Grips du också av en pirrande trevnadskänsla när julen närmar sig?
Eller är det en utmattningens vibration skapad av julstress, köpvansinne och mörker? Hur som helst så sitter vi snart där med ett glas värmande glögg i handen och tindrande ögon och väntar på den korpulenta och skäggbeprydda mannen med sin stora säck. Hur började det hela?
En illustration ur Harper’s Weekly 1881 av Thomas Nast, som 1863 introducerade jultomten som en trevlig och godmodig farbror med vitt, ulligt helskägg.
Jultomten härstammar från Nikolaus, en from och givmild man, och tillika biskop i den turkiska staden Myra omkring år 300. Nikolaus kom från en välbeställd familj, och använde sina pengar till att hjälpa andra och ge dem gåvor. Han helgonförklarades med speciellt ansvar för sjömän. Det spred hans popularitet vida omkring och gjorde honom särskilt känd i stora sjöfartsnationer.
Med Sankt Nikolaus som förebild fick tomtefiguren så småningom, under 1800- och 1900-talen, den personlighet och utformning som han har i dag. Släden och renarna dök upp på 1820-talet — och den i dag så välkända röda dräkten med vitt pälsbräm såg dagens ljus i samband med en amerikansk reklamkampanj för Coca Cola år 1931.
Men hur i all sin dar kom man på att han skulle ha flygande renar?
Det är ju, i varje fall i vissa länder välkänt – för att inte säga självklart – att jultomten flyger världen runt i en släde, som dras av flygande renar. Allt tyder på att uppfinnaren av renarna är den amerikanske teologen Clement Clark Moore, som år 1823 skrev dikten ”A Visit from St. Nicholas”. I detta poem låter Moore jultomten anlända i en släde, som dras av åtta små renar. Det står dock inte ett ord i dikten om att renarna kan flyga. Han skriver bara att de är snabba som örnar. Rudolf med röda mulen kom till år 1939 i en jultidning som författaren Robert May skrev speciellt för en amerikansk varuhuskedja.
Men alla tindrande små ljus som vi envisas med att tända?
Ursprungligen i ljusstakar och ljuslyktor, numera som blinkande, pulserande röda, vita och blåa diodslingor runt både husknutar. balkongräcken och dörrar. Traditionen att använda ljus vid festliga tillfällen är urgammal och har förekommit inte minst vid de högtider som är förlagda till den mörkaste tiden på året. I kristna sammanhang har ljus också alltid haft en stor betydelse. Ljuset för med sig mycket gott, särskilt som det jagar bort mörkret och det onda. Det har varit sed att pynta träd med ljus på olika sätt, också långt innan man började använda julgranar.
Seden att ge varandra presenter under årets mörkaste tid är äldre än själva julen.
När kristendomen och firandet av Jesu födelsedag började spridas i romarriket, hade romarna redan gett varandra gåvor under den årstiden i flera hundra år i samband med olika högtider. De kristna kunde dessutom motivera givandet av gåvor med att de vise männen ju hade skänkt Jesusbarnet presenter. Senare övertogs givandet av Sankt Nicolaus och hans efterträdare jultomten. Den kristna tanken var ju att det skulle ske den 25 december. I de nordiska länderna hade man emellertid för vana att räkna med att en ny dag började, när mörkret föll på. Den 25 började med andra ord redan på kvällen den 24, och därför får man i dessa länder sina julklappar den 24.
Redan de gamla grekerna.
Glögg betyder glödande eller avbränt, i betydelsen varmt, vin. Redan de gamla grekerna gillade denna dryck, och den är i många varianter känd från historien. Helt enkelt en flera tusen år gammal tradition att dricka varmt vin med kryddor. I Nordeuropa var drycken spridd redan på medeltiden. En av de stora anhängarna av drycken var Gustav Vasa, vars speciella recept – rödvin, socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor – gjorde glöggen populär på 1500-talet. När kopplingen till julen uppstod är det ingen som med säkerhet vet, men det inträffade någon gång i slutet av 1800-talet. Driftiga affärsmän i Sverige började omkring år 1900 sälja en färdig blandning av vin och kryddor med olika julbilder på etiketten. Idén gjorde snabbt succé, och snart hade detta blivit ett fast inslag i jultraditionerna.
Granen står så grön och grann i stugan.
Julgranen är en efterträdare till en mycket gammal sed att pynta hus och hem med grönt mitt i vinterns mörkaste och kallaste tid. Naturligt nog använde man växter, som var gröna på vintern, vilket ju framför allt gäller barrträd. Seden med egentliga julgranar har sitt ursprung på 1400-talet och introducerades sannolikt av Martin Luther, som ville ha en protestantisk motsvarighet till katolikernas krubba. Julgranen skulle vara en symbol för trädet i paradisets trädgård. De första kända beskrivningarna av julgranar är från 1441 och 1442, då köpmän i Tallinn och Riga pyntade träd och dansade omkring dem, men bara några år senare är de kända även från andra platser i Tyskland. Därifrån spred sig bruket till andra delar av Europa och med invandrare även till andra delar av världen, till exempel USA.
Det är söndagnatt. Värmdöpolitiker, öststatshantverkare, mäklare och råttbajs.
Idag har jag inte ägnat en tanke åt alla mediokra och räddhågsna Värmdöpolitiker som radar upp sig i incidenter som borde uppmärksammans mer än de gör.
Jag har inte heller ondgjort mig över katolska kyrkan, pedofilernas hemvist, eller det faktum att Gustavsbergs Hamn nu lägger ned Tornhusets charmiga butik till förmån för ännu ett fullständigt onödigt mäklarföretags etablering i Tornhusets vackra lokaler – räcker det inte med de mäklare som hamnen redan har? Skulle inte hamnen bli ett besöksmål för konst- och kulturintresserade?
Jag har inte heller funderat över varför Öststatshantverkare verkar bo i Porslinsfabrikens kontorsutrymmen med filtar för fönstren, medan de lagar tak eller något annat åt Gustavbergs Hamn AB. (Kanske de bara jobbar sent på nätterna?) Jag har inte heller undrat varför butiken med ”onödiga ting” inte följer bransch- och facknormer för personallöner eller ser till att det inte ligger råttbajs på golvet nedanför chokladpengarna enligt bekanta som varit kunder i butiken.
Inte heller vill jag starta ett vad om att den nya restauratören i hamnen kommer att bli lika kortlivad som de föregående i Glashuset. Tack och lov för att vi har Bistro Gustavsberg, Sushin och Blå Blom.
På tal om politiker så läste jag en annan blogg vars skribent har räknat ut att skattebetalarna på Värmdö har sponsrat f.d kommunalrådet Peter Bondesson med ledigheter till ett värde av närmare 2 miljoner under den senaste fyraårsperioden. Klart att Bondesson reagerar och tycker att Bloggaren Mårtensson skall respektera att hans ledigheter inte är en offentlig fråga. Det skulle jag också tycka om jag lyckats sno skattebetalarna på så mycket pengar.
(Jag vidhåller att Bondesson är en politiker som man har oerhört svårt för att höra vad han säger. Och hör man vad han säger, så förstår man inte vad han säger. Gå i frid.)
Nej ikväll har jag bara ägnat tankarna åt den kommande julfriden. Natti, natt!
Källor, bl.a: www.historie-online.dk, Nationalencyklopedien, sv.wikipedia.org samt diverse tidningsartiklar, studiebesök och fältstudier
