Taggarkiv för 'swedish crime'

Sida 2 av 2

Kan Värmdö kommun lyckas med det som alla hoppas på?

hamnen

Jag skrev på Facebook igår:

Idag har Värmdö kommun rådigheten över det kulturhistoriskt intressanta hamnområdet intill det anrika fabriksområdet. Förväntningarna från alla håll är stora. Kan den fina Porslinsfabriken bli ett kulturhus? Kan Tornhuset och Gula Byggningen även i fortsättningen innehålla de näringar de har idag?  Kan Kattholmen slippa staket, grindar och taggtråd och öppnas upp som en välkomnande yta för alla? Kommer byggrätterna på parkeringar och Sågplan att förtäta hamnen på ett sätt som utvecklar hamnen rätt. Eftersom jag som konsult inte fick förtroendet att arbeta med denna utveckling (valet föll på andra konsulter), tänker jag ta mig friheten (med hjärta och engagemang) att bevaka denna utveckling här i min blogg. Vad förmår kommunen att utveckla? Vilka fastigheter kommer att säljas?

Granskningen börjar idag

Och verkligheten tål att granskas efter flagranta misstag som kommunen gjort sig skyldiga till under de senaste åren. För att nämna några: medverkan till fällningen av delar av den unika allén på Grindstugatan och den kommande byggnationen på Kvarnbergets norrsluttning som knappast når några arkitekturmässiga höjder.

lg_lista

Jag, en av de 25 mäktigaste på Värmdö?

Stefan Mårtensson är moderat bloggare och samhällsdebattör. Skriver, avslöjar och debatterar på sin blogg ”Mårtenssons meningar” (http://www.martenssonsmeningar.blogspot.se/), ofta med rejäla rallarsvingar som vapen. Han presenterade igår årets andra upplaga av den uppdaterade listan över ”Värmdös 25 mest inflytelserika” – med honom själv som enda jurymedlem ;-) Den här gången en lista med stora förändringar.

Stellan Folkesson, kommundirektör sedan drygt ett år i Värmdö kommun har parkerat sig på plats två på listan. Starkare än politikerna i kommunen. Har ett ledningsteam han själv samlat.

Anders Bergman, folkpartisten som håller koll på även de andra kommunalråden ligger på tredje plats på listan. Bergman har fått ännu mera inflytande genom den nya kommunstyrelseordföranden, Monica Pettersson.

Monika själv hittar vi på plats fem på listan. Nykomling som tar mer ton än sin företrädare på posten.

Det här är tre personer som på olika sätt kommer att vara tongivande för utvecklingen i hamnen, men där Stellan Folkesson är den operativt tongivande. Idag tillsammans med av honom själv utvalda konsulter.

Själv har jag gått upp en plats på listan till plats 24. Beskrivs här som: ”Skapar vision som inte sällan blir verklighet. Har en vass penna säger många. Andra säger att den personen är man mycket hellre vän med än ovän med. Har idéer som bär.”

hamnpromenad

Under mina år i Gustavsberg och på Värmdö har jag ett flertal gånger skisserat en vision för hamnens utveckling

Med uppdrag från fastighetsägaren Dag Landvik arbetade jag under fem år fram en ny identitet enligt en visionsplan – och under fem år började området hitta tillbaka till delar av sitt ursprung, samtidigt som nya verksamheter fick fäste. Tyvärr gick min uppdragsgivares och mina åsikter isär under resans gång, och jag lämnade projektet för att istället koncentrera mig på uppdragen Siggesta Gård, Velamsund och etableringen av min teater.

Med Creative Stockholm som avstamp fick jag inom detta projekt i uppdrag, denna gång för Värmdö kommun, att arbeta fram visionsplan del två av hamnens utveckling

Denna gång i samklang med etableringen av den kommande Fabriksstaden med 1400 planerade lägenheter inom det gamla fabriksområdet.

tredelar

Med Hamnen, Kulturen och Fabriksstaden som de tre samverkande delarna så arbetade jag fram en strategi för hur nya verksamheter skulle kunna integreras med det historiska kulturarvet. Hur det 60-tal konstnärer och kreatörer som är verksamma i hamnen, skulle kunna behålla sina förutsättningar – genom att man utvecklade nya kompletterande näringar inom konst och kultur.

Den gamla porslinsfabrikens kan i mitt förslag omvandlas till ett brett kulturhus genom att flytta in Konsthallen, ge Porslinsmuseet nya och större ytor, etablera kommunens nya BiblioMediatek, ge utrymme för nya media, kursverksamheter av olika slag mm. Samtidigt skulle det kunna skapas nya resursutrymmen för befintliga konstnärer och kreatörer, den unika Porslinsfabriken (HPF) skulle kunna få en tydligare närvaro, industridesignen skulle genom verkstad för prototyper etc få ett återtåg i hamnen etc.

Genom att flytta in Porslinsmuseet i Fabrikslokalen, skulle Hotell Blå Blom kunna expandera in i Porslinsmuseets nuvarande lokaler. Blå Blom skulle kunna bli ett hotell profilerat mot konst och kultur. Turism, business och konferenser skulle kunna hitta sitt hotell på annan plats i hamnen (se längre fram i texten!)
Vad hände efter presentationen av denna vision?

gurra_klipp

Med min vision som utgångspunkt skapade sig kommunen rådighet över den framtida utvecklingen genom att förvärva fastigheterna i Gustavsbergs hamn

Nu är det kommunen som skall upp till bevis och som måste visa att de har omdöme, kan skapa konsensus och utveckla en hållbar och genomförbar vision för området.

klipp_LG

Det finns tre klara skäl till varför Gustavsbergs Hamn kan bli ett internationellt kultur- och besökscentrum:

Det är skärgårdens kanske finaste hamn. Fabriksstaden, kan bli en helt unik boendemiljö,på en plats med själ och historia. Och vårt helt unika och levande kulturområde lever starkare än någonsin tidigare. Utvecklingen av Gustavsberg är en regional angelägenhet som kan bli ett nationellt besöksmål inom ett internationellt varumärke.

arbetare

Vi kan utgå från vår historia och vårt kulturhistoriska arv

Synliggör och underlättar för det unika vi redan har. Utvecklar och utmanar en fortsatt utveckling genom att ge plats för nya aktörer och verksamheter.

Gustavsberg har idag en unik historia att berätta om arbetarna, bruket, industrin, folkhemmet, porslin, keramik och industridesign.  Nu omvandlas dessutom delar av det gamla och anrika fabriks området till en modern unik Fabriksstad, en ny levande stadsdel för tusentals nya invånare.  De tre delarna tillsammans: Kulturområdet, Fabriksstaden och Hamnen kan steg för steg utvecklas till ett unikt internationellt kultur- och besökscentrum.

stadsbild_hamnen

Ställ krav på Fabriksstaden!

Gustavsberg ska i framtiden vara känt för hög klass på arkitektur och design. Bebyggelsen ska vara ekologiskt hållbar och varierad i material och gestaltning. Byggnader av kulturhistoriskt värde ska bevaras och framhävas i den moderna stadsbilden. I Fabriksstaden kommer 1.100 nya bostäder att växa fram. Kommunen borde aktivt ta initiativet att göra projektet med Fabriksstaden till en Bomässa – boende och byggande som är av riksintresse. Detta skulle inte bara höja intresset för området, utan också ställa högre krav på arkitekter och byggare.

Bygg en stadsdel, inte ett bostadsområde

Fabriksstaden – Promenadstaden – kan man handla, leva och verka i den? Fram till 1900-talets mitt har handeln också varit den centrala drivkraften i skapandet av städer och våra offentliga mötesplatser. Därefter började man skapa könlösa och likriktade affärscentrum utanför stadskärnorna. Idag förlitar sig kommunen på att Värmdö Marknad (Coop, Biltema, Plantagen vid väg 222) ska bli den handelspunkt som de kanske 3-4000 nya invånarna i Fabriksstaden skall nyttja.

Samtidigt låter man ICA bygga en gigantisk Maxi-butik uppe vid Värmdö Köpcentrum vid Mölnvik. Där redan Sabis har slagits ut

Säga vad man vill om ICA, men de är oerhört duktiga. Och den Maxibutik som nu byggs mitt i trafikkaoset vid Mölnvik kommer säkert att slå ut både Willys och Lidl i området. Och eftersom Maxi mer är ett varuhuskoncept än en vanlig matbutik så kommer det lite håglösa och servicesvaga Coop vid Värmdö Marknad att få det tufft. Och skulle Coop tvingas att läggas ned, då försvinner steg för steg områdets andra butiker – och Värmdö Marknad får konverteras till industriområde. En förlängning av Ekobacken.

Och var ska då Fabriksstadens alla boende handla varje dag?

moodboard

Nej, in med utrymmen för närservice och butiker i området, tillsammans med restauranger och caféer. Se till att Fabriksstaden inte dör efter kl 17.00 varje dag

Kommunen hanterar och äger nu Porslinsfabriken, Gula Byggningen, Tornhuset och Kattholmens olika fastigheter. men också en rad byggrätter:

- Ett nedre ”stenhus” där den blå matkiosken står idag ungefär

- En tredjedel av den stora P-platsen mellan Sushi restaurangen och ateljéhusen får bebyggas med ett kvarter

- Sågplan, nuvarande båtuppläggningsplatsen – finns det detaljplan för större antal villor och radhus.

- Dessutom har kommunen förvärvat en större mark av Landvik & Dahl i den norra delen av fabriksområdet, där bostäder kan byggas.

Vad jag kan tänka mig är att kommunen vill hålla i styrspaken och ha rådigheten över fabriksfastigheten, med vidhängande ateljéhus etc, och längre fram naturligtvis Kattholmen.  Detta kommer att kräva tillräckligt mycket av kapital och resurser. Övriga fastigheter och byggrätter tror jag successivt kommer att bli till försäljning.

forstasidesbild_g-studion_r

Byggrätten på parkeringen i området skulle t.ex kunna ge en exploatör möjlighet att bygga ett nytt hotell i området

Ett hotell med designprofil, anpassat till både turister, affärsresenärer och företagsevenemang, och med kommersiella lokaler i gatuplan.

Vi vill gärna ha full konsensus i Sverige redan innan vi vet vad folk tänker. Men ibland kommer man längre genom att utmana och skapa hälsosam och positiv friktion. Tänk vad enkelt det skulle vara om vi var helt orädda för det oväntade. Att vi såg det överraskande som någonting nytt och spännande. Något som kan utveckla, positivt förändra och skapa nya möjligheter. Vi behöver fler korskopplingar i alla projekt, nya infallsvinklar – vi behöver våga mycket mer än vad vi normalt gör. Med det som bakgrund vill jag markera att ett projekt som detta måste hanteras med både omdöme, kunskap, uthållighet och mod.

Att omvandla en gammal fabriksbyggnad till Kulturhus kan inte genomföras utan att det redan från början planeras för att innehålla en tillräcklig kritisk massa. Dvs hittar sina förutsättningar för en sund ekonomisk kalkyl, men också ger utrymme för så många möjligheter till utnyttjande som möjligt.

sjuan

Tillfället är här och nu: Gustavsberg står inför en stor omvandling

För att Gustavsberg ska bli mer levande och i framtiden kunna erbjuda ett rikt och varierat utbud av bostäder, kultur, fritidsaktiviteter, arbetsplatser och handel måste samhället förtätas. Gustavsberg ska i framtiden vara ett gott exempel på hållbar stadsutveckling, såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt. I denna utveckling får vi varken förlora vårt arv och ursprung eller vår särart – kulturen, konsthantverket och öppenheten för kreativa näringar. Detta i kombination med skärgården, naturen och hamnen gör Gustavsberg till något fullständigt unikt. Därför tar nu kommunen initiativet till denna vision. Och en vision, är en dröm med en plan.

Turismen betyder mer än siffror för Värmdö:

- Det är en sysselsättningsintensiv näring, som skapar lokala arbetstillfällen
- Det är en ingång till arbetsmarknaden för ungdomar, lågutbildade, våra nya svenskar etc.
- Turismens arbetsplatser kan inte flytta utomlands
- Turism bidrar med stora skatteintäkter – kommun, landsting, stat
- Är den enda exportnäringen där momsen stannar kvar i Sverige
- Kan bli ett skyltfönster för Värmdö – omvärldens första kontakt och ingång till potentiell  inflyttning, etablering, investering till orten
- Bidrar till platsens attraktionskraft, leder till lättare att attrahera kompetens
- Turism bidrar även till bättre livskvalitet för de fast bosatta genom bl.a service och större utbud av kultur, aktiviteter, restauranger, shopping mm

Kan vi få flera att välja Värmdö som besöksmål?

Dvs hur går vi från passivt tänkande till aktivt tänkande och handling. Att ta position helt enkelt. För att lyckas med detta måste målbilder bli engagerande och tydliga.

Rätt skött är mötesindustrin en stark besöksmagnet

Ett Kulturhus i hamnen kan också användas för kommunfullmäktigemöten, kongresser, konferenser, möten och event.  Vi måste när vi bygger anläggningar av det här slaget, ta efter hur man bygger i resten av världen. Skapa kongress- och kulturanläggningar av världsklass. Ingenting annat duger.

Det är fler som vinner än förlorar och vinnarna finns bland dem som satsar mest. Möten, om de sköts professionellt, kan bygga en stads eller en regions varumärke.

om_porslinsfabriken_intro

För att man skall kunna se möjligheterna med t.ex ett Kulturhus i sitt sammanhang, ser jag det som viktigt att man också ser på Gustavsberg som både ”hemort” och besöksmål i ett större sammanhang

Dvs tydliggöra den framtida utvecklingen för Sala, peka på möjligheterna med Värmdö som besöksmål där man skapar sammanhang mellan de olika upplevelsedelarna – och där hamnen kan bli en sammanhållande nod.

Detta bör man se i det stora sammanhang som regeringens 2020-strategi för turist- och besöksnäringen markerar. Att besöksnäringen blir Sveriges starkaste näring

- Turismen, världens största och snabbast växande näring
- Idag står 5% av världens befolkning för 95% av resandet
- Enligt WTO kommer denna siffra fördubblas inom de kommande 7-8 åren
- Enligt WTO kommer den årliga tillväxten i näringen öka med mellan 4-8 % per år
- Sverige har tagit marknadsandelar och har större tillväxt än våra konkurrenter

Vad kan det innebära för Gustavsberg?

Idag har jag mina stora uppdrag och diskussioner om projekt i Uppsala, Enköping, Sala, Östergötland, Stockholm och Nacka. Där får jag möjlighet att använda min erfarenhet, min kunskap och mina nätverk till politiker, organisationer, regeringen, fastighetsföretag och finansiärer. Därför kan jag i varje steg av Värmdös process se vad jag tycker är bristande fokus, fatal misstag, möjligheter för framtiden och relationer som missköts.

Hur kommer utvecklingen i hamnområdet att drivas?

I en sluten ”kommunal” process, i dialog med hamnens befintliga aktörer – konstnärer, kreatörer, designers och entreprenörer. Med samtalspartners man borde ha inom organisationer, näringslivet och kulturen? Har man ögonen på verksamheter som skulle få en bättre plats i hamnen? Definierar man svagheterna hos Telefonplan och Konstfacksområdet, ser man den kommande konkurrensen från andra områden som slåss om kultur och kreativa näringar? Vill man placera sig på kartan över Stockholms regionens mest attraktiva besöksmål? Frågorna är många.

Här gäller det för kommunen att väcka respekt, bygga förtroende, lyssna, kommunicera och skapa konsensus. Och det är kanske dags att kulturen får starkare och mer initiativrika aktörer inom den kommunala organisationen. Det räcker att se på hur Nacka värderar en kompetent Kulturchef. Ska en viktig del av kommunens varumärke representeras av ”Kultur” – så är Kulturdirektören, Utbildningsdirektören och Näringslivsdirektören – vid sidan av en egagerad Kommundirektör – de viktigaste funktionerna.

Låt oss tillsammans följa utvecklingsprocessen i hamnen

Låt oss hålla ögonen på vingliga politiker och en tystlåten förvaltning. En sak kan man i alla fall inte beskylla Värmdö kommun för: att vara speciellt tydliga med sina mål och visioner.

Till sist, en liten brasklapp: Är det fullständigt säkra avtalet med Villeroy & Boch underskrivet. Det som garanterar att de kommer att bygga en ny fabrik?

”Den glade vandraren” – kapitel 6

harbour

Kapitel 6

Jag stod utanför ingången till den gamla porslinsfabriken, i skenet från polisbilarnas roterande blåljus tillsammans med min hustru, när Nettan kom ut med kappan över axlarna.

Hon kom fram till mig och sa tyst:

- Förgiftad. Jag hörde när poliserna pratade med varandra. Det var vad de misstänkte. Hon hade någon slags fradga runt munnen och de såg tydligen att hon hade haft kramper.
- Men såg ingen av er att hon mådde illa? Han i kören som kräktes, hur kommer det sig att han reagerade så?
- Erik stod precis bakom Marianne, och just innan hon föll ihop gjorde hon på sig. Diarrré, rann rakt ned på hans skor, och han har nog lite lätt för att må illa. Hon log lite grann.

Ambulansen stannade precis till framför ingången och ambulanspersonalen lösgjorde båren från bilens inre och försvann in i den nu helt avstängda fabrikshallen. Nettan bad en av de som stod och väntade utanför om en cigarett som hon med darrande händer tände. Hon höll upp cigaretten mot mig.

- Slutade röka i våras. Det är väl ett glas vin man skulle behöva ha egentligen.
- Du Nettan, hur länge sen var det som Marianne började sjunga med er?
- Hon började väl i våras. Hade precis flyttat hit ut till Gustavsbergs, nyskild och lite ensam. Tyckte väl att körsång kunde vara något. Lära känna lite nya människor och så.

- Kom hon alltid ensam när nu repetera. Hade hon aldrig sällskap av någon. Eller var det någon som kom och lyssnade på henne någon gång. Någon som inte ni kände igen?

Nettan sög ivrigt i sig röken från cigaretten, medan hon funderade.

- Tror inte det. Jo, det var någon som var och lyssnade i kyrkan när vi sjöng på Augstikonserten. Det var någon som hon pratade med en stund efteråt.
- Man, kvinna..?
- En kvinna, vanligt utseende. Kanske jämnårig…

- Nettan, här! En mörkblå pick up hade svängt upp på platsen framför ingången. Det var Pelle, Nettans trevliga man. Min hustru gick fram till bilen och kramade honom lätt begränsat genom den nervevade sidorutan. Jag kunde inte höra vad de sa, men förmodade att det som de pratade om hade att göra med kvällens oväntade vändning.

- Jag måste gå LG, sa Nettan och fimpade cigaretten. Hon kramade mig lätt.

- Ska hem och ta det där vinglaset nu, eller två. Jag måste till polisen på förhör i morgon bitti. Kul att ni kom förbi, du och Bettan, inte lika kul avslutning på kvällen kanske. Hon stannade upp.

-…och Marianne som var din gamla klasskamrat? Hon såg frågande på mig. Var inte den där mannen som du hittade, med fisken i munnen, också din klasskamrat?

- – - – - – - – -

Vid frukostbordet dagen efter satt jag med mobilen i handen och letade efter Facebook-meddelandet från gårdagen. Men det gick inte att hitta. Hade jag drömt, eller hade jag själv lyckats radera det i förvirringen igår?

”Vann rätt kör?” Jag såg tydligt det korta meddelandet framför mig, men nu var det försvunnet. Jag reste på mig och lät kaffemaskinen brygga en dubbel espresso. Det kändes som om jag behövde fundera igenom vad som hänt. Sonen var på fotbollsträning och hustrun skulle hjälpa sin gamla mamma att tvätta. Söndagstiden var den enda som hade funnits.

Jag satt mig ned med papper och penna framför mig. Tog en klunk av den svarta drycken i den lilla koppen och började punkta ned på pappret framför mig.

Fredag 28/9: Carl-Magnus hittas död i sin bil
Onsdag 3/10: Lottie kontaktar mig, Börje försvunnen sedan 5 dagar (28/9). Börje skickar SMS till mig.
Torsdag 4/10: Upptäcker det målade märket ”X2” intill mordplatsen. Hittar Youtube-klippet med Alice Babs på Facebook, upplagt av Carl-Magnus.
Fredag 5/10: Facebook inslaget med Youtube-klippet borta.
Lördag 8/10: Marianne Callert faller ihop troligtvis förgiftad på Körfesten. Får nytt Facebook-meddelande ”Vann rätt kör?”.
Söndag 9/10: Facebook-meddelandet borta. Kan ej få tag i varken Lottie eller Börje.

Jag tittade på mina noteringar. Det kunde inte bara vara tillfälligheter. Det måste finnas något mönster, och det mest uppenbara var ju våra relationer som klasskamrater. Det kanske var att ta i och säga att någon försökte utplåna vår gamla skolklass, trots allt var det två av tjugotvå elever som hade dött. Och när det gällde gårdagens dödsfall, så hade det ännu inte uttalats som mord.

Men så hade vi det målade tecknet och meddelandena på Facebook. Och varför just till mig? Var det bara en tillfällighet att jag hade hittat Carl-Magnus, att jag hade varit på Körfesten? Kanske, men det var inte en tillfällighet att just jag fått meddelandena.

Jag plockade ned klasskortet från väggen och började skriva upp alla mina gamla klasskamraters namn. Med hjälp av sökfunktionerna på webben ägande jag de kommande timmarna åt att försöka hitta adresser, telefonnummer och mailadresser till alla i klassen. Om jag kunde hitta alla, skulle jag kunna skicka ut ett mail för att höra om de hade blivit kontaktade, hotade eller…

Jag suckade och tömde espressokoppen på den nu kalla kaffeslatten. Undrar hur det skulle uppfattas om jag gjorde det? Jag kanske skrämde skiten ur de flesta. Om de som jag inte skrämde skiten ur, skulle förmodligen tycka att jag överreagerade. Och varken Lottie eller Börje, som förmodligen skulle vara på min linje, kunde jag få tag på.

Jag satte tillbaka klasskortet på väggen, och under kortet fäste jag upp adresslistan där jag nu hade kontaktuppgifter till fjorton av de tjugotvå klasskamraterna. Tjugoen förresten, jag var ju själv nummer tjugotvå. Och nu kunde jag stryka ett svart kryss över både Carl-Magnus och Marianne, så i själva verket var det bara fem som jag saknade uppgifter på.

Intill klasskortet och adresslistan hade jag nålat fast den bild som jag tagit med mobilen på det målade märket – ”X2”. Jag funderar kort innan jag hämtade min jacka och gick ut och satt mig i bilen. För en stund kände jag mig som någon med förföljesemani, men jag måste i alla fall se efter.

Jag körde ned till hamnen, rundade Tornhuset och Packbodarna och svängde in på återvändsvägen till Fabrikens entré. Jag hade precis stannat upp bilen, när jag mötte den stränga blicken på parkeringsbolagets vakt genom vindrutan. Det vara bara att vända bilen och istället åka tillbaka upp på den stora P-platsen intill. Jag rotade runt i dörrfickan, fick fram en P-skiva, vred fram tiden för min parkering och klev ur bilen lagom som himlens skyar öppnade sig.

Vem i helvete skulle väl vilja vara en P-vakt? Få yrken hade väl en så låg charmfaktor? Jag drog upp jackans luva över huvudet, sträckte mig in i bilen efter mobilen och gick bort mot Polisfabrikens entré.

- LG..? Någon ropade på mig. Jag såg mig omkring, men kunde inte upptäcka vem det var. Förbannade regn! Mina gula glasögon och regnet som nästan blåste horisontellt fick det att kännas som om jag kikade genom ett stormigt akvarium.

- LG! Här uppe, jag är här… Jag stannade upp, tog av mig mina immiga och blöta glasögon och kikade upp mot ingången till en av hamnens stora outletbutiker. Med min nu något begränsade syn kunde jag se att någon vinkade åt mig. Jag satte på mig glasögonen igen och sprang uppför trappan till Ittalabutikens ingång. Under det skyddande skärmtaket stod en mörkhårig kvinna. Hade jag inte pratat med henne för fem dagar sedan hade jag förmodligen inte känt igen henne lika lätt. Lottie Davén!

- Hej… jag tvekade lite om jag skulle räcka fram handen eller krama om henne. Jag beslöt mig för det sista, jag hade ju i alla fall en gång i tiden varit innanför hennes underbyxor. Hon doftade dyrt och gott, och jag måste säga att hon såg strålande ut. Välbehållen och med den mörka mystik som mogna franska filmstjärnor kunde ha ibland.
- Vad kul att se dig LG.
- Kul att se dig också, jag försökte få tag på dig efter det att vi hade pratat i telefon. Men det var inte lätt. Ska vi ta en snabb kopp kaffe, har du tid? Det finns ett jättefint fik här nere. Det var Delselius lovordade Cafe Tornhuset jag hade i tankarna. Det var ruggigt ute och regnet verkade knappast upphöra. Vi tog trappan ned och sneddade förbi ingången till Porslinsfabriken bort mot fiket.

- Vänta Lottie… Jag lämnade henne och sprang bort i regnet mot fabrikens ingång, där polisbilarna stått föregående natt.
Jag måste ha sett lite förvirrad ut där jag planlöst stegade runt utanför ingången.
- Har du tappat något? ropade Lottie.

X10

I samma ögonblick upptäckte jag målningen på marken till vänster utanför ingången. Lätt dold av en trottoarpratare med en affisch om helgen Körfest. Målat med samma röda färg var ett ”X” och denna gång siffran ”10”. Jag höjde mobilen, skyddade den mot de värsta regndropparna och fotograferade av de målade tecknen innan jag återvände till Lottie.

- Vad handlade det där om? Undrade Lottie när vi fortsatte mot Café Tornhuset.
- Jag vet inte riktigt, men det kan att ha med morden att göra.

- Morden?

Det var då jag förstod att Lottie inte hört om Marianne och Körfestens mord.
- Jag ska förklara. Har du tid att sitta och prata en stund i lugn och ro? Lottie tittade snabbt på klockan, log och svarade.
- Har all tid i världen. Jag ska träffa en annan av våra klasskamrater här i hamnen, men inte förrän vid fyratiden. Marianne Callert, kommer du ihåg henne?

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 5

omslag_bok

Kapitel 5

Jag tog kontakt med min äldsta son Jesper, IT-geniet, dagen efter. Kan någon spåra någon på nätet så är det han. Men när vi satt tillsammans vid Jespers arbetsbord i det lilla trånga kontoret på söder,  var helt plötsligt Facebook-sidan som tillhörde Carl Magnus Herlöv helt borta.
Hur Jesper än sökte och kodade så var denna Facebook-användare borta. Uppe i rök.

- Men du Jesper, man får ju alltid läsa om att allt som skrivs på Facebook registreras. Hur kan den här sidan ha försvunnit?
- Ingen aning. Jesper klickade sig fram och tillbaka och rev sig fundersamt huvudet.
- Har du tänkt på en sak pappa? Undrade Jesper. Du är ju rätt publik, i stort sett vem som helst kan följa dig och dina skriverier både på Facebook och via din blogg. Det betyder att du är både spårbar och sårbar.

- Sårbar?
- Ja, följer man dig så kan man ganska snart kartlägga ditt liv. Och är det nu någon som är ute efter dig så har han ett inte alltför knepigt jobb framför sig. Nackdelen med sociala media, du vet.

Jag funderade en stund men bad honom sedan att förklara och skissera olika agendor.

- Om det nu är så, jag har ingen aning, men att någon är på jakt efter en del i din klass, eller bland dina kompisar, så är det första han eller hon kan göra att Googla på era namn. En del kommer han att hitta på Linkedin, andra på Facebook, en del via företagssajter osv. Har man väl fått napp, kan man lägga till sökord och sakta men säkert närma sig den man är ute efter.

- Så du menar att någon kanske har kartlagt mig via Facebook?
- Det är väl inte för inte du ibland kallas för ”Den glade vandraren”. Alla som har följt dig på Facebook ett tag vet ju nu att du går din mil varje morgon, i stort sett samma mil och samma väg.
- Vänta nu, jag protesterade. Menar du att någon placerade bilen med Carl-Magnus med flit exakt där den stod intill bryggan nedanför Farsta Slott. Bara för att jag skulle hitta den?
- Ingen aning, pappa. Bara hypoteser, men vad jag vill visa är att det är lätt att spåra upp och kartlägga i stort sett vem som helst. Kan man dessutom som jag hacka mig in i de de flesta register…
- Stopp nu, min son. Det där vill jag inte veta något om. Jag tror att allt det här bara är tillfälligheter. Det har inträffat ett mord, och det kan ligga vilket motiv som helst bakom det. Och jag har ingen som helst aning. Det var bara en tillfällighet att just jag råkade gå förbi och hitta honom.
- Men allt det andra då? Telefonsamtalen, märket som var målat på gatan..?
- Jesper, nu går vi och käkar lunch. Innan du förvandlar mig till någon slags TV-deckare.

- Men pappa, ett litet experiment kan du väl alltid kosta på dig?
- Experiment?
- Vad ska du göra i helgen?
- På lördag, då är mamma hemma igen. Vi tänkte ta oss ned till Artipelag, det nya konstmuseet vid Hålludden. Jag har lovat att bjuda henne på lunch där.
- Och på kvällen, TV hemma i soffan?
- Nej, faktiskt inte, det är Körfest i gamla Porslinsfabriken i hamnen på lördag. Fyra lokala körer som tävlar och kompas av Wermdö Storband.
- När blev du intresserad av körsång? Sist det var Körslaget på TV tyckte jag att du satt med slutna ögon, en väsande andedräkt och en salivsträng i mungipan?
- Jaja, men det här är annorlunda, det är live och vi har en hel del vänner som sjunger i de olika körerna.
- Då gör du så här pappa: Skriv några inlägg på Facebook om att du ska besöka Artipelag och att du på kvällen ska lyssna på Körsång. Bara som en test. Inte för att jag tror att någon kommer att placera ut fler döingar, men kanske någon vill komma i kontakt med dig. Lottie eller Björn, eller vad han hette.
- Börje, Börje Lundstedt. Tror knappast det. Jag har försökt att ringa hans telefonnummer nu i flera dagar. Lotties adress och nummer till Spanien fick jag tag på, men inte hennes mobil. Men ok, jag gör ett försök.
- – - – -
Veckan gick och ingenting speciellt inträffade. Jag hade satt upp klassfotot på väggen ovanför datorn, i min arbetshörna hemma – och ringat in Carl-Magnus, Lottie och Börje.
Onsdag natt kom hustrun hem från Island. Sent och lätt rödögd överräckte hon ett mjukt paket som visade sig innehålla en Islandströja. För en gångs skull inte så tokig. Blå, min favoritfärg. Vi somnade ganska snabbt tillsammans och vaknade till en helt vanlig torsdag och så småningom även till en lika vanlig fredag. Jag hade nu lyckats leverera jobbet jag sysslat med hela veckan.

Lördagen väckte oss med sol och sensommar värme. Vi tog en långpromenad längs konsthallens spänger av lärkträ. De tog oss till kanten på fjärden upp mot konsthallen. Här hade en man med guldpengar i fickorna genomfört sitt livs dröm. Och huset var faktiskt en fantastisk dröm. Arkitekt Nyrén, nu bortgången, hade här kanske genomfört sitt livs bästa skapelse tillsammans med den egensinniga entreprenören. Vi tog oss upp till det gräsbevuxna taket på konsthallen, med stenlabyrinten. Därefter avnjöt vi en helt fantastisk buffe för 155:- i bistron. Lax, pate, sallader med fina grönsaker, pumpa, den bästa anjovistorsk jag ätit på år och dag med purjö, viltskav, rörda lingon, potatisplättar, mos, hembakat bröd, ost.

Vilken underbar besöksattraktion Värmdö kommun hade fått. Precis den formuleringen la jag upp på Facebook, med en härlig bild på viltskav, gurka, rårörda lingon och ädelost. Som alltid stötte man på bekanta i och utanför konsthallen. Och lätt dästa promenerade vi av oss kalorierna på hemvägen. Hemma kollade jag för säkerhets skull reaktionerna på Facebook, 14 st hade ”gillat” mitt inlägg om buffén.

körfest

Klockan gick fort, och snart tog vi bilen ned till bankomaten för att hämta lite handkassa. Evenemang av det slaget som Körfesten var. brukade ofta visa sig inte kunna ta emot kortbetalning. Och hade vi rätt? Vid ingången var det kontanter som gällde. Kanske 250-300 personer hade samlats i den gamla anrika fabriksbyggnaden för att njuta av körerna. En lokal musikkändis med blont hår och en av traktens mest uppskattade musiklärare utgjorde juryn. Programledaren var en Pippi- Långstrump-liknande, kvinnlig ståuppare.

Det blev en kul kväll med mycket lokal körglädje. Mycket folk, och god mat från TV-kocken Anders Lewén, som bland annat serverade en Kantarellsoppa med ädelost. Men tyvärr drabbades arrangemanget av taffliga ljudtekniker som lät avancerade och ambitiösa körharmonier drunkna i storbandets blås. Dessutom bjöds en ljussättning som inte gör någon på scen, eller juryn, rättvisa. Synd på sådant slarv, när initiativet är bra och sångglädjen står på topp.

Jag fångade in Tessan, en kollega från skolstyrelsen där jag var föräldrarepresentant, för att ge henne ett extra guldstjärna från mig till Kammarkören som hon sjöng i. Med avancerade harmonier excellerade de i bästa Manhattan Transfer-stil. Tessan visade mig och min hustru sina fantastiska mönstrade pumps, i skarp kontrast till hennes i övrigt alltid lika svarta och gråa färger på kläderna. Det syntes att hon trivdes som fisken i vattnet på scenen (även om rampljuset var under all kritik). Hon sjöng lead med den äran i sin körs första musikstycke.

Medan hustrun gick och köpte ett glas vin hälsade jag på flera kända ansikten, när en gestalt som jag tyckte känna igen gled förbi mig. Jag såg inte var personen försvann, men hennes kjol med en blå scarves om livet stannade kvar på näthinnan för en stund. Plötsligt kände jag en varm andedräkt mot min hals, och där stod alltid lika glada Nettan, även hon en sånglärka i en av körerna. Den kör som vann Körfesten året innan.

- Nettan, hej! Vad har du Pelle?

Han sitter väl med en pilsner längst fram för att kunna se mig riktigt bra när vi sjunger snart, skrattade Nettan. Och vilka ögon du gav Marianne då…

- Marianne?
- Marianne, vår nya solist i kören. Det var där den där snygga rumpan som försvann med den blå scarvsen som du kikade så trånande efter. Snygg rumpa, va?

- Vem har snygg rumpa, pratar ni om mig? sa min hustru med ett vittvinglas i handen.
- Nej, du får passa dig Bettan. LG har bara ögon för vår nya körsolist.

- Marianne, sa jag tyst. Heter hon Callert i efternamn?
- Ja, nu heter hon faktiskt det igen. Hon hette Brink för ett par månader sedan, men nu är hon nyskild och har tagit tillbaka sitt gamla efternamn. Hur visste du det?
- Det är en gammal klasskamrat till mig. Det var därför jag kände igen henne. Någonting med hennes sätt att gå…

Bettan tittade begrundande på mig. Och jag kunde förstå varför. Hon var knappast svartsjuk, hon funderade snarare på om ännu en klasskamrat bara var en tillfällighet?

Jag smög upp min mobil ur fickan och bläddrade fram mitt sista inlägg om Körfesten. Inlägget hade 12 gilla-markeringar. Jag hann inte titta på vilka som hade gillat mitt inlägg, innan pausen var över och det var dags för körernas andra tävlingsbidrag. Först ut var Nettans kör.

Jag trängde mig lite framåt för att se lite bättre. Och där stod hon, Marianne, lika korthårig som hon var i skolan, hon tog ett steg framåt för ett soloparti och jag vart förvånad över hennes mörka röst. Hon var utan tvekan en värdig solist. Plötsligt kände jag min hustrus hand under min arm.

. Ska man bli svartsjuk?

- Kanske det, flinade jag. Marianne och jag hade en liten fling i åttan. Men det var hon som gjorde slut.

Meadlyt som kören sjöng gick över till den gamla hiten ”Its raining men” och många i publiken ryktes med i The Weather Girls gamla hit från 1979. Hela kören var samtrimmad med genomarbetad koreografi. Det svängde skönt från både musik och rörelser.

Plötsligt blev det svart och tyst i lokalen förutom efterklangen från kören och storbandet som oförstärkta tveksamt spelade vidare. Det hördes ett oroligt mumlande från publiken i mörkret.

Ljuset kom tillbaka lika snabbt som det hade försvunnit och kören försökte nu febrilt komma ikapp med sången då en av de manliga sångarna i bakre led kräktes rakt ut. Sekunden efter utbröt ett kaosartat tumult på scenen med skrik och rop.

Jag trängde mig snabbt fram genom den oroliga publiken, som mest bestod av körmedlemmarnas familjer. På scenen såg jag Nettan stå på knä intill en ihopsjunken gestalt. Netta tittade upp och fångade in min blick. Det var då jag förstod att det var Marianne, min gamla klasskamrat som låg på scengolvet. När jag kom fram, tittade Nettan upp på mig och sa:

- Hon andas inte…

Det plingade till i min ficka, och som en ren impuls tog jag upp min mobil. Det hade kommit upp en ny kommentar till mitt senaste inlägg på Facebook om Körfesten.

”Vann rätt kör?”

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)

”Den glade vandraren” – kapitel 4

omslag_bok

Kapitel 4

Min hustru ringde mig tidigt på morgonen, från Island. Hon hade bara kunna följa mina upplevelser på distans under de senaste dagarna, eftersom hon var på Island en vecka med sina arbetskamrater. På det som brukar kallas kick off eller konferens, vilket i själva verket betydde att de badade i Blue Laguns varma källor och studerade utelivet i Reykjavik. Jag hade mailat till henne varje kväll och rapporterat om vad som hade hänt mig, och nu var hon nyfiken på om jag mådde bra och om det hade hänt något mer.

- Det hela känns så himla overkligt. Som om du vore en av huvudpersonerna i ”Morden i Midsummer” på TV. Du är väl inte misstänkt?
- Jo, jag väntar just nu på att piketen skall hämta upp mig. Kommer du och hälsar på mig på häktet när du kommit hem?

Jag försäkrade henne om att jag inte var misstänkt, men kallad till nytt förhör. Att jag skulle hålla henne uppdaterad, att jag inte var orolig, att ingen hotat mig och att jag längtade efter henne. Under min morgonvandring en stund senare ägnade sig P1 i mina lurar åt en stunds nostalgisk tillbakablick på den svenska populärmusiken. Jag rycktes omedvetet med, gick i takt med musiken med långa steg.

”Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går, jag vandrar hela sommaren – och vinter höst och vår. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera – och vinter höst och vår….”

- Den 5 juni år 1954 släpptes en 78-varvsskiva med denna käcka sång. Och säkert minns en del av er lyssnare både melodin och artisten Alice Babs. För de yngre lyssnarna kan vi berätta att 78-varvare kallades den äldre typen av grammofonskivor som dominerade fram till vinylskivans genombrott under 50-talet. De går ofta under smeknamnet stenkakor och var till formatet lika stora som en LP-skiva.

Anledningen till inslaget missade jag fullständigt, eftersom Pelle den tio månader gamla spanieln, krävde min uppmärksamhet även denna dag, som så många andra morgnar. Jag hälsade på hunden och hans matte. Mer tillgivet på hunden, innan jag fortsatte vidare ut mot Farsta Udde. Melodin fick mig först att vandra med i takt till musiken, men strax blev den alltför hurtigt påfrestande. Jag stoppade ned handen i fickan på min regntäta skaljacka och slog av radion. Det blev tyst i lurarna.

Jag kände mig onekligen lite vilse i tillvaron just nu. Och det hade stört mitt stora skrivuppdrag som jag skulle lämna ifrån mig senare i veckan. Jag följde nu samma väg längs Farstaviken som jag gick när jag hittade Carl-Magnus. Jag hade kvällen innan flera gånger sökt Börje Lundstedt på det nummer han SMS:at till mig, under mitt samtal med Lottie. Men ingen hade svarat. Jag hade också tänkt att ringa tillbaka till Lottie, men hennes samtal hade bara lämnat spåret efter sig i min mobil som ”okänd”. Antingen kunde jag lägga allting åt sidan, och koncentrera mig på jobbet och familjen. Men jag kunde ändå inte låta bli att hela tiden tänka på vad som hade hänt. Och när jag dök upp i tidningarna på bild, som mannen som upptäckt det bestialiska ordet på Värmdö, var det inte lätt att ducka för omgivningens alla frågor.

På vägen ned mot hamnen hade jag mött den glada gotländskan. Mamman till en av min sons vänner och klasskamrater. Hon läste minsann min blogg och mina Facebookinlägg varje morgon, försäkrade hon.

- Och nu får man ju läsa om dig i tidningen också. Gud, vad hemskt det måste vara att hitta en döing så där. Hon spände sina glittrande ögon i mig och frågade nyfiket och konspiratoriskt om jag anade vem som var mördaren.
- Jag har inte den minsta aning, svarade jag ärligt.
- Men har du inte funderat över något motiv, hade ni inga ovänner du och han?
- Det var inte så mycket ”jag och han”, vi umgicks knappt i skolan. Jag var störd både i mina tankar och på min promenad, så jag bytte snabbt ämne,
- Ska inte du och Jonas komma hem och käka middag hos oss, typ nästa helg? Det har vi ju pratat om länge nu. Min berömda Bullerbygryta, kanske?

Vi beslöt att ringa varandra innan helgen, och hon försvann mot sitt arbetet på den närbelägna skolan. Innan hon försvann hann hon berätta att hon nu lät sin åttondeklass följa mina skriverier på min blogg, som en del av deras undervisning i svenska.

- Men nu kommer det att handla mer om mord, förstås. Och aborrar? Hon försvann vinkande.

När jag närmade mig det som alla nu kallade för mordplatsen började det dugga mjukt. Jag hade fått ett samtal från polisen på morgonen och var nu kallad till ett nytt förhör. Och samtalet med den gamla tonårskärleken Lottie hade onekligen gett mig en del att fundera på.

X2

När jag närmade mig platsen där bilen stått parkerad med motorn igång upptäckte jag ett märke, eller en målning, på asfalten. Med röd färg var bokstaven ”X” sprejad tillsammans siffran ”2”. Var det polisen som märkt ut brottsplatsen? Eller hade lantmäteriet av en tillfällighet börja märka ut området. Kartfotografering? För inte hade väl det här märket funnits där tidigare?

Jag stannade upp och utan att veta varför, böjde jag mig ner och kände med fingrarna på färgen. Färgen var inte riktigt torr, vilket betydde att det inte alls var länge sedan någon hade målat bokstaven och siffra. Jag reste mig upp och såg mig automatiskt omkring, som om jag skulle kunna upptäcka någon med en färgburk i handen. Jag kände mig helt plötsligt lite iakttagen? Jag tog upp mobilen och plåtade av märket. I samma stund ringde telefonen i min hand. Ett obekant nummer visade sig på skärmen innan skärmen slocknade och blev svart. Mobilen var död. Hade jag verkligen glömt att ladda den?

För första gången under de nu snart två år som jag hade gått morgonmilen genom Gustavsbergs hamn, mot Tjustvik och upp över Charlottendal, gick jag vidare utan radions P1 i mina lurar. Istället surrade tankarna i huvudet, och helt plötsligt började något som liknade en handlingsplan att ta form. Jag skulle försöka att ringa till Börje igen, så fort jag laddat upp mobilen. Och jag kunde ju försöka att spåra numret. Att jag inte hade tänkt på det?

Därefter skulle jag försöka hitta tillbaka till Lottie Davén. Det måste ju gå att spåra henne också på något sätt. I fantasin försökte jag att tänka mig hur hon skulle se ut idag. Då, under tonåren hade hon varit mörk. Mörkt hår, mörka ögon, små, men fasta och uppnosiga bröst och en längd strax under en och sextio. Hur kunde hon se ut idag? En vältrimmad mogen kvinna, eller en mullig, sliten dam? Hon hade ändå låtit vaken och pigg i telefonen. Undrar hur det skulle kännas att ha en romans med en gammal tonårsförälskelse idag? Som att mentalt flirta med hennes mamma?

Jag vandrade vidare förbi det kalhygge och söndersprängda område som kommunen döpt till Ekobacken. Inte för att de såg så mycket ut som ett område där man känsligt sparade på väsentliga naturvärden. Det såg mer ut som ”fäll och spräng” så att vi snabbt kan bygga industrihus billigt och rationellt. Ekobacken i mitt arsell. Det blivande industriområdet tog slut, och Värmdö Marknad tog vid. Jag rundade den obegripligt blå och fula Coopbyggnaden, ginade över parkeringen framför Biltema och vände hem.
Nu var jag hungrig och klockan 14.00 skulle jag vara hos Nacka polisen. Jag skulle hinna jobba ett par timmar innan dess.

- – -

- Kan du berätta en gång till exakt hur du upptäckte bilen nedanför Farsta udde?

Situationen var en smula löjeväckande. Jag hade berättat samma sak minst tre gånger, och nu krävde de att jag skulle återberätta det en fjärde gång, utan att förändra berättelsen – för då kunde jag definitivt misstänkliggöras. Var det inte så det gick till i kriminalfilmerna? Jag försökte så noggrant som möjligt redogöra för exakt samma sak. Jag bemödade mig om detaljerna och klockslagen. Jag höll mig lugn inför insinuationer och ifrågasättande.

- Nej, jag har inte haft någon som helst kontakt med Carl-Magnus. Senast var just i skolan. Och inte ens där umgicks vi speciellt mycket.
- Nej, det var ingen slump att jag gick just där varje morgon. Jag gör det varje morgon sedan två år tillbaka.

- Varför det?

Jag ville enklast svara att det berodde på att jag ville undvika att själv få den övervikt som den utfrågande polisen framför mig tyngdes av. Istället svarade jag att det var så enkelt att jag ville hålla mig i form. Att jag gick varje morgon för att skapa mig en bättre livskvalitet för den fortsatta delen av mitt liv. Av samma anledning som jag inte rökte, inte drack och mer och mer började undvika rött kött. Mina barn hade vuxit upp till fantastiska individer., så det kunde jag bocka av. Nu var det dags att skapa en agenda för mig själv och den fortsatta delen av mitt liv.
Att leva, att uppleva, att resa …och att ha mera tid för jobba.

Jag kunde inte för allt i världen förstå mina jämnåriga som växlade ned, började spela golf eller satte sig i skuld för att köpa båten de drömt om. Jag ville fortfarande förändra världen. Men istället var det omvärlden som förändrade mig just nu – den glade vandraren?

Min son satt vid frukostbordet med sin dator uppfälld framför sig när jag kom hem från polisen. Han var nyvaken efter en lång natts dataspel. Nya Fifa, det legendariska fotbollsspelets nya version hade lanserats i förgår. Inte för att det precis var morgon, klockan var fyra, men det påminde i alla fall om ett frukostbord. Han med en rostmacka med Skagen (till frukost!), jag med en tallrik med müssli och en banan.

Pappa lyssna på det här, det här är precis som du. Han vände datorn mot mig och spelade upp ett You Tube-klipp. Det var Alice Babs med samma sång som jag hört i lurarna tidigare på morgonen. Han sjöng med i sången, lika falskt som alltid:

”Så vill jag sjunga det är sant och vandra med min stav tills videnblom i dikeskant jag vilar i min grav. Fallera, falleri, fallera, fallera – ha ha ha ha ha. Falleri, fallera, jag vilar i min grav…”

- Pappa, du är verkligen den glade vandraren. Sjunger du när du går också?

Hur hittade du det där klippet? Jag hörde just precis den där sången på radion i morse. Det var ett inslag på P1 om Alice Babs.

- P1..? Han tittade undrande på mig. Det här är någon som har lagt upp det på Facebook. Kolla här…

Han klickade fram webbläsaren och Facebook, och där hade någon med namnet ”Klassresan” lagt upp klippet tillsammans med en kort kommentar: ”Den som vandrar når målet. Falleri, fallera.”

Jag tittade på min son.

- Kan alla se det här inlägget på Facebook?
- Nej, du och jag kan se det, eftersom vi är vänner och någon av oss måste ju ha bekräftat, vad hette han ”Klassresan” som vår vän. Du eller jag? Och det måste ju vara du, eftersom jag inte har garanterat inte gjort det.
- Men jag har inte heller gjort det?
- Då kan det bara vara någon som vi redan har som vän som skapat en grupp eller ny sida. Men det kan vi kolla.

Han klickade på det blåfärgade namnet ovanför bilden på Alice Babs och en ny sida visade sig i webbläsaren, en sida som enligt Facebook tillhörde …Carl Magnus Herlöv!

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)