Jag tillhör den del av mänskligheten som vågar tro att framtiden blir bra. Bättre än vi kanske tror just nu, i en allmän tid av lågkonjunktur, finansiella kriser och oro inför kretslopp, naturresurser och miljön.

Människan har alltid förutspått vad som ska hända i framtiden utifrån sitt eget framtidsperspektiv. Och gång på gång ser vi bevis för hur svårt det kan vara att göra profetior om framtiden innan man är där.

1895 påstod Lord Kelvin, ordförande i Brittiska Vetenskapsakademien: ”Flygmaskiner är en teknisk omöjlighet.”

Fyra år senare spädde Marsalk Ferdinand Foch, Professor i strategi vid franska militärakademien på med att säga: ”Flygplan är intressanta leksaker, men saknar militär betydelse.”

Samma år, 1899, var Amerikanske Patentverkets chef Charles Duell ännu mer kategorisk:
”Alla tänkbara uppfinningar är redan gjorda.”

Att vi fortsätter att göra samma typ av felaktiga framtidsspaningar är ingen hemlighet.

I år när vi till julklapp får slimmade datorer i form av Macbook Air — eller ännu behändigare så kallade Netbooks som väger knappt ett kilo — kan vi le åt gamla uttalanden som Popular Mechanics som 1949 skrev: ”Datorer kommer i framtiden inte behöva väga mer än ca 1,5 ton”.

Eller varför inte Tom Watson på IBM, som samma år självsäkert sa: ”Vi förutser en total världsmarknad för kanske fem datorer”.

Framtidsprofetiorna har inte bara handlat om teknik

Vem glömmer väl den direktör på skivbolaget EMI år 1962 fnös år The Beatles och avfärdade dem med uttalandet:

”Gitarrgrupper har ingen framtid”?

Så vem vore väl jag att förutse vad som kommer att hända i framtiden?

Har jag någonsin stått för en framtidsprofetia som slagit in?

Ett bra sätt att sia, är att göra en tillbakablick in i framtiden

När jag var fem år var jag sjuk och sängliggande längre tider än de flesta barn. Därför lärde jag mig tidigt att läsa. Böckerna, berättelserna och det skrivna ordet blev min parallellvärld, till den värld som jag på grund av sjukdom inte kunde uppleva.

Snart hade jag läst förbi min erfarenhet och egen begreppsvärld och började därför att skriva mina egna berättelser. Och det var då som jag någonstans förstod att jag skulle ägna mitt liv åt just berättelser.

Den profetian har slagit in, blivit verklighet och gjort mitt liv oerhört rikt

Det mesta jag har sysslat med under hela mitt liv har handlat om berättandet. Oavsett om jag har skrivit sagoböcker, annonstexter, berättelser om min far, musik, skapat utställningar eller sociala mötesplatser.

Det som är mest fantastiskt är att den allra första berättelse som jag skrev, fem år gammal på mammas brevpapper, fortfarande är i mitt förvar.

Med påfallande tydliga bokstäver skrev jag med en kulspetspenna den dramatiska historien: ”Mitt liv är cirkus”. En berättelse som faktiskt innehåller många av dramaturgins grundläggande element.

Ni får den här som en liten julsaga:

Mitt liv är cirkus, av Lars-Gunnar Nilsson

Det var fullt med folk och föreställningen började.
Jag tämjde farlia lejon varje kväll.
Alla klappade åt mig.
Sen kom vackra Lilian och balanserad på en lina.
Hon ramla inte, alla klappade händerna.
Sen kom fakiren Bill och stoppade långa vassa svärd i halsen.
Elefanter och sjölejon också uppträdde.

Lilian tykte om mig.
Det tykte inte Bill va bra.

En kväll brann hela cirkusen ned.
Polisen kom. Alla grät.

Men de fik inte tag i boven.
Ett år senare var vi i en stad, en kväll jag såg en skugga.
Det var Bill, han försökte tnda en ny eld,
då fångade jag honom.

Polisen kom och tog honom.
Lilian och jag gifte oss.

Vad vill jag nu säga med denna berättelse?

Jo, att du själv kan göra verklighet av dina framtidsprofetior — om du vill att de ska bli verklighet. Dröm gärna, men dröm inte bara. Lev dina drömmar.

Det har jag försökt att göra. Jag ville och valde att bli en berättare. Idag kan jag känna att jag aldrig hade kunnat välja en annan väg. Är inte det ganska fantastiskt ·— att kunna konstatera det så här inför ett nytt år?

Anm: Profetia är ett budskap som en person tror sig ha fått från högre makter. Inte sällan handlar det om budskap om framtiden. Ordet kommer från de grekiska orden pro – före, och fämi – säga.

Ingen hets, skippa adventsstjärnan, satsa på kräftor istället för julskinka och framför allt lägga julklapparna åt sidan. Kanske bara en enda, symbolisk till varandra. En liten.

Nej, istället sparar vi pengarna till en resa tillsammans, en ny tvättmaskin, nya cyklar till våren — eller kanske bara känner tryggheten av en extra ekonomisk buffert på bankkontot.

Men frågan är om man skall gynna bankerna genom att till en obefintlig ränta låna ut sina surt fördärvade och hårt intjänade pengar? Det är bättre att köpa någonting vettigt för dem. Och Sveriges behöver väl konsumtion för att få hjulen att snurra och jobben att öka, eller?

Och kanske man kan göra rejla klipp i julhandeln i år? Jag läste att julrena kommer att börja innan jul i år. Handeln står med för fulla lager i förhållande till den förväntade konsumtionen. Så egentligen borde man passa på att handla nu. Och då kan man ju kalla det för julklappar. Eller?

Så pengarna stoppas i plånboken i samma stund som den första julgirlangen sätts upp i det överraskande vita jullandskapet. Man tvekar, för det är ju inte ens första advent ännu, men så överfylls man av ett obeskrivligt sug efter pepparkakor när man sitter framför TV´n på kvällen.

Efter att ha tvingat tillbaka suget, sover du gott hela natten ända tills klockradion väcker dig med en sång från Enyas nya jul-CD — And winter came.

Med ”Spirit of Christmas Past” i öronen som mjuk, vit fetvadd möter du en dag ännu ett steg närmare julen. Så minns du din barndoms jular när mamma placerade den lilla kyrkan med ljus inuti ovanpå just vit fetvadd och fullbordade vinterlandskapet med tomtar på den öppna spisen…

Nu är oddsen dåliga

Du klubbas brutalt ned, steg för steg. Den glimmande granen på Skeppsbron, de blinkande ljusslangarna på grannens balkong på kvällen, knackandet på ytterdörren där den unga säljaren av jultidningar står med hoppfull min som säger: ”Oj. här står ju drömkunden”.

Jultorsken, han som tecknar på för både Julefrid, 91:ans jul, Kalle Ankas Julalbum, Fantomen i Vinterland och allt vad de heter. Med en kopia av ordersedeln undrar du vad som hänt. Resten av kvällen slår undan benen på dig gång på gång med TV-reklam om de bästa julklapparna, julalbumen och TV-programmen.

Det är den här kvällen när pepparkakorna gör sin entré bredvid kvällskaffet.

Inse en sak, du börjar bli slagen

Det är nu som du börjar leta efter julskivorna för bilens CD-spelare, du antecknar julklappstips till barnbarnen, du laddar utan att det vet riktigt varför, ned den svatvita långfilmen White Christmas, med Bing Crosby, från nätet…

Det är då jag inser det

Jag gillar ju julen. Jag älskar att handla julklappar. Till alla, och mig själv. Jag skriver rim på vartenda paket till alla mina kära, alla mina fyra barn med sina respektive och alla mina tre barnbarn. Ett av mina mest uppskattade rim härom julen var när jag gav bort en tvålkula som man lägger i badvattnet för att sedan låta den fräsa runt och bubbla upp väldoft och skum. Till ”damen” som fick denna tvål skrev jag kort:

”När du den här låter runt i badvattnet skena, då är det bäst att du håller ihop bena…”

Så inse det. Julen är här. Igen

Abidkera inför skinkmackan på julvurten på juldagsmorgonen. Glöggdoften i hela huset. Julstjärnor, granar och prasslande paket. Glittrande ögon och länsatlönekonto.

Hm, undrar vad jag skall ge mig själv i julklapp i år?