Under året har jag följt en rad av debattartiklar, insändare och reportage som gång på gång poängterar politikernas roll för skolan och skolans roll för barnen.
En skola som med kompetent personal skall fostra, lära och utbilda barnen till trygga, ansvarsfulla och motiverade ungdomar. Tyvärr ser vi att betygs- och kunskapsnivåerna hos den uppväxande generationen ändå sjunker. Fler och fler elever går ut grundskolan med ofullständiga betyg.
Många elever mår dåligt.
Elever som har en svag självidentitet. Elever som döljer ett svagt självförtroende bakom en tuff fasad. Elever som ropar på hjälp. Många mobbar, andra blir mobbade. Vem bär egentligen ansvaret? Är det politikerna, lärarna, eleverna själva eller den hysteriska, snabbt föränderliga tiden — samhället i sig?
Vilka är de som skall se till att mitt barnbarn, lilla Ilon, även i fortsättningen skall vara en trygg och lagom självsäker individ?
Är det inte så att vi lätt glömmer bort några som är oerhört viktiga för barnen. Föräldrarna?
I dagens (21 augusti) Svenska Dagblad så skriver socionomen Fredrik Wastesson: ”I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag.”
Samhället och skolan, ska ta hand om allt. Eller?
Jag har levt tillsammans med mina barn i över trettio år. Fyra barn har jag följt genom olika skoltider — under åttio-, nittio- och nu 2000-talet. Jag har varit förälder till barn som har gått i sex olika skolor i kommunen där vi bor. Jag har som förälder, klasspappa, styrelseledamot i skolan och lagledare för fotbollslaget umgåtts med hundratals barn. Och jag kan se ett mönster.
De barn som behöver sina föräldrar, har ofta föräldrar som själva behöver hjälp.
Vuxna som skaffar barn tar också på sig ett stort ansvar. Ett ansvar som så småningom handlar om att ge sitt barn de grundläggande förutsättningarna för att klara skolan. För att skolan ska klara sitt uppdrag, behöver den föräldrar som också tar sitt ansvar för att klara sitt uppdrag.
Synliga föräldrar är alltför ofta osynliga.
Handen på hjärtat: när ni går till föräldramötet i skolan, är alla andra föräldrar där? Är det inte så att samma stolar står tomma möte efter möte? När något barn mår dåligt i skolan, tar föräldrarna emot informationen med lyhördhet eller slår de ifrån sig problemet?
Föräldrar som själva är mitt uppe i karriären, som ständigt jobbar över. Som själva mår dåligt, kanske är mitt uppe i en separation.
När över hälften av föräldrarna i en klass är skilda, kanske redan inne i en ny relation eller en ny familjebildning — hur mycket tid och stöd får barnet som mår dåligt?
”10–20 procent av grundskolans elever äter inte frukost alla dagar i veckan.” Skriver Fredrik Wastesson i sin ledare.
När åt ni frukost tillsammans sist med ert barn?
Viktigare än att frukosten består av de rätta fullkornen, müslin och de färskpressade apelsinerna är kanske det faktum att ni äter tillsammans, bearbetar dagen som gått och förbereder dagen som kommer. Att ni är tillsammans. Att ni är synliga för ert barn. Att ni visar att ni ser ert barn.
Hur mycket ansvar ska skolan ta, och hur mycket skall föräldrarna ta?
Att vara synliga för barnen, oavsett om det är era egna eller grannens, barnen i klassen eller kompisarna i fotbollslaget är grunden för att bygga ett samhälle. Lika lätt är det att rasera och skapa bristande tillit. Värmdö har ca 25% av sina invånare bestående av barn under 13 år. En stor del är barn under vuxenåldern. Och de är vårt framtida samhälle. Som vi fostrar våra barn, skapar vi framtidens samhälle. Så enkelt är det.
Utan politiker som förstår, och föräldrar som bryr sig, ger vi inte skolan rättvisa förutsättningar att klara sitt uppdrag.
Politiker, som förstår daghem, fritids och skolan måste få resurser. Att de måste satsa på barnens fritid och uppväxt även utanför skolan. Och det handlar om allt från idrottsaktiviteter till möjlighet att utvecklas och syssla med det man är intresserad utav.
Musik, teater, motor, mode osv.
Men också att ge barnen och ungdomarna sociala mötesplatser. Platser att bara vara på, umgås, prata, bli kära. Det handlar om lekplatser, ungdomsgårdar, caféer men också den nya tidens mötesplatser. Platser att växa upp på, att ta ansvar för. Platser som inte fjärmar olika generationer från varandra.
Här finns det oerhört mycket att göra i vår kommun.
Men tyvärr väldigt lite insikt och vilja från styrande politiker. Man saboterar ambitiösa skolprojekt och rör sig hellre med mantra som ”fram för kortare bygglovstider!” för att kortsiktigt locka nya väljare.
Om politikerna hade insikt.
Och om fler föräldrar tog ansvar för sina barn, istället för att klaga på samhälle, skola och till och med påverkande kamrater — då skulle skolan bättre kunna ägna sig åt sitt uppdrag.
Tänk om skolan skulle ställa samma krav på ”sina” föräldrar, som föräldrarna ställer på skolan.
Tänk om alla föräldrarmöten hade full närvaro med föräldrar. Tänk om föräldrarna visade upp samma intresse och engagemang i skolan, som i båtklubben. Tänk om de små fotbollsspelarna kunde se sina föräldrar med stolta hejaramsor när de spelade sina första Sankt Eriks Cups-matcher. Tänk om fler föräldrars engagemang speglade av sig ute i samhället, istället för att bara spegla av sig i plattskärmens blanka yta hemma i bostaden.
Då skulle nattvandrande föräldrar slippa skjutsa hem berusade 13-åringar kl två på natten, eller skilja frustrerade slagskämpar åt vid den sönderslagna busshållplatsen.
Tänk om.
Jag har mått dåligt i mitt liv. Jag har gått igenom en tung separation. Och jag har idag fyra barn från två olika förhållanden. Fyra barn som idag är lika sammansvetsade som om de alltid vuxit upp tillsammans.
Fyra barn varav ett har bildat en egen trygg familj, en har inte bara hittat sin yrkesroll utan också är politiskt aktiv, en är på väg att skapa sin egen framtida karriär och en fortfarande går i skolan med ett obändigt självförtroende och med en fotbollskarriär som proffs inskriven i sin målsättning.
Deras trygghet och målmedvetenhet ska jag inte ta åt mig äran för.
Jag har varit den jag är. Sårbar och ibland oerhört självisk. Arbetat mycket och ständigt visat att jag älskat mitt jobb. Men jag har alltid försökt vara där. Alltid försökt att behandla dem som viktiga individer. Försökt att lyssna och vara närvarande. Ibland har jag lyckats, ibland inte. Men jag har alltid brytt mig.
Jag önskar ibland att jag hade varit ännu bättre. Att de hade kunnat vara ännu stoltare över mig.
Som förälder vill man ju gärna vara en förebild. En kompis, en vän vid sidan av en pappa. Inte vet jag om jag lyckats ge mina barn de rätta förutsättningarna för att klara sin skolgång. De har kanske lyckats för att de själva varit så starka, insiktsfulla och kloka.
Det enda jag med säkerhet vet är att jag är oerhört stolt över dem. Alla fyra.
Och det är någonting jag önskar alla föräldrar. Men framför allt önskar jag att alla barn också ska kunna vara stolta över sina föräldrar.
Det behövs inte så mycket. Att man finns, att man är närvarande, att man lyssnar och att man bryr sig. Inte att man överlämnar allt ansvar åt samhälle och skola.
