Som omväxling till alla mina blogginlägg om skola, kultur och politik — vill jag här servera er ett inlägg av lite mindre allvarligt slag.
Om man inte kan väcka uppmärksamhet med sin egen figur och utstrålning.
Vad gör man då?
Vad du ser på bilderna är inte genomskinliga kjolar.
Det är faktiskt motivet på kjolarna som får det att se ut som att trosorna syns.
Detta är det absolut senaste i Japan och de är på väg till Sverige med full fart. Rapporten kommer från min sedvanligt välunderättade utsända Inger Stenhammar, direkt från Japan.
Ett nytt mode, en trend och ett sätt att leva ut sina drömmar.
Att ”våga” ta en moralisk risk, utan att egentligen ta den? Risken är ju bara att någon blir lite besviken i efterhand.
Nu väntar vi på den manliga motsvarigheten till dessa kjolar.
Byxor som avbildar att par nedhasade boxershorts med slapp resår kanske?
Om jag ändå skall koppla detta lilla inlägg till mina tidigare inlägg, så kan man väl gott konstatera att det, i pressen och på partimöten just nu är vissa lokala politiker som synes stå ”med rumpan bar”.
Men mer på allvar.
Så står jag här vid min dator och arbetar, och sneglar ut genom fönstret ner på ödeläggelsen där det snart skall byggas slamsvarta flerplanshus med plåttak – mitt i de gamla, fram till nu bevarade och orörda brukskvarteren i Gustavsberg.
Glappet mellan bevarandeplan och bygglov, skapade en färdväg med möjliga rundningsmärken, för både entreprenören som bygger och Länsstyrelsen som besvarade våra överklaganden, då vi tyckte att hus med souterrängplan och vindsvåning knappast är att betrakta som enplans-hus.
Glappet i huvudet på en del tjänstemän och politiker har också möjliggjort det i mitt huvud obegripliga bygglovsgodkännandet.
Sprängning inleddes på överklagat bygge.
Samtidigt läser jag idag i Nacka Värmdö Posten att polisen stoppade sprängningsarbetena i Grantomta, då det visade sig att sprängaren inte informerats om att ett lagakraft vunnet bygglov saknades. Projektet ifråga är det omdiskuterade bygget av en ny förskola och skola. Ett projekt kantat av överklaganden och många polisanmälningar.
Skönt, tänker man stilla. Det går att stoppa saker innan det helt avgörs om de är fel eller rätt. Eller..?
Men förvirrad läser man vidare i texten att sprängningstillstånd ändå gäller (!).
De som överklagar måste, i samband med överklagandet, också ansöka om att inhibition skall gälla för sprängtillstånd tills bygglovet vunnit laga kraft.
Bra tips. Alltid lär man sig något. Alla lärdomar är bra eftersom jag och många med mig samlats kring övertygelsen om att alla ord ännu inte är sagda i det olyckliga byggprojektet på Gamla Vägen i Gustavsberg.
En sak lär man sig.
Det är att myndigheterna väldigt sällan står på din sida. Eller ens försöker att stå där. De känns mer som motståndare. Så här kommenterar Hans Trapp, länsassessor på Länsstyrelsen sprängningarna i Grantomta:
”Kommunen har rätt att bygga om det finns ett bygglov. Utnyttjar man bygglov före det vunnit laga kraft tar man alltid en risk.”
Vad är risken, får kommunen smisk på fingrarna?
Bertil Adolfson, projektledare på VKAB, Kommunens Fastighetbolag, är lite mer rakt på sak i sina illusionslösa uttalanden:
”Vi tar ingen risk. Marken är avsedd för att byggas på. Länsstyrelsen kan inte säga nej, även om de upphäver bygglov så söker vi på nytt…”
Tolkar jag honom rätt så menar han: ”Gör vad fan ni vill. Vi bygger ändå.”
Så en sak lär man sig. Det finns många tveksamma yrkesmän i vår herres hage.
De som inte svarar, har oftast något att dölja.
När jag den första gången skrev om bygget i Gustavsbergs brukskvarter var det för att få svar på frågor, få en reaktion från ansvariga och starta en diskussion.
Jag skickade ut mitt blogginlägg ”Det gör ont i hjärtat när man ser det som inte kan bli ogjort” som ett öppet brev till ett 30-tal människor inom politiken, kommunen, förvaltningen och pressen här i kommunen. (Ni kan läsa det i sin helhet längre ned på denna sida!)
Gustavsbergs Vänner svarade snabbt. Enskilda personer sympatiserade med mina åsikter. Lars Bryntesson och Annika Andersson, från Socialdemokraterna uppskattade att jag reagerat och var lika förvånade som jag. Grannarna vaknade till liv, och media blir alltmer intresserade.
Vad övrigt är, är tystnad.
Fick jag något svar, någon reaktion eller liknande från kommunens ledning? Övriga inom alliansen? Förvaltningens representanter? Ansvariga inom Miljö & Bygg? Kulturnämden?
Inte ett ord. Inte ett svar. Lever dom?
Ingen har ens skrivit och varit förnärmad, förbannad eller upprörd. De är bara tysta som möss.
Och en sak har jag lärt mig: De som är tysta har oftast dåliga samveten eller någonting att dölja. Undrar om de kan se sig själva i spegeln på morgonen, eller om de borstar tänderna med slutna ögon?
I Nacka Värmdö Posten kan man hitta en del förklaringar. Man struntar i kritiken. Räcker fingret och hänvisar till andra istället för att förklara sig.
I veckans nummer kan man följa alla som upprörda reagerar över Jonas Nilsson agerande, eller rättare sagt hans icke-agerande — kommunens politiska ledare som ifrågasätts för sina skatteskulder, ledarskap, boendesituation etc.
Jag kan sluta uppräkningen här, ni kan läsa resten i tidningen eller på deras webbsida www.nvp.se.
Till och med Peder Wallenberg ryter indignerat till i en insändare:
” När jag var liten försvarade jag mig inför min far, Jacob Wallenberg, att jag i skolan gjort så gott jag kunde. Då svarade han: ”Ibland räcker det inte! Du måste tänka igenom vad du vill uppnå, och omprioritera dina ansträngningar – och glöm då inte de svenska grundläggande värderingarna: respekt och ansvar för dig själv i ditt arbete och för andra. Det är grunden för din familjs framgångar inom näringslivet och för Sveriges välstånd.
Ledarskap är ej elittänkande - ledarskap är folkligt engagemang, inspiration, samarbete och handlingskraft!”
Jonas Nilsson borde de närmaste dagarna ta sig en ordentlig funderare kring dessa frågor. Jag tror att många väntar på hans svar.”
Till och med i ledaren på sid två i veckans tidning är det Jonas som blir ämnet för veckan.
Och ledarskribentens ton är lätt raljant och sarkastisk.
Med det som bakgrund, ständiga krismöten både inom alliansen och oppositionen så är det väl inte undra på att saker och ting ser ut som de gör i kommunen.
De har ju andra saker att stå i än att se till att vi har en styrande bevarandeplan över kommunens känsliga områden, göra en klok planering av vägnät och VA, skapa förutsättningar för en skola som vi kan vara stolta över, se till att vi får hyreslägenheter för våra unga, ge en grogrund för expansiva entreprenörer…
Även denna lista kan göras lång.
Men vem kan vi lita på?
Ledande politiker som skattefuskar och smiter iväg på sju veckors semester.
En kulturförvaltning som gör bra planer, men som sedan är tvingade att maktlösa se på när Miljö & Bygg släpper igenom lättflyktiga bygglov.
Entreprenörer, både kommunala och kommersiella, som vet att regler är rundningsmärken — och att det bara är att köra så det ryker.
En tandlös Länsstyrelse..?
Ett sådant här inlägg avslutar man bäst genom att citera några rader ur ”VEM KAN MAN LITA PÅ”, skriven av Mikael Wiehe. En sång som är alltid lika sann.
”och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det dom just har sagt,
då kommer Lille Gerhard hem till mej
och häver sej på tå
och viskar, vem i hela världen kan man lita på?”
Under året har jag följt en rad av debattartiklar, insändare och reportage som gång på gång poängterar politikernas roll för skolan och skolans roll för barnen.
En skola som med kompetent personal skall fostra, lära och utbilda barnen till trygga, ansvarsfulla och motiverade ungdomar. Tyvärr ser vi att betygs- och kunskapsnivåerna hos den uppväxande generationen ändå sjunker. Fler och fler elever går ut grundskolan med ofullständiga betyg.
Många elever mår dåligt.
Elever som har en svag självidentitet. Elever som döljer ett svagt självförtroende bakom en tuff fasad. Elever som ropar på hjälp. Många mobbar, andra blir mobbade. Vem bär egentligen ansvaret? Är det politikerna, lärarna, eleverna själva eller den hysteriska, snabbt föränderliga tiden — samhället i sig?
Vilka är de som skall se till att mitt barnbarn, lilla Ilon, även i fortsättningen skall vara en trygg och lagom självsäker individ?
Är det inte så att vi lätt glömmer bort några som är oerhört viktiga för barnen. Föräldrarna?
I dagens (21 augusti) Svenska Dagblad så skriver socionomen Fredrik Wastesson: ”I samtalet om skolan, betygen, mobbade elever och friskolor faller ofta en viktig aspekt bort: föräldrarna. De ska ge barnen förutsättningar att klara skolarbetet. Men risken är att många föräldrar inte prioriterar sitt viktiga uppdrag.”
Samhället och skolan, ska ta hand om allt. Eller?
Jag har levt tillsammans med mina barn i över trettio år. Fyra barn har jag följt genom olika skoltider — under åttio-, nittio- och nu 2000-talet. Jag har varit förälder till barn som har gått i sex olika skolor i kommunen där vi bor. Jag har som förälder, klasspappa, styrelseledamot i skolan och lagledare för fotbollslaget umgåtts med hundratals barn. Och jag kan se ett mönster.
De barn som behöver sina föräldrar, har ofta föräldrar som själva behöver hjälp.
Vuxna som skaffar barn tar också på sig ett stort ansvar. Ett ansvar som så småningom handlar om att ge sitt barn de grundläggande förutsättningarna för att klara skolan. För att skolan ska klara sitt uppdrag, behöver den föräldrar som också tar sitt ansvar för att klara sitt uppdrag.
Synliga föräldrar är alltför ofta osynliga.
Handen på hjärtat: när ni går till föräldramötet i skolan, är alla andra föräldrar där? Är det inte så att samma stolar står tomma möte efter möte? När något barn mår dåligt i skolan, tar föräldrarna emot informationen med lyhördhet eller slår de ifrån sig problemet?
Föräldrar som själva är mitt uppe i karriären, som ständigt jobbar över. Som själva mår dåligt, kanske är mitt uppe i en separation.
När över hälften av föräldrarna i en klass är skilda, kanske redan inne i en ny relation eller en ny familjebildning — hur mycket tid och stöd får barnet som mår dåligt?
”10–20 procent av grundskolans elever äter inte frukost alla dagar i veckan.” Skriver Fredrik Wastesson i sin ledare.
När åt ni frukost tillsammans sist med ert barn?
Viktigare än att frukosten består av de rätta fullkornen, müslin och de färskpressade apelsinerna är kanske det faktum att ni äter tillsammans, bearbetar dagen som gått och förbereder dagen som kommer. Att ni är tillsammans. Att ni är synliga för ert barn. Att ni visar att ni ser ert barn.
Hur mycket ansvar ska skolan ta, och hur mycket skall föräldrarna ta?
Att vara synliga för barnen, oavsett om det är era egna eller grannens, barnen i klassen eller kompisarna i fotbollslaget är grunden för att bygga ett samhälle. Lika lätt är det att rasera och skapa bristande tillit. Värmdö har ca 25% av sina invånare bestående av barn under 13 år. En stor del är barn under vuxenåldern. Och de är vårt framtida samhälle. Som vi fostrar våra barn, skapar vi framtidens samhälle. Så enkelt är det.
Utan politiker som förstår, och föräldrar som bryr sig, ger vi inte skolan rättvisa förutsättningar att klara sitt uppdrag.
Politiker, som förstår daghem, fritids och skolan måste få resurser. Att de måste satsa på barnens fritid och uppväxt även utanför skolan. Och det handlar om allt från idrottsaktiviteter till möjlighet att utvecklas och syssla med det man är intresserad utav.
Musik, teater, motor, mode osv.
Men också att ge barnen och ungdomarna sociala mötesplatser. Platser att bara vara på, umgås, prata, bli kära. Det handlar om lekplatser, ungdomsgårdar, caféer men också den nya tidens mötesplatser. Platser att växa upp på, att ta ansvar för. Platser som inte fjärmar olika generationer från varandra.
Här finns det oerhört mycket att göra i vår kommun.
Men tyvärr väldigt lite insikt och vilja från styrande politiker. Man saboterar ambitiösa skolprojekt och rör sig hellre med mantra som ”fram för kortare bygglovstider!” för att kortsiktigt locka nya väljare.
Om politikerna hade insikt.
Och om fler föräldrar tog ansvar för sina barn, istället för att klaga på samhälle, skola och till och med påverkande kamrater — då skulle skolan bättre kunna ägna sig åt sitt uppdrag.
Tänk om skolan skulle ställa samma krav på ”sina” föräldrar, som föräldrarna ställer på skolan.
Tänk om alla föräldrarmöten hade full närvaro med föräldrar. Tänk om föräldrarna visade upp samma intresse och engagemang i skolan, som i båtklubben. Tänk om de små fotbollsspelarna kunde se sina föräldrar med stolta hejaramsor när de spelade sina första Sankt Eriks Cups-matcher. Tänk om fler föräldrars engagemang speglade av sig ute i samhället, istället för att bara spegla av sig i plattskärmens blanka yta hemma i bostaden.
Då skulle nattvandrande föräldrar slippa skjutsa hem berusade 13-åringar kl två på natten, eller skilja frustrerade slagskämpar åt vid den sönderslagna busshållplatsen.
Tänk om.
Jag har mått dåligt i mitt liv. Jag har gått igenom en tung separation. Och jag har idag fyra barn från två olika förhållanden. Fyra barn som idag är lika sammansvetsade som om de alltid vuxit upp tillsammans.
Fyra barn varav ett har bildat en egen trygg familj, en har inte bara hittat sin yrkesroll utan också är politiskt aktiv, en är på väg att skapa sin egen framtida karriär och en fortfarande går i skolan med ett obändigt självförtroende och med en fotbollskarriär som proffs inskriven i sin målsättning.
Deras trygghet och målmedvetenhet ska jag inte ta åt mig äran för.
Jag har varit den jag är. Sårbar och ibland oerhört självisk. Arbetat mycket och ständigt visat att jag älskat mitt jobb. Men jag har alltid försökt vara där. Alltid försökt att behandla dem som viktiga individer. Försökt att lyssna och vara närvarande. Ibland har jag lyckats, ibland inte. Men jag har alltid brytt mig.
Jag önskar ibland att jag hade varit ännu bättre. Att de hade kunnat vara ännu stoltare över mig.
Som förälder vill man ju gärna vara en förebild. En kompis, en vän vid sidan av en pappa. Inte vet jag om jag lyckats ge mina barn de rätta förutsättningarna för att klara sin skolgång. De har kanske lyckats för att de själva varit så starka, insiktsfulla och kloka.
Det enda jag med säkerhet vet är att jag är oerhört stolt över dem. Alla fyra.
Och det är någonting jag önskar alla föräldrar. Men framför allt önskar jag att alla barn också ska kunna vara stolta över sina föräldrar.
Det behövs inte så mycket. Att man finns, att man är närvarande, att man lyssnar och att man bryr sig. Inte att man överlämnar allt ansvar åt samhälle och skola.
Det här är Rita, ett av mina två barnbarn.
Hon är sex år, och har under de senaste två åren sett fram emot att få börja skolan. Så kom då sommaren, som äntligen var den sista före skolstarten. Och dagarna inför inför den första skoldagen blev allt färre.
Men då. Helt plötsligt förbyttes förväntan och längtan mot tveksamhet och slutenhet.
- Jag vill inte börja skolan. Jag vill hellre vara hemma och göra ingenting.
Först förundrade och sedan oroliga föräldrar, när dagen ”D” började närma sig, utgick först från att det bara var en tillfällig oro. Men när avogheten inför skolstarten höll i sig, beslöt de sig för att försöka förstå och hitta anledningen till vändningen från det det positiva till det nattsvarta negativa.
Så kröp det fram:
- Jag är ju inte alltid säker på när orden skall stavas med ett eller två ”t”…
Två års förväntan och längtan, hade helt plötsligt vuxit till en oro att inte räcka till inför den första skoldagen.
Efter en försäkran om att skolan inte alls hade den förväntan på lilla Ritas kunskap, speciellt inte den första skoldagen, kom nyfikenheten, glädjen och den säkert lite pirrande förväntan tillbaka.
Nu när de tre första dagarna i skolan förflutit vet hon inte hur fort hon kan komma tillbaka till skolan igen, när skoldagen är till ända.
Tänk om alla skolor hade förmågan att ta hand om denna nyfikenhet, denna ohöljda förväntan, vetgirigheten, kreativiteten och viljan att räcka till — att motsvara förväntningarna.
Som morfar var inte tåren långt borta.
Det får man i alla fall lära sig, när man jämför detaljplanens intentioner med vad som hamnar på bygglovens beviljanden.
Och det kan man lätt minst konstatera, när man följer den pågående tomtplaneringen för planerad, och av kommunen godkänd ”förtätning”, på Gamla vägen i Gustavsbergs unika brukskvarter. Där Ebbalund en gång var lanthandel bl.a. Här en bild från 1880:
Man kan också lätt konstatera att Länsstyrelsen är fullständigt obegriplig i sina tolkningar av vad som är tillåtet och ”mindre avvikelse”.
Det verkar som om herrarna Bo G Carlsson och Sune Högling på Länsstyrelsen undviker att ta ställning i alla lägen genom att konstatera att allt som inte följer detaljplan och bevarandeplan i alla fall kan tolkas som ”mindre avvikelse”.
Inga bestämda åsikter om någonting. Strunt samma vad det handlar om.
Jag ger mig sjutton på att en entreprenör utifrån förutsättningen att det i detaljplanen endast ges förutsättningar att få bygga enplanshus, företrädevis målat i grönt med träpanel kan klara sig undan med att bygga ett trevåningshus i form av en silvrig, stiliserad ubåt - helt i plåt. Länsstyrelsen kommer säkert att endast tolka det som ”mindre avvikelse”.
Hur kan jag vara så kritisk i mina uttalanden?
I planbeskrivningen för Ebbalundsplanen står exempelvis: ”På de plana ytorna norr och nordväst om torpet Ebbalund redovisas byggrätter för ca 10 småhus. Den föreslagna nybebyggelsen är placerad utanför bruksgatuområdet och kan betraktas som en årsring”
(Även denna formulering är tveksam, jag anser att byggnationen definitivt ligger ”inom bruksgatuområdet”!)
I planbeskrivningen står det att den medger enplanshus och förordar ”lågmäld bebyggelse”.
Ögna igenom ritningarna nedan. De kommer från det beviljade bygglovet och man kan lätt konstatera att den redovisar 9 st byggnader i 2 plan, respektive 4 st i 3 plan.
Men nej, säger Länsstyrelsen: ”Souterränghus med mellanplan och vindsvåning (vilket för mig helt klart bildar 3 plan) är att betrakta som enplanshus. Sluttningsvåningen skulle kunna vara källare och bär därför betrakts som sådan, och vindsvåningen är inte en våning…”
Länsstyrelsen måste vara blinda, sakna sunt förnuft och vanlig tolkningsförmåga.
Istället är de drabbade av en så stark närsynthet, att blicken endast räcker till för att nå paragrafer ursprungligen skrivna för att skydda, säkra och kunna kontrollera.
Idag hjälper istället dessa paragrafer Länsstyrelsen att undvika att ha några bestämda åsikter om någonting — och entreprenörerna att klara sig undan med omdömeslösa och beräknande svängar utanför den egentliga planen.
Har jag fel? Titta på ritningarna nedan.
För det är dessa hus ni snart kommer att möte i de gamla brukskvarteren. Och de blev fler en planen ursprungligen möjliggjorde. Jämför gärna med översikten från den ursprungliga bevarandeplanen nedan:
Den nya husen i sig är snyggt ritade. Arkitektbyrån Kontur är en erkänt duktig arkitektbyrå, som ritat många uppmärksammade och fina hus. Och jag tycker att även dessa hus, i sig, är snygga. Här ”enplanshusen” närmast Gamla vägen:
I en annan miljö skulle de kunna locka även mig. Och med tiden kommer säkert även jag att vänja mig vid dom. Tiden leker alla sår.
Men det är hanteringen, kryphålen, icke-kommunikationen och kommunens flathet som gör mig så förbannad. Vad hjälper det med riktlinjer och bevarandeplaner om man sedan inte bevakar att de följs.
Sover både kommunantikvarien och planarkitekten? Anser de uppriktigt att husen kommer att passa in så nära t.ex Ebbalund?
Vem är det då som bygger?
Nyfiket söker man på namnet, Bastide Fastighets AB, i hopp om att komma till någon webbsida, som presenterar företaget. Men det enda napp som jag fick i mitt sökande var på www.allabolag.se. En webbsida som helt kostnadsfritt står till tjänst med information om bolag, styrelse, årsredovisningar etc.
Där dök Bastide Fastighets AB upp med styrelsen Joakim Bengt Erik Valdemar Karlsson, Sven Joakim Rutqvist och Linda Maria Sjökvist. Vid en snabb kontroll kunde jag se att det var de båda ”Jockarna” som skrivit under bygglovsansökan, så man får väl förmoda att dessa båda också ansvarar för bolagets verksamhet.
Många bolag var det…
Några klick till på webbsidan (klicka på namnet) gav mig också upplysningen att Joakim Karlsson också var styrelseordförande, ledamot eller bolagsman i 23 andra bolag. Joakim Rutqvist var i sin tur engagerad i 22 andra bolag och Maria Sjökvist, till sist, ”bara” i 7 bolag. Mycket att stå i alltså. En del av bolagen berörde andra byggprojekt i vår kommun.
Så man får väl förmoda att kommunledningen och politikerna därmed står på god fot med Bastide Fastighets AB.
Säkert framgångsrika affärsmän. Vana vid att tolkningen ”mindre avvikelser” underlättar deras verksamheters syfte.
Eller..? Nu lämnar jag för en stund mina kvarters bekymmer, inte för att ägna mig åt de tröttsamma OS-reportagen på TV, utan för att skriva på min rapport om ett område i Nacka där kommunen slagit ned klackarna för att skapa en kontrollerad och ansvarsfull utvecklingsplan. Och jag är övertygad om att de kommer att följa processen engagerade och med stort ansvar.
Det är skillnad på kommun och kommun.
Idag fick jag i mailen kopior på de visioner (planer?) som finns på en förtätning i området mellan Höjdgatan och Höjdhagen i Gustavsberg.
Höjdplatån kommer i denna vision att bebyggas med 42 småhus med bostadsrätt, totalt ca 5.000 kvadratmeter. En ny stadsdel och en ny årsring, på gott och ont, med nya tillfartsvägar och kanske 60 nya bilar i området.
Kommunantikvarien vet inget om projektet. Enligt en orolig närboende, vet inte heller planarkitekten i kommunen någonting.
Någons stadsarkitekt att fråga har inte tillsatts i kommunen. Varför kan man ju fråga sig när man ser resultatet av nya byggprojekt vid Åkerlyckan i centrum, den pågående tomtplaneringen vid Gamla Vägen och Ebbalund i brukskvarteren?
Det är fullt möjligt att detta bara är en vision och en tanke från en ambitiös och seriös entreprenör.
Men det gäller att hålla ögonen även på dem, för rätt som det är blir visioner sanning. Vad är det man brukar säga? Ingen rök utan eld…
Här kommer också dagens bildrapport från bygget vid Skeviksgatan och Gamla Vägen.
Man kan gråta över de försvunna äppelträden, den nedkapade häcken och såren i naturen.
Men det är inte det som är det intressanta och hotfulla.
Det är hur området kommer att se ut när de slamsvarta husen och betongkasunen mot vägen kommer på plats som jag oroar mig för.
Slappheten i kommunens hanterande av frågan, slarvet med att inte skicka ut handlingar för delgivning etc.
Varför kräver man inte av arkitekterna och byggherrarna i sådana här känsliga projekt, i kulturhistorisk miljö, att de tar fram och redovisar genom modeller och illustrationer hur området kommer att se ut när det är klart? Hur det kommer att påverka, och som i detta fall, dominera en sårbar och känslig kulturmiljö?
Många frågor, ingen svarar.
…kommer helt nya överraskningar upp till ytan.
Under några dagar har jag försökt att väcka en diskussion kring vad som just nu händer på Gamla Vägen, nära hörnet till Skeviksgatan i Gustavsbergs gamla brukskvarter. Inte för att det händer just där. Och inte för att man vill bygga nya hus. Utan för hur det kommer att byggas. Glappet mellan godkänd plan och färdiga hus på plats, är en resa som kritiskt bör övervakas av representanter från bygg, miljö och plan - men även kultur.
Vet ni om att det nu också finns planer på 41 småhus på höjden mellan Höjdgatan och Höjdhagen?
Värmdöföretaget T Johansson & Co Förvaltnings AB (förvaltar idag på ett bra och omdömesgillt sätt brukshusen längs Höjdgatan) har en vision om att bygga 41 småhus med bostadsrätt, totalt ca 5000 kvadratmeter, på höjdplatån väster om Höjdgatan i centrala Gustavsberg.
(Markägare är i dagsläget JM AB, naturligtvis.)
Mig veterligt finns det ingen ny detaljplan som möjliggör detta för tillfället. Och man förmodar att visionen kräver en hel del konsekvensutredningar och utredning om t.ex infrastruktur innan den ens kan tas upp till diskussion.
Området har naturligtvis ett toppläge (som mäklarna säger: AAA-läge). De planerade 41 husen lär bli i två våningar och av olika storlekar. Inget kostar säkert kosta under 3-4 Mkr när de är på plats (om de kommer på plats), om man jämför med områdets prisnivåer idag.
Kommunens antikvarie lär inte veta något om idén, enligt vad jag har erfarit. Kommunledningen är som vanligt oanträffbar. Vi har inte heller någon stadsarkitekt ännu tillsatt i kommunen (en smärre skandal), som kan berätta om det är en utomståendes vision - eller om det är ett projekt, om än i första steget, men väl i dialog med kommunen…?
Man upphör aldrig att förvånas.
Jag har full respekt för byggföretaget i fråga. De har förvaltat husen på Höjdgatan på ett bra sätt, och också renoverat och blivit uppskattade för andra projekt i Gustavsberg.
En gång i tiden var jag på ett möte med kommunen och näringslivet, då man skulle diskutera strategiska byggnationer och centrumbildningar. Vid det mötet reste sig Lars Bergman (Värmdö Bygg) upp och berättade att det var klart för igångsättning av Värmdö Köpcentrum vid Mölnvik. Jag tror att jag var den enda på det mötet som visste om det i förväg och inte tappade hakan. Inkluderat alla från förvaltningen och de olika politiska sidorna.
Idag har vi ett spretande Mölnvik, där två sidor av vägen slåss om kunderna. Ett ännu ej fullbelagt Värmdö Marknad med Domus som tongivande aktör och gamla Gustavsbergs Centrum - som trots lustgas och uppiggande piller har hyresgäster som flyger ut och in som bumeranger.
Var finns visionen? Var finns den övergripande kraften. Var finns kompetensen?
Det är i sanningens namn en rörig gryta just nu.
”Out of control”, så att säga.
Kommunsstyrelsens ordförande och Kommunalråd Jonas Nilsson har ju haft sju veckors sammanhängade ledighet i sommar. Kan väl behövas när man både har ett tungt ansvar i kommunen, behåller sitt gamla arbete som som VD och styrelseledamot i Trädgårdshallen i Stockholm, sitter i styrelsen för Utö Havsbad AB och dessutom har sin egna lilla låda kallad för Jonas på Mörtö.
Peter Bondesson, parhäst till Jonas och folkpartiets gruppledare, kommunalråd med speciellt ansvar för skolfrågor och bl.a ordförande i Värmdös näringslivsråd har tagit sommarlov. Lär vara borta nio veckor i sträck. Det kanske är hans debut som komiker i reklamfilmerna på TV som tagit hårt på krafterna?
Kan det finnas en anledning varför Värmdö hamnar i botten på tidningen Kommunexpertens och Svenskt Näringslivs årliga ranking av kommunerna när det gäller bl.a kommunskuld, finansiell hälsa och finansiella risker och möjligheter - samt företagsklimatet?
Hallå, hallå…?
Flera närstående har under sommaren försökt att få kontakt med både politiker, handläggare och förvaltning. Semesterstängt. Kan inte nås. Välkommen tillbaka. I en kommun stadd i sådan utveckling som Värmdö, där befolkningen ökar så mycket som den gör under sommaren, där ekonomin rymmer fler problem än möjligheter är det frågan om någon politiker skall ha rätt till mer än 3-4 veckors ledighet. Antingen tar man ansvaret, eller också gör man det inte.
Inte undra på att projekt skenar iväg i kommunen, nya planer på förtätningar och byggnationer pluppar upp - utan att kommunen verkar känna till det.
Men att ha så lång semester som möjligt är kanske ett bra sätt att spara pengar för en kommun med så dålig ekonomi som Värmdö? Man kan i alla fall inte göra fler misstag …just då.
Ett öppet brev till Johan Aspfors, kommunantikvarie i Värmdö.
Hoppas att du snart tar en promenad längs den kulturhistoriskt känsliga vägen förbi Ebbalund i Gustavsbergs brukskvarter.
Blir du stolt och glad?
Detaljplanen för Ebbalundsområdet med de norra Bruksgatorna i Gustavsberg vann laga kraft 05-11-30. Och nu ser vi resultatet.
Granne med de charmiga tegelbeklädda brukshusen och det varsamt renoverade unika 1700-tals torpet och handelshuset Ebbalund marcherar nu grävskopor och schaktmaskiner in för att så snabbt som möjligt tränga sig in och uppföra tre längder med radhus med en byggnadsarea totalt om 1000 kvadratmeter.
Redan nu kan en människa med fantasi förstå vad detta kommer att innebära för kulturlandskapet i de omistliga brukskvarteren.
Medan bostadsrättsföreningen som övertagit ansvaret för Grindstugatan, nästgårds, varsamt lägger om tak med gammalt tegel på hus efter hus och sätter bevarandet i högsätet, låter kommunen okänsliga projektörer rasera den miljö som är så unik.
Jag skriver okänsliga projektörer, och måste så göra efter att ha läst bygglovshandlingarna.
Jag är inte emot att man bygger nya hus.
Inte ens där de nu projekteras. Jag vill inte heller att man bygger nya pastischer på gamla hus. Varje årsring skall tillhöra sin tid. Men det måste göras med känsla, hjärta och intelligens. Husen som planeras här, svartslammade med svarta plåttak, kantiga och rektangulära till formen kan säkert vara vackra - där de passar in. Andra hus, som tar hänsyn till bevarandeplanens nyckelord och värderingar, med rimlig storlek och höjd kan säkert bli vackra mellan Skeviksgatans tegelhus och torpet Ebbalund — och bli en ny årsring.
Först fick vi inte veta.
När underlaget avseende bygglovsansökan skickades ut, så underlät Miljö - och Byggförvaltningen att sända detta till anslutande grannfastigheter, bl.a till undertecknad som bor ”mitt emot”, och som måste anses vara både sakägare och berörd. I detta utskick, när det väl kom, saknades dessutom åtta (!) olika motiverade underlag - för att man som sakägare skulle kunna ta ställning till ansökan.
T.ex: redovisningar av hur markhöjder skall utformas, kommunens beräkningsgrunder för medelhöjd kring suterräng plan samt högsta byggnadshöjd, redovisning av varför bygglovsansökan ökat antalet hus med ca 30% Osv. Alla känsliga frågor, om man bryr sig om det omistliga.
Att samråd inte delgetts närmast berörda grannar från början utan först skett på uppmaning från oss själva är anmärkningsvärt.
Än mer anmärkningsvärt är att kommunens handläggare själva aktivt deltagit i utformning av översänd bygglovsansökan.
Självklart har vi överklagat densamma. Punkt för punkt. Och det är många punkter.
Punkter som berör allt från att redovisad arkitektur saknar anpassning till omgivning, att samtliga huskroppar överstiger både totalhöjd och maxhöjd mot söder - till att planerad bebyggelse faktiskt sker på prickmark (!).
Hänsyn och anpassning till naturmiljö och allmänna intressen skall tas, står det i den offentliga och tagna bevarandeplanen. För mig som inte är byggnadskunnig, inte är kommunantikvarie, utan bara oändligt intresserad och varsam när det gäller att ta vara på det som skall förvaltas åt våra kommande generationer, så blir reaktionen enkel.
Husen kommer inte att passa in i sin omgivning. De kommer att bli för höga och dominera landskapsbilden. Det vansinniga att bygga en kasun (markstödmur i betong), över en meter hög och 40 meter lång längs en av Gustavsbergs vackraste och känsligaste gator måste strida mot det som du och Kulturintenden Lena Gullmert skriver i ert utlåtande som en kommentar till byggloven.
Talar vi alla för döva öron. Är det fel att vara engagerad. Att bry sig?
Beror det på Imbecilla och oinitierade politiker? Okänsliga projektörer, som vill snabbt in och snabbt ut?
Slamfärgssvart fasadpanel, svarta plåttak, strider mot planens intentioner om färgsättning. Likaså får feta betongstödmurar idag ersätta uppvuxna häckar och äppelträd. Planbeskrivningen säger också att byggnaderna skall i volym, takfotshöjd, taklutning, sockelhöjd och material ansluta till de äldre husen och inte innehålla suterängvåning.
Nu planeras det motsatta.
Vad spelar det för roll om den här delen av Gustavsberg förklarats av staten som riksintresse för kulturmiljövården.
“Det skiter vi i”, tycks vara en drivande kraft i detta projekt.
Vi överklagade, och se: byggloven för sophuset, som så lättvindigt planerats på prickmark, upphävdes. Länsstyrelsen övriga svar vill jag inte ens kommentera här. Hur de kan betrakta hus med två våningar som envåningshus låter för mig som tulipanaros. Punktprickad mark får man då nu i och för sig inte bygga sophus på. Men gärna en parkering med stödmur. Det strider inte mot detaljplanen…?
Nu återstår det för oss att överklaga till Länsrätten.
Som av en tillfällighet skickar Länstyrelsen ut sitt beslut strax innan semesterveckorna börjar. Och ger oss tre veckor att överklaga. Med en godkänd anståndsansökan är vi dock nu rustade att dra ärendet vidare.
Allt detta hade kunnat undvikits om man krävt en modell av arkitekten och byggaren, så att de mest oinsatta kunde fått en uppfattning om byggnationen passar in i den känsliga miljön. Om Miljö- och Byggförvaltningen engagerat sig mer i frågan, med ett öppet sinnelag. Om kommunen hade haft en medveten strategi för bevarandet av omistliga kulturvärden. Om.
Ingen vill mer än jag att kommunen och Gustavsberg får en chans att utvecklas.
Både för boende, de som vill flytta intill kommunen och ett växande näringsliv. Det har jag arbetat med och för sedan jag återvände till min fars barnsdomstrakter.
Men istället möts man hos politikerna av en feberhetsig lust att bebygga, förtäta utan att se de stora sammanhangen. Idag sitter vi med tre olika centrumbildningar. Ingen speciellt lyckad. Vi saknar ungdomsgårdar och naturliga mötesplatser för alla de ca 25% som är under 15 år.
Enbart pga av enskilda initiativtagare bevaras många av de största värdena. Det kan vara enskilda fastighetsägare, ambitiösa bostadsrättsföreningar och enskilda boende.
Jag skriver i min frustration till dig Johan, eftersom jag betraktat dig som intresserad, kunnig, engagerad och varsam. Och vet att du delar många av mina värderingar.
Hur känner du det idag, när du vandrar Gamla Vägen mot Skeviksgatan?
Var är Gustavsbergs Vänner, var är enskilda politiker, var är alla de som annars engagerade protesterar mot felaktiga beslut, skyskrapor i hamnen, okänsliga om- och tillbyggnationer, begränsningar för ridvägar etc.
Jag tycker synd om Ebbalund.
Denna, tack vare fantastiska Sven-Erik Sihlberg (kunnig som få och med ett brinnande engagemang) bevarade unikitet kommer att känna sig vilsen vid sidan av de projekterade husen. Tror nu inte att Ebbalund, precis som jag, är mot nya grannar.
Men vi är båda måna om att de skall passa in i vår känsliga miljö.
Titta på bilderna. Tänk efter.
Vad vi gör nu, kan aldrig bli ogjort.
PS: Jag kommer att fortsätta att kommentera detta och mycket annat som händer i de två kommuner som jag är verksam i på min blogg. Kom gärna in och diskutera med mig här. Men tänk på att även era inlägg blir offentliga.
