Både hur man använder det svenska språket och sitt eget kroppsspråk kan avslöja en människa
Det har vi fått se ett otal tydliga exempel på under den senaste turbulenta tiden med AMF och LO-affärer. Reinfeldt som på ett stadsmannamässigt sätt blir alltmer rädd för att visa fel signaler, säga fel saker eller ge uttryck får oklarheter som kan misstolkas eller vändas emot honom.
Mona Sahlin som med sin lite bittra osäkerhet blir spänd och påstridig, för att i vissa lägen bli undfallande och vek. Ta gärna fram din stegräknare nästa gång du lyssnar på en intervju med henne och räkna hur många gånger hon använder ordet ”faktiskt”.
”faktiskt = som beteckna att något i själva verket till sin egentliga innebörd är något annat än vad utseendet tyckes giva vid handen. Emedan riktigheten af dessa uppgifter blivit ifrågasatt, anser jag mig pligtig att faktiskt bevisa dem.”
Få ord inbjuder till ett så slingrande och grundlöst argumenterande som ordet ”faktiskt”
Det är tillrättavisande, det är överlägset, det påpekar att det endast är den talande som sitter inne med de riktiga och klanderligt korrekta uppgifterna — och det följs alldeles för sällan upp med en tydlig bevisföring.
Minns hur många gånger din pappa och mamma tillrättavisade dig när du var barn med samma ord. ”Lilla vän nu är det faktiskt så här att det är dags för att sova…”
Kombinera ett osäkert kroppsspråk med et förmåga att prövande skylla på andra (som Mona Sahlin nu gjorde med Wanja Lundby-Wedin — helt i fel ögonblick, efter att först ha stött henne) med ett ständigt argumenterande ”faktiskt˝ så ser vi en kommande förlorare.
Det är inte socialdemokratin värd
Det blir spännande att se om partiet orkar renovera sig, ta sig in i framtiden med dess nya förutsättningar och åter bli tydliga. I mångt och mycket blir rikspolitiken en spel för gallerierna med strategier och de stora penseldragen.
Inom kommunpolitiken däremot så börjar vi närma oss personval
Här, mitt i verkligheten, är det de tydliga politikerna som bli vinnare. I Nacka är tydligheten borgerlig. I Värmdö tillhör den socialdemokraterna.
Gränserna är egentligen ganska små.
När en idé är ny, nyttig och genomförbar brukar den ofta definieras som kreativ.
Företaget AGO gör det möjligt för företag och organisationer att kommunicera och förstärka sina budskap, att bygga varumärke och stärka sina relationer genom att använda produkter som kommunikationsverktyg.
I deras arbetsmiljö är det en förutsättning att kreativiteten lever för att de nya idéerna ska födas. En idé som föddes var att göra en bok om kreativitet. En bok med olika tolkningar, funderingar och reflektioner kring begreppet kreativitet.
Jag fick förmånen att bli huvudförfattare av boken. Och tillsammans med deras medarbetare också redovisa en del ”cases” som visade hur deras medarbetare åstadkommer små och stora underverk — tack vare deras egna kreativitet. Ett av mina friaste och roligaste uppdrag på länge.
Boken gav mig en möjlighet att själv skapa mig en reflektion över varför jag gör vissa saker som jag gör. Hur jag hanterar min egen kreativitet, som också är mitt viktigaste verktyg tillsammans med fantasin, empatin och det ständiga ifrågasättandet.
Nu kan du ”digitalläsa boken”. Gå in på: www.agoglobal.com!
Här kan du bläddra på bildskärmen, eller ladda hem boken som pdf-fil. Trevlig läsning.
(Framför allt kanske inspirerande läsning oavsett om du just nu sysslar med stadsplanering och samhällsutveckling, skola och utbildning, kommunikation och teater eller bara vill bli en klokare människa.)
Självklart. Bara man inte tar det gravallvarligt
För ett antal år sedan arbetade jag som kommunikationskonsult till en av våra branschorganisationer , vars medlemmar var just begravningsentreprenörer.
Jag skulle ”hjälpa dem att borsta bort mjällen från deras svarta kostymaxlar”.
Under den tiden träffade jag många duktiga och trevliga människor. För en del var arbetet som vilket arbete som helt. För andra var det ett arvegods och mer av ett kall. Men jag träffade också en del fullständiga galenpannor och osannolika människor.
Ur dessa möten, erfarenheter och inblickar formade det sig en historia i mitt huvud. Den spelades upp då och då som någon slags TV-serie i huvudet med en begravningsentreprenör i huvudrollen med försvenskade drag av John Cleese.
För ett par månader sedan drogs fingrarna till datorns tangentbord och historien växte fram framför mig på bildskärmen. Två osannolika veckor i begravningsentreprenör Folke Bloms liv.
Vill du kika in i dessa? Klicka på länken: Begravningsentreprenören
(Nu kan det låta som om jag bara skriver för nöjets och passionens skull. Icke, sa Nicke. Idag skall jag sätta samman en presentation över hur man ger fastigheter, områden och sociala mötesplatser en själ och rätt innehåll. Och på måndag skall jag presentera detta för ett av våra större fastighetsbolag. Dessutom skall jag läsa in ett material kring ett projekt som har med ljudupplevelser att göra. Mer om detta kommer.)
Att skriva är en av livets viktigaste ventiler
Ibland skriver du för att du vill berätta någonting, dela med dig till andra eller lära ut. Men ibland måste du bara skriva för att det pockar på. En berättelse vill födas. En början på något som du kanske inte kan se slutet på.
Är du intresserad av att se vad jag ägnar alfabetets bokstäver och min fantasi åt just nu, kan du gå in och läsa (och gärna kommentera vad du tycker) på länkarna nedan. Den första går till det kvinnoöde som tar upp viktiga existentiella frågor, de andra går till tre sagor som just mognat klart.
Två andra barnböcker ligger just nu på det förlag som jag skrev förlagsavtal med i julas, omslagen är snart klara, de illustreras av en av de bästa barnboksillustratörerna jag träffat på, de kommer att lanseras på barnboksmässan i Bologna i vår — och kommer sedan ut i den svenska bokhandeln i augusti.
Men de skall jag berätta mer om lite senare. Just nu får ni här och idag en möjlighet att läsa och tycka till om de berättelser som än så länge ens ej har nått fram till något förlag:
Ingenkvinnan
Flickan som samlade på förbjudna ord
Bosses stora näsa
Kan en hund verkligen heta Frasse?
Eftersom hon bara mindes då, men levde nu, tillhörde hon egentligen varken eller
Hon kunde inte tillhöra det förflutna, för det förflutna var just förflutet. Och hon tillhörde inte nu, för hon hade glömt hur det var att leva i nuet.
Hon tillhörde egentligen ingenting.
Hon var Ingenkvinnan.
Hon förlorade åtta år av sitt liv. När hon vaknade upp efter det att en åder brustit i hennes hjärna var hon trettio år gammal, men hon mindes bara de tjugotvå första.
Skulle hon kunna älska den man hon gift sig med och vilken hon fött två barn tillsammans med, fast han idag bara var en man som vilken som helst?
Skulle hon kunna älska de två barn hon fött, men som idag var totala främlingar för henne?
(Läs mina första 14 kapitel på www.kapitel1.se — Piratförlagets community för författare och bokälskare. Där publicerar du ditt manus och skapar en bok på nätet. Läsarna får sedan säga vad de tycker.)
Tänk vad möjligheter kan skapa inspiration
För ett tag sedan upptäckte jag Linda Skugges geniala webbsida www.vulkan.se. En webbsida som gör det möjligt för vem som helst att skapa sin egen bok direkt i webbläsaren och sälja denna bok i tryckt såväl som digital form. Eftersom en bok trycks först då den säljs - i det antal ex den säljs - hålls inga lager.
Inget förlag, bara en teknisk plattform som ger dig unika möjligheter Författarna är själva ansvariga utgivare för de böcker de publicerar på sajten.
Igår upptäckte jag www.kapitel1.se
Kapitel 1 är en sajt för författare och bokälskare. Här publicerar du ditt manus och skapar en bok på nätet. Hela boken på en gång, eller kapitel efter kapitel. (Du kan alltså redan efter ett par kapitel få en känsla för om det du skriver intresserar och fångar läsarna.)
Läsarna får i inlägg och kommentarer säga vad de tycker. Är du tillräckligt populär hägrar ett förlagskontrakt med Piratförlaget. Bakom sajten ligger den välkända IT-profilen Ola Laurtitzon och Piratförlaget. Och sajten är väl fungerande, du kan lägga upp designade och formgivna omslag, baksidestexter och sidlösaren är editeringsbar.
Som skribent drömmer man om ett påskrivet förlagsavtal
Den drömmen är sanning för mig nu. Avtalet är påskrivet och två av mina barnböcker om Alexander kommer att lanseras på barnboksmässan i Bologna i vår, och kommer senare ut i den svenska bokhandeln i augusti.
Men det är inte alltid man kan vänta på chansen att få ett förlagsavtal. Därför startade jag för ett antal år sedan ett eget förlag (jag valde mellan det och bygga garage) där jag gett ut två böcker om min fars uppväxt som arbetarbarn ute i bruksorten Gustavsberg — ett stenkast från Stockholm.
När farfar var liten och Fattigungar
De två böckerna har sålt i flera tusen exemplar, finns på de flesta bibliotek runt om i Sverige och är också producerade som talböcker.
Jag har också haft förmånen att till ett företag som sysslar med varumärkesbyggande skriva en bok om kreativitet— du kan gå bl.a gå in och läsa den på nätet — http://www.agoglobal.com/services/creativebook/
Möjligheterna är oändliga, det är bara upp till dig själv
Sitt inte längre och dröm.
Låt inte utkasten ligga kvar i skrivbordslådan. Skicka in dina manus till bokförlagen.
Lägg ut dem på nätet. Starta eget förlag och sälj via nätet.
Låt inte den trånga ångestbaskern tynga huvudet och trycka ned dig med hjälp av dagstidningarnas kraxande olyckskorpar som ständigt upprepar mantrat ”Ojojoj, Det är långkonjunktur, friställningar, nedläggningar och avskedanden..”
Se möjligheterna istället. Allting är möjligt.
(Vill ni läsa det första kapitlet på min nu framväxande roman, gå in på: http://www.kapitel1.se/lg-nilsson/ingenkvinnan)
För mig är golf någon slags fånig ”gräsmattebandy”. Sorry…
Men det är vännerna i min generation, och generationen efter, som bär omkring dessa fåniga bandyklubbor i stål och vandrar oändliga timmar på kortklippta gräsmattor för att försöka få ned en boll (som inte ens studsar) i ett sorkhål. Det är vännerna i min generation som köper sig en alldeles för stor båt med en lång pinne och vita lakan, som de hissar upp och ned. Det är samma vänner som försöker att undvika att arbeta mer, till förmån för klimatpåverkande flygresor ned till Thailand.
Själv älskar jag det yrke som jag har, men som ständigt förändrat karaktär, under hela mitt liv
Om jag skulle beskriva mig själv med ett enda ord, så är det berättare. Jag började min bana som skribent, har därefter ägnat mitt liv åt yrkessysselsättning och uppdrag som gör att jag kan skriva in synonymer som manusförfattare, lärare, föreläsare, filmproducent, story teller, entreprenör, författare m.fl på min meritlista.
Allt på grund av lust och nyfikenhet
Kreativiteten och entreprenörskapet anser jag vara de faktorer som starkast driver samhället framåt, som skapar sysselsättning, som bygger det nya Sverige. Och jag har hittills aldrig tappat lusten att ta tag i utmaningarna. Och det gör jag idag i egenskap av områdesutvecklare, konceptuell ordningsman, skribent, författare och mentor.
Kommer jag att pensionera mig när tiden är så slagen?
Knappast. Dels tror jag att den tid som vi lärt oss att betrakta som pensionsåldern kommer att suddas ut och försvinna. Samhället behöver människor som är produktiva, erfarna, lustfyllda, nyfikna och kreativa för att vi skall överleva. Dels ligger liksom inte pensionstiden för mig. Min hustru brukar lite torrt uttrycka det som att ”…när tiden är slagen kommer jag att vakna en morgon, se LG ligga med huvudet på datorns tangentbord och så står det error på skärmen.” Någon slags ny tolkning av ”han dog med stövlarna på”.
Och det kanske ligger någonting i det?
En tillbaka blick på veckan
Under den senaste veckan har jag arbetat mycket med ett av mina stora uppdrag. Att vara konceptuell ordningsman för Siggesta Gård. Ett projekt som nu går in på mitt sjunde år tillsammans med en fantastisk uppdragsgivare och en ständigt utvecklad produkt. För Nacka Kommun arbetar jag med att utveckla ett annat fantastiskt närområde — Velamsund. Jag hann ta en vända ned till Malmö Folkets Park (en kommundriven folkpark på över 65.000 kvm och med i runda tal 2 miljoner besök 2008) och diskutera ett spännande framtidsprojekt.
Vid sidan av vardagen
Vid sidan av det yrkesmässiga livet så har jag som lagledare ägnat timmar åt det lokala fotbollslaget, Gustavbergs FK P94.
Här handlar det om ekonomi, planering och sponsring. Jag har också arbetat vidare med den framtida agendan för att möjliggöra en ny tennishall åt Gustavsbergs Tennisklubb (som faktiskt är Sveriges nionde största tennisklubb). Jag försöker vara mentor åt en fantastisk ung kvinna som driver en av Värmdös bästa restauranger. Och jag har varit strategisk (i bästa fall) inspirationskälla åt några av de få duktiga och visionära politiker som vi har i kommunen. Jag diskuterar tre nya kommersiella affärsprojekt med gamla kollegor, varav minst ett säkert kommer att bli verklighet.
Så där privat
På det området arbetar jag vidare med mina barnböcker. De första kommer att presenteras på barnboksmässan i Bologna i vår. Jag skriver vidare på den fars om begravningsbyråbranschen som surrat i mitt huvud under år. Och jag springer på otaliga lägenhetsvisningar för att hjälpa min yngsta dotter att hitta ett eget första hem. Dessutom försöker jag vara pappa till mina fyra barn, morfar till mina två barnbarn och man till min hustru.
Jag är öppen för nya utmaningar
Visa projekt tar slut, andra dör när det visar bristen på livskraft. Men nya föds ständigt och därför tar också nya projekt ständigt vid. Och jag lockas lika mycket av detta idag som för 15 år sedan. Känslan av att få vara med om att skapa, bygga upp, tillföra erfarenhet och utveckla är mitt livs bensin. Jag har startat och drivit ett 15-tal företag, jag har erfarenhet som har mycket att ge såväl etablerade företag och organisationer som entreprenörer med nya affärsidéer.
Inte alltid ros
Häromdagen fick jag erfara att en tidigare nära vän och dessutom nära släkting medvetet utnyttjat min lust, min erfarenhet och mitt ansvar — för att därefter lura mig på all den ekonomisk ersättning som vi kommit överens om. Helt plötsligt så skall min kraft ägnas åt destruktiv brevväxling, inkasso, kronofogde och domstol. Det tyngsta är inte att bli blåst på ett femsiffrigt belopp, det som känns svårast är att se illusioner brista. Att vara tvungen att inse att moral och etik inte alltid gäller, och som i det här fallet även inom släktens nätverk.
Att bli besviken kan dränera mycket kraft.
Men idag är en ny dag
Jag är på väg till ett nytt möte om nya projekt. Min fars har fått ännu ett kapitel skrivet. Det är ljusare utanför ateljéfönstret och anmälningarna till fotbollslagets träningsresa i vår till Danmark börjar att bli fullbokad. En ny affärsidé föddes under läsningen av morgontidningen och ett nattligt mail utmanade nu på morgonen min nyfikenhet.
Innan jag gick och la mig (alldeles för sent) igår såg jag en film som fick mig att må bra (”Lars and the Real Girl”), nya låtar snurrar nu oupphörligt på Spotify i min Macbook — ”Love is a drug” med John Me (lyssna), Lalehs ”Big City Love” (lyssna) och Amanda Jenssens ”Another Christmas” - trots att julen är över, för det var julens finaste låt (lyssna).
Livet är underbart. Och jag är lika gammal som jag känner mig ung.
Det enda man kan säga med säkerhet, är att den inte kommer att bli som man tror
Jag tillhör den del av mänskligheten som vågar tro att framtiden blir bra. Bättre än vi kanske tror just nu, i en allmän tid av lågkonjunktur, finansiella kriser och oro inför kretslopp, naturresurser och miljön.
Människan har alltid förutspått vad som ska hända i framtiden utifrån sitt eget framtidsperspektiv. Och gång på gång ser vi bevis för hur svårt det kan vara att göra profetior om framtiden innan man är där.
1895 påstod Lord Kelvin, ordförande i Brittiska Vetenskapsakademien: ”Flygmaskiner är en teknisk omöjlighet.”
Fyra år senare spädde Marsalk Ferdinand Foch, Professor i strategi vid franska militärakademien på med att säga: ”Flygplan är intressanta leksaker, men saknar militär betydelse.”
Samma år, 1899, var Amerikanske Patentverkets chef Charles Duell ännu mer kategorisk:
”Alla tänkbara uppfinningar är redan gjorda.”
Att vi fortsätter att göra samma typ av felaktiga framtidsspaningar är ingen hemlighet.
I år när vi till julklapp får slimmade datorer i form av Macbook Air — eller ännu behändigare så kallade Netbooks som väger knappt ett kilo — kan vi le åt gamla uttalanden som Popular Mechanics som 1949 skrev: ”Datorer kommer i framtiden inte behöva väga mer än ca 1,5 ton”.
Eller varför inte Tom Watson på IBM, som samma år självsäkert sa: ”Vi förutser en total världsmarknad för kanske fem datorer”.
Framtidsprofetiorna har inte bara handlat om teknik
Vem glömmer väl den direktör på skivbolaget EMI år 1962 fnös år The Beatles och avfärdade dem med uttalandet:
”Gitarrgrupper har ingen framtid”?
Så vem vore väl jag att förutse vad som kommer att hända i framtiden?
Har jag någonsin stått för en framtidsprofetia som slagit in?
Ett bra sätt att sia, är att göra en tillbakablick in i framtiden
När jag var fem år var jag sjuk och sängliggande längre tider än de flesta barn. Därför lärde jag mig tidigt att läsa. Böckerna, berättelserna och det skrivna ordet blev min parallellvärld, till den värld som jag på grund av sjukdom inte kunde uppleva.
Snart hade jag läst förbi min erfarenhet och egen begreppsvärld och började därför att skriva mina egna berättelser. Och det var då som jag någonstans förstod att jag skulle ägna mitt liv åt just berättelser.
Den profetian har slagit in, blivit verklighet och gjort mitt liv oerhört rikt
Det mesta jag har sysslat med under hela mitt liv har handlat om berättandet. Oavsett om jag har skrivit sagoböcker, annonstexter, berättelser om min far, musik, skapat utställningar eller sociala mötesplatser.
Det som är mest fantastiskt är att den allra första berättelse som jag skrev, fem år gammal på mammas brevpapper, fortfarande är i mitt förvar.
Med påfallande tydliga bokstäver skrev jag med en kulspetspenna den dramatiska historien: ”Mitt liv är cirkus”. En berättelse som faktiskt innehåller många av dramaturgins grundläggande element.
Ni får den här som en liten julsaga:
Mitt liv är cirkus, av Lars-Gunnar Nilsson
Det var fullt med folk och föreställningen började.
Jag tämjde farlia lejon varje kväll.
Alla klappade åt mig.
Sen kom vackra Lilian och balanserad på en lina.
Hon ramla inte, alla klappade händerna.
Sen kom fakiren Bill och stoppade långa vassa svärd i halsen.
Elefanter och sjölejon också uppträdde.
Lilian tykte om mig.
Det tykte inte Bill va bra.
En kväll brann hela cirkusen ned.
Polisen kom. Alla grät.
Men de fik inte tag i boven.
Ett år senare var vi i en stad, en kväll jag såg en skugga.
Det var Bill, han försökte tnda en ny eld,
då fångade jag honom.
Polisen kom och tog honom.
Lilian och jag gifte oss.
Vad vill jag nu säga med denna berättelse?
Jo, att du själv kan göra verklighet av dina framtidsprofetior — om du vill att de ska bli verklighet. Dröm gärna, men dröm inte bara. Lev dina drömmar.
Det har jag försökt att göra. Jag ville och valde att bli en berättare. Idag kan jag känna att jag aldrig hade kunnat välja en annan väg. Är inte det ganska fantastiskt ·— att kunna konstatera det så här inför ett nytt år?
Anm: Profetia är ett budskap som en person tror sig ha fått från högre makter. Inte sällan handlar det om budskap om framtiden. Ordet kommer från de grekiska orden pro - före, och fämi - säga.
1987 köpte jag Grace Jones skiva Nightclubbing
Med moll och vemod rann ”Ive seen that face before” i modern tangotakt ut ur hörlurarna in i mitt hjärta. Idag är hon tillbaka med sin första skiva på 19 år - Hurricane.
Och jag bryr mig inte om att den inte är nyskapande, utan snarare ”återskapande” det sound som Sly & Robbie byggde upp på 1981 års Nightclubbing, inspelad i den legendariska Compass Point-studion, uppbyggd på Nassau/Bahamas av Island-bolagets Chris Blackwell. En studio där t.ex Talking Heads och Ian Dury gjorde sina kanske bästa plattor.
Den supercoola ikonen, med ett stiliserat utseende som dagens dataspels coola hjältinnor, tillbaka. Med hjälp av Tricky, Brian Eno och Sly & Robbie (!) har hon med sin personlighet i behåll gjort en bra skiva. Och den sexiga pratrösten finns kvar. Den kvinnliga artisten som örfilar programledare i TV och blir portad från Disneyland för att ha flashat brösten är helt enkelt stil going strong.
Det som tar mig mest är vemodet
Men det kanske bara är min egen nostalgi? Hur som helst, gillade du Nightclubbing 1987, gillar du hennes nya platta Hurricane.
Det här är Ilon
Han är ett av mina två underbara barnbarn (ett tredje är på väg). Jag känner igen mig själv i mycket när jag är med honom. Bland annat så är han oerhört intresserad av bilar. Han leker med dem, han pratar om och med dem — och han sover med favoriterna i bilparken under kudden.
Den senaste vecka har han sovit med ett papper under huvudkudden
Det är en utskrift från webbsidan www.monsterjam.se — en webbsida som handlar om dessa otroliga monster trucks som turnerar runt världen med sin oerhört spektakulära show.
Anledningen till att han sovit med utskriften, är att han såg fram emot lördagen då han, hans morbror (min son med andra ord) och morfar (jag) skulle åka till Globen.
Spektaklet var tvärs emot alla biltrender
Bilarna dånade, motorerna rusade, bensinen strömmade genom direktinsprutningarna som vilda forsar. Och de gigantiska monsterbilarna hoppad, skuttade, gjorde wheelies (åkte på bakhjulen) och krossade ett gäng med skrotbilar i manegen. Spektakel, men det var kul.
Det var roande, underhållande — och naturligtvis ibland även bländande imponerande. Om man hade glimten i ögat
Men det mest fantastiska var att se Ilon, lite över 3 år, men också hans morbror Rasmus, snart 15 år.
Deras glädje tillsammans, deras ömhet mellan varandra över pop corn-kartonger och varma korvar. Hur sonen med van hand lotsade den lille till toaletten under brinnande föreställning, när den lille klämt på snoppen och vridit sig i stolen en lång stund för att inte missa en sekund av showen. Det var omhändertagande, ansvar och kärlek. Syskonkärlek.
Showen var en upplevels, men…
…att vara där med barn och barnbarn och se den genom deras ögon var en ännu större upplevelse. Men den största upplevelsen var att se deras gemenskap. Mitt barn, mitt barnbarn. Jag hoppas att fler tar vara på de stunderna.
Nästa sida »
