Om det förbjudna. Du får inte.
Magiska ord som kan locka till många brutna löften och spännande upptäcktsfärder på förbjuden mark. Det handlar om att få pröva, att ta steget in i det otillåtna.
Oftast räcker det att få göra det i smyg. Bara för sig själv. Men ibland måste man få dela på rysningen. Smyga dit man inte får, låta bli att somna fast kvällen är sen.
Att se det förbjudna, göra det förbjudna, säga det förbjudna.
Och det konstiga är. När man väl har gjort ”det” känns det inte allas speciellt lockande eller märkvärdigt längre…
——-
Det hela började en dag som pappa klämde tummen i den nya trädgårdsstolen.
Elinor och pappa hade varit och hämtat de nya stolarna och det nya bordet i en affär som hade alldeles fullt med saker till trädgården. De hade gått omkring och tittat och provsuttit länge, när de till sist bestämde sig.
– Dom här tycker jag att vi skall köpa, sa pappa. Och Elinor som just klättrat upp i en av de vita vilstolarna av plast nickade. Dom här blev bra. När de skulle hämta allting, så fick de bara en massa platta paket.
– Men var är alla stolarna och bordet? Undrade Elinor. Pappa förklarade att de faktiskt låg i paketen, och att han skulle skruva ihop dem själv när de kom hem. Och det var då hon hörde det. Ordet.
Pappa hade packat upp en av stolarna, skruvat i några skruvar och skulle bara fälla upp stolen och ställa den på verandan när det kom. Först kom pappas pekfinger i kläm mellan armstödet och stolens sits. Sedan kom ordet.
– Aj! Förbannade stol! Pappa skrek nästan som om han skulle dö. Ett tag undrade Elinor om han skulle börja gråta. Men istället hoppade pappa först omkring på ett ben, sedan tog han stolen och kastade ut den på gräsmattan och sedan kom det igen:
– Förbannade stol!
Det lät ruskigt när pappa sa det. Elinor förstod att det där var ett av de förbjudna orden. Efter en stund hade pappa lugnat ned sig och fått ihop alla stolarna och bordet. Då fikade mamma, pappa, Elinor och lillebror Alexander på verandan.
Åh vad fint det var! Men Elinor tänkte bara på ordet. På kvällen när Elinor låg i sin säng, sa hon ordet för sig själv.
– Förbannade stol! Det pirrade i hela kroppen när hon sa det. Förbannade stol… Dagen efter hade Elinor nästan glömt bort det förbjudna ordet. Och det var då som hon fick höra ett till!
Alla dagisbarnen, på avdelningen Fjärilen, var ute på en vårpromenad med fröken Anna-Greta och Josefin när det hände igen. De skulle precis gå över en gata. De såg sig för ordentligt. Gick på de vita strecken där man ska gå över gatan och det var grön gubbe. Men så var det en bil som tyckte att han fick stanna alldeles i onödan för att släppa över barnen. Gubben bakom ratten tutade och viftade med knytnäven och skrek till fröken Anna-Greta:
– Kan du inte se dig för jävla kärring! Barnen tittade på varandra och var alldeles tysta, utom Martin som skrattade och härmades: ”Jävla kärring, jävla k-ä-r-r-r-r-r-i-n-g!”
Fröken brydde sig inte om gubben i bilen, utan såg till att alla barnen kom ordentligt över gatan. Bilen försvann i ett dammoln, men orden klingande kvar i Elinors öron: ”Jävla kärring…” Nu hade hon två förbjudna ord! ”Jävla kärring och förbannade stol!”
På kvällen fick Elinor höra ännu ett förbjudet ord. Hon trodde att det var ett förbjudet ord i alla fall.
Det var när pappas kompis Bertil kom över på en fika. Han berättade något för pappa som skrattade så att han nästan fick ont i magen. Elinor hörde inte vad Bertil berättade, men det måste vara väldigt roligt. Mamma hörde inte heller vad Bertil berättade, för hon kom in och frågade vad det var som var så roligt.
– En brakskit! Skrattade Bertil och nästan trillade bakåt i soffan. Pappa han nästan ramlade i golvet, så mycket skrattade han. Då sa mamma:
– Tyst så inte barnen hör! Då förstod Elinor att ”en brakskit” också måste vara ett förbjudet ord. Tänk, nu hade hon tre fula, förbjudna ord!
Det dröjde ända till lördagen innan Elinor kunde fortsätta att samla förbjudna ord. Det var när mamma och hon stod i kön i affären. Damen som stod framför mamma var tydligen på ett förskräckligt humör, för hon bara tjatade och klagade hela tiden. När tanten till sist kom fram till kassan sa hon att det var ”för jävligt att bara en kassa var öppen när det var så mycket folk i affären”. Sedan betalade hon med en ryslig fart och for ut genom dörren som ett skott.
När mamma kom fram till kassan sa hon att hon tyckte att det var synd om de som jobbade i affären, om alla var på lika dåligt humör som den här tanten som bara gnällde och skrek. Då sa killen i kassan:
– Ja, det här var en riktig tjuvkärring. Gå an och svära på det där sättet. Nu hade Elinor i raskt följd fått två fula ord: ”för jävligt” och ”tjuvkärring”! Vilken samling med förbjudna ord som hon hade:
”Förbannade stol, jävla kärring, en brakskit, för jävligt och tjuvkärring…”
När Elinor kom hem gick hon över till lilla Bellis, som bodde i huset intill. Hon måste ju berätta alla förbjudna orden för någon i alla fall, och mamma och pappa tordes hon inte prata med. Bellis ögon vart stora som sopptallrikar när hon fick höra Elinors samling med fula ord. Störst blev ögonen när hon fick höra ordet ”brakskit”, ett så fult ord hade hon aldrig hört förut.
– Vet du vad Elinor, jag kan också ett förbjudet ord.
– Kan du? Sa Elinor, som nästan trodde att hon var ensam om alla förbjudna ord. Om man inte räknade de vuxna förstås, för ur deras munnar hoppade det ständigt grodor.
– Får jag höra då, sa Elinor. Vi kanske kan byta med varandra?
– I så fall vill jag ha ”brakskit”, sa Bellis.
– Nähä, för det ordet byter jag aldrig bort för alla fula ord i hela världen, för det är så härligt att säga. Men du kan få ”förbannade stol”. Det ordet hade nämligen Elinor börjat tröttna på.
– Okay då, sa Bellis. Då får du mitt ord. Hon tittade sig omkring för att se så att ingen skulle höra vad hon sa, sedan viskade hon tyst:
– Aschel!
– Åh! Sa Elinor.
På söndagen kom Karl-Hugo på besök. Han brukade komma på middag varje söndag. Han var varken morfar eller farfar, utan något mitt emellan. Han hade bott granne med Elinor hela hennes liv och han var alldeles ensam. Han var gammal och hade ont i ena benet, så han gick med en käpp. Det tyckte Elinor var bra, för då gick han inte så fort och då hann Elinor hålla jämna steg med Karl-Hugo. Karl-Hugo var nog egentligen en av Elinors bästa vänner.
Hon undrade om hon skulle berätta sina förbjudna ord för Karl-Hugo. Till söndagsmiddag åt de brödkött. Det hette egentligen inte så, men Elinor hade kallat det så ända sedan hon åt det första gången. Det var kött som man la i ägg och ströbröd och sedan stekte i stekpannan. Bröd och kött, det blev brödkött. Efter maten fick de kaffe ute på verandan.
Idag sa inte pappa ”förbannade stol” utan han sa ”förbannat bra stolar” när han visade dem för Karl-Hugo.
Efter kaffet tog Elinor och Karl-Hugo en promenad. Då kunde inte Elinor hålla sig längre.
– Du Karl-Hugo, kan du några förbjudna ord?
– Förbjudna ord? Fula ord menar du? Elinor nickade och tittade nyfiket på Karl-Hugo.
– Jo, jag kan nog en hel del förbjudna ord. Men jag gömmer dem alltid i min högernäve och tar bara fram dem när jag behöver.
– När du behöver? När behöver man förbjudna ord? Elinor såg undrande ut. Och Karl-Hugo försökte att förklara.
– När de vanliga orden inte räcker riktigt till, då kan man behöva ett förbjudet ord om det vill sig riktigt illa.
– Som när pappa klämde fingret i stolen, då sa han ”förbannade stol”. Sa Elinor.
– Sa han det? Suckade Karl-Hugo. Ja, då gjorde det nog ont i pappas finger kan jag tro. De vanliga orden räckte väl inte till då.
– Hör gör du när du gömmer de förbjudna orden i din högernäve? Undrade Elinor.
Karl-Hugo förklarade: Jag viker ihop handen så här och så viskar jag de förbjudna orden in i handen. Då stannar de där tills jag behöver dem. Så använder jag dem inte i onödan. För de låter ju inte precis som vackra sånger inte.
Det kunde ju Elinor hålla med om. Hon tittade på Karl-Hugo och så sa hon:
– Karl-Hugo, om jag viskar in mina förbjudna ord, kan inte du lyssna lite på dom samtidigt?
Karl-Hugo nickade och Elinor vek ihop sin högra hand och viskade in i hålet:
– Förbannade stol, jävla kärring, en brakskit, för jävligt, tjuvkärring, aschel…
– Det var ruskigt, sa Karl-Hugo när det var klart. Det är allt skönt att de försvann in i handen.
Elinor kände och kände, men hon kunde inte känna orden inne i handen någonstans, men borta var dom.
Fast när Elinor gick och la sig i sängen på kvällen, vek hon försiktigt ihop sin högra hand och viskade för sig själv:
– Braaaakskiit! Bara för att vara säker på att orden fanns kvar inne i högernäven, om hon skulle behöva dem någon dag.
