Jag går
Inte bara mellan lattemaskinen och platt-TV´n. Jag går ute, flera kilometer varje dag. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.
Det kostar ingenting, mer än lite vilja.
Den där lilla viljan som du måste ha för att inte ligga kvar i sängen på morgonen, utan kliva upp ur sängen och dra på dig ”the walking outfit”. (Som oftast av bekvämlighet består av kläderna jag hade kvällen innan.) När jag väl kommit utanför tomten infinner sig välbefinnandet. Och trots att hösten gör mornarna kallare så blir välbefinnandet större dag för dag.
Tack Molly!
Det började när jag blev hundvakt till Molly — en alldeles fantastiskt trevlig, ung Golden Retriever-dam. Är man hundvakt måste man gå ut och gå. Sena kan man välja om det får räcka med en snabb kissvandring runt kvarteret, eller om man tar tillfället i akt och upptäcker att fyra kilometer är en alldeles precis lagom sträcka.
När Molly flyttat hem igen, fanns det ingen återvändo. Behovet var skapat, och nu fick jag istället hustrun med mig de flesta mornar.
Efter en vecka infinner sig euforin
Man upptäcker hur mycket lättare promenaden i rask takt blir. Hur jämnare tempot blir. Och sträckan har en förmåga att bli längre. Ibland två gånger om dan. Viljan är nu ett behov.
Det kostar inget
Inga gymkort, inga generande ombyten i omklädningsrum, inget jämförande med andra som inte bara går, utan bygger, lyfter och svettas. Jag tror knappast att jag får några magrutor eller så, det är jag för gammal för. Men däremot kanske magen slipper se ut som en semla. Om inte annat, försvinner i bästa fall både locket och vispgrädden.
Du upptäcker och ser saker
Du tänker. Du reflekterar. Och du hittar prylar. En snygg penna, en sliten leksak — eller som igår en fallfrukt i form av en citron. Hur hade den hamnat där? Det är så de mest underbara ämnen till berättelser kan födas i huvudet, på väg mellan promenaden och tangentbordet hemma.
Idag var Molly på besök igen, och vi hann med två promenader i raskt tempo. En i hällande regn. Och då infinner sig helt plötsligt barndomens minnen igen.
Lycka är att plaska i en vattenpöl.