Månatligt arkiv för augusti, 2008

What you see, is not what you get.

Som omväxling till alla mina blogginlägg om skola, kultur och politik — vill jag här servera er ett inlägg av lite mindre allvarligt slag.

Om man inte kan väcka uppmärksamhet med sin egen figur och utstrålning.

Vad gör man då?

collage_kjol1.jpg

Vad du ser på bilderna är inte genomskinliga kjolar.

Det är faktiskt motivet på kjolarna som får det att se ut som att trosorna syns.

Detta är det absolut senaste i Japan och de är på väg till Sverige med full fart. Rapporten kommer från min sedvanligt välunderättade utsända Inger Stenhammar, direkt från Japan.

collage_kjol2.jpg

Ett nytt mode, en trend och ett sätt att leva ut sina drömmar.

Att ”våga” ta en moralisk risk, utan att egentligen ta den? Risken är ju bara att någon blir lite besviken i efterhand.

Nu väntar vi på den manliga motsvarigheten till dessa kjolar.

Byxor som avbildar att par nedhasade boxershorts med slapp resår kanske?

Om jag ändå skall koppla detta lilla inlägg till mina tidigare inlägg, så kan man väl gott konstatera att det, i pressen och på partimöten just nu är vissa lokala politiker som synes stå ”med rumpan bar”.

Men mer på allvar.

Skolans roll och ansvar för barnen. Men föräldrarna då?

Under året har jag följt en rad av debattartiklar, insändare och reportage som gång på gång poängterar politikernas roll för skolan och skolans roll för barnen.

En skola som med kompetent personal skall fostra, lära och utbilda barnen till trygga, ansvarsfulla och motiverade ungdomar. Tyvärr ser vi att betygs- och kunskapsnivåerna hos den uppväxande generationen ändå sjunker. Fler och fler elever går ut grundskolan med ofullständiga betyg.

Många elever mår dåligt.

Elever som har en svag självidentitet. Elever som döljer ett svagt självförtroende bakom en tuff fasad. Elever som ropar på hjälp. Många mobbar, andra blir mobbade. Vem bär egentligen ansvaret? Är det politikerna, lärarna, eleverna själva eller den hysteriska, snabbt föränderliga tiden — samhället i sig?

Vilka är de som skall se till att mitt barnbarn, lilla Ilon, även i fortsättningen skall vara en trygg och lagom självsäker individ?

ilon4.jpg

Är det inte så att vi lätt glömmer bort några som är oerhört viktiga för barnen. Föräldrarna?

I dagens (21 augusti) Svenska Dagblad så skriver socionomen Fredrik Wastesson: ”I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag.”

Samhället och skolan, ska ta hand om allt. Eller?

Jag har levt tillsammans med mina barn i över trettio år. Fyra barn har jag följt genom olika skoltider — under åttio-, nittio- och nu 2000-talet. Jag har varit förälder till barn som har gått i sex olika skolor i kommunen där vi bor. Jag har som förälder, klasspappa, styrelseledamot i skolan och lagledare för fotbollslaget umgåtts med hundratals barn. Och jag kan se ett mönster.

De barn som behöver sina föräldrar, har ofta föräldrar som själva behöver hjälp.

Vuxna som skaffar barn tar också på sig ett stort ansvar. Ett ansvar som så småningom handlar om att ge sitt barn de grundläggande förutsättningarna för att klara skolan. För att skolan ska klara sitt uppdrag, behöver den föräldrar som också tar sitt ansvar för att klara sitt uppdrag.

rasmus.jpg

Synliga föräldrar är alltför ofta osynliga.

Handen på hjärtat: när ni går till föräldramötet i skolan, är alla andra föräldrar där? Är det inte så att samma stolar står tomma möte efter möte? När något barn mår dåligt i skolan, tar föräldrarna emot informationen med lyhördhet eller slår de ifrån sig problemet?

Föräldrar som själva är mitt uppe i karriären, som ständigt jobbar över. Som själva mår dåligt, kanske är mitt uppe i en separation.

När över hälften av föräldrarna i en klass är skilda, kanske redan inne i en ny relation eller en ny familjebildning — hur mycket tid och stöd får barnet som mår dåligt?

”10–20 procent av grundskolans elever äter inte frukost alla dagar i veckan.” Skriver Fredrik Wastesson i sin ledare.

rita.JPG

När åt ni frukost tillsammans sist med ert barn?

Viktigare än att frukosten består av de rätta fullkornen, müslin och de färskpressade apelsinerna är kanske det faktum att ni äter tillsammans, bearbetar dagen som gått och förbereder dagen som kommer. Att ni är tillsammans. Att ni är synliga för ert barn. Att ni visar att ni ser ert barn.

Hur mycket ansvar ska skolan ta, och hur mycket skall föräldrarna ta?

Att vara synliga för barnen, oavsett om det är era egna eller grannens, barnen i klassen eller kompisarna i fotbollslaget är grunden för att bygga ett samhälle. Lika lätt är det att rasera och skapa bristande tillit. Värmdö har ca 25% av sina invånare bestående av barn under 13 år. En stor del är barn under vuxenåldern. Och de är vårt framtida samhälle. Som vi fostrar våra barn, skapar vi framtidens samhälle. Så enkelt är det.

Utan politiker som förstår, och föräldrar som bryr sig, ger vi inte skolan rättvisa förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Politiker, som förstår daghem, fritids och skolan måste få resurser. Att de måste satsa på barnens fritid och uppväxt även utanför skolan. Och det handlar om allt från idrottsaktiviteter till möjlighet att utvecklas och syssla med det man är intresserad utav.

Musik, teater, motor, mode osv.

Men också att ge barnen och ungdomarna sociala mötesplatser. Platser att bara vara på, umgås, prata, bli kära. Det handlar om lekplatser, ungdomsgårdar, caféer men också den nya tidens mötesplatser. Platser att växa upp på, att ta ansvar för. Platser som inte fjärmar olika generationer från varandra.

Här finns det oerhört mycket att göra i vår kommun.

Men tyvärr väldigt lite insikt och vilja från styrande politiker. Man saboterar ambitiösa skolprojekt och rör sig hellre med mantra som ”fram för kortare bygglovstider!” för att kortsiktigt locka nya väljare.

Om politikerna hade insikt.

Och om fler föräldrar tog ansvar för sina barn, istället för att klaga på samhälle, skola och till och med påverkande kamrater — då skulle skolan bättre kunna ägna sig åt sitt uppdrag.

Tänk om skolan skulle ställa samma krav på ”sina” föräldrar, som föräldrarna ställer på skolan.

Tänk om alla föräldrarmöten hade full närvaro med föräldrar. Tänk om föräldrarna visade upp samma intresse och engagemang i skolan, som i båtklubben. Tänk om de små fotbollsspelarna kunde se sina föräldrar med stolta hejaramsor när de spelade sina första Sankt Eriks Cups-matcher. Tänk om fler föräldrars engagemang speglade av sig ute i samhället, istället för att bara spegla av sig i plattskärmens blanka yta hemma i bostaden.

Då skulle nattvandrande föräldrar slippa skjutsa hem berusade 13-åringar kl två på natten, eller skilja frustrerade slagskämpar åt vid den sönderslagna busshållplatsen.

Tänk om.

Jag har mått dåligt i mitt liv. Jag har gått igenom en tung separation. Och jag har idag fyra barn från två olika förhållanden. Fyra barn som idag är lika sammansvetsade som om de alltid vuxit upp tillsammans.

Fyra barn varav ett har bildat en egen trygg familj, en har inte bara hittat sin yrkesroll utan också är politiskt aktiv, en är på väg att skapa sin egen framtida karriär och en fortfarande går i skolan med ett obändigt självförtroende och med en fotbollskarriär som proffs inskriven i sin målsättning.

Deras trygghet och målmedvetenhet ska jag inte ta åt mig äran för.

Jag har varit den jag är. Sårbar och ibland oerhört självisk. Arbetat mycket och ständigt visat att jag älskat mitt jobb. Men jag har alltid försökt vara där. Alltid försökt att behandla dem som viktiga individer. Försökt att lyssna och vara närvarande. Ibland har jag lyckats, ibland inte. Men jag har alltid brytt mig.

Jag önskar ibland att jag hade varit ännu bättre. Att de hade kunnat vara ännu stoltare över mig.

Som förälder vill man ju gärna vara en förebild. En kompis, en vän vid sidan av en pappa. Inte vet jag om jag lyckats ge mina barn de rätta förutsättningarna för att klara sin skolgång. De har kanske lyckats för att de själva varit så starka, insiktsfulla och kloka.

Det enda jag med säkerhet vet är att jag är oerhört stolt över dem. Alla fyra.

Och det är någonting jag önskar alla föräldrar. Men framför allt önskar jag att alla barn också ska kunna vara stolta över sina föräldrar.

Det behövs inte så mycket. Att man finns, att man är närvarande, att man lyssnar och att man bryr sig. Inte att man överlämnar allt ansvar åt samhälle och skola.

Vilken förväntan…

Det här är Rita, ett av mina två barnbarn.

Rita, sex år

Hon är sex år, och har under de senaste två åren sett fram emot att få börja skolan. Så kom då sommaren, som äntligen var den sista före skolstarten. Och dagarna inför inför den första skoldagen blev allt färre.

Men då. Helt plötsligt förbyttes förväntan och längtan mot tveksamhet och slutenhet.

- Jag vill inte börja skolan. Jag vill hellre vara hemma och göra ingenting.

Först förundrade och sedan oroliga föräldrar, när dagen ”D” började närma sig, utgick först från att det bara var en tillfällig oro. Men när avogheten inför skolstarten höll i sig, beslöt de sig för att försöka förstå och hitta anledningen till vändningen från det det positiva till det nattsvarta negativa.

Så kröp det fram:

- Jag är ju inte alltid säker på när orden skall stavas med ett eller två ”t”…

Två års förväntan och längtan, hade helt plötsligt vuxit till en oro att inte räcka till inför den första skoldagen.

Efter en försäkran om att skolan inte alls hade den förväntan på lilla Ritas kunskap, speciellt inte den första skoldagen, kom nyfikenheten, glädjen och den säkert lite pirrande förväntan tillbaka.

Nu när de tre första dagarna i skolan förflutit vet hon inte hur fort hon kan komma tillbaka till skolan igen, när skoldagen är till ända.

Tänk om alla skolor hade förmågan att ta hand om denna nyfikenhet, denna ohöljda förväntan, vetgirigheten, kreativiteten och viljan att räcka till — att motsvara förväntningarna.

Som morfar var inte tåren långt borta.

Små fyrkanter kan bli stora hus

Det får man i alla fall lära sig, när man jämför detaljplanens intentioner med vad som hamnar på bygglovens beviljanden.

Och det kan man lätt minst konstatera, när man följer den pågående tomtplaneringen för planerad, och av kommunen godkänd ”förtätning”, på Gamla vägen i Gustavsbergs unika brukskvarter. Där Ebbalund en gång var lanthandel bl.a. Här en bild från 1880:

ebbalund_1880.jpg

Man kan också lätt konstatera att Länsstyrelsen är fullständigt obegriplig i sina tolkningar av vad som är tillåtet och ”mindre avvikelse”.

Det verkar som om herrarna Bo G Carlsson och Sune Högling på Länsstyrelsen undviker att ta ställning i alla lägen genom att konstatera att allt som inte följer detaljplan och bevarandeplan i alla fall kan tolkas som ”mindre avvikelse”.

Inga bestämda åsikter om någonting. Strunt samma vad det handlar om.

Jag ger mig sjutton på att en entreprenör utifrån förutsättningen att det i detaljplanen endast ges förutsättningar att få bygga enplanshus, företrädevis målat i grönt med träpanel kan klara sig undan med att bygga ett trevåningshus i form av en silvrig, stiliserad ubåt – helt i plåt. Länsstyrelsen kommer säkert att endast tolka det som ”mindre avvikelse”.

Hur kan jag vara så kritisk i mina uttalanden?

I planbeskrivningen för Ebbalundsplanen står exempelvis: ”På de plana ytorna norr och nordväst om torpet Ebbalund redovisas byggrätter för ca 10 småhus. Den föreslagna nybebyggelsen är placerad utanför bruksgatuområdet och kan betraktas som en årsring”

(Även denna formulering är tveksam, jag anser att byggnationen definitivt ligger ”inom bruksgatuområdet”!)

I planbeskrivningen står det att den medger enplanshus och förordar ”lågmäld bebyggelse”.

Ögna igenom ritningarna nedan. De kommer från det beviljade bygglovet och man kan lätt konstatera att den redovisar 9 st byggnader i 2 plan, respektive 4 st i 3 plan.

fasad_ovre.jpg

Men nej, säger Länsstyrelsen: ”Souterränghus med mellanplan och vindsvåning (vilket för mig helt klart bildar 3 plan) är att betrakta som enplanshus. Sluttningsvåningen skulle kunna vara källare och bär därför betrakts som sådan, och vindsvåningen är inte en våning…”

Länsstyrelsen måste vara blinda, sakna sunt förnuft och vanlig tolkningsförmåga.

Istället är de drabbade av en så stark närsynthet, att blicken endast räcker till för att nå paragrafer ursprungligen skrivna för att skydda, säkra och kunna kontrollera.

Idag hjälper istället dessa paragrafer Länsstyrelsen att undvika att ha några bestämda åsikter om någonting — och entreprenörerna att klara sig undan med omdömeslösa och beräknande svängar utanför den egentliga planen.

Har jag fel? Titta på ritningarna nedan.

plan_ok.jpg

För det är dessa hus ni snart kommer att möte i de gamla brukskvarteren. Och de blev fler en planen ursprungligen möjliggjorde. Jämför gärna med översikten från den ursprungliga bevarandeplanen nedan:

litetellerstort.jpg

Den nya husen i sig är snyggt ritade. Arkitektbyrån Kontur är en erkänt duktig arkitektbyrå, som ritat många uppmärksammade och fina hus. Och jag tycker att även dessa hus, i sig, är snygga. Här ”enplanshusen” närmast Gamla vägen:

fasad_nedre2.jpg

I en annan miljö skulle de kunna locka även mig. Och med tiden kommer säkert även jag att vänja mig vid dom. Tiden leker alla sår.

Men det är hanteringen, kryphålen, icke-kommunikationen och kommunens flathet som gör mig så förbannad. Vad hjälper det med riktlinjer och bevarandeplaner om man sedan inte bevakar att de följs.

Sover både kommunantikvarien och planarkitekten? Anser de uppriktigt att husen kommer att passa in så nära t.ex Ebbalund?

ebba1.jpg

Vem är det då som bygger?

Nyfiket söker man på namnet, Bastide Fastighets AB, i hopp om att komma till någon webbsida, som presenterar företaget. Men det enda napp som jag fick i mitt sökande var på www.allabolag.se. En webbsida som helt kostnadsfritt står till tjänst med information om bolag, styrelse, årsredovisningar etc.

Där dök Bastide Fastighets AB upp med styrelsen Joakim Bengt Erik Valdemar Karlsson, Sven Joakim Rutqvist och Linda Maria Sjökvist. Vid en snabb kontroll kunde jag se att det var de båda ”Jockarna” som skrivit under bygglovsansökan, så man får väl förmoda att dessa båda också ansvarar för bolagets verksamhet.

Många bolag var det…

Några klick till på webbsidan (klicka på namnet) gav mig också upplysningen att Joakim Karlsson också var styrelseordförande, ledamot eller bolagsman i 23 andra bolag. Joakim Rutqvist var i sin tur engagerad i 22 andra bolag och Maria Sjökvist, till sist, ”bara” i 7 bolag. Mycket att stå i alltså. En del av bolagen berörde andra byggprojekt i vår kommun.

Så man får väl förmoda att kommunledningen och politikerna därmed står på god fot med Bastide Fastighets AB.

Säkert framgångsrika affärsmän. Vana vid att tolkningen ”mindre avvikelser” underlättar deras verksamheters syfte.

Eller..? Nu lämnar jag för en stund mina kvarters bekymmer, inte för att ägna mig åt de tröttsamma OS-reportagen på TV, utan för att skriva på min rapport om ett område i Nacka där kommunen slagit ned klackarna för att skapa en kontrollerad och ansvarsfull utvecklingsplan. Och jag är övertygad om att de kommer att följa processen engagerade och med stort ansvar.

Det är skillnad på kommun och kommun.

Man bara undrar…

Idag fick jag i mailen kopior på de visioner (planer?) som finns på en förtätning i området mellan Höjdgatan och Höjdhagen i Gustavsberg.

Höjdplatån kommer i denna vision att bebyggas med 42 småhus med bostadsrätt, totalt ca 5.000 kvadratmeter. En ny stadsdel och en ny årsring, på gott och ont, med nya tillfartsvägar och kanske 60 nya bilar i området.

ritning.jpg

hus.jpg

Kommunantikvarien vet inget om projektet. Enligt en orolig närboende, vet inte heller planarkitekten i kommunen någonting.

Någons stadsarkitekt att fråga har inte tillsatts i kommunen. Varför kan man ju fråga sig när man ser resultatet av nya byggprojekt vid Åkerlyckan i centrum, den pågående tomtplaneringen vid Gamla Vägen och Ebbalund i brukskvarteren?

Det är fullt möjligt att detta bara är en vision och en tanke från en ambitiös och seriös entreprenör.

Men det gäller att hålla ögonen även på dem, för rätt som det är blir visioner sanning. Vad är det man brukar säga? Ingen rök utan eld…

Här kommer också dagens bildrapport från bygget vid Skeviksgatan och Gamla Vägen.

katastrof1.JPG

Man kan gråta över de försvunna äppelträden, den nedkapade häcken och såren i naturen.

Men det är inte det som är det intressanta och hotfulla.

Det är hur området kommer att se ut när de slamsvarta husen och betongkasunen mot vägen kommer på plats som jag oroar mig för.

katastrof2.JPG

Slappheten i kommunens hanterande av frågan, slarvet med att inte skicka ut handlingar för delgivning etc.

Varför kräver man inte av arkitekterna och byggherrarna i sådana här känsliga projekt, i kulturhistorisk miljö, att de tar fram och redovisar genom modeller och illustrationer hur området kommer att se ut när det är klart? Hur det kommer att påverka, och som i detta fall, dominera en sårbar och känslig kulturmiljö?

katastrof3.JPG

Många frågor, ingen svarar.

Hoppsan, rör man om i grytan så…

…kommer helt nya överraskningar upp till ytan.

Under några dagar har jag försökt att väcka en diskussion kring vad som just nu händer på Gamla Vägen, nära hörnet till Skeviksgatan i Gustavsbergs gamla brukskvarter. Inte för att det händer just där. Och inte för att man vill bygga nya hus. Utan för hur det kommer att byggas. Glappet mellan godkänd plan och färdiga hus på plats, är en resa som kritiskt bör övervakas av representanter från bygg, miljö och plan – men även kultur.

hojdgatan_1912.jpg

Vet ni om att det nu också finns planer på 41 småhus på höjden mellan Höjdgatan och Höjdhagen?

Värmdöföretaget T Johansson & Co Förvaltnings AB (förvaltar idag på ett bra och omdömesgillt sätt brukshusen längs Höjdgatan) har en vision om att bygga 41 småhus med bostadsrätt, totalt ca 5000 kvadratmeter, på höjdplatån väster om Höjdgatan i centrala Gustavsberg.

(Markägare är i dagsläget JM AB, naturligtvis.)

Mig veterligt finns det ingen ny detaljplan som möjliggör detta för tillfället. Och man förmodar att visionen kräver en hel del konsekvensutredningar och utredning om t.ex infrastruktur innan den ens kan tas upp till diskussion.

Området har naturligtvis ett toppläge (som mäklarna säger: AAA-läge). De planerade 41 husen lär bli i två våningar och av olika storlekar. Inget kostar säkert kosta under 3-4 Mkr när de är på plats (om de kommer på plats), om man jämför med områdets prisnivåer idag.

hojdhagen_1982b.jpg

Kommunens antikvarie lär inte veta något om idén, enligt vad jag har erfarit. Kommunledningen är som vanligt oanträffbar. Vi har inte heller någon stadsarkitekt ännu tillsatt i kommunen (en smärre skandal), som kan berätta om det är en utomståendes vision – eller om det är ett projekt, om än i första steget, men väl i dialog med kommunen…?

Man upphör aldrig att förvånas.

Jag har full respekt för byggföretaget i fråga. De har förvaltat husen på Höjdgatan på ett bra sätt, och också renoverat och blivit uppskattade för andra projekt i Gustavsberg.

En gång i tiden var jag på ett möte med kommunen och näringslivet, då man skulle diskutera strategiska byggnationer och centrumbildningar. Vid det mötet reste sig Lars Bergman (Värmdö Bygg) upp och berättade att det var klart för igångsättning av Värmdö Köpcentrum vid Mölnvik. Jag tror att jag var den enda på det mötet som visste om det i förväg och inte tappade hakan. Inkluderat alla från förvaltningen och de olika politiska sidorna.

Idag har vi ett spretande Mölnvik, där två sidor av vägen slåss om kunderna. Ett ännu ej fullbelagt Värmdö Marknad med Domus som tongivande aktör och gamla Gustavsbergs Centrum – som trots lustgas och uppiggande piller har hyresgäster som flyger ut och in som bumeranger.

Var finns visionen? Var finns den övergripande kraften. Var finns kompetensen?

Det är i sanningens namn en rörig gryta just nu.