Lever den svenska sjukvården upp till dina förväntningar?
Jag är född med ett ovanligt, ärftligt handikapp. Ett handikapp som det under mina första 25 år inte fanns någon profylaktisk behandlingsform för – annat än att hålla sig undan faror som cykling, alpin skidåkning, påfrestande kroppsarbete osv.
Samlingsnamnet på handikappets olika varianter är Blödarsjuka — och det betyder helt enkelt att mitt blod har svårt att levra sig.
Vid de svåra formerna av blödarsjuka saknas helt eller så finns det en större brist av de koagulationsfaktorer som behövs för att blodet ska kunna levra sig. Och 0m den svåra formen inte behandlas kan sjukdomen leda till blödningar i muskler, leder, buk och hjärna. Vilket i sin tur kan leda till att den blödarsjuke får andra handikapp, som t.ex. rörelsehinder.
Det glädjande med mitt handikapp är att det är unikt.
Det finns bara ca 850 män i Sverige som har blödarsjuka. Jag är en av dem.
När jag var liten betydde det att jag, förutom att jag blev överbeskyddad, inte kunde leva som alla andra barn. En vrickad fot innebar en ledblödning och sängläge i en vecka. En tappad mjölktand innebar ensidig kost av flytande flöda och blodstillande tamponage i munnen en vecka eller så.
Men vad som än hände, så fick jag snabb och omedelbar vård.
Och så har det varit hela livet. Idag finns det nya preparat som gör att jag kan behandla mig både förebyggande (innan jag t.ex går till tandläkaren) och när någonting händer (som när jag vid montage av en IKEA-hylla klumpigt slår mig och spräcker skinnet på huvudet).
När jag reser till USA eller andra länder långt från Sveriges trygga omsorg, tar jag med mig preparat.
Med hjälp av egna, tidiga frigörelser och protester mot överbeskyddet, en tidig bekräftande karriär som popmusiker…
…och en från redan fem års ålder utvecklad begåvning att reflektera och skriva — lever jag idag som vilken frisk människa som helst.
Det offentliga utbudet inom hälsovård, sjukvård och omsorg ser jag precis som de flesta som en medborgerlig rättighet, men inser också (som de flesta) att det inte kommer att vara det om 10 år.
De flesta rättigheter kommer att begränsas, samtidigt som det blir en rätt att betala extra för bättre, snabbare eller alternativ vård.
Hur hade det påverkat mig, om jag hade växt upp i det framtida scenariot?
Uppvuxen som jag är i en vanlig arbetarfamilj med en mamma som hemmafru och en pappa som lastbilschaufför. Hade mina föräldrar haft råd och möjligheter att betala mer eller för andra alternativ?
Knappast.
Mina mediciner (som jag tack och lov i vuxen ålder nu ytterst sällan behöver behandlas med) kostar en halv arbetarlön vid en större skada.
Tiderna förändras.
Till och med bankerna börjar idag att anpassa sig efter kundernas behov, håller öppet när kunden kan och vill gå till banken osv. Konsumtionen blir styrd efter det som kunden vill ha. Dit har inte sjukvården kommit riktigt ännu, även om undantagen nu dyker upp inom den privata sektorn.
Hur kommer då framtiden att se ut?
Flertalet studier visar att människor, när de väl kommit in i sjukvården, är nöjda med vården de får. Men svenskarna i allmänheten är samtidigt illusionslösa när det gäller den framtida servicenivån inom sjukvård och omsorg. Det som en klar majoritet tycker borde vara en rättighet tror en klar minoritet att man kommer att ha rätt till om 10 år.
Att få prata med och träffa en lugnande läkare när man vill, att få en dyr operation även om man är gammal eller har svag ekonomi, att få tillgång till färdtjänst eller att få vård i sitt eget hem.
Uppfattningen om framtiden ser överraskande likartad ut, oavsett partipolitiska preferenser.
Vi blir också alltmer beredda på att betala. Dvs de som kan betala.
Är du medveten om de utmaningar som morgondagens välfärdsapparat kommer att utsättas för? Vad det får för följder när du på sikt upplever den offentliga välfärdsapparaten som otillräcklig?
(Det behöver du inte vara blödarsjuk för att bli bekymrad för.)