Handelshögskolan fyller 100 år. Vila i frid
Dessa hundra år firar man med ett Jubileumsprogram, med bl.a en rad föreläsningar. Jag fick chansen att lyssna på Jubileumsföreläsning 7: ”Emotionsladdad marknadsföring – inte ens känslorna får man ha ifred” — jag kunde ha ägnat tiden åt något mycket bättre. Något som gett mig mer. Spelat flipper, ätit Sushi eller arbetat t.ex.
Föreläsningen, om man nu ska våga kalla den för det, hölls av Magnus Söderlund, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm och chef för Center for Consumer Marketing (CCM) vid HHS. Han forskar om hur mottagaren reagerar på allehanda marknadsföringsinslag och han har bland annat skrivit boken Emotionsladdad marknadsföring. (Tänk om jag också med en bra lön och trygga förmåner kunde ägna mig åt något sådant meningslöst som att hålla föreläsningar av denna kvalitet.)
Låt mig förklara mig:
Jag har ägnat 30 år av mitt liv att bygga varumärken. Jag har under dessa 30 år ägnat hälften åt mitt företag Emotion. Och som ni kanske kan ana har detta företag ägnat sig åt emotionell marknadsföring. Dvs upplevelse, berättelser och känslor. Under dessa år har jag lärt mig, och lär mig fortfarande vad man kan uträtta med emotion (Emotion: är ett sinnestillstånd som glädje, sorg, rädsla och vrede.)
Att vara emotionell handlar om en persons förmåga när det gäller att kunna handskas med egna och andras känslor, ha relationer, motivera sig själv och vara empatisk. Benämns även som social kompetens/social intelligens.
Här stod det en professor och levde upp till schablonbilden av en professor
Med ett fumlande av engelskspråkiga over head-bilder (trodde att denna presentationsteknik var utdöd?) visade han på det faktum att folk gillar glada bilder framför tråkiga bilder, lyckliga bilder framför olyckliga bilder och snygga kvinnor framför mindre snygga kvinnor.
Han konstaterade också att man använder emotionella bilder, som inte alls behöver ha ett sammanhang eller logik med produkten eller tjänsten, som emotionella förstärkare.
Är jag förvånad?
Det visste jag 1964. Och det är självklarheter för min 20-åriga dotter med ambitioner att bli art director. På en rak fråga om han också kunder tala om, ifall dessa emotionella förstärkare i kommunikationen gjorde att produkterna såldes mer, om marknaden fick en mer långsiktigt god attityd till företaget etc — så svarade han lätt uppgivet (?) att det inte ingår i forskningen att ta reda på det.
Men kom igen?
Efter detta kom ACNE´s VD upp på scenen för en ”Spännande” dialog. (Man kan undra om det produktplacerat honom där för att locka den ungdomliga delen av publiken?). Men det blev platt fall. Han ställde ett par föra utmanande och dåligt förberedda frågor till professorn, innan han överlät till publiken att ”fråga på”. Det kom tre meningslösa frågor från några artiga åhörare. Då somnade jag in.
Rysningar
Efter att ha ödslat 75 minuter av mitt liv på denna katastrof vandrade jag ut i de tunga korridorerna där känslan av professorers manchesterbyxor och tröjor med skinnlappar på armbågarna och unga studerande som redan såg ut som IT-nissar fyllde atmosfären. Gudskelov såg jag en och annan elev med hängande jeansbak och luvtröja och hörlurar mot de unga öronen. (De skulle jag ha velat låna under föreläsningen.)
Ute var det frisk luft efter ett sensommarregn. Jag kände det som en befrielse att vara tillbaka ute i den levande tillvaron, efter att ha varit på ett museum med reliker.Om det här är vad Handelshögskolan står för säger jag bara: Vila i frid du gamle 100 åring. Det märks att du är gammal.
I morgon skall jag lyssna till Hans Rosling, den svenska läkaren som är en av världens mest uppskattade föreläsare. Nu är vi tillbaka i nutiden igen!