Taggarkiv för 'Magnus Roosmann'

Sida 4 av 5

Jag älskar bilar, men är tveksam till bilindustrin

oil

Va! Tar oljan slut?

Bilbranschen har i åratal haft insikter i hur den framtida tillgången på olja har sett ut. Mycket bättre och mer insiktsfullt än världens alla politiker. Lika lång tid har de också känt till kraven på minskade utsläpp.

Men nu vill helt plötsligt all världens bilindustri att du och jag, som skattebetalare, ska ge dem hjälp att ställa om till ny teknik. ”Miljardlån, regeringsstöd, skattelättnader…” ropar världens alla ledare av bilindustrier.

Och om inte Frankrike hjälper den franska bilindustrin, så kommer den tyska bilindustrin att ta över, och om inte Tyskland hjälper… osv.

För annars…

dollargrin

Ja, vad händer annars?

Denna miljardindustri hotar annars med nedläggningar, nedskärningar och att bli utkonkurrerade. De som under många, många år (och fortfarande!) tjänat fruktansvärda pengar vill nu ha hjälp med att ställa om till ny teknik. (Kolla bara på VW och Toytotas ekonomiska resultat de senaste åren — ingen dålig avkastning till aktieägarna)

Men hallå, har de haft skygglappar på sig under alla år? Stackars, stackars bilindustrin.

u_flexfuel_lrg

Lägg skiten i knät på bilisterna. Som alltid

Med skattepengar och påtvingade teknikskiften är det vi bilister som får betala notan. Och en nota som gång på gång visar sig vara felsummerad. Helt plötsligt skulle alla köra på etanol. Varje bensinmack skulle ha en etanolpump (krav som dödade svaga stationer på landsbygden), Svenska staten gav miljöbilsrabatter och bilindustrin gnuggade händerna.

Från bensin och diesel till E85. Men etanolen blev inte en standard i många fler länder än Sverige. Och idag kör de flesta etanolbilsägarna här hemma med vanlig bensin i tankarna.

bilist

Nu gäller biogas, el och laddhybrider

Vi köper dyrare och sämre bilar (läs: t.ex överskattade, överprisade och urtrista Toyota Prius) för att visa upp att vi har miljöbilssamvete. Vi laddar konstiga el-bilar med ful-el. Kommuner köper in el-bilar som kostar dubbelt så mycket som små, mer miljövänliga och snåla dieselbilar.

Vi rullar omkring med monstruösa Jeepar med hybridmärken — men ändå omotiverat hög bränsleförbrukning. Subventionerna av miljöbilar tas bort. Regeringen bryr sig inte om att stimulera utskrotningen av gamla bilar.

Förvirring är total.

Och vad gör bränslebranchen?

Stoppar huvudet med den lilla hjärnan i sanden. De är i stort sett helt passiva när det gäller förnybara bränslen. De arbetar som de alltid gjort, istället för att se hur de i framtiden kan konkurrera med elbolagen. För vem är det som skall tjäna pengar på det som vi ska köra våra bilar på i framtiden? Framtiden talar för laddstolpar och biogas.

evilcar

Vilket ansvar är jag som bilist beredd att ta?

De ansvar som jag kan förstå och respektera. Köra mindre. Välja rätt fordon och bränsle. Är det el, så är jag beredd att tanka el. Om jag kan vara säker på att det inte är ful-el.

Och jag är beredd att betala för det. När jag köper bil, när jag tankar. Inte genom att mina skattepengar finansierar självgoda bilindustrier och en passiv bränslebransch. Inte genom vingliga politiska beslut baserade på alltför dålig kunskap.

oaxen

Jag har alltid älskat mina bilar. Och gör det fortfarande

Det skäms jag inte för. Precis som jag inte skäms för att laga mat på min spis. Tända lampan i badrummet. Jag älskar att ta ut min favoritbil när det blir vår och fälla ned taket. Jag älskar motorljudet. Kraften och kontrollen. Men jag är också beredd att ta ansvar. Jag önskar att politiker, bilindustrier och bränslebranschen också vore det.

Idag skäms man när man ser hur ledarna för bilindustrin agerar, hur bränslebranschen fortfarande klamrar sig fast vid drömmen om att hitta nya outsinliga fyndigheter och hur el-branschen marknadsför grön el, men sedan levererar den fulaste el man kan tänka sig i mitt el-uttag.

Man skäms också över alla de som hindrat utvecklingen och stimulans av alternativa energikällor som sol och vind.

Det kommer inte att finnas ”en bensin”, eller ”en el” i framtiden

Det är mångfalden som kommer att ge oss möjlighet att skapa de uthålliga lösningarna.

Nu får industrierna sluta att gnälla, och lära sig att tjäna egna pengar på det vi är beredda att betala för. Nu ska jag ta en sväng med bilen.

Vet vi vad vi ibland går miste om?

crap

Och hyllar vi istället det som är tveksamt?

Ni kan se det här som ett litet inlägg till den just avslutade Schlagerfestivalen, i år i gemen mans mun döpt till ”Mellon” – dvs Melodifestivalen. En samling mediokra låtar och lika mediokra artister, med några få undantag. Och om kvalitén möjligtvis var bättre hos några av artisterna, så var låtarna lika tveksamma.

Godkända i mina öron var Salem El Fakir och begåvade, unga Anna Bergendahl.

Tack Butta!

I morse fick jag följande tänkvärda berättelse från en av mina vänner inom musik- och showbusiness. Jag stjäl den rätt utav för att sprida eftertanken vidare.

dcsubway

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.

En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min: Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min: En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min: Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min: Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h: Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

joshua_bell_by_chris_lee_504
Vad ingen visste

Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar.
Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia

Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.

Man ställer frågan:

”Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?”

gatumusikant

Fundera en stund:

Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument. Hur mycket annat kanske vi riskerar att gå miste om?

Tänk på det nästa gång du hör musik i parken, en gatumusikant i tunnelbanan eller en grupp musikanter i stadsvimlet. Och tänk efter lika mycket nästa gång som ”Mello-hysterin” sätter fart igen…

Skit är skit, även om den är förpackad i smoking. Det är kanske i det enkla, det anspråkslösa som det fantastiska döljer sig?

Nu kan det sägas. Siggesta Gård blir basen för Sveriges nyaste matkedja

grupp_2s

Hur låter det? Galet, trovärdigt eller naturligt?

Jag kan försäkra er att hur det än låter så är det faktiskt sant. Under nu snart åtta år har jag arbetat med utvecklingen av Siggesta Gård på uppdrag av Olof Stenhammar. Under de senaste åren har jag inte varit inblandad i gårdsverksamhetens dagliga drift, utan tillsammans med Olof tittat på nya projekt.

butik1

Två bönder kom till stan med en dröm

En dröm om att starta en butik med förädlade matvaror endast tillverkade på svenska råvaror av små livsmedelsproducenter. Hösten 2007 blev drömmen verklighet. Charlotte och Kenneth Karlsson öppnade sin butik Bondens Matbod i Hötorget.

Ett par år senare återkom Olof Stenhammar till att diskutera en dröm han länge närt. Att återigen starta en Gårdsbutik på Siggesta Gård (för 10-11 år sedan fanns där en uppskattad Köttbod) och bad mig leta efter någon som skulle kunna driva den.

Bönderna fann varandra

Efter att ha kastat ut en del förfrågningar kom jag i kontakt med paret Karlsson i Hötorgshallen. Inte bara ett par lämpliga aktörer för en gårdsbutik på Siggesta Gård var funna, utan en helt ny konceptuell idé för en matkedja såg dagens ljus. När Olof mötte Kenneth och Charlotte från Bondens Matbod uppstod ljuv musik i form av idén om en hel serie butiker av gårds- och saluhallskaraktär:

• En utvecklad Bondens Matbod i Hötorgshallen.
• En ny saluhallsbutik med deli och servering i Nya Sollentuna Centrum.
• En helt ny gårdsbutik på Siggesta Gård på norra Värmdö

Olof Stenhammar går in som hälftenägare till Bondens Matbod, som säljer närproducerad mat från svenska gårdar. Grundarparet flyttar samtidigt in på Olof Stenhammars Siggesta Gård och öppnar en gårdsbutik där.

”Med Olof som delägare kan vi förverkliga vår dröm att skapa Sveriges första butikskedja med matvaror endast tillverkade på svenska gårdar” och i och med att vi nu flyttat till Siggesta kan man säga att bönderna har hittat sin gård”
, säger Kenneth Karlsson, Bondens Matbod.

Min Mat Nyhetsbrev, 080227,JPEG SVD bilaga 071116

Siggesta Gård blir nu basen för Sveriges nyaste matkedja

Charlottes och Kenneths ambition är fortfarande att sälja mat från alla landskap i Sverige. Definitionen av närproducerade livsmedel har inte några lokala geografiska begränsningar annat än att produkterna ska vara producerade i Sverige och ska innehålla svenska råvaror. Det handlar om allt från chark, ost, mejeri, ägg, bröd, mjöl och gryn, saft, sylt, marmelad, gelé, olja och vinäger, senap, honung, inlagda och förädlade grönsaker till fågel och vilt.  En viss del av sortimentet varierar också helt naturligt över säsong.

siggesta_bild

Bondens Matbod ser en stor utmaning i att hitta leverantörer som tror på och värnar om den svenska matkulturen. Moderna varianter på traditionella matvaror. En smakupplevelse för kunden.

I första hand skall Bondens Matbod utveckla sortimentet och låta varje butik hitta sin egen särart. Sollentunabutiken kommer t.ex att erbjuda färdiglagad husmanskost, tillredd i Siggesta Gårds stora restaurangkök. Gårdsbutiken på Siggesta kommer att kunna samarbeta med Restaurang Ladugården och Orangeriet på Siggesta Gård.

saluhall

Svenskt och närodlat i Hötorgshallen – hela världens saluhall

Hötorgshallen, där Bondens Matbod etablerade sig 2007, är en nationalklenod, en kunskapsbank och ett tivoli för smaklökarna. Här finns 32 saluplatser; var och en med sin särprägel. Handlare med ursprung från när och fjärran säljer läckerheter från hela världen. Innan den första saluhallen byggdes på 1880-talet var Hötorget indelat i två avdelningar.

Den södra delen kallades Månglartorget och där såldes kött, fisk, grönsker, blommor och enklare charkuterivaror. Den norra delen kallades Bondetorget, där sortiment varierade med årstiderna. Även mjölk och hö fanns att köpa. Hömarknaden fanns kvar ända fram till 1856 då den flyttade till Norrmalmstorg.

Behovet av förbättringar på salutorget ledde till att den första Hötorgshallen uppfördes på 1880-talet. Hallen hade då 120 handlarplatser. Den gamla saluhallen revs 1953 och den nya byggdes på samma ställe, en våning under markplanet. 1958 var det hela klart för invigning.

Sedan dess har saluhallen genomgått flera förnyelser — och fler lär komma.

karta_sollentuna

Saluhallsinvigning i Sollentuna Centrum 18 mars

Sollentuna Centrum, som invigdes den 19 november 2009, är Sveriges första designorienterade köpcentrum. Centrumets Saluhallsdel ska vara det moderna, inspirerande och behagliga alternativet till andra hallar och marknader samt tydligt erbjuda ett innehåll som inte finns på andra köpcentrum inom upptagningsområdet.

Under december månad var besökarantalet på Sollentuna Centrum 540 000 personer. Under 2010 räknar man med att 6 miljoner människor besöker Sollentuna Centrum.

Premiär för Siggesta Gårds Gårdsbutik blir i maj 2010

Återigen har jag fått förtroendet att arbeta med ett oerhört spännande projekt och se en ny produkt födas. En produkt som inte bara ligger i tiden utan också väldigt nära hjärtat. Som konsult är det då extra roligt att dessutom få förtroendet att vara kvar i projektet, nu som styrelseordförande i butikskedjans moderbolag — Bondens Matbod AB.

Här hittar ni mer information om Bondens Matbod i Hötorget: www.bondensmatbod.se

Och här kan ni ladda ned mer information: om bondens matbod

Sveriges senaste, men minsta matkedja ser i veckan dagens ljus. Jag har varit med om födelsen. (Varit lite barnmorska så där.)

Jag tror att jag flyttar till Norge

norsk flagga

Det trodde jag aldrig att jag skulle få se mig själv att skriva.

Men vad kan inte svårtolkade regler för kulturen och nya omtag med Kultursamverkansutredningar (…puh!) åstadkomma?

I statsbudgeten för 2010 är den norska kulturbudgeten 9,3 miljarder norska kronor (11,6 miljarder svenska kronor), Ökningen jämfört med 2009 är på 820 miljoner norska kronor.

När de rödgröna partierna i Norge (Arbeiderpartiet, Socialistisk venstre och Senterpartiet) inledde sitt samarbete för fem år sedan var det på kulturområdet som de först blev eniga. Resultatet av överenskommelsen – Kulturløftet – var 15 konkreta löften inom området kultur. Den viktigaste punkten är att en procent av statsbudgeten ska gå till kultur 2014.

Skattelättnader istället för kultur

I Sverige har man haft råd med många miljarder i skattelättnader, somligt motiverat. Intressant är dock att jämföra att kostnaden för hela Kulturlyftet i Norge motsvarar en veckas skattelättnader i Sverige.

Då ska man komma ihåg att Norges befolkning är hälften av den svenska.

teatermasker

Glädjande besked för alla simmare och icke höjdrädda

Det finns områden som inte har samma uppförsbacke som kulturen. Medan engagerade frivilligkrafter kämpar för att få behålla t.ex Aspuddens anrika badhus, så meddelar Stadshuset generöst att man skall satsa en halv miljard (!) på upprustningar av Stockholms simhallar.

Dessutom finansierar Stockholms stad delar av det spektakulära kommersiella bygget, Globen Skyview, som kostat 79 miljoner kronor. En turistattraktion där man med en liten plastbits hjälp kan identifiera Stockholms innevärld…? Hm, var det inte Ericsson som sponsrar Globen?

Inget skall förta det andra

Men ibland undrar man om Stockholm enbart satsat på riskfria, ”lagom” nydanande projekt med tunga affischnamn. I dagarna överlämnade regeringens särskilda utredare Kultursamverkansutredningen (vilket namn!) — som drar upp riktlinjer för hur de statliga kulturbidragen ska fördelas i framtiden.

Pengar som staten tidigare öronmärkte för viss verksamhet, ska regionerna nu istället få bestämma själva över. De kulturpolitiska besluten ska fattas närmare medborgarna, är tanken och landets landsting ska alltså själva utforma en egen regional kulturpolitik.

pilar

Vad gäller saken, egentligen?

Statens stöd till kulturen ska kunna lämnas som ett samlat kulturbidrag till regioner eller landsting, som får större frihet att fördela budgeten. Dessa ska förhandla med staten enligt en förordning med t ex nationella mål och kriterier. ”Principen att staten träffar överenskommelse med landsting eller motsvarande går knappast att tillämpa i Stockholms län”, var kritiken när utredningens utkast presenterades — man underströk Stockholms roll som landets huvudstad och påpekade att situationen i Stockholms län är väsensskild från den i Malmö och Göteborg, där regionalisering bejakas.

Men tvärtemot vad Kulturutredningen föreslog undantas inte Stockholm från reformen

Vilket både de rödgröna och Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) invänder emot. Redan i år ska de fem utpekade regionerna förhandla med Statens kulturråd om pengar. Landstingen, där Gotland även inräknas, ska upprätta regionala kulturplaner där de fördelar statsbidrag till regional kulturverksamhet. Kulturplanerna ska vara treåriga. Man ska kunna planera, men de ska inte vara så pass långa att man låser in kulturen.

man

”Kultur måste få kosta”

Citatet har jag lagt på minnet efter ett givande möte med Daniel Sachs på Proventus, en del av det svenska näringslivet som satsar på att stödja kultur. Vi var båda överens om att ett rikt och levande kulturliv är en viktig del av ett samhälles utveckling. En del som påverkar medvetande, innovation, nytänkande och nyttigt ifrågasättande.

Långsiktigt kommer  inte ”portföljmodellen” att innebära några ökade kostnader, men på kort sikt kommer trycket på Kulturrådet att öka när man ska använda sig av två parallella modeller. Utredningen föreslår därför att regeringen bör överväga att tillfälligt omprioritera medel till de extra kostnader som kan uppstå under införandefasen.

Verkligheten för oss som lever för, med och (ibland) på kultur blir för en stund ännu mer förvirrad.

Kommer detta att fungera? Och hur?

Ett politiskt dirigerat kulturliv har ingen varit särskilt sugen på, så medan politikerna stod för fiolerna överläts efter 40-talets krig de konstnärliga besluten åt konstnärerna själva – så är till exempel Statens kulturråd organiserat, med sina referens- och arbetsgrupper, där sakkunniga tar ställning till bidragsansökningar och annat.

Kommer den nya modellen att innebära innebära ökat politikerstyre av kulturlivet, regionalt, på bekostnad av den så kallade principen om armlängds avstånd?

questionmark

Sant, men inte sant

Nu är det inte riktigt sant att politikerna inte dirigerar kulturlivet. Det gör de visst. Många politiker vill gärna lämna kulturella ikoner och spektakulära, genomförda projekt bakom sig, för att bli ihågkomna och hyllade.

Och då får tjänstemännen inom olika institutioner och nämnder hitta pengar och bidrag. Det är spelets regler, alldeles oavsett kulturutredningar med långa namn.

Stockholm protesterar

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd, skriver idag på sin blogg att Stockholm borde få vara ett undantag och stå utanför reformen, hennes skäl är: ”…staten riskerar flytta över sin egen byråkrati till landstinget, landstinget tvingas bygga upp en struktur för uppgifter man inte tidigare haft, Sveriges största teater Stockholms stadsteater riskerar avbräck samt att staten tvingar fram en ny regional struktur i ett län som undanbett sig detta.”

lena

Samtidigt poängteras på annat håll idén med samarbete mellan kultur och näringsliv är viktig

Något som bl.a vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skall tala för och om på Handelskammaren onsdagen den 24:e februari är samarbetet mellan kulturen och näringslivet.

Men är det en läpparnas bekännelse? För hur definierar man egentligen begreppet ”kultur” i rubriken ovan. Är inte förväntningarna det statliga kulturlivet?

publik

En sak är vi eniga om

Både jag och Madeleine Sjöstedt: En viktig utmaning är att den svenska kulturpolitiken alldeles för länge har handlat om hur verksamhet ska finansieras, och inte om hur tillväxten i kulturlivet kan stärkas.

Under min tid med Audiorama, den svenska nationalscenen för ljudupplevelser, har problemet för oss förvånande nog inte varit att finansiera vår verksamhet, däremot hur vi skall kunna slutfinansiera vår etablering — för att stärka tillväxten.

De vill ha våra produktioner och verksamhet, men de vill inte hjälpa oss med att skapa förutsättningarna. Moment 22.

AUDIORAMA — En nationalscen för ljudupplevelser

Jag har under det senaste året arbetat med en etablering av Audiorama på Skeppsholmen, i ett kulturcenter tillsammans med Teater Galeasen och Moderna Dansteatern. Ett projekt som på ett nytt och spännande sätt kan bidra till Stockholms kulturliv. En ny, innovativ verksamhet som skapar ett unikt auditorium för lyssnardramatik, ett rum för ljudupplevelser och en studio för ljudforskning på Skeppsholmen.

hus

Audioramas har fyra verksamhetsgrenar, alla efterfrågade

Audiorama Drama —  lyssnardramatik, men också för experimentella möten mellan ljud, skådespelare och publik har framför allt formulerats av Magnus Roosmann, Audioramas ena grundare, och ett flertal projekt är redan planerade och förberedda.

Audiorama Ljuddesign — extern ljudproduktion för kultur- och musiklivet. T.ex ljuddramatik i form av audiofiler för mötesplatser, museum och kulturella attraktioner,

Audiorama Ars Acustica — som kommer att ha fokus på musik, ljudkonst och hörspel. Inom denna verksamhet kommer vi att bygga upp samarbete med konstnärliga högskoleutbildningar nationellt- som internationellt, särskilt inom musik.

audiorsend3

Syftet är att erbjuda en arena för musik, ljudkonst och hörspel. Men också ge våra konsthögskolor en möjlighet till olika samarbeten. En sådan scen saknas i Skandinavien idag — den kommer att bli unik i Europa och internationellt uppmärksammad.

blick

Audiorama UNG — genom att producera lyssnardramatik för en ung målgrupp vill UNG genom en estetisk ingång, väcka frågor kring demokratiska ämnen som exempelvis jämställdhet och integration. Skapa en teaterform som tar hänsyn till barn och ungdomars specifika konstnärliga önskemål och behov.

Idag kan vi konstatera att vi uppnått nästan allt vi satt som mål

Audiorama är ett projekt som på ett nytt och spännande sätt kan bidra till Stockholms kulturliv. En ny, innovativ verksamhet som skapar ett unikt auditorium.

Vi har skapat en verksamhet som klarar sig och utvecklas på egna meriter i spännande konstellationer och med gränsöverskridande samarbeten, utan att hållas under armarna med ständiga driftsbidrag och stöd.

logos

Vi har redan etablerat samverkan med både forskning och utbildning

Detta genom initierade samarbeten med Kungliga Musikhögskolan, Dramatiska Institutet, Konstfack, EMS och KTH. Och de har tillsammans i dagarna gått ut i ett gemensamt upprop där de välkomnar möjligheterna med vår verksamhet (finns på vår blogg: www.audiorama.se)

Vi har en fantastisk lokal på Skeppsholmen, med ett tioårigt hyreskontrakt. Alla vill ha oss och vår verksamhet. Men ingen är beredd att ge oss den sista hjälpen för att färdigställa lokalen.

Samarbete mellan kultur och näringsliv?

Vi planerade vår etablering utifrån att först ha en bra finansiär i ryggen, en engagerad näringslivsrepresentant i form av Per Josefsson. Den andra tredjedelen i vår finansiering består av sponsring och samarbeten. En del där vi idag fått generös sponsring från aktörer som vill vara med i detta spjutspetsprojekt och ser aktiva synergieffekter för dem själva.

För att inte förlora någon tid har vi startat produktioner inom fyra olika verksamhetsområden, och tacksamma där fått mottaga produktionsstöd från både Stockholms Läns Landsting, Kulturrådet och Stockholms Kulturförvaltning.

lokalen

Men vad hjälper det om vi inte kan färdigställa det unika akustiska bygget i lokalen?

Det som gör oss unika i Skandinavien. I Europa.

Vi har blivit skickade runt mellan Kulturdepartementet, Kulturrådet, Stadshuset, Kulturförvaltningen, Stockholms Läns Landsting, Framtidens Kultur, Innovativ Kultur, Boverket och Tillväxtvrket. Och överallt var vi har kommit har man varit imponerade över vårt projekt och sett fram emot dess tillblivelse. Att vi lyckats skapa en så färdig produkt, med så unika samarbeten och med en egen trovärdig egen ekonomi.

Men det räcker inte

Det avancerade akustiska bygget är vår största utgift. Vår arkitekt, våra hantverkare och alla duktiga konsulter måste få kosta (även om vi fått fantastiskt generösa, ödmjuka och stödjande offerter). Vi måste handikappanpassa och inreda för barn och ungdom.

För det behöver vi hjälp för att få ihop den sista delen. Vi hade trott på ett samarbetet och stöd från det så kallade Kultursverige. Det hade gett oss den hävstång som möjliggjort att vi kunnat öppna upp vår verksamhet redan till sommaren.

Idag är vi både klokare och mer förvirrade än vi var när vår vision föddes

De släcker emellertid inte vår låga så lätt. Idén har engagerat och startat en glöd i ögonen hos alldeles för många. Men vi kan konstatera att kulturpolitiken inte är vår största hjälpreda. Oavsett nya utredningar och direktiv.

Eller är det någon som är beredda att övertyga oss om motsatsen?

(Vi kanske får flytta till Norge istället?)

Jesper Nilsson = Clark Kent

clark kent

Nätet är fullt med stöd till Jesper och hans avslöjande av tvivelaktigt och klandervärt polisbeteende och hot

Somligt, som ledaren i tidningen Journalisten (länk i notisen nedan!) är allvarligt och får en att tänka efter ”utanför händelsen med min son” och på de verkliga grunderna för spanarpolisernas jakt på unga plankare i tunnelbanan. Kollar de om alla är torra i munnen för att för bättra intagningsstatistiken över de som drogprovas?

Somliga inslag på nätet värmer och stödjer

Idag, denna gnistrande vintermorgon, har det hunnit bli 11.799 medlemmar i Facebook-gruppen ”Vi som stöttar Jesper mot polisens övergrepp”. (länk: ”Vi som….”)

En grupp som innehåller många kloka kommentarer till det inträffade. Och bland medlemmarna hittar man många kanske lite förvånande ansikten, politiker, journalister, debattörer…

angel

Jesper har också fått kommentarer från flera poliser inom Stockholmspolisen, som beklagar och uppmuntrar honom

Det ger oss hopp. Låt oss också hoppas att åklagare, länspolismästare Carina Götblad (som brukar vara en klok och omdömesgill person) m.fl hanterar detta ärende på rätt sätt. Så att förtroendet och respekten för poliskåren sakta kan byggas upp igen. Ingen vinner på en ömsesidigt misstänksamhet.

Läs gärna kommentarerna i Facebookgruppen ”Vi som stöttar Jesper mot polisens övergrepp”

Liknelsen mellan Clark Kent och Jesper värmer en gammal läsare av serietidningen om Stålmannen. Solen skiner extra vackert efter den genomläsningen.

Lillebror ser dig!

sjostedt

De två civilpoliserna blev vansinniga när Jesper, min son, fotograferade deras arbete. Jesper trakasserades, men överlistade ordningsmakten med sin Iphone. Under hot om urinprov tvingade de honom att radera bilderna. Han återskapade dem och publicerade berättelsen på sin blogg.

Storebror ser dig, handlar idag om lillebror som ser dig

Den osannolika David mot Goliat-historien har skapat en intensiv debatt om polisers påstådda maktmissbruk i Stockholms tunnelbana. ”Vreden kokar efter polistrakasserierna” skriver Expressen i en mycket bra sammanfattning av det som hänt. Klicka på länken. ladda ned pdf-filen och läs: Exp

Även i radion går debattens vågor hela. Nyhetsprogram, Spanarna och Medierna i P1…

Medierna i P1 följer nu Jespers process med förhör hos förundersökande åklagare, ”brottsplatsrekonstruktion”, polisernas egna anmälningar mot Jesper etc. Lyssna på inslaget här: Medierna P1

Storebror försöker nafsa tillbaka

Istället för att krypa till korset anmäler nämligen de hotande poliserna honom för brott: grovt förtal, samt ofredande och förgripelse mot tjänsteman.

Brottsrubriceringen har har diskuterats med polismyndighetens jurist Maria Emanuelsson men hon säger sig inte något att göra med rubriceringen.

– Jag har haft ett allmänt samtal med poliserna. Det som står i anmälan får stå för dem, säger hon. Hela affären har växt till en nyttig diskussion om systemfel inom polisen när det visat sig att det de här polisernas agerande på intet sätt är ovanliga inom kåren.

Ledaren i tidningen Journalisten gör en klok reflektion. Ladda ned pdf-filen och läs här: Journalisten

Hur rakryggade kommer polisledningen att orka vara?

tbanaMin son som kände sig attackerad av poliser en dag i förra veckan, efter att han hade fotat dom när de jobbade i tunnelbanan, har nu blivit anmäld av poliserna. Poliserna menar dels att Jesper har ofredat dem genom att ta bilder och filma, men också att han har förtalat dem genom att publicera materialet på sin blogg.

Att bilderna, filmen och påståenden om poliserna har spridit sig i bloggvärlden och i media har skadat dem, står det i anmälan som handlar om grovt förtal. Det kanske de båda poliserna skulle ha tänkt på, innan de uppträdde som de gjorde?

Den som gräver en grop

Samtidigt med det här håller en internutredning på som ska ta reda på om de två polisernas agerande var rätt eller fel. Alla vi som sett filmen som ligger på You Tube, hört hotelserna och lyssnat på polisernas uppjagade tonfall blir nog lätt förvånade när vi läser polisernas egna motanmälningar. (se nedan!)

Det är något som inte stämmer

Poliserna påstår att Jesper ofredat dem genom att ta bilder. När Jesper tog bilderna befann han sig på flera meters avstånd ifrån dem. Tog tre bilder i en följd, från samma avstånd (vilket alla kan se när man ser jämför de tre bilderna). Men poliserna påstår att han alltså tagit bild på bild trots att de upprepade gånger anmodat honom att sluta.

De påstår också att de inte alls ”hotade honom med drogtest om han inte förstörde de tagna bilderna”. De påstår att han istället själv erbjöd sig att förstöra bilderna. (Samtidigt ser man på filmen att Jesper överhuvudtaget inte håller i sin mobil med kamera, den håller istället den ena polisen i handen utan att uppmärksamma att han samtidigt dokumenterar den för polisen pinsamma situationen genom att filma sig och hans kompis.)

Jag vet att min son aldriggonsin i en situation av detta slag, utan press, skulle erbjuda sig att deleta bilderna.

Sharp eyed soft nosed cow, with shallow dof

Det är något som luktar väldigt illa

Och om den stanken kommer att bli värre, kommer bara framtiden att utvisa. Igår tog Robert Aschberg upp fallet i TV 8 (går att se på TV8play). Ingen polis ville medverka. (Är jag förvånad?)

I studion medverkade istället journalisten Stefan Wahlberg, som berättade om attityden hos polisernas överordnades när han började gräva i fallet.

Chefen för ungdomsroteln i Stockhom, som inte namnges i programmet men som heter David Beukelmann och är känd sedan sin tid som ”chefsideolog” i Rejvkommissionen, vägrade enligt Stefan Wahlberg helt att samarbeta. Wahlberg fick inte ut de offentliga handlingar han begärde, han fick inte ens veta diarienumret för att kunna plocka ut dem själv, trots att offentlighetsprincipen innebär att alla medborgares begäran om att få ut offentliga handlingar ska behandlas skyndsamt. Icke hemligstämplade dokument hos polisen är absolut inte undantagna. Det luktar illa.

– Han gjorde milt uttryckt allt för att lägga locket på, säger Stefan Wahlberg.

rejv

David Beukelmann är en intressant polis

Han gjorde sig känd i Rejvkommissionen på 90-talet, och alla som någon gång haft med det gänget att göra känner väl igen både tonfallen och attityderna från den tiden. I en artikel i Svenska Narkotikapolisföreningens interntidning talar Beukelmann om behovet av en ny narkotikautbildning, där kunskap om fysiska tecken på narkotikapåverkan bara är en komponent. Även andra kunskaper måste till för att kunna ”bygga upp skälig misstanke om alla typer av narkotikabrott”.

Var det dessa kunskaper som fick dessa skämt till poliserna att angripa min son med uttalanden som:

- Är du drogpåverkad

- Du uppträder lite nervöst, ska du följa med på ett urinprov

- Du är djävligt munntorr?

Vad Rejv-David säger i artikeln, om man läser mellan raderna, är att polisens spanare, ska gå på, inte bara människor som ser påverkade ut, utan även ge akt på ”attribut” och om en person tillhör fel ”social subgrupp”. Får man napp, vilket naturligtvis händer då och då, bär det vidare hem till den gripne för husrannsakan, eller för den gripne till urinprov och drogtest på Kungsholmen. Det var det som min son hamnade i.

Tänk vad liten tuva ofta kan stjälpa stort lass

Här var det två civilspanare som åt vår kommersiella kollektivtrafik jagar stygga, tonåriga plankare i T-banan.

Nu kan man fråga sig om det det som jag vill att de poliser som jag betalar skatt för skall ägna sin tid åt? Och det var väl ungefär det som min son också undrade när han tog upp sin Iphone och plåtade tre bilder av dessa spanare.

Det kunde ha slutat där

Men istället grep spanarna min son. Hotade honom, ifrågasatte hans seriositet, förklarade högljött för omgivande resenärer att ”han kan ju vara knarkare”, tog ifrån honom hans mobil, dator etc och höjde sina pubertala röstlägen för att sätta honom på plats med hot om drogtest.

Det luktar väldigt illa. Frågan är om polisledningen är beredda att vädra, eller om dem kommer att slå vakt om kårandan och den unkna lukten?

fönster

Jag hoppas på de är beredda på att vädra ut den unka lukten

Jag vill inte att alla mina illusioner om kompetenta poliser med bra omdöme ska gå förlorade. Jag vill att vi forfarande ska kunna känna oss trygga med våra poliser. Att vi ska kunna lita på att de är duktiga, välutbildade och har omdöme och förnuft.

(Här kan du läsa polisens anmälningar:)

etta2

3

4

5

SAS och Swedebank …hm?

cake

När jag var liten sa min pappa: ”Statens kaka är liten men säker”

Nu får man nog raskt ändra det till att statens kaka är allt mindre säker. SAS ber idag om nya stödmiljarder för att rädda flygbolaget. Trots saftiga sparprogram blev förlusten 3 miljarder kronor (!) för 2009.

Statens satsning i SAS har varit en katastrof för skattebetalarna

Istället för att vi, tryggt litandes på statens omdöme och kompetens, får en marknadsmässig avkastning på det investerade kapitalet i SAS kan vi nu konstatera att ingenting pekar på en ljusare framtid för det blödande bolaget.

plane crash

Varför blöder SAS?

Svenska företag och resenärer struntar i om de flyger med SAS, bara det är billigt och tillräckligt bekvämt. Varför har inte SAS kunnat leverera det? Så sent som i december var Fru Olofsson tydlig med att skattebetalrna inte var beredda att skjuta till mer pengar till det sjunkande luftskeppet.

Men nu har regeringen helt plötsligt bytt åsikt igen. Hm?

Jämför gärna med  Saab-affären

Regeringen skall inte äga tillverkande företag inom fordonsindustrin. Men håll gärna en förlustmaskin under vingarna till varje pris.

Dessutom försöker fru Olofsson att få det att låta som att det är en bra investering för oss svenska skattebetalare. SAS ”kan bli en tillgång för industri och jobben i Sverige”.

Är det någon som tror på det? Skulle du satsa dina egna pengar på det?

ban crach

Swedbank – ett katastrofbokslut i svensk bankhistoria

På tolv månader har ”min” bank gått från en vinst på 10 ofattbara miljarder, till en förlust på lika mycket. Något liknande har aldrig hänt tidigare.

”Ett fasansfullt år”, suckar vd Michael Wolf.

Om jag vore honom skulle jag snabbt smyga in i närmaste bankvalv och lägga mig i fosterställning. En omdömeslös expansion i Baltikum parat med en inte helt oväntad finanskris ger snabba resultat. Men knapast något bra resultat.

Bristande insikt, någon?

Hur ska jag som bankkund kunna lita på Swedbank i framtiden?

Varför ska jag lita på att de kan hantera mina pengar när de själva hamnat i en gigantisk skuldfälla. Och till råga på allt har de mage att säga att de är nöjda med att resultatet inte blev värre. Fan trot.

elefanter

Hur står det till med elefanterna i det svenska näringslivet?

Under det senaste året har debattens vågor gått höga om allt från oetiska energibolag som Vattenfall till dagens svarta rubriker om att Telias miljarder går till Uzbekistan där pengarna till slut kan hamna i händerna på diktator Islam Karimov.

Inte den första person jag skulle bjuda hem på middag.

Nej, det är dags att plocka fram Michael Wiehes fråga från 70-talet:

”…vem i hela världen kan man lita på?”

Kanske vi skulle låta HM ta över?

hm

I förra vecka satte Hennes & Mauritz ett nytt kursrekord med 452:50 kronor per aktie

Om du varje år hade förvandlat din nettolön till HM-aktier hade din privata förmögenhet ökat med i genomsnitt 27% om året. Det för mig osökt in på tanken vad som skulle hända om vi lät HM ta över Sverige, och Persson-familjen fick bli styrande riksdagsmän?

Tillväxten är svindlande, den som vid börsintroduktionen 1974 satte in 1.000 kronor och sedan behållit aktierna, har idag 4,6 miljoner

Och det handlar inte om fordonsindustrin, inte om mobiltelefoni, nanoteknik eller IT. Det handlar om en butikskedja som idag finns i 35 av världens 200 länder med 2.000 butiker. Det öppnas en ny i snitt varje dag.

Nu kliver HM in på nya marknader som Japan och Ryssland, nya fält att erövra

En ny era inom tillväxten startar. Om denna tillväxt fortsätter 4-5 år är familjen Persson rikare än hela Sverige. Vi kan alltså jämföra en familjs företagsbyggande med ett helt lands tillgångar och fonder.

Hur kan det se ut så?

mona stats

Vad är det HM kan som inte våra politiker kan?

Är kompetensen hos vårt lands styrande så erbarmligt dålig att ett helt vanligt, familjeägt konfektionsföretag kör om landet i omkörningsfilen så att det smäller till i öronen på Göran Persson, Reinfeldt, Sahlin och alla andra som manövrerat vårt land till den destination vi är idag.

Och hur ser det ut på det lokala planet? Hur många mer kompetenta företagsledare och visionärer har vi inte inom det lokala näringslivet som lätt slår de flesta av våra amatörpolitiker i de kommunala leden?

Det räcker om jag tar sikte på Värmdös kommunala, styrande politiker

Vilken gärdsgårdsserie! Skulle jag anställa en enda av dem som företagsledare, som personalchef, som utbildningsansvarig eller som mentor eller coach. Svaret är utan tvekan nej. Och de sitter och hanterar mina pengar, varje dag. Min omvärld och min framtid. De är faktiskt betalda och anställda av mig och mina vänner bland kommuninnevånarna. Hur kan man sparka dem?

utan jobb

Det aktualiserar återigen tanken: Tre val, tre röster

Det behöver inte betyda att det är samma parti eller allians som levererar det i kommunen mest trovärdiga politiska alternativet som på riksplanet. Jag säger återigen med den drucknes envishet: I kommunen är det dessutom lätt att se vilka politiker det är som ˝håller”. Vilka som är engagerade. Vilka frågor de driver och vilka resultat det gett eller kommer att ge. De ligger närmare verkligheten (borde i alla fall göra det), frågorna är snabbare och du ser snabbare resultaten av de lokala politiska besluten.

Ta bara den lokala brofrågan: en ny Skurubro

I söndagens SvD kunde vi se vårt kommunalråd tulta omkring i snömodden på Skurubron, under rubriken ”Värmdö säger nej till broavgift”. Det är ungefär som när mitt yngsta barnbarn säger: ”Det gör jag visst˝, när hans mamma säger att han inte får kliva upp med smutsiga skor i finsoffan. Längre fram i artikeln säger vår kommuns lokala utvecklingschef: ”Oavsett vad vi tycker kommer det att bli en avgift. Det är bara vi som sitter med Svarte Petter”. Och hur sant är inte det?

cars

Finansiera bron med skattepengarna

Broavgift är inget bra sätt att finansiera projektet med, det kan vi alla enas om. Trots vad Nacka tycker och tänker. Bron är viktig för oss på Värmdö, inte minst för näringslivet, inte minst för alla som vill flytta hit och inte minst för oss alla som arbetar i Stockholm. En bra kommunikation mellan oss och storstaden är avgörande för tillväxt.

happy_child

Och en tillväxt blir till godo för hela kommunen, alla innevånare

Alldeles oavsett vad vi säger, kommer pappa Vägverket köra över oss i 180 km/tim. Vore det därför inte bättre för en ledande politiker att se hela perspektivet, och fördela kostnaderna på alla som kommer att ha framtida nytta av bron. Dvs alla kommuninnevånare. Lägg det på skattekronan. Med inflyttning och rätt hanterad tillväxt får vi mer pengar över till skola, till vård, till bostäder för unga. Tänk vilket kreativt grepp, tänk vilken bra vision – samtidigt som man visar att man står stadigt med fötterna på jorden. Värmdömyllan.

Nej istället spelar vi som fullvuxna kommunalråd för gallerierna och sätter näsan i vädret: ”Jag går visst upp i finsoffan med mina skor, vad du än säger mamma…”

Tre val, tre röster. Börja fundera nu, tiden går fort fram till valet.

Hurra! Den anrika och vackra biografen blir förråd för överflöd!

Draken

I 14 år har man funderat, och det här blev resultatet

Det blir varken galleria eller kulturhus i den gamla anrika biografen på Kungsholmen. Att det inte blir ännu en galleria kan jag svälja med lätthet. Vi har alldeles för många gallerior med samma förbannade butiker och Latte-fik. (Var kan man få en rågkaka med ansjovis och ägg?).

Men varför kunde det inte få bli ett kulturhus, ett rimligt stort barnpalats, ett allaktivitetshus med möten mellan unga och gamla, mötesplats mellan kultur och musik? Idéerna och projekten finns.

Istället blir det ett förråd för för överkonsumtion

Ett kommersiellt ”Shuregard” i kulturmiljö

Det var det Stockholm kunde åstadkomma. Den nya ägaren Selstors VD konstaterar:

”Behovet av förråd är enormt på Kungsholmen”. Då har jag ett bra tips: ”Behovet av P-platser och garage är enormt på Kungsholmen. Bygg om P-huset till parkeringsgarage – bättre ekonomi och kommerisell nytta. Gör om Rålambshovsparken till en stor bilparkering….”

”Nu blir det liv i fastigheten”

Så tröstar oss VD´n i Svenska Dagbladets intervju. Visst väger kartonger med samlat överflöd mer än barn och ungdomar, visst väger nybyggda förrådsmoduler mer än en vacker biografsalong med välvt trätak. Och Kungsholmen som är en stadsdel som verkligen skulle må bra av fler kulturella mötesplatser. Suck!

När skall Stockholms ledande lära sig någonting? Minns Brunkebergs torg …någon?