…eller är det doften av vår utbildningsminister?
”Hets” är en gastkramande skildring från ett läroverk på femtiotalet.
En skola där lektorn i latin, ”Caligula”, håller eleverna i skräck.
En film med manus av Ingmar Bergman, i regi av Alf Sjöberg, och med Stig Järrel i den otäcka rollen som Caligula. Igår kväll återupplevde jag känslan från filmen.
Det var när jag såg ett TV-inslag med Jan Björklund, tyvärr vår utbildningsminister, där han med ett gult och ett rött kort, som illustrerande hjälpmedel, retoriskt frågade sin publik vad som hänt om domarna inte haft gula och röda kort till hjälp på fotbollsplanen — då fick jag känslan av att sitta i audiotoriet på Caligulas läroverk.
Ge eleverna röda kort? Hörde jag rätt?
Med de gula och röda korten ville herr Björklund illustrera att samma tydlighet även borde gälla skolan. Ge eleverna rött kort, när de pratar för mycket. Ge eleverna gult kort, om de inte förstår att det är läraren som är makthavare.
Skapa möjlighet till utvisningar och att återuppväck skamvrån!
Jag rös ända in i själen. När vi (jag är lagledare i juniorfotboll sedan sju år tillbaka) använder gula och röda kort, är det för att markera att någon väldigt medvetet har använt onödigt fysisk våld på planen. Och vi gör det väldigt sällan och med omdöme.
Straffa fnisset och livsglädjen
Jag tycker inte att man kan jämställa det med en elev som har koncentrationssvårigheter, är fnissig, pratar för mycket, har kepsen på sig eller råkar drömma sig bort. Jag tycker inte ens att man kan jämställa det med elever som vågar argumentera och ifrågasätta, diskutera eller till och med blir förbannade på läraren. (Hur många gånger har jag inte själv blivit det?)
Skolan tar just nu, med åratal av hjälp från reaktionära artiklar i Dagens Nyheter jättekliv tillbaka i den konstruktiva debatten
Istället för att fundera över hur vi kan göra en bra skola bättre, handlar det idag om ”att ge makten tillbaka till läraren”? Man sprider oro och rädsla. Istället för att ställa mer krav på engagemang från föräldrar, skapa en bättre lärarutbildning och ge lärarna och skolan de rätta resurserna.
Vilken jävla makt? Är det makt som skolan går ut på? Handlar skolans fostran om makt?
Makten att sopa av kepsen från huvudet på en tonåring som söker sin identitet och självbild?
Du får inte respekt, du måste vinna den.
Hör ni tongångarna från fyrtiotalet?
”Bort med onödiga tillvalsämnen” som media och kommunikation, fram för den gamla goda tidens historia och religionskunskap, säger Björklund och spräcker pekpinnen mot talarstolen. ”Huvaligen”, skulle Astrid Lindgren, ha sagt. (Har inte religionskunskapen i skolans version definitvt förlorat sitt bäst före-datum?)
Flumskolan. Finns den?
Så fort som man idag engagerad tar upp ämnen som den diskuterande skolan, den sökande skolan, den ifrågasättande skolan — blir man nedklubbad med torftiga argument som ”flumskola”.
Ett begrepp som bakåtsträvande och rädda herr Björklund älskar att lägga i knät på andra okunniga politiker eller fega lärare.
Låt oss skrämma upp varandra. Det handlar inte om en relevant verklighetsbild
När herr Björklund i en debatt för ett tag sedan påstod att egenundervisning och självstudier var en katastrof, och att eleverna mesta delen av tiden satt och gjorde helt andra saker, vet han inte vad han talar om. Men en sak märks, han är en gammal militär. För nu är det rättning i leden.
Samtidigt plågar oss TV-kanalerna med skitprogram som Nanny
Militanta ordningskvinnor som skall hjälpa föräldrar (som aldrig borde ha fått skaffa barn) att ta tillbaka makten i hemmet. Och det gör man genom bestraffning och belöning som att ställa treåringar i skamvrån! Sköra treåringar som inte har en aning om varför de blir bestraffade, och bara vill tillbaka till tryggheten igen
Och därför tubbas barnen till att be om ursäkt – för vad? För att de har inkompenta, otrygga och omogna föräldrar. Föräldrar som vägrar att ge avkall på sitt eget liv, bara för att de har barn. Och Tony Blaire, denna Stomatol-gosse, lägger huvudet på sned och frågar retoriskt om det inte är skillnad på ”en tillrättavisande dask eller smäll” och barn-aga. Det avslöjar vad han har bakom pannbenet, eller framför allt i hjärtat.
I de stunderna har jag lust att fundera över om vi inte borde införa politiker-aga
Jag har fyra barn. Tre av dem har slutat skolan, en är mitt uppe i sin utbildning. Jag har aldrig upplevt den skola som Jan Björklund skräckmålar med yviga, svarta drag. Tvärtom har jag upplevt och sett vad skolor och lärare som förmår att respektera barnen kan uträtta.
Herr Björklund, väx upp:
Lägg en av dina meningslösa föreläsningar åt sidan och gör en dags studiebesök på Lemshaga Akademi (en unik friskola, från sex år till nian, på Värmdö) och en dag åt ett studiebesök på Young Business Creatives, Nackas nyaste, kommunala gymnasium. De tillhör båda det som du kallar ”flumskolan”. Jag kallar dem istället för förebilder för den bästa svenska skolan. Vad man kan åstadkomma med engagerade och kompetenta rektorer och lärare.
Det tror jag vore nyttiga studiebesök för dig.
Ta några steg framåt istället för att ständigt sträva bakåt! Du vet, snart är det val igen.