Sökmotormarknadsföringen innebär nya utmaningar och nya sätt att arbeta för företag och organisationer. En marknadsföring som blir mer och mer utvecklad och strategisk.

Allt fler använder sökmotorer allt mer – söktjänsterna har blivit det viktigaste sättet för användarna att hitta rätt på nätet. Därför blir de också viktiga för dig som jagar besökare och kunder. Tidigare var annonsering på nätet lika med banners – men nu är sökmotorerna på väg att ta över. Man tippar på att 26 procent av nätannonskakan (traditionellt: banners etc) kommer att gå till sökmotorer redan i slutet av detta år.

Sökmotormarknadsföringen består huvudsakligen av två bitar: sökmotorpositionering och sökordsförsäljning. Det senare kallas också sponsrade länkar.

Positioneringen går ut på att få en sajt så högt upp som möjligt i sökresultaten på populära söksajter, i det som kallas det organiska indexet – de länkar man inte betalar för. Om du exempelvis har ett företag som säljer rättvisemärkta modekläder vill du hamna på topp i Google när någon söker på uttryck som ”rättvisemärkt” eller ”ekologisk bomull”.

Sökordsförsäljningen å andra sidan handlar om att betala för så kallade sponsrade länkar: när någon söker på ”rättvisemärkta kläder” hamnar ditt företags länk på reklamutrymme i t.ex Google, till höger om det vanliga sökresultatet.

Professionella konsulter håller från dag till dag reda på hur sökmotorerna rankar sajterna i indexet – och anpassas kundernas webbsidor efter ändringarna så att deras position i sökmotorn är så bra som möjligt.

För hemmasnickraren, som jag själv är, med hyfsade webbkunskaper, är det förstås möjligt att själv ändra i sidornas metataggar, rubriker och sajtens struktur för att få så bra indexering som möjligt på Google.

Tidigare räckte det med att fokusera på vilka ord eller värden som du själv ville kommunicera genom text, bild och ljud samt vilka målgrupper du riktade dig till.  I dag behöver företagen istället veta vilka ord kunderna – både befintliga och nya – associerar med företaget och företagets produkter och tjänster. Perspektivet är alltså det omvända: de viktiga orden om företaget handlar inte om vad du vill kommunicera, utan vilka ord som människor utanför företaget söker efter när de är intresserade av de produkter och tjänster som du erbjuder.

Kommunikationen sker på mottagarens villkor.
Idag kan jag avläsa att jag hittills haft snart 26.000 hits på min relativt nystartade blogg.

Varje vecka under de senaste två månaderna ökar besöksantalet med ett par hundra besökare. Igår hade jag 400 unika besökare. En del är trogna besökare, andra kommer från just t.ex sökmotorerna.

Vad har de då sökt på? ”LG Nilsson” ligger faktiskt i topp, vilket betyder att jag har ett lite känt varumärke. Annars handlar orden om allt från ”kreativitet” och ”upplevelser” till Gustavsberg och de lokala politikernas namn.

Det här skulle kunna bli något. Kanske rent av hetta till?

Världen har den senaste veckan vaknat upp till svarta krisrubriker varje dag och  socialdemokraterna knöt i veckan först kärleksband med miljöpartiet, samtidigt som de sa att vänsterpartiet fick gå och leka med någon annan, men så ändrade man sig och sa att man bara skojat.

Det kunde vara bäddat för en engagerad debatt med spännade inslag kring finanser, banker, utbildning, trygghet och miljö. Men vilken liten kaffestund det blev.

Mona Sahlin var en skugga så blek av sitt forna jag.

Otaktiskt ödmjuk för att stå i opposition. Vår allt mer rundkindade statminister var den förväntade, vuxna landsfadern som alliansen vill att han skall vara.

Maud gjorde inte mycket väsen av sig, utom ett par små försök med några förnuftiga inlägg. Björklund blev överkörd och avbruten gång på gång. De få gånger han fick möjlighet till ett debattinlägg.

Ohly, som ständigt påminner mig om en omodern femtiotals skådis i sitt uttryck, vet vilken (liten) målgrupp han har och använder argument och formuleringar som han vet tilltalar hans krympande fanklubb.

Göran Hägglund, var han där?

Jovisst ja, han mumlade något otydligt om homoäktenskap eller ej. Amen.

Och så hade vi lilla Maria Wetterstrand. Jag beundrar henne för hennes engagemang och jag kan stödja många av hennes och partiets visioner. Men varför måste hon låta så arg och attitydmässigt aggressiv. Jag tror att hon förlorar lika mycket på sitt eget personliga uttryck som hon vinner på sina idéer.

Men den tuffa lilla tjejen, blev också den svamliga politikern.

Och vad blek hon blev när frågan om hennes krokade arm med Socialdemokraterna, i perspektiv med en eventuell realtion med Vänster partiet, var ett av de ämnen som hettade till något. Ett svamlig och ett fullständigt obegripligt svar var allt hon då kunde leverera. Vart tog säkerheten och övertygelsen vägen?

Så, de flesta uppträdde väl så städat svenskt som man kan förvänta sig. De skrattade åt samma skämt och var snälla mot varandra.

Men det som kanske förvånade mig mest var Mona Sahlins lojhet som en avslagen pilsnerdricka. Kanske det beror på att hon ännu ej har svaret på de tre frågor som SvD´s ledarskribent avslutar sin krönika med idag:

Vad ska hon göra? Hur ska hon göra det? Och Med vem?

Vi ser fram emot de kommande debatterna mellan Rienfeldt och Sahlin. Eller gör vi det?