Den glade vandraren, kapitel 1

Här kommer det första kapitlet av ”Den glade vandraren”, du kommer att kunna läsa ett nytt kapitel på min blogg kommande söndagar om du ger dig till tåls till kl.22.00.

Jag snörde på mig mina nyinköpta Nike utanför ytterdörren. Gud, vad jag uppskattade den nu en mil långa morgonpromenaden. Visserligen visade inte höstsolen sig idag, men en svag doft av nedfallna äpplen och morgonfuktigt gräs mötte mig.

Jag hade nu gått varje morgon i lite över två år. Nästan femhundra mil, visade den avancerade appen i min smartphone. Hade jag istället för att vandra ned till viken och följa stigarna varje dag, tagit ut riktningen mot sydväst den första dagen och bara gått hade jag varit nere i Afganistan vid det här laget. Jag kunde inte ana att denna dags morgonpromenad skulle ta mig till en långt mörkare verklighet än jag någonsin upplevt. Jag vinkade aningslöst till grannen som  lämnade sin tomt tillsammans med sin strävhåriga tax.

Samtidigt stängde någon en bildörr intill slottsbryggan nedanför Farsta Slott. Bilen lämnades med motorn igång.

KAPITEL 1

Farstaviken hade ett svagt dis som låg som ett mjukt täcke över vattnet. Jag stannade upp nedanför backen vid båtklubben, tittade tvärs över vattnet mot fabriksområdet och andades prövande ut för att se om min andedräkt skulle omvandlas till rök. Men ännu hade inte den lite alltför tidiga hösten kommit så långt att andedräkten kyldes ned.

Luften vi andas ut är fuktig, men inte så fuktig att vi märker det förrän utomhus på hösten och vintern, då andedräkten kyls ner så fort vi andas ut. Utandningsluften blir så kall att den inte klarar av att innehålla all sin fukt längre. Fukten bildar istället små, små vattendroppar och andedräkten ser ut som rök i den kalla luften. Jag fick plötsligt en nostalgisk flashback till barndomen.

Jag vandrade vidare längs viken och rundade snart vattnet nedanför kyrkan mot hamnområdet. Strandpromenaden nedanför Gula Byggningen, med sin Konsthall, och Tornhuset med sin speciella profil, var ödslig idag. Kanske berodde det på vädret, kanske på att jag lämnat hemmet en timma tidigare denna morgon. Jag kastade en hastig blick på min mobil, och kunde konstatera att klockan nu blivit halv sju. En dryg timmas promenad skulle inte hindra att jag hann in i god tid till dagens första möte i stan strax efter nio.

Framme vid den gröna stålbåten som lagt till invid bryggan nedanför Farstas gamla garagebyggnad stannade jag upp för en stund, och tittade tvärs över viken där pappa för nu snart hundrafyra år sedan föddes i en utdragssoffa i det ena av de gamla Ekedalstorpen. Cirklarna sluts. Där pappa växte upp med sin tio syskon och farmor låg fortfarande torpstugorna kvar som två berättande årsringar. Och i utkanten av områdets största årsring hade jag sett mina egna fyra barn växa upp, men i ett långt större och nyare hus.

Det knarrade från stålbåtens rep och bildäcksfendrar och en skygg and vek undan runt fartygets bak. Båten var ärrad, och även den hade sina årsringar. Fartyget hade just konverterats till att ta hand om avfall och oljor och annat miljöfarligt i skärgården.

En cyklist, som mer såg ut som en rockstjärna från åttiotalet, iklädd cerisfärgade spandexbyxor och en turkos, slimmad och glansig tröja svepte förbi som en stormvind bakom ryggen. De fick väl passa på att jaga minuter och bygga muskler innan det blev alltför halt. Mobilen ringde, men jag konstaterade att samtalet kunde vänta när jag såg numret blinka fram på displayen. Jag klickade bort samtalet och fortsatte mot Farsta Slott.

Jag hade lärt mig att inte längre känna det som om jag alltid måste vara tillgänglig, även under morgonpromenaden. Det här var mitt morgonpass, min yogastund, mitt utrymme för egna tankar, planering och möjlighet att välja bort saker att göra under den kommande dagen.

Plötsligt kände jag en beröring i knävecket, och förstod att det var Pelle. Vi träffade ofta på varandra, var och varannan morgon. Ett kort kli bakom öronen medan Pelle tillgiven lutade sig mot mitt ena ben. En tio månaders spaniel, med bruna ögon, mjuk och med den fullständigt kravlösa inställningen ”jag älskar dig kompis, kul att se dig”.

Jag bytte några ord med Pelles matte innan hon och Pelle tog av till vänster och jag fortsatte ned mot Slottsbryggan.

Det stora vita huset Täcka Udden, som snart, efter ett års arbete skulle låta täckelsen falla och blotta ett helt nyputsat, gigantisk högreståndshus imponerade. För ett antal år sedan bodde det en kille inom hotellbranschen här som hade två hundar, varav en var en synnerligen elak rackare som man fick se upp med. Gick man i egna tankar och stirrade ned i marken, kunde man bli överraskad av hunden som smitit ut från tomten och nu hotfull stod framför dig och tydligt markerade vem som regerade på området.

Idag behövde man inte vara orolig längre, möjligtvis mötte man Pelle. Kärleksfull och tillgiven. Och du kunde lugnt gå och titta ned i marken försjunken i egna funderingar. Under mina promenader hade det blivit en mani att med kameran i mobilen dokumentera alla dessa metallock till avlopp och vattenavstängningar som jag stötte på här och var längs vägen. De var som vackra, gjutna konstverk. Var och en med sin egen historia.

Det som just nu låg i marken framför mina fötter hade ett ”A” gjutet i locket, som kanske markerade ”avlopp” och ”Tierp” som förmodligen talade om att det var gjutet på en fabrik just i Tierp. Märkligt, att det i en fabrik i just Tierp tillverkades tunga bronsfärgade lock som sedan skickades ut till alla kommuner runt om i landet? Tierp hade onekligen satt sina bomärken lite överallt.

När jag skrapade bort lite grus från kanten på locket såg jag bloddropparna. Några få, strax till höger om det gjutna namnet ”Tierp”. Kunde det vara en hund som trampat på något vasst, eller någon som hostat, eller blött näsblod? Är det inte konstigt hur ett par bloddroppar kan väcka fantasin – och reflexerna. Jag kom på mig själv att snabbt känna efter så att det inte var jag själv som blödde näsblod. För det var väl blod? Eller kunde det vara söndertrampade bär, men vilka bär i så fall?

Jag reste mig från min hukande och iaktagande ställning, lite generad över mitt engagemang. Men jag kunde ändå inte låta bli att titta mig omkring för att se om det fanns fler blodspår.

Efter ett tiotal steg hade jag glömt bort avloppslocket, och började se fram emot Slottsbryggan där jag vissa morgnar slog mig ned och skrev en kort reflektion på Facebook i mobilen. Jag visste att många följde mina skriverier och att de också förväntade sig dagligt bidrag.

Farsta Slott lyste gult mellan alléns majestetiska trädstammar.  Men där, fler bloddroppar i gruset? Det var lite skumt, Kunde det vara cyklisten med Spandexbyxorna som blött. Kanske hade åkt omkull och fått ett skrubbsår?

Tvärs över vägen från grinden till Slottet gick stigen ned till Slottsbryggan. Lite slarvigt parkerad stod en vit Audi halvvägs in på stigen, och jag kunde se på den svaga röken från avgasröret att motorn var igång. Varför stod den med motorn igång, satt det någon i bilen? Var det någon i bilen som var skadad..?

När jag närmade mig bilen såg jag slangen från avgasröret som gick upp över dörrarna och fortsatte in i bilen. Rutan på förarsidan var inte uppdragen helt och slangen satt fasttejpad med silvertejp på sidorutan innan den försvann in i bilen inre. Rutan bar också tydliga blodspår som om något runnit ned från fönsteröppningen.

Jag kunde se konturen av någon som satt ihopsjunken vid ratten.

Herregud, det är någon som håller på att ta livet av sig! Min första reaktion var att slita upp förardörren, men den var låst, så jag sprang bak och slet bort slangen från avgasröret. Framme vid förardörren igen knackade jag hårt på rutan för att se om föraren reagerade, samtidigt som jag försökte få upp den låsta dörren. Skulle jag slå sönder fönstret? Jag tittade mig omkring för att hitta en sten eller något annat. Ostrukturerad letade jag i diket, samtidigt som jag försökte se levnadstecken från bilen. Ringa, jag måste ju för fan ringa efter en ambulans…!

Vad var det mina barn hade lärt mig? I en nödsituation då någon är allvarligt sjuk eller svårt skadad och behöver hjälp ska du ringa 112. Leta sten, rycka i bildörren, knacka på bilrutan, fumla med mobilen. Var det så här spattigt man reagerade när någonting allvarligt hände? Lugn! Ring först!

SOS-sjuksköterskan som svarade ställde sina standardfrågor och lovade att larma ambulans och polis. Hon frågade om jag kunde se något livstecken, och om jag känt på alla bildörrar. Skit, naturligtvis – jag hade inte känt på passagerardörren. Jag sprang runt bilen och försökte öppna dörren. Den var naturligtvis olåst och jag tittade in i bilen.

Mannen som satt vid ratten hade sina händer hårt fastsatta med vita buntband vid ratten. Där ögonen hade suttit fanns bara två brända, svarta hål och ur mannens mun syntes stjärten av en död fisk.

Jag höll mobilen mot örat och hörde hur SOS-sjuksköterskan frågade om jag var kvar. Det är en man i bilen, sa jag. Han verkar död och han har en aborre i munnen…

Det var då jag såg att det var en av mina gamla skolkamrater.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 om en vecka)