LG Nilsson

Kapitel 11

Min hustru kunde intyga för polisen att jag hade varit hemma och inne i vårt hus, och i stort sett under hennes uppsikt hela tiden, tills det att jag gått ut till bilen. Börje, kunde de fastställa, hade varit död sedan en timme före upptäckten. Och då hade jag suttit framför TV´n med Bettan.
De hade inte heller kunnat konstatera några fingeravtryck från mig på kniven, inte ens på krocketfodralet. Men jag var, som den ena av polismännen uttryckte det i slutet på förhöret innan de släppte mig.

- …fortfarande på vår lista.
- Lista?
- Den lista som innehåller alla som vi på något sett vill titta närmare på i samband med alla de brott som inträffat under de senaste veckorna och som har haft med dina arbetskamrater att göra.

Bettan väntade utanför polishuset med sin röda hundkoja. Det första hon sa var inte att fråga mig om hur jag mådde, eller hur det hade gått i förhöret. Nej, det första hon påpekade var att hon hade lyckats med sin fickparkering, en hang up hon har haft sedan jag träffade henne.

På vägen genom stan stannade vi vid ett rödljus, jag kunde se löpsedlarna vid Seven Eleven-butiken  till höger i korsningen:

”Klassen krymper. Ännu en mördad!” och på den andra löpsedeln: ”Knivmord i förort. Fortsättning följer..?”

Jag kunde hålla med den andra löpsedeln i deras formulerade fundering. Jag kände på mig att vi inte hade sett det sista mordet hända ännu. Tre av tjugofyra elever hade nu blivit mördade. Jag plockade upp min mobil och slog numret till Lottie. Jag hade inte pratat med henne sedan jag ringt henne för tre dagar sedan och sagt att jag skulle komma. Men därefter hade ju en hel del hänt.

Hon svarade på andra signalen. Jag behövde inte förklara, hon hade naturligtvis blivit underrättad om vad som hade hänt i och med att Börje var mördad. Hon lät neutral och samlad. Var det chocken eller var det sorgen? Jag undrade om jag kunde komma över en stund, om hon nu var hemma i det gamla barndomshemmet i Saltsjö-Duvnäs. Hon var hemma och det gick bra om jag ville komma förbi en stund.

Bettan tittade frågande på mig.

- Ja, du hörde. Jag skulle vilja prata en stund med Lottie. Om du svänger förbi där och släpper av mig, så behöver du inte vänta, jag tar en taxi hem så ses vi hemma sedan. Jag behöver duscha och få en lugn kväll men god middag.
- Men LG, borde du inte åka hem och vila en stund? Du kanske också skulle vara lite försiktig med vad du gör och var du är? Lottie har mist sin man, men jag vill inte förlora min.

Jag lovade att vara försiktig. men jag ville prata med Lottie en stund. Någonstans kanske vi kunde hitta en ledtråd till vad som händer.

- Och det kanske du inte ska överlåta till polisen istället?
- Men dom misstänker ju mig? Och Lottie och jag har bättre koll på vår egen skolklass. Det hela måste jag någonting med vår klass att göra.

Lottie hade plockat fram klasskortet, när jag kom fram. Bettan släppte av mig med ett ”var rädd om dig, ring om det är något!”. När jag ringde på dörren öppnade Lotties äldre syster. Lotties storasyster var idag långt ifrån den pudding som jag mindes från tonåren. Mer en äldre stilig dam. Men dragen var kvar, den markerade hakan och de mörka ögonbrynen. När hon såg att det var jag slog hon armarna om mig i en varm kram.

- Hur är det med Lottie?
- Ja, hur kan det vara med en hustru som just har mist sin man? Även om det har hänt en hel del underliga och skrämmande saker, så hade hon väl knappast förväntat sig att han skulle mördas. Men Lottie är stark, hon håller ihop. Just nu är hon mer förbannad. Kom in.

Hon höll upp dörren och släppte in mig i den stora Saltsjö-Duvnäsvillan med anor från 20-talet. Lika pampig som jag mindes den, bara lite mer sliten och så mycket mörkare än jag kom ihåg. Kanske det vara vanan av att se alla nya villor, med ständigt lika vita väggar.

Lottie var onekligen förbannade. Sorgen och saknaden hade fött energi. Hennes mörkbruna ögon, som jag en gång förälskat mig i, var som svarta kolbitar. Hon hade klasskortet framför sig och över huvudena på alla klasskamrater hade hon satt olika plus och minustecken.

- Jag har försökt att rangordna alla i klassen. De med tre plus är de som jag aldrig skulle misstänka. Och de som har tre minus, det är bara två av våra klasskamrater, är de som är mest misstänkta.

Jag kunde snabbt se att vi förmodligen hade samma uppfattningar om våra gamla kamrater, på några undantag när.

- Jag har bedömt dem efter om de skulle kunna ha ett horn i sidan till oss andra i klassen. Du vet, blivit mobbade, retade eller känt sig utanför. Sedan har jag försökt att titta på vilka som var kära i varandra, och vilka som var kära i de som de inte kunde få.

Tillsammans tittade vi på elev efter elev. Lena som fått tre plus, fick helt plötsligt bara ett plus, eftersom jag kunde berätta att hon varit kär i Lars-Göran som tydligt visat att han inte gillade henne utan istället visade sin kärlek för Rosemarie. Två av klasskamraterna hade Lottie satt ett stort svart kors över, Nisse och Johan. Döda, båda två. Nisse fick en stroke härom året och Johan föll ned från en stege i somras och bröt nacken.

- Du vet mycket mer än jag.
- Det var Börje som berättade det. Han har hela tiden haft en kontakt med Bossan. Jag har försökt få tag på Bossan nu i en vecka. Han lever ensam, hans fru fick MS och gick bort för ett tiotal år sedan. Men det är ingen som svarar när jag ringer honom.
- Var bor han?
- Älvkarleby, strax intill Laxön, tror jag att det heter. Det är ju inget ställe som man åker till på en pisskvart.
- Ok, då är det tjugo elever plus du och jag kvar just nu- Om inte Bossan också sitter död med en fisk i munnen någonstans. Varför hade Carl-Magnus en fisk i munnen? Mördaren måste ha velat säga oss någonting.

Lottie visade upp en kort namnlista där hon hade skrivit upp alla med två eller tre minus på klasskortet. Det blev fyra namn. Ove, Rolf, Gunilla och Yngve. Ove var ju alltid lite utanför. Han var sällan i skolan, dansade inte på klassfesterna och blev väl i ärlighetens namn lite retad.
Fast inte så allvarligt?

- Nej, kanske inte. Rolf, eller ”Mörten” som han kallades, gillade aldrig att bli kallad för Mörten. Sen vet jag att ni killar som alltid gick klädda i Bognerjackor, Alan Painetröjor och Playboyskor retade honom för hans sandaler och att hans pappa hade Tyrolerhatt, du vet sådan där grön hatt med rakborste vid brättet.
- Gunilla då?
- Där var det väl vi tjejer som var taskigast. Hon luktade ju alltid svett, och det blev en grej att vi andra i gymnastikens omklädningsrum alltid pikade henne för det.
- Yngve kan jag förstå. Han var ju klassens hackkyckling på många sätt, även om ingen tyckte riktigt illa om honom. Det är svårt för en kille i 15 års åldern som stammar och dessutom är vindögd.

Vi tittade båda på klasskortet sedan tittade vi på varandra. Allt kändes bara extremt underligt. Ove, Rolf, Gunilla och Yngve? Inte kunde någon av de bära på ett så stort hat att de nu, så många år efter, mördade sina klasskamrater – en efter en.

- Men måste det vara en klasskamrat? Kan det vara en lärare. Kanske vi ska prata med någon av våra lärare?
- Men hallå LG, tror du att Bäckström, Sager eller Högfeldt lever idag. Och om de lever tror du att någon av dem ens orkar tänka på en hämnd. Och en hämnd på vad? Att vi pratade på lektionerna, eller att du inte gjorde engelskaläxan?

Det blev tyst i rummet. Länge. Jag började bli hungrig och kände ett stort behov av en dusch. Kunde inte låta bli att snegla på Lottie och beundra att hon fortfarande var så välbehållen. Var det för att hon bodde nere i Spanien med sol och värme, eller var det för att hon rörde sig och höll sig i trim? Lottie såg tankfull ut, tittade upp på mig och undrade:

- Jag har försökt att komma på vilka i klassen som Börje stod närmast. Han tillhörde ju inte det snobbgäng, som du tillhörde. Ni som alltid hade de senaste kläderna. Jag minns när du kom med utsvängda byxor till skolan. Vilken uppståndelse.
- Vinröda manchesterbyxor, inköpta på NK´s damavdelning. Det krävdes mod för att göra det. Nej, Börje, han höll väl ihop med Rolf och Bossan?
- Ja, det kom jag nog också fram till. Och Bossan har får jag ju inte tag i, det är han som flyttat upp till Älvkarlby. Rolf går inte att spåra alls. Jag har försökt Googla och jag har registrerat mig på StayFriends på nätet men det går inte att hitta honom.
- Vad ville han bli, kommer du ihåg det?
- Rolf? Jag tror att han faktiskt var intresserad av finanser. ”Mörten” på Wall Street?

Dörren till rummet där vi satt uppkrupna i soffan öppnades och Lotties storasyster kom in med en bricka med kaffe.

- Vad gullig du är, kommer du in med kaffe…
- Inte bara kaffe. Kommer med lite överraskande nyheter också. Hon räckte fram en uppviken kvällstidning.

Jag lät Lottie ta emot tidningen, samtidigt som jag undrade över hur hon kunde hålla ihop efter mordet på Marianne under Körfesten, incidenten tillsammans med mig på Café Tornhuset och nu mordet på hennes man, Börje.

Lottie tog upp tidningen och började läsa, efter en stund tittade hon upp på mig och sa:

- Den sprängda engelsmannen är inte okänd längre. Det var Rolf, ”Mörten”, som var engelsmannen. Han har bott i England i tjugo år och arbetat inom finansmarknaden. Tydligen snorrik.

Tjugofyra klasskamrater. Två döda av naturliga orsaker. Fyra mördade. Och Lottie och jag hade blivit utsatta för attentat med stenkastning. Vi kunde inte hitta några riktiga anledningar, men det hade naturligtvis med klassen att göra. Nu behövde jag definitivt en dusch, en öl och en stund i sängen. Jag bad Lotties syster att hjälpa mig med en taxi. Lottie och jag kom överens om att träffas hemma hos mig dagen efter.

I samma ögonblick ringde mobilen. Okänt nummer.
- Hallå, det är LG?
- Hej LG, det är Simon. Rösten var gammal och svag, men också svagt välbekant.  Jag vet inte om du minns mig, men jag var din engelsklärare på gymnasiet. Ni var en av de första klasser jag hade. Simon Sager, heter jag. Du gjorde nästan aldrig din läxa, det minns jag, men du var ändå duktig. Duktig på att konversera och debattera.
- Ja, jag minns dig magistern, (Hur korkat lät inte det. Jag en vuxen man, som efter 45 år fortfarande kallade honom för magistern?)
- Jag ber om ursäkt för om jag ringer olämpligt LG. Men jag måste komma i kontakt med någon i er klass. Jag blev nämligen kontaktad av din gamla klasskamrat Rolf för några dagar sedan i ett angeläget ärende. Och idag läste jag att han hade blivit sprängd i luften…

Fortsättning nästa söndag, kl 22.00

Kapitel 9

Att förlora medvetandet är en konstig upplevelse. Som att somna, men att ändå uppleva det som om du är lite vaken. För ett tiotal år sedan opererade jag bort polyperna i näsan. Halvvägs genom livet började mina polyper helt plötsligt att växa. Det ledde till att jag under några år gick med en allt allvarligare nästäppa som jag försökte kurera med allt från inhalatorer med mentol, nässköljningar med sprutor (som påminde om karikatyrer av lavemangsprutor) och nässpray. Ingenting hjälpte, så till sist konstaterade min läkare att jag måste in för operation och plocka bort polyperna.

- Men hur har de börjat växa, nu? Undrade jag.
- Har du haft andra problem med dina luftvägar? motfrågade doktor Lars.

Och det hade jag. Efter att ha köpt en säng med madrass med hästtagel hade jag drabbats av andnöd ett flertal gånger under nätterna. Så allvarligt att jag fått be min hustru skjutsa mig till akuten. Väl där, flåsande och rosslande, hade jag fått kortisontabletter och andningshjälp genom någon slags maskin. Läkaren hade visat mig två sugrör, och sagt att det var ungefär så trånga mina svullna luftrör hade varit när jag hade kommit in.

Diagnosen efter allergiproverna berättade att jag fått en astma – men en astma omöjlig att sätta diagnos på. Den kunde framkallas av tobaksrör, starka parfymer och hundra saker till.

- Där har du svaret, sa doktor Lars. Hela din andningsapparat har gått bärsärk, kommit i gungningen, och det har skrämt polyperna så att de nu växer till sig.

Växer till sig? Astma omöjlig att sätta diagnos på? Andningsapparat i gungning? Hurra, för läkarvetenskapen!

Hur eller hur, det blev operation och en sådan som krävde att jag sövdes ned. Jag minns att jag låg på sjukhussängen i ”förberedelserummet” och läste en deckare av norska författaren Anne Holt. Samtidigt konverserade jag, lätt nervös, med sjuksköterskan.

Jag fick en lugnande spruta och jag förstod allt mindre av vad jag läste i boken, och märkte att min dialog med sjuksköterskan blev allt mer obegriplig. Sedan slocknade jag. Men jag var ändå vaken på något sätt, men i en helt annan värld. Nu, steget utanför min ytterdörr, var jag tillbaka i den världen. Fast tvärtom. Jag låg på nytt i sjukhussängen förberedd på en polypoperation. Och jag konverserade med sjuksköterskan, samtidigt som jag försökte kika in mellan knapparna i hennes uniformsblus. Jag kunde skönja hennes bh, och jag kunde se klyftan mellan två fasta bröst.

Det har alltid funnits något sexigt hos sköterskor. Kanske är det de oskuldsfullt vita kläderna. Eller kanske är det att de vita kläderna bara är ett neutral skydd mot nakenheten där under?

- Någon försöker tydligen ha ihjäl alla i min skolklass, förklarade jag för sköterskan. Det är nog därför polyperna växer.
- Det kan det förstås vara, sa sköterskan förstående. Men du lever fortfarande tack och lov.
- Det är bara för att du tar hand om mig så bra, svarade jag flirtigt. Jag kan bara inte förstå vem som kan ha anledning att ta ihjäl alla i min gymnasieklass? Det måste vara någon som bär på ett starkt hat.
- Den personen kan inte må så bra, log sköterskan. (Så söt hon var.) Kanske jag skulle behöva ta hand om honom, eller henne?
- Det tror jag vore jättebra, kan du inte göra det? Jag tycker det är synd om hela klassen skulle gå åt.  Men det tråkiga är att jag inte vet vem det är.
- Du misstänker inte någon speciellt? Sköterskan la ena handen på min panna. Så mjuk.
- Nej, jag har inte en aning.
- Känner du inte igen mig? undrade hon leende. Det är ju jag, Rosie, din gamla klasskamrat.

Hon slutade att le, samtidigt som hennes mun blev allt större. Gigantiskt större. Nu såg jag att hon höll en jättelik spruta i den andra handen.

- Nu är det dags för dig att somna in, min lilla gubbe. För gott!

Hon körde in sprutan rakt in i den ena av mina näsborrar. Jag försökte förgäves att värja mig, men jag kände hur sprutspetsen trängde in allt längre in i mina näsgångar, och när det började att krasa förlorade jag medvetandet…

- – - – -

Jag frös när jag vaknade upp. Jag låg på garageuppfarten intill dörren på min bil. Jag kände mig bakfull och lätt illamående. Det ömmade i den högra axeln.

När jag försökte resa mig kände jag att det droppade från näsan. Blod rann ned på min högra hand som tagit stöd mot asfalten. Hade jag tuppat av, ramlat och slagit i näsan? Jag satte mig sakta upp och torkade av näsan med baksidan av handen. Jag hatade näsblod. Ända sedan jag varit liten hade jag haft lätt för att blöda näsblod, och så fort jag blev förkyld så kunde jag helt plötsligt börja blöda. Utan förvarning.

Jag kände efter i fickorna, men hade ingen näsduk till hands. Jag måste försöka resa på mig och ta mig tillbaka in i huset. När jag lätt snurrig i huvudet reste mig upp kände jag hur axeln ömmade. Jag måste ha slagit i rejält. Men hur hade jag hamnat vid bildörren? Det hade ju svartnat för ögonen direkt när jag hade klivit ut genom ytterdörren? Och mellan ytterdörren och bilen var det säkert tio meter.

Jag kan inte påstå att huvudet kände sig tipp topp för den här typen av funderingar och jag började dessutom känna ett lätt illamående. Kunde jag ha blivit nedslagen, kanske rånad?

Jag torkade av den blödande näsan igen, lutade ryggen mot bildörren och kände igenom mina fickor. Ingenting saknades. Plånboken, mobilen och bilnycklarna låg där de skulle. Det snurrade till i huvudet och jag kände det som om jag var på väg att ramla igen. Snart spyr jag, tänkte jag. Jag måste komma in i huset. Men avståndet till ytterdörren kändes som en alltför lång sträcka just nu.

Jag fumlade upp mobilen ur fickan och tryckte på ”hem”. Efter en stund svarade Bettan.

- Hej vännen, hur är det med Lottie? Är du framme där redan?
- Nej, jag är utanför huset. Jag tuppade av utanför dörren, och jag är fortfarande snurrig. Kan du komma ut och hjälpa mig in. Ta med lite hushållspapper också, jag blöder näsblod…
- Skojar du..? undrade Bettan tvekande.
- Nej, kom med en gång är du bussig. Jag tror att jag kräks snart.

Ytterdörren svepte snart upp och Bettan klev ut i skenet av ytterbelysningen. Hon räckte en vitt sudd med hushållspapper mot mig, som jag tacksamt tog emot och tryckte mot näsan.

- Vad är det som har hänt?
- Jag klev bara ut genom dörren och så blev allt svart. Och så vaknade jag upp här vid bilen.
- Men hur hann du låsa upp bildörren?
- Jag har inte låst upp bildörren.
- Men innerbelysningen är ju tänd inne i bilen. Hon kikade in i bilen över min axel, blekande och sa tyst: Det sitter någon i baksätet i bilen.

Stödd mot bildörren vred jag mig runt och tittade in i bilen. I skenet från innerbelysningen kunde jag se att det satt någon i baksätet. När jag böjde mig närmare såg jag att ansikte jag inte sett på många år.

Börje Lundstedt. Han satt med huvudet lutat bakåt som om han sov. Bara alltför mycket lutat.

Lätt darrig lyckades jag öppna bakdörren. Börje skulle aldrig vakna mer. Hans strupe hade ett snitt från den ena sidan till den andra och snittet gapade nu som en extra mun under hakan.

Jag vände mig om och kräktes rakt över Bettans fötter.

(Fortsättning söndag kväll, kl 22.00 – om en vecka)