informerat om detta så hade nog inte hänt. Nu kom det upp två skyltar från den ena dagen till den andra, sedan kom trädfällarna och raskt fälldes åtta träd. Och ingen förstod någonting…

Nu blir jag beskylld för att mina kommentarer är hätska

Och att jag tycker att ”de boende på gatan inte är intressanta kulturhistoriskt”.  Tänk vad man kan bli beskyld för bara för att man engagerar sig och bryr sig? Men jag tror att vi alla har samma känsla för gatan.

Handen på hjärtat, var fällningen av alla träd nödvändig?

Om någon kan svara ett övertygande ”ja”, så måste detta nu kommuniceras underbyggt och trovärdigt. Och då borde misstolkningarna från alla som reagerar vara eliminerade.

Bygg inga nya murar!

Jag hoppas att de som tog beslutet och som nu hanterar processen har gjort detta med gatans bästa för sina ögon. Inte bara för att få en ny och rak allé. Allén har inte varit exemplariskt skött och behöver naturligtvis tillsyn och vård.

trave

Nu står allén till hälften nedfälld och det gäller det att vi alla – boende, grannar, gatukontoret, kulturen och övriga engagerade samlas i konsensus över vad som skall hända.

Är det nu bättre att fälla hela allén, och plantera nya träd när det är som det är?

Eller är det bättre att spara de gamla som är kvar och kompletteringsplantera? Naturen växer ju inte alltid som vi vill, och det finns alltid inslag av nytt och gammalt.

Men det viktiga är också att vi nu visar respekt för varandra. Att man respekterar varandras engagemang. Att man lyssnar på båda sidornas argument. Att man inte raserar grannsämjan. Och att vi alla fortsätter att bry oss om vårt kulturarv.

Oavsett om man river kulturhus i onödan. Exploaterar känsliga områden. Hotar flora, fauna och djurliv. Det som en gång är borta, kommer aldrig tillbaka.

Hemköp har kommit hem…

bild

Gustavsbergs Hamn har fått en ny matbutik

Jag var i sanningens namn först tveksam till om inte Porslinsfabriken var fel plats för en ny matbutik, men nu känns den ganska självklar där den ligger. Hemköp, driven av en lokal, ambitiös entreprenör med lång erfarenhet har nu landat i hamnen.

Butiken är välkomnande, fräsch och med trevliga inslag som fisk och delikatesser. Trevlig personal med bra bemötande och den ligger onekligen i ett bra läge. Det personliga tonläget gör att det känns som ”min butik”.

Hamnen behöver fler levande verksamheter, både kulturella och sådan som kompletterar detta utbud. Gustavsbergs Hamn kan bli en helt unik social mötesplats, men det behövs fler brinnande aktörer – och aktörer som samverkar. Fortfarande lever de flesta i sina egna välrdar – inte minst våra stora outletbutiker som sällan ställer upp i gemensama aktiviteter.

Butiker bredvid varandra, krogar och caféer bredvid varandra blir aldrig konkurrenter

Utan den kritiska massan bli bara större. Och en kritisk massa är det som avgör om jag skall besöka ett naturreservat, en stadsdel, en skärgårdsö eller ett centrum.

Det handlar hela tiden om att det skall finnas tillräckliga skäl för att ta sig dit. Att jag ska få förväntade upplevelser och service. Mat, är ett sådant skäl – både för besökare, boende och de som har sina arbetsplatser i närheten.

Nu är det bara att hoppas att Anders & co i butiken får se trogna kunder, som väljer det personliga anslaget framför de gigantiska matladorna. Och, naturligtvis, att butiken kommer att leva upp till våra förväntningar.

En sista sympatiskt drag: nästan alla som blivit anställda i butiken kommer från Värmdö :-)

New York, New York..?

11sept

Det är nu tre dagar sedan jag landade på Arlanda efter en vecka i New York. Känslor?

En fantastisk stad. En fascinerande stad. En motsatsernas stad. Och mångfaldens stad. Efter att ha varit ett antal gånger i New York under årens lopp, fick jag nu tillsammans med hustru och 18-årig son återse ”The Big Apple”.

Det blev en av de mest lyckade kombinerade semester- och studieresorna på mycket länge. Staden bekräftade, staden överraskade och staden fick mig att känna att ”här skulle jag kunna bo”.

high

Att ta sig till en av världens stora städer och känna sig hemma, är en överraskande upplevelse.

Visst fanns ”New York”: Skyskraporna och ljustavlorna vid Times Square, Prada- och Rolexbutikerna på Fifth Avenue. Men där vi valde att bo, i något slags mittpunkt mellan Meatpacking District, Greenwich Village, Tribeca och Soho levde ett annat slags New York.

green town

Mitt New York?

Där fanns charmiga Townhouses, kvarterskrogar, gallerier med världsutbud och ett lägre tempo.

Jag gick upp klockan sju varje morgon och tog den powerwalk som tar mig runt Gustavsbergs Hamn i vanliga fall. Den här veckan gick jag istället på Bedford, Charlton, West Broadways, Varick.

corner

Jag var inte ensam på gatorna utan mötte gåendes själsfränder med lattemuggar i näven. Inte sällan vänligt leende och till och med morgonhälsande.

Själv stannade jag varje dag till vid en morgonöppen diner och tog mig en espresso ”on the fly”. Iphonen fick registrera mina intryck – och för varje dag blev promenaden bara trevligare.

t-bana2

Kvällsliv, nattliv

Den kan låta som ett naivt idylliserande, och jag kanske inte var i de farligaste kvarteren i Bronx, men jag kände mig tryggare på nattgatorna, efter friterade ostron och Belgisk chokladglass, i New York än jag gör vid Medborgarplatsen i Stockholm. Till och med i T-banan.

fifth

De vida kasten, de stora kontrasterna

Det är väl det som kanske mest fascinerar. Att både möta det behändiga, kontrollerade såväl som det svindlande oerhörda.

Empire State Building, denna turistfälla med en dimhöljd 76 våning. High Line, parken byggd på en nedlagd järnväg. Central Park med gatumusikanter och jonglörer. Grand Central, stationen med den mest fantastiska Apple-butik jag sett. Flee Market med junk, smycken, filmmanus mm.

bike

Men också den lokala dinern, brödståndet på gatan 100 meter från hotellet som bjöd mig på en morgonbagel. Den färska hummern på Pir 17 vid Brooklyn bron. Skoaffären där vi köpte 6 par sneakers. Cykeltävlingen med 40.000 deltagare som lamslog staden i fyra timmar utan knot och gnäll.

Polisen som berättade om sitt jobb och gav mig en kvarts pratstund.

cop

En vecka i en annan stad visar ofta inte baksidorna

Men visst fanns det där (precis som här hemma, låt oss inte glömma det) – uteliggarna, de krigsskadade invaliderna, de utslagna som passade på att sova i T-banan, tiggarna osv. Visst finns det stora och gigantiska samhällsklyftor.Men det är just mångfalden som intresserar och lockar. De olika folkslagen och någon slags bred öppenhet.

sant

Jag kan bara till sist konstatera och känna att jag gillar stan

Jag skulle utan att tveka kunna slå mig ned i Soho.

Bli kompis med Rosie som serverar scrambled egg på kvarterets diner. Slänga käft med tidningsförsäljaren. Suga åt mig alla intryck och känslor och låta de bli näring för egna projekt och verksamheter. Och så kände också både min hustru och min son.

lock

New York, New York. Ja, tack!