Politikerdebatt i TV. Gäsp…

Det här skulle kunna bli något. Kanske rent av hetta till?

Världen har den senaste veckan vaknat upp till svarta krisrubriker varje dag och  socialdemokraterna knöt i veckan först kärleksband med miljöpartiet, samtidigt som de sa att vänsterpartiet fick gå och leka med någon annan, men så ändrade man sig och sa att man bara skojat.

Det kunde vara bäddat för en engagerad debatt med spännade inslag kring finanser, banker, utbildning, trygghet och miljö. Men vilken liten kaffestund det blev.

Mona Sahlin var en skugga så blek av sitt forna jag.

Otaktiskt ödmjuk för att stå i opposition. Vår allt mer rundkindade statminister var den förväntade, vuxna landsfadern som alliansen vill att han skall vara.

Maud gjorde inte mycket väsen av sig, utom ett par små försök med några förnuftiga inlägg. Björklund blev överkörd och avbruten gång på gång. De få gånger han fick möjlighet till ett debattinlägg.

Ohly, som ständigt påminner mig om en omodern femtiotals skådis i sitt uttryck, vet vilken (liten) målgrupp han har och använder argument och formuleringar som han vet tilltalar hans krympande fanklubb.

Göran Hägglund, var han där?

Jovisst ja, han mumlade något otydligt om homoäktenskap eller ej. Amen.

Och så hade vi lilla Maria Wetterstrand. Jag beundrar henne för hennes engagemang och jag kan stödja många av hennes och partiets visioner. Men varför måste hon låta så arg och attitydmässigt aggressiv. Jag tror att hon förlorar lika mycket på sitt eget personliga uttryck som hon vinner på sina idéer.

Men den tuffa lilla tjejen, blev också den svamliga politikern.

Och vad blek hon blev när frågan om hennes krokade arm med Socialdemokraterna, i perspektiv med en eventuell realtion med Vänster partiet, var ett av de ämnen som hettade till något. Ett svamlig och ett fullständigt obegripligt svar var allt hon då kunde leverera. Vart tog säkerheten och övertygelsen vägen?

Så, de flesta uppträdde väl så städat svenskt som man kan förvänta sig. De skrattade åt samma skämt och var snälla mot varandra.

Men det som kanske förvånade mig mest var Mona Sahlins lojhet som en avslagen pilsnerdricka. Kanske det beror på att hon ännu ej har svaret på de tre frågor som SvD´s ledarskribent avslutar sin krönika med idag:

Vad ska hon göra? Hur ska hon göra det? Och Med vem?

Vi ser fram emot de kommande debatterna mellan Rienfeldt och Sahlin. Eller gör vi det?